Lät främlingar sova i sin säng – så blev Sophie Calle en konststjärna
4th April, 2026
KONSTRECENSION. Sophie Calle. Something missing? Louisiana. T o m 26.8.
Den franska konststjärnan Sophie Calle briljerar som mest när hon förvandlar sitt lidande till guld åt oss andra. Som i hennes förra utställning på Louisiana: istället för att hänga läpp när pojkvännen gjort slut lät hon 107 kvinnor och en papegoja analysera hans brev i det helt otroliga verket ”Take care of yourself”.
När hon nu sexton år senare återkommer till det danska museet utlovas en utställning med samhällsinriktade verk där hon vänder objektivet bort från sig själv. Detta gör mig lite konfunderad.
Men det finns förstås ingen anledning till oro. Den första serien, ”Because”, är ren njutning att se. Här visas prov på Calles iakttagelseförmåga. En lång rad inramade fotografier, av allt från vägskyltar med roliga ortsnamn till en Jesusskulptur, täcks med tjockt tyg och välfunna textrader som förklarar varför hon tagit bilderna.
Som ett påskägg med överraskningar. Jag vet inte förrän jag lyft på tyget om karamellen är söt, sur eller salt. Eller om den rentav är en isbit: ett tygstycke pryds av det klassiska ”Because revenge is a dish best served cold” – och när tyget lyfts bort blottas ett fotografi av en liten gravsten – ”Father” – och en mycket större – ”Mother”. Ha.
I just detta, att precist kombinera text och bild, ligger en stor del av Calles berömmelse.
Sophie Calles ”Calle-Joconde – Wrong turn” (2023) är ett av verken som aldrig färdigställdes. Det ingår i serien ”Catalogue raisonné of the unfinished”. Bild: Sophie Calle
Dragningen till både konst och litteratur kommer från föräldrarna. De var skilda och hon växte upp med sin mor, en partypingla med humor och författardrömmar i Paris Montparnasse-kvarter. Hennes far var en sjukhusdirektör som samlade konst.
Sophie Calle har ingen formell konstutbildning. Mellan tjugo och tjugosju reste hon planlöst omkring i
USA, Mexiko och Europa. Därefter flyttade hon hem till Paris och bodde
för första gången med sin far, som
genom livet varit hennes konstnärliga bollplank. Då hon saknade sociala kontakter i staden bjöd hon in vänner och främlingar att sova i sin säng i åttatimmarsskift, under åtta dagar. Fotografierna blev till verket ”Sleepers” (1979), det första hon ställde ut.
För att återknyta till Paris förföljde hon under samma tid främlingar, kameran i hand. Det blev början på en lång karriär där hon utforskar människans tillvaro via detektivarbete och spionage.
Hennes angreppssätt var nytt och en del kritiker tyckte att hennes konst var självupptagen. I den banbrytande serien ”The blind” (1986) riktade hon därför kameran bort från sig själv. Hon lät personer som var blinda från födseln svara på frågan: Vad är skönhet?
Verket är nyinköpt till Louisianas samling och förstås en av utställningens höjdpunkter. Här bygger hon vidare på konsthistoriens fascination för blindhet. Svaren är konstnärligt och filosofiskt intressanta – vad är det att se? – och existentiellt drabbande.
En besläktad höjdpunkt är ”Voir la mer” (”Se havet”, 2011), ett videoverk där Calles politiska engagemang lyser igenom. Hon har filmat fyra migrantarbetare i Istanbul som trots stadens geografiska läge aldrig sett havet och nu får göra det för första gången. Här blir jag stående länge. Först filmas de med blicken mot horisonten men sedan vill Sophie Calle se om havet syns i deras ögon.”Voir la mer” är dessutom hennes enda textlösa verk och det enda som hörs är det vemodiga ljudet från vågorna.
De dejtingskadade besökarna kommer säkert stanna extra länge vid verket ”On the hunt” som visar utdrag ur kontaktannonser från 1895 till 2019. Bland annat kan man läsa att fysiska defekter sällan var ett problem under krigstider så länge det fanns pengar, och att de som jagar kärleksbyten på Tinder värderar kort avstånd till sex högre än pengar på banken. Calle har definitivt fallenhet för att analysera dejtingmönster men bilderna med jakttema tillför inte riktigt något.
En aning blodfattiga är också fotografierna av övertäckta Picasso-målningar i salen bredvid. Historien om hur de kom till upplever jag snarare som poängen här: Under covid-pandemin fick Sophie Calle frågan om att ställa ut på Picasso-museet i Paris. Hon avböjde – ”jag håller på med samtida fotografi – mina verk skulle krossas under tyngden av Picasso”. Inte förrän hon kom till museet under lockdown och Picassos verk var övertäckta accepterade hon.
En trappa ner visas ett annat verk som kom till under Picasso-utställningen. ”Catalogue raisonné of the unfinished” (2023) innehåller hennes ofärdiga idéer. Här förvandlades de till verk i egen rätt.
En sorts döstädning som också är utställningens mest kittlande inslag; det var egentligen inte meningen att vi skulle se det här. Greppet – att få ta del även av sådant som inte bearbetats till perfektion och förklaringarna till varför det inte blev något – ger även en intressant inblick i Calles arbete.
Här återfinns exempelvis en formidabel historia om när Sophie Calle fick i uppdrag att skapa en samlar-ask åt det franska ostmärket La vache qui rit (Den skrattande kon). Hennes förslag var ett porträtt av henne själv och tjuren Moïse som brukade komma till hennes fönster och tigga om bröd. På bilden hade hon tagit av sig tröjan och Moïse försökte få tag i brödbiten hon hade i armhålan och då råkade slicka på hennes bröst. Bilden uppfattades som alltför vågad och Calle gick motvilligt med på att retuschera tjurens tunga så att den dolde bröstvårtan. Men till slut antogs förslaget ändå inte. ”CENSORED?” frågar hon sig med röda versaler.
En del arbeten har avbrutits för att de helt enkelt slutade vara aktuella. Som ”The table”, ett naket fotografi av det rustika träbord som användes 1973 då hon, under sina aktivistiska år, utförde två illegala aborter i veckan i sin lägenhet i Paris. Men när abort legaliserades fick bordet en lugnare tillvaro i sommarhuset i södra Frankrike.
En liknande utgång fick verket ”Without children” och bilden där hon låtsas amma en väns baby (som nu istället tagits med i serien ”Because”). Hon upptogs länge av kommentarerna hon fick om sin frivilligt valda barnlöshet men med årens gång blev frågan överspelad.
Vad beträffar den initiala kritiken om självupptagenhet kan vi ett halvsekel senare, när fotografi sedan länge är en etablerad konstart, slå fast att det inte spelade roll om Sophie ägnade sig åt själv eller andra – när det kommer till att skärskåda existensens villkor är hon en mästare. Snarare kan hon i de verk där hennes egen persona förekommer tillåta sig att gå ännu längre.
Detta är utställningens sista rum ett glimrande bevis på. Att det här handlar om döden – livets kanske mest överväldigande fråga – är ett värdigt Sophie Calle-slut.
Här riktar hon kameran mot sig själv igen. Under rubriken The end har hon samlat en rad verk med en galghumoristisk twist. Barnlösheten är tillbaka, fast bara som ett enkelt konstaterande: då hon inte har egna barn upphör släktlinjen med henne. Dessutom måste hon ombesörja allt själv. Såsom gravplats. Hon har besökt Montparnassekyrkogården sedan hon låg i sin mors mage och det är här hon vill begravas. Men – det går inte att boka gravplats här förrän någon är död. (Inte ens om man är Sophie Calle, förvånande nog.)Sophie Calle använder förstås absurditeten till ett verk: när hon säkerställt att hennes aska eller lik kan transporteras över Atlanten med Fedex köper hon en gravplats i Bolinas i Kalifornien, platsen där hon tog sina första bilder.
Jag har svårt att föreställa mig hennes fria ande bli ett parisiskt turistmål så på något vis är det mer kongenialt att sluta cirkeln där.
Hon lät också en författare skriva hennes minnesord i förväg. Men när hon läste texten om sig själv bestämde hon sig för att inte locka till sig onödigt mycket uppmärksamhet från döden.
Texten hänger nu på Louisiana, övertäckt med svarta fjärilar.
Jag hoppas att det dröjer riktigt länge innan hon får tillfälle att använda den.
Publicerad i Sydsvenskan 2026–04–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
