5th February, 2015
KONST. ”Stadsvandringar”, Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 5/4.
Städer i förändring är temat för vårsatsningen på Bonniers konsthall. En öppen och undersökande utställning om vad städer är och vem som har rätten till dem.
”Hon läppjar staden som en drink, letar efter det som är förlorat och glömt.” Citatet är hämtat ur Hala Elkoussys film ”In search for the City (In the papers of Sein)”. Här söker flanösen Sein efter sin älskade. Sein är en fiktiv figur, en analogi till 1800-talets litterära gestalter hos Flaubert och Baudelaire. Längs Kairos gator förklarar hon staden utifrån dess koloniala förflutna under England och Frankrike.
Filmen är en av mina favoriter på grupputställningen ”Stadsvandringar”, som inleder året på Bonniers konsthall.
Den som har, eller tar sig, rätten att skildra en stad i konst och litteratur är också med och producerar staden. Den klassiska flanören är ända in i vår tid man och västerlänning. En av Elkoussys outtalade poänger är att Sein är kvinna och arab.
Filmen visas innanför ett rum klätt med 400 bilder och tidningsklipp med anknytning till kolonialtiden. Tillsammans blir verkan enorm. Hala Elkoussys hemstad Kairo byggdes upp på 1800-talet av förmögna utlänningar, efter europeisk förebild, i en struktur som skulle kontrollera den koloniserade folkmassan. Sedan migrerade fattiga bönder till staden i jakt på arbete och lycka. I dag trängs de ut i förorterna av föroreningar och fattigdom, en utveckling som syns i de flesta växande städer.
Danske Jesper Justs filmverk ”Intercourses” visas i flera rum, där det största omges av korridorer med rosa ljus och bambuväxter som doftar svagt av andra breddgrader. Här följer vi tre män i en stad som liknar Paris. Men boulevarderna är folktomma och Eiffeltornet bara en tredjedel så stort som jag minns det.
Detta Paris, utanför Hangzhou i Kina, är en spöklik kopia av den berömda förlagan. Husen är kulissartade, byggda i dåliga material, vilket i sig vänder upp och ned på den Haussmanska estetikens höga kulturella status. Ett spekulationsbygge avsett för den nya medelklassen, som än så länge står kusligt tomt.
Det susande bakgrundsljudet hörs i hela utställningen. Det är inspirerat av en gammal dansk murartradition; när murarna blev illa behandlade murade de in tomma ölflaskor i väggarna, som när det blåste gav ifrån sig ödesmättade visslingar. Här är ljudet en kritik av byggnadsutvecklingen i Kina, där lite hänsyn tas till arbetare och miljö.
Kubanske Carlos Garaicoas skulptur av coffeetableböcker knyter samman den kinesiska byggboomen med Europa. Den lyfter fram de europeiska arkitektkontor som ritar monumentalbyggnader i Kina, till exempel Herzog & de Meuron, vars stora olympiastadion nu står tom utanför Peking.
Svenska Lisa Torell undersöker även hon samspelet mellan politik och estetik; hur estetiken i städernas centrum och förorter kopplas ihop med områdenas socioekonomiska status. Tesen att standard är det finaste vi har leds i bevis med en film och bilder i kombinerat foto och måleri. Hon zoomar in Stockholms och Belgrads gatstenar och offentliga möblemang, med både bilder och poetiska texter där språkets makt är i fokus. Särskilt träffande är trottoarskulpturen ”Figur 017”: minimimått för lågt gångflöde, i utställningsrummet som vetter mot Torsgatan.
Franska Sophie Calle kan sägas vara en tidig flanös. I de två verk som visas här, ”The Bronx” (1980) och ”Skuggan” (1985), använder hon sig själv och sina interaktioner för att ge ansikte åt staden. Båda verken kombinerar bild och text i den underfundiga form som blivit hennes signum.
I Bronx i New York, en fattig stadsdel vita dåförtiden bara besökte som poliser eller knarklangare, lät Calle olika personer visa henne platser, där hon sedan fotograferade dem. I det andra verket anlitade hon anonymt en privatdetektiv för att skugga och dokumentera hennes egna turer genom Paris.
Stadstemat ingår i en på senare år alltmer accentuerad frågeställning om vad städer är, vem som skapar dem och vem som har rätten till dem. Städer har i alla tider fascinerat konstnärer på samma sätt som naturen. De är ett av människans habitat, där en tids tendenser får fysiska avtryck.
Stadens struktur är en användbar symbol i diskussionen om demokrati och människors livsvillkor.
Utställningen närmar sig ämnet på ett öppet och undersökande vis. Frågans inneboende klass, genus- och rasismproblematik basuneras inte ut men synliggörs i det specifika urvalet av verk.
Det som lyser igenom samtliga verk är ett samhälle som inte är till för alla. Det blir allt tydligare att det är dina pengar som avgör var du har rätt att vistas. För många en smärtsam insikt. Kanske särskilt i ett land med jämlikhet som självbild.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–02–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th November, 2014
Att Väven får Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris i år är på sätt och vis ingen överraskning. Samarbetet mellan det berömda norska Snøhetta och svenska White Arkitekter är det av de nominerade projekten som har det starkaste symbolvärdet – och är mest i linje med vår tid.
Prestigebyggen har sedan århundraden manifesterat expansion. Den stora vita Väven har lagt till vid Umeälven och markerar att Umeå är Norrlands huvudstad och Sveriges fjärde storstad. Umeå är dessutom europeisk kulturhuvudstad 2014.
Umeå kallar sig björkarnas stad och byggnadens uttryck är en folklig referens till en björkstam. Alla hörn är rundade. På dagen är fasaden vit som björkens bark, med mörka fönsterband som löper runt hela huset. När det blir mörkt är förhållandet motsatt. Fönsterbanden lyser och den vita fasaden blir svart. Utifrån gör sig Väven bäst på håll när fasaden skiftar med väder och ljus.
Juryn betonar i sin motivering att Väven “vågar” sticka ut utseendemässigt. Väven bryter visserligen av från den småskaliga stadsmiljön där den står. Men den liknar mycket annan samtida arkitektur.
Inte minst det nya hotellet i Umeå centrum – alls inte lika väldesignat, men också stort och vitrandigt. Även inomhus görs björkliknelsen. Alla rum har trägolv och ribbat undertak i trä. De mörka trapphallarna och teaterrummet kan liknas vid björkstammens mörka kärna.
Juryn premierar att Väven är en ny definition av vad ett kulturhus kan vara: den kombinerar kultur med kommersiella verksamheter.
Den utgör ett enhetligt hölje för stadsbibliotek, konsthall, scener, bio och ett museum över kvinnohistoria.
Men den hyser också kommersiella verksamheter som hotell, ett konferenscenter, en delikatessbutik och ett café som sommartid kan öppnas mot älven.
Men Väven är en kontroversiell pristagare. När jag står nära, vid entrén mot Storgatan i Umeå där volymen sprängts in i stadens kvarter av småskalig 1800-talsbebyggelse, får exploateringen en karaktär av övergrepp. Huset har bitit sig fast i Stora Hotellet.
Det mest anmärkningsvärda är den samhällsutveckling Väven är en produkt av. Umeå marknadsför sig med kultur, och kulturhuvudstadsårets paroll är “Kulturdriven tillväxt”.
Men Sveriges kommuner klarar numera inte att uppföra stora kulturprojekt utan ekonomisk hjälp från näringslivet. I Umeå är fastighetsbolaget Balticgruppen inblandat i stadsutvecklingen.
Balticgruppen tjänar mycket på sina investeringar. I fallet Väven driver de själv hotellverksamheten – som håller till i Vävens höga torn.
Kommunen är hyresgäst och står för stor del av hyresintäkterna – 65 miljoner per år – och har kontrakt på 25 år.
Stadsbiblioteket låg tidigare centralt i staden, praktiskt i närheten av kollektiva förbindelser. Beslutet om flytten var knappast demokratiskt förankrat, och har orsakat många protester.
I somras invigdes till exempel ett alternativt kulturhus i ett ockuperat gammalt lokstall i stadsdelen Haga. Ett ideellt projekt och en protest mot att kulturhuvudstadsåret huvudsakligen lyfter fram den etablerade kulturen. Att Väven får Kasper Salinpriset väcker ännu en gång frågan om hur mycket makt det privata näringslivets vinstintresse ska ha över hur Sveriges städer ska utformas.
I fallet Umeå hade kommunen kanske kunnat utnyttja sitt förhandlingsutrymme ytterligare.
Hade Stadsbiblioteket inte flyttat in skulle Väven nämligen ha mist mycket av sin dragningskraft och det garanterade människoflödet. Arkitekturen är också, på gott och ont, i en beroendeställning gentemot det privata näringslivet.
Det är ett tecken i tiden att juryn i år ger priset till den byggnad som syns mer än något annat i Umeå – men samtidigt är så generell att insidan går att anpassa till vad som helst. Även till en framtid då kultur inte längre är en tillväxtmotor.
Själv hoppades jag att arkitektbyrån Marges kiosker på Strömkajen i Stockholm skulle vinna: småskalig och platsspecifik arkitektur, som förbättrar en stimmig offentlig plats. Gratis sittplatser med bästa utsikt över Slottet och Gamla stan. Något man förut fick köpa på Grand hotel.
Årets pristagare: Väven i Umeå av Rune Grasdal (Snøhetta) och Maria Olsson (White).
Övriga nominerade i år:
Kommunhuset Kristallen i Lund av danska Christensen & c:o.
Strömkajen, Vaxholmsbåtarnas terminal, Stockholm, av Marge.
Brinkåsen, Rättspsykiatrisk klinik, Vänersborg, Sjögren arkitekter
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th October, 2014
BIENNAL. Nya biennalen för konst och arkitektur. Botkyrka konsthall, Tumba samt Fittja centrum. T o m 12/10.
Miljonprogramsförorterna kommer aldrig att bli som innerstaden, det kvittar hur mycket det rivs eller förtätas. I stället borde synen på senmodernistisk arkitektur förändras, så att miljöer och platser kunde omtolkas.
Detta är kontentan av “Nya biennalen för konst och arkitektur” i Botkyrka. Under fem år har Botkyrka konsthall drivit programmet Residence Botkyrka, dit konstnärer från hela världen kommit och undersökt miljonprogramsarkitekturen. Nu, i samband med biennalen, öppnar konsthallen en samtidskonstfilial i Fittja.
I Botkyrka konsthall visas Johanna Billings 16 minuter långa video “I’m gonna live anyhow until I die”. Till uppsluppna toner av romsk violin och kontrabas (inspirerat av den italienske progressive experimentalisten Franco Battiato) springer fem barn längs Roms gator. Till slut hamnar de i en övergiven skola, där de börjar leka med manicker från 1900-talet – bland annat en skrivmaskin – och försöker begripa hur de fungerar. Billing besökte Rom under demonstrationerna mot universitetsreformen 2010 och filmen är ett suggestivt sätt att resonera kring framtiden för de barn som växer upp i en tid då populistiska politiker underminerat skolsystemet.
Den mindre traditionella delen av biennalen finns en bussresa bort i Fittja Centrum. Det första som byggts för den nya institutionen i Fittja är den sydafrikanske konstnären Michael Orchards Container. Orchard, som ägnar sig åt hållbar arkitektur, har byggt om en container till Fittjaköket. Tillsammans med närboende samlar Fittjas måltidsekolog Ayhan Aydin tillsammans med det amerikanska kock/konstnärskollektivet Openrestaurant in lokala idéer och matberättelser. Tanken är att konsthallen ska vara ambulerande. Flera verk visas intill Fittjaköket men biennalen har också flyttat in i en öde bunkeraktig byggnad som står på parkeringsplatsen ovanpå ungdomens hus. Mycket innovativt. Inuti den mörka råa kuben visas den sydafrikanska konstnären James Webbs film “Le Marché oriental”( 2008). Den dokumenterar ett muslimskt böneutrop i det nedlagda köpcentrumet Oriental plaza, som byggdes under apartheidregimen för att kunna kontrollera svartas inköp.
Biennalen är också invigningen för konstnären Mats Anderssons publika konstverk, Punkthus på Fittjaterrassen. Intill ett nybyggt bostadsområde har Andersson gjort ett mönster i markbeläggningen. Mönstret föreställer lägenhetsplaner i skala 1:1, från arkitekten Jon Höijers höghus från 1969 intill. Ett sätt att knyta samman ett gammalt område med ett nytt – och dessutom skapa ett mervärde. De 45 år gamla planerna är ett tillfälle att fundera kring hur synen på hur människor ska leva och bo har förändrats över tid. Biennalen använder flera av verken från Fittjapaviljongen, som under sommaren var del av den ännu pågående arkitekturbiennalen i Venedig (tom 23/11), som i år har modernitet som tema.
I Tumba och Fittja är moderniteten närvarande, i form av de miljonprogramsmiljöer som bara var avbildade i Venedig. Det här är ett utmärkt exempel på att mindre konsthallar kan tillåta sig att vara experimentella. Men också på att de gör skillnad på platserna där de arbetar. Verken som visas har alla spännande infallsvinklar och filialen i Fittja är ett lovande projekt. Kan man skapa en konsthall genom samarbete med lokala initiativ och organisationer? Ja det kan man. Och i den globaliserade och klimatstressade värld, som är resultatet av den moderna eran, kommer det småskaliga och lokala spela allt större roll.
Bilden: Ur Johanna Billings video “I’m gonna live anyhow until I die”.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–10–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th September, 2014
”Danske tegnestuer bygger, projekterer og køber sig ind i Sverige, og konkurrencerne vinder de på de blågule kollegers hjemmebane. Hvad sker der hinsidan? Kan svenskerne ikke selv?”
Apropå Tidskriften Arkitekturs senaste nummer, med tema dansk arkitektur, blev jag intervjuad i den danska morgontidningen Politiken (2014–09–14). Läs artikeln här.
Bild: Henrik Rosenqvist
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th August, 2014
Att samtidskonstens nytta är svår att mäta är självklart. För hur besvarar man en enkät om något som kastar sig framåt och bakåt i historien? Som ställer frågor, är nyanserat och kanske rentav tar sig in i ens omedvetna? Man kan faktiskt säga att svårmätbarheten är samtidskonstens värde.
I nya rapporten ”Inga undantag – värdeskapandet i små och medelstora samtidskonsthallar” visar författaren och kritikern Mikael Löfgren hur detta trots allt skapar problem när resurser ska fördelas. Så var det exempelvis under 00-talet, när kulturen på allvar gjorde sitt intåg som varumärkesbyggare i Sveriges kommuner. Det offentligas utgifter för kultur ökade då med nära 25 procent. Samtidigt nästan halverades satsningen på området ”bildkonst, arkitektur, form och design”.
Nätverket Klister, 20 mindre konstinstitutioner över hela landet, har beställt rapporten. De är mer eller mindre beroende av offentligt stöd. Alla upplever sig ha för lite personal och för lite resurser för fortbildning. Nästan ingen har intäkter från kafé och butik, men nästan alla har dyra lokalhyror.
Trots armodet är de värdefulla för konstlivets ekosystem. Många stora konstnärskap, som visas på stora populära institutioner, har i ett tidigt skede plockats upp av en mindre. Den lilla institutionen är nödvändig – otacksamt nog på ett stadium där det ännu inte finns något kommersiellt värde. Samtidskonsthallen har mer utrymme att experimentera än större institutioner. Vilket naturligtvis kommer övriga konstlivet till del.
Med stöd i samtida forskning argumenterar Mikael Löfgren för konstens roll i lokalsamhället. Den bidrar både med konstnärlig bildning och är en öppen plats för demokratiska dialoger. Dessutom har konsthallen social relevans, ekonomisk potential och profilerar en plats.
Men: man får inte glömma att de viktigaste effekterna av konsthallens arbete kommer först långt efter avslutade budgetår och mandatperioder. I en tid präglad av ekonomisk kris betraktas en konsthall lätt som något man kan spara in på, trots att dålig ekonomi är ett slöseri med de medel som faktiskt investeras. Eller något som kan bytas ut mot något annat, som i den ekonomiska kalkylen ser ut att ge mer kortsiktig avkastning.
”Inga undantag” är ett välbehövligt inlägg i debatten om konsthallarnas nytta. För politiker och tjänstemän, som inte anser sig ha tid att läsa hela rapporten, avslutas de 60 glest satta sidorna med en tydlig lista med slutsatser och förslag. Inga ursäkter, alltså.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–08–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st August, 2014
SVT:s Kulturnyheterna intervjuade mig, om Arkitektur- och designcentrum efter Lena Rahoults avgång. Läs mer och se inslaget här.
Citat från svt.se:
“Varför är det så mycket missnöje med Arkitektur- och designcentrum och hur skulle en bättre framtid kunna se ut?
Nyligen tvingades chefen för Arkitektur- och designcentrum, Lena Rahoult avgå i förtid.Enligt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade bristerna på museet blivit så stora att en radikal lösning krävdes och chefen fick sluta med omedelbar verkan.
– Jag tycker att Lena Rahoult har varit märkligt osynlig under de här fem åren som hon har suttit vid rodret och därmed gjort Arkitekturmuseet märkligt osynligt för svenska folket, säger arkitekturskribenten Mark Isitt.
Det är inte första gången det blåser kring museet, även företrädaren fick mycket kritik.
– Nu när regeringen har satt ner foten så kanske det kan bli en bra utgånsgpunkt till att hitta ett nytt fokus för verksamheten, jag tror att det kan bli en bra nystart för museet säger Julia Svensson, redaktör för tidskriften Arkitektur.
Regeringen har pekat på problem med museets ekonomi och det har även förekommit konflikter mellan chefen och personalen. Förra året bytte museet namn från Arkitekturmuseum till Arkitektur- och designcentrum.
De nya bredare uppdraget är ett av problemen menar många bedömare.
– Jag tycker att det är för brett när man också ska inkludera mode i det. Jag tycker absolut att design hör hemma på museet men det bör vara design som tillhör den byggda miljön, möbeldesign och belysningsdesign till exempel, säger Mark Isitt.
Och Julia Svensson håller med.
– Om jag fick bestämma så skulle Arkitekturmuseet om tio år fokusera enbart på arkitekturämnet och dess förgreningar. Presentera ny svensk arkitektur, aktuella svenska arkitekter och utländska projekt. Att det skulle finnas en självklar plats att vända sig till om man var arkitekturintresserad, säger Julia Svensson.
Kulturnyheterna har sökt Lena Rahoult för en kommentar.
Reporter Ditte Hammar”
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2014
UTSTÄLLNING. “Cykel. En stor utställning om cykel”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. Visas t o m 5/10.
En utställning om cyklar är en mycket bra idé. Cykeln är glödhet just nu och en möjlighet att locka både cykelpendlande föräldrar och trendkänsliga 20-åringar.
Arkitektur- och designcentrum har lyckats samla ihop ett stort antal cyklar. De utgör ramen för utställningen, från begynnelsens “Östbergare” i trä (1869) till dagens lättviktiga kolfibercyklar, via 1970-talets hightechcykel i plast. Den som vurmar för olika cykelmodeller får möjligen sitt lystmäte. Men urvalskriterierna är oklara. Cykelsamlingen är varken en komplett designhistoria eller en fullvärdig cykelpolitisk historia.
Ett hörn vigs åt stadsplanering, med fokus på att cykling är bra för klassresor, folkhälsa och miljö. Med siffror av typen “tio cyklister ryms på samma yta som en bil” argumenterar man för att det borde skapas fler och bättre utrymmen för cykling i till exempel Stockholm. Detta, antar jag, är de flesta redan överens om. Och även om argumenten håller är cykelns förträfflighet en alltför banal tes att bygga en utställning kring.
Jag fastnar längst framför den lilla filmen om så kallade bicimáquinas. Ett initiativ i staden San Andrés Itzapa i Guatemala där cyklar byggs om till trampdrivna maskiner som kan mala ned majs och andra växter. Projektet lockar till sig många cykeltokiga européer. Men maskinerna gör nytta – de lyfter hela familjer ur fattigdom.
Ljusglimten bicimáquinas är ett av utställningens få konkreta projekt. En stor miss – med tanke på centrumets uppdrag borde tydligare fokus ha lagts på arkitektur- och stadsutvecklingsprojekt.
Som det är nu finns korta informationstexter om cykelsatsningar i Köpenhamn, Amsterdam, Hamburg, Paris och Bogotá. Även om cykelkulturen i dessa städer är vackrare i turistbroschyrerna än i verkligheten har Stockholm, i sammanhanget, mycket att leva upp till. Varför inte presentera några av de realiserade projekten? Ågadebron i Köpenhamn, Gehl Architects visioner för cykling på Manhattan, Norman Fosters idé om en cykelutopi i London. Eller projektet Cykelköket, ett ideellt initiativ som stöds av Malmö stad?
Det finns gott om exempel att inspireras av. Nu är det närmaste Arkitektur- och designcentrum kommer arkitekturämnet en engelsk bok för 345 kronor i museishopen.
Publicerad i Dagens Nyheter 2014–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th April, 2014
Att ett Nobelcenter inte ska byggas förrän nu är märkligt. Den internationella boomen för expressiva kulturbyggnader har pågått länge och hungern efter nya museer har stillats i takt med världsekonomin.
Kanske har Sverige inte riktigt insett Alfred Nobels auktoritet. Att det är Nobelpriset och inte Abba som är Sveriges verkliga varumärke.
David Chipperfield har förstått. Plus att han begripit att Sverige arkitektoniskt är ett försiktigt land som vill ha en svensk och inte alltför provocerande byggnad. Det strama, återhållsamma och klassiska formspråk han använder i det vinnande förslaget är tydligt inspirerat av svenskt 50-tal, modernism med fina detaljer. Men hans stil gifter sig också väl med den i Stockholm framträdande nyklassicismen.
Johan Celsing var också inne på stramhet och gediget hantverk i sitt förslag, medan Gert Wingård i finalen rockade loss med en rund byggnad, anmärkningsvärt olik hans ursprungliga förslag. Av de tre finalisterna är Chipperfield den självklara vinnaren. Alla som sett hans känsliga ombyggnad på Neues Museum i Berlin förstår varför han är ett löfte om hög internationell klass.
Platsen har i dag karaktären av en romantisk och bortglömd baksida mitt i stan. Befintliga byggnader kan bli besvärliga i planprocessen, liksom storleken. Byggnaden har redan krympts 20 procent. Eventuellt är skepsisen även den ett uttryck för bristen på insikt om Nobels status. Men också en omsorg om stadsbilden. Skalan kräver att den färdiga byggnaden lever upp till Nationalmuseum intill.
Det flexibla auditoriet högst upp är med sina Stockholmsvyer och sin takkrona så pampigt att det är svårt att föreställa sig. Men det mest sympatiska i Chipperfields förslag är anknytningen till staden. I stället för att i första hand tänka på Stockholms ökande besöksantal månar arkitekten om Stockholms invånare. Nedre plan, med vinterträdgård, kafé och utställning, ska vara tillgängligt och öppet. Om den omgivande parken och relationen till vattnet gestaltas väl kan Blasieholmen bli en ny viktig plats i stockholmarnas medvetanden.
Ursprungligen publicerad i DN Kultur 2014–04–10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th March, 2014
UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.
Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.
När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.
Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.
Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2014
UTSTÄLLNING. Det arabiske nu. Louisiana, Humlebæk, Danmark, t o m 4/5.
Den arabiska revolutionen för tre år sedan, till stor del möjlig tack vare sociala medier, väckte hopp om en ljus och demokratisk framtid. Men den arabiska våren är en vår som väntar, tvekar. Louisianas nya stora utställning i serien om arkitektur och identitet tar avstamp i denna tvekan.
“Jag behöver en paus för att välja vilken väg jag ska ta.” Konstnären Manal al Dowayans citat hänger vid utställningens entré och handlar om nya möjligheter, men också om de utmaningar arabiska kvinnor står inför. Till exempel saknar över hälften av Saudiarabiens 13 miljoner kvinnor utbildning.
Det offentliga rummet har en annan roll i arabiska städer än i väst. Tahrirtorget i Kairo till exempel, är snarare en ogästvänlig trafikrondell än ett torg. Diktaturer i allmänhet vill ha kontroll och skapar därför inga samlingsplatser. Den tydliga gränsen mellan offentligt och privat är också typisk för traditionell arabisk arkitektur. Louisiana har låtit den jordanska konstnären Sahel al Hiyari bygga en så kallad majlis , en välkomsthall före hemmets mer privata delar. Där tas gäster emot – som om de offentliga rummen är förpassade till hemmen.
I utställningen betonas bristen på offentliga rum i arabiska städer. Samtidigt syns nybyggen på Arabiska halvön skjuta upp som missiler ur öknen. Global oljekapitalism är något ingen revolution verkar kunna stoppa. Ett av de många nordiska och västerländska arkitektkontor som verkar i Mellanöstern är danska Henning Larsen Architects. Sedan 2008 har firman ett kontor i Riyadh, där man ritat Ministry of foreign affairs och är nu i full gång med en masterplan för King Abdullah Financial District.
Norska Snøhetta och franska Jean Nouvel är två andra kontor som presenteras i avdelningen europeiska arkitekter som verkar i de arabiska länderna.
En kontrast till de västerländska hägringarna är det unga saudiska arkitektkontoret X-Architects. De formulerar en kritik mot att Arabiska halvön bebyggs med turistattraktioner och monument av stjärnarkitekter, som saknar rötter i traditionell kultur. Deras exempel är Mecka, där man rivit gammal bebyggelse för att bygga lyxhotell som ska möta pilgrimsresenärernas behov.
Louisiana spelar i en helt egen liga när det gäller att ta fram utställningar där arkitektur smälter samman med konst, politik och antropologi. Att närma sig en så vidsträckt kultursfär som den arabiska är en större utmaning än den formmässigt jämförbara utställningen New Nordic, 2012. Resultatet är en påkostad exposé med ett stort antal väsensskilda verk att fördjupa sig i, varav flera framställts specifikt för Louisiana. Den känsla av hopplöshet som kan infinna sig i förhållande till både demokratikamp och investerarnas monumentbyggen kontras med spännande enskilda initiativ och kritiska röster.
Precis innan jag ska gå faller min blick på en datorskärm. Sajten “Who”s building Guggenheim Abu Dhabi?” är den libanesiske konstnären Walid Raads manifest mot migrantarbetarnas omänskliga förhållanden under museibyggena i Abu Dhabi. Verket komplicerar bilden av vem som är vinnare och förlorare i den arabiska byggboomen. Arkitekturens baksida, om man så vill. Om det borde “Det arabiske nu” berätta mer.
Publicerad i DN Kultur 2014–02–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
Att Väven får Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris i år är på sätt och vis ingen överraskning. Samarbetet mellan det berömda norska Snøhetta och svenska White Arkitekter är det av de nominerade projekten som har det starkaste symbolvärdet – och är mest i linje med vår tid.
