7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2010
Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.
Läs del två av artikelserien Integrationsprojektet i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th December, 2009
Den här månaden medverkar jag för första gången i Tidskriften RUM, nr 12.
Skriver en artikel om arkitektkontoret Cobes visioner för Nordhavnen i Köpenhamn.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
1st December, 2009
Idag sjösattes integrationsprojektet på Sydsvenskans kultursida. Artikeln finns att läsa här, pyntad med Olof Åkerlunds eminenta Järegård-illustration.
Efter en dryg testmånad kan man då säga att Dansa med danskar-projektet är officiellt. Jag hoppas på interaktivt samarbete med dig kära läsare. Du kan till exempel:
– Ge mig uppgifter, som “nästa steg i integrationsprocessen”, “Läs Søren Kierkegaard”. “Utmana en dansk i Broloppet”. “Hitta en bra sushirestaurang” “En alternativ intressant promenad”.
– Be om tips inför helgen: Vilken är baren där det händer just nu? Vilket är det bästa galleriet?
– Eller ställa frågor: vilken är Köpenhamns coolaste frisör? Hur lär man sig danska? Hur hittar man en dansk vän?
Bara att skriva i kommentarsfältet på bloggen, eller maila. Lovar att göra mitt bästa för att hitta svar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th November, 2009
För ett år sedan flyttade den danska författaren Naja Marie Aidt till New York för att skriva. I veckan premiärläste hon ur nya diktsamlingen ”Alting blinker” på Literaturhaus i Köpenhamn under den pågående litteraturfestivalen ”København læser”.
De första dikternas tema är barnet som växer upp – en metafor för Aidts egen anpassning till livet i USA. Efteråt berättar författaren om främlingskapet när hon för första gången bor utomlands. Hur hon trots skolengelskan dumförklaras. Hur det känns att inte kunna föra en intellektuell konversation. Hur hon påverkas när andra pratar pedagogiskt med henne.
I poesin drar hon paralleller till Danmarks sätt att välkomna invandrare och bevisar hur effektiv litteraturen är som politiskt uttrycksmedel:
”När du kommer till Danmark kan du klä ut dig till ett wienerbröd. Sen kan du ligga i bagarens fönster tills du blir uppäten eller slängd – så ligger du ingen till last.”
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th November, 2009
Det är inte särskilt oväntat men jag har skrivit ett rep om lindy hop-scenen i Köpenhamn, med bilder av Johan Bävman. Publiceras på Sydsvenskans nöjessidor idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th November, 2009
Poul Borum, Michael Strunge och Pia Juul. I nästan ett sekel har tidskriften Hvedekorn varit en institution inom dansk litteratur, där de flesta danska poeter och många prosaister debuterat. Men om två nummer är det slut. När Borgens förlag efter fyrtiofem år inte längre har råd riskerar Hvedekorn att dö strypdöden.
Hvedekorn har som debutanttidning en viktig roll för återväxten inom dansk litteratur. Nuvarande redaktören Lars Bukdahl satsar inte på affischnamn utan på texter av de unga lovande, de osynliga etablerade och de experimentella särlingarna.
Men det är ett tecken i tiden att Borgen, som satsar på smal litteratur, stoppar flödet till tidskrifternas flaggskepp. En realist tänker naturligtvis genast webbtidning. Vilket Bukdahl inte vill höra talas om: ”Om man utkommer på nätet har man skrivit under ett spökkontrakt.
Den ska komma ut på papper. Om inte annat har jag en skrivare med inbyggd kopiator.” säger han till Politiken.
Det är vackert sagt. Och för det nordiska litteraturklimatets skull hoppas jag att han står vid sitt ord.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th October, 2009
Svenska Caroline Lanner önskade sig guld, rock’n roll, nattliga cocktails och stamgäster. Så hon startade krogen Von Fressen på Vesterbro – som redan är en mötesplats i det internationella Köpenhamn.
Läs artikeln i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th October, 2009
Läs min krönika om Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk här.
Läs Dan Jönssons utmärkta recension av boken i DN. Här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th July, 2009
”Paris Frankrike” (Ellerströms förlag) är Gertrude Steins hyllning till sitt andra hemland. Med karakteristiskt flytande meningar berättar hon om fransk mat, hattar, mode, Picasso och sin döda hund. Och om hur fransmannen på en gång kan vara både fridfull och spännande. Stereotypiserande, men alltid på rätt sida av gränsen.
Boken är också en fundering över framtiden. Utgivningsåret 1940 befann sig Stein och Alice B Toklas, som så många andra parisare, på den franska landsbygden i skydd från kriget. Det var en tid när Europa skulle äga världen ännu ett litet tag.
Århundraden är som franska män, skriver Stein. Först rebelliska ungdomar. Men förr eller senare måste de bli civiliserade. Frankrike, liksom England, hade svårt att acceptera 1900-talet. Men ändå måste de två tillsammans civilisera det. Och i backspegeln: hon skulle nog ha betraktat 1900-talets slut som relativt civiliserat.
Gertrude Stein är en monumentalfigur för ett Frankrike och ett sekel som flytt. 1900-talets finurliga sagotant, en sån där som aldrig mer kommer att finnas, som man alltid kommer att sakna.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-25
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Julia Svensson, journalist och skribent inom kultur och samhälle, arkitektur, konst och litteratur. Kritiker i DN Kultur och chefredaktör för Tidskriften Arkitektur. Här kan du läsa artiklar jag skrivit, i kronologisk ordning. Under publicerat hittar du ett urval av mina artiklar.
Under info kan du läsa mer om mig.
Vill du kontakta mig, skriv en rad här.