18th July, 2010
Richard Floridas teorier om den kreativa klassen blev en kommersiell succé och gjorde honom till en kontroversiell akademisk rockstjärna – attackerad från både höger och vänster. I Sydsvenskan idag pratar jag med Richard Florida om Karl Marx, kritiken och om vikten av att jobba med det man älskar.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th July, 2010
Poeten Ragnar Thoursie dåg i måndags, nittio år gammal. Idag, 2010–07–17, har jag skrivit ett minnesord i Sydsvenskan:
Jag träffade Ragnar Thoursie i höstas, för att göra en intervju om hans senaste diktsamling: ”Sånger från äldreomsorgen”. Så snart jag kommit innanför dörren till hans rum på äldreboendet i Nacka begrep jag att boken skulle bli hans sista. Han hade varit en stor arbetsmänniska, sa han. Men nu var han trött. Han hade slutat skriva.
Jag hade just blivit betagen av hans författarskap. Och han satt framför mig i en fåtölj: ”Folkhemmets Rimbaud” – som i ungdomen övergav sin lovande poesikarriär för ett ”tryggt jobb”, och så småningom blev byråchef på AMS. Decennier senare tog han upp poesin igen, med ett språk som bara påverkats positivt av att skriva tusentals rapporter.
Att han skulle sluta skriva kändes orimligt. Som något som borde gå att förhandla bort – trots att han skulle fylla nittio bara någon vecka senare.
När vi pratade om dikterna i ”Sånger från äldreomsorgen” började Ragnar Thoursie gråta. Han var själv gripen av sitt motiv, sa han. Dikterna skildrar hur det är att vara kund i vården, att närma sig döden. Och de visar, med plågsam tydlighet, att på åldrandet biter inga remissinstanser.
Lena Cavallius, Ragnars före detta sambo, var också med under intervjun. För ett par månader sedan pratades vi vid igen. Ragnar hade blivit sämre. Men boken hade sålt slut och tryckts i ny upplaga. Ragnar hade fått brev från många läsare, inklusive äldre- och folkhälsoministern, som numera använder dikterna i sina anföranden.
Omsorg, sa Ragnar Thoursie, är en ädlare form av kärlek, ty den är utan egenintresse. Hans sista dikter är kritiska, humoristiska och storartade i all sin lågmäldhet. För att hedra Ragnars minne hoppas jag att de införs som obligatorisk läsning inom äldreomsorgen. För både vårdbiträden och politiker.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th July, 2010
I nya numret av Malmö Högskolas tidskrift Praktik & Teori publiceras mitt reportage om dansksvenskar och svenskdanskar och Öresundsintegation. Med bilder av den eminenta Åsa Wallin.
Temat för numret är Öresund, med tanke på brojubileet etc. Jag har också gjort en intervju med Marie Brobeck, som svetsar samman forskarna på Malmö högskola och Roskilde universitet.
P & T finns att ladda ner som pdf här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th July, 2010
I nya numret av Modern Psykologi publiceras mitt reportage om staden och känslorna. Det vill säga vad stadsplanerare ska tänka på för att människor ska må bra i staden. Såklart ska du köpa tidningen nu.
Jag har bland annat intervjuat den danska psykologen Ingrid Gehl, som redan 1971 skrev boken Bo-miljö, och vars forskning varit grundläggande för den kände arkitekten Jan Gehl.
Texten har också publicerats på nätverket Yimbys hemsida, så den går att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2010
Är det något som hänt under fem veckors resande är att jag blivit utled på att äta bevakad av servitörer. Jag har inget emot dem, jag uppskattar alltid en trevlig servitör. Men många restauranger i USA har personer anställda enkom för att fylla på gästernas vattenglas. Vilket också är i grunden trevligt. Oftast är det spansktalande boys. De är propra och välkammade och torkar noggrant av tillbringaren med en vit handduk så att kondensen inte ska droppa i någons knä.
På restauranger kan man inte hala fram sin bärbara dator som på café. Och det är för lunchmässigt att dra upp en tidning. Eftersom jag inte har någon att prata med under middagen måste jag göra konstpauser i ätandet – så att maten inte ska ta slut på fem minuter. Jag vill sitta en timme minst. Eftersom jag befinner mig i ett land där det ofta saknas bänkar och platser där man kan vistas gratis.
Vatten alltså. Om någon fyller på mitt vattenglas dricker jag per automatik ur. Vilket här inte leder till att jag måste be om mer vatten, eller gå och hämta själv. En av boysen kommer med nytt. En situation som lätt blir lite lustig, inte minst under varma dagar.
Ensamma middagsgäster är bara hälften så ekonomiskt effektiva, och därför antagligen bara hälften så önskvärda, som par eller grupper. Bara den ena av de två stolarna vid bordet ger avkastning under den timme jag sitter där. Jag tenderar också att vara försiktig med vinet.
Men det artigt eskalerande vattenrejset handlar antagligen inte om pengar, i alla fall inte direkt. Snarare försöker boysen, kanske omedvetet, skrämma bort eller i alla fall aktivera mig och de andra soloätarna – eftersom vi påminner om ensamheten. Den finns därute och den är enorm men folk konfronteras sällan med den, särskilt inte i ett samhälle så bilburet att ingen någonsin behöver träffa en okänd människa och ingen åldring någonsin kan ta sig ut ur huset på egen hand. Om man hela tiden koncentrerar sig på bilen framför är det också lätt att glömma bort sin egen övergivenhet.
Att utstråla ensamhet är dåligt för en restaurangs affärer. Ingen vill tvingas se en ensam människa äta, och påminnas om sin egen inre ensamhet.
Jag försöker anpassa mig till detta. Eftersom jag inte har en bok som sköld brukar jag försöka stirra förnöjt rakt ut i luften och se ut som jag tänker något spännande. Även om jag med en härlig rulle mandelsushi framför mig har svårt att fokusera på annat.
Eller också är uppvaktningen med tillbringaren bara ett sätt att hålla diskret sällskap, som tröst? Även om gästen, i det här fallet jag, för stunden inte upplever särskilt mycket tragisk ensamhet alls. För hur skulle jag hinna det? Jag är ju upptagen med att vila mina trötta fötter, tugga långsamt, dricka vatten, besöka damrummet och tänka ut sätt att förhala notan.
Texten publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th June, 2010
Idag fick jag det glada beskedet att jag är en av de skribenter som vunnit upphandlingen (!!) hos Malmö högskola. Under kategorien reportage. Så hoppas på fler intressanta jobb för Praktik & Teori framöver.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th June, 2010
Cristina från Bilbao var min första. Hon väntade på vårt slitna hotellrum en varm sydfransk natt i början av september. Bussen jag satt på var försenad. Cristina var orolig, fast vi inte kände varann. Sedan drack vi två glas rosé och pratade om livet och kärleken. I en hel vecka. Stapplig engelska och tafflig spanska.
Meena och Anil från Lucknow var nummer två. I deras vita palats fick jag och min reskamrat ett eget rum och tre mål mat varje dag, på indiskt vis. Vi blev uppassade som prinsessor av tjänare och privatchaufför. Och övervakade av en ilsken golden retriever som hette Tobler.
För ett par veckor sedan reste jag ensam till Chicago. För att spara in på hotellkostnaderna – men allra mest känna mig hemma i staden där jag aldrig varit – loggade jag in på sajten Couchsurfing.com igen.
Jag fastnade för Wills profil. Will, som blev min nummer tre, var motsatsen till de partysugna 23-åringar jag noga håller mig borta från. Han jobbade som mattelärare och hade inte tid för några backanaler. Men han hade en stor lägenhet och en katt.
Kvällen då jag kom gick vi ut med hans kompisar till en restaurang i ett kvarter jag aldrig annars skulle ha lyckats hitta. Dagen därpå, efter en tur i pariserhjulet, visade de mig den svenska stadsdelen Andersonville.
Will lät mig stanna i en hel vecka. På morgnarna gjorde jag fruktsallad och på kvällarna frågade han mig om min dag. Som plåster på såren för alla katthår ville Miss Charles sova bredvid mig varje natt. Det var ett sorgligt avsked och den lilla kattfröken tittade oförstående på mig när jag stängde dörren. Men nummer fyra väntade redan på mig i Miami.
När jag först frågade om jag fick sova på JoséLuis soffa svarade han ”kanske”. Han undrade om jag skulle laga mat åt honom. Och om jag hade en hårddisk med musik som han kunde få kopiera.
”Den här killen är antingen fantastisk eller så är han socialt störd”, tänkte jag. Men han hade fått bra referenser från andra couchsurfare, så jag svarade: ”Jag kan laga mat åt dig om du visar var affären är. Om musik är ett krav kan du få titta lite i mitt gamla iTunesbibliotek.” JoséLuis visade sig vara en raring och introducerade mig för latinamerikanska empanadas och amerikansk basketball och jag önskar att jag hade stannat mycket längre.
För just nu sitter jag i ett hotellrum i San Francisco och saknar Will och JoséLuis. Hotellrum är trevliga. Det kommer en dam och byter lakan varje dag. Jag bor centralt och jag har ett eget och väldigt rent badrum. Men katten i Chicago och soffan i Miami har fått mig att inse att nya städer inte behöver smälta ihop till ett töcken av sevärdheter och caféer med likadana muffins.
På 73 000 olika platser väntar två miljoner lediga soffor på att upptäckas, och det har blivit roligt att resa igen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th June, 2010
New Yorks lokala matmarknader poppade upp i svallvågorna av den ekonomiska krisen, när de som fick sparken från sina kulturjobb tvingades hitta en alternativ försörjning. Att köpa hemlagad musli och hemmaystad ost av fattiga webbdesigners har blivit ett populärt helgnöje. Men som om inte konkurrensen var hård nog för dem som bakar småkakor, kommer de nybakade torghandlarna inte längre undan.
Makthavarna har upptäckt restaurangbranschens nya gråzon och kräver nu att maten lagas i ett kök godkänt av hälsovårdsmyndigheten. Vilket innebär att försäljarnas profit försvinner.
En arbetslös art director berättar för The New York Times hur hon lagar empanadas i sitt vardagsrum i Chelsea och sedan transporterar dem på tunnelbanan.
Men när allt kommer omkring är de glada hemmakockarna ganska trötta när dagen är slut, och inte särskilt mycket
rikare, bekräftar en annan av de unga kakbakerskorna, som tillbringar veckorna med att göra reklam för sig på Twitter och Facebook.
Hennes föräldrar förfasar sig: när deras förfäder en gång kom till kontinenten via Lower East Side försörjde de sig på att sälja saker från rullvagnar.
Och så var den kreativa klassen tillbaka där resan en gång började.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-06-12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th June, 2010
I helgen intervjuas jag i den danska webbradiokanalen Den2Radios programserie Radio Norden om Integrationsprojektet och bloggen Dansar med Danskar av Karsten Pharao. Läs mer om Integrationsprojektet här.
Du kan lyssna på programmet i sin helhet här. Bara scrolla ned tills du hittar mig.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st May, 2010
Nu kan du lyssna på stycken från när jag intervjuades i Lunchboxen i P4, 31 maj, här.
Hela poddversionen ligger här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
