5th December, 2012
Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.
Till min stora stolthet har den artikel jag skrev i DN om Kasper Salin-priset översatts till franska av Le Courrier de l’Architecte. Finns att läsa här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th November, 2012
I går kväll fick Domkyrkoforum i Lund Kasper Salin-priset vid årets Arkitekturgala. Julia Svensson gläds åt ett nytt stadsrum i Lund och en ny stjärna på den svenska arkitekturhimlen.
Om man ser de tre nominerade som klädesplagg: Tåkerns naturum är ett par snajdiga snickarbyxor. Årsta kyrka är en klassisk kostym av modernt engelskt snitt, med en välsittande vit skjorta innanför. Domkyrkoforum är en asymmetrisk klänning från Acne – tillräckligt cool för världens modernaste land.
Vad säger detta om vår tid? Kanske att Sverige inte återhämtat sig tillräckligt från modernismen för att till fullo kunna uppskatta Johan Celsings tegelkub i Årsta. Men framför allt att svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn som Carmen Izquierdo, utöver veteraner som Gert Wingårdh och Johan Celsing.
När jag går förbi årets Kasper Salin-vinnare i Lund minns jag inte vad som låg på platsen förut, även om jag i flera år cyklade förbi nästan dagligen. Det har naturliga orsaker. Platsen var en ödetomt, omgärdad av plank och syrenbuskar, kanske mest uppskattad av nödiga studenter på nattkvisten. Detta betyder inte att årets pristagare hälsats av vajande palmblad på sin väg in i Lunds historiska miljöer. Carmen Izquierdo är född och utbildad i Spanien och bosatt i Stockholm. När hon som 30-åring vann tävlingen 2004 var det högtryck på byggmarknaden, ingen entreprenör var intresserad, och projektet lades på is. Några år senare ville Arne Paulsson, Lunds största privata byggherre, uppföra ett flervåningshus där bostadsrätter skulle finansiera ett domkyrkoforum i bottenvåningen. Men domkyrkorådet sa nej och återupptog Izquierdos förslag.
Lund har också, vilket anstår varje plats där lagrarna gro, en alert och envis bevarandemaffia. Som den här gången slöt upp till kamp för syrenbuskaget.
Nu står Carmen Izquierdos guldglänsande Domkyrkoforum här, och syrenerna har flyttats 75 meter. Att bygga bredvid Lunds nästan 900 år gamla domkyrka är dock inget man gör ostraffat, trots att Lunds stadskärna har byggnader från många olika epoker.
En del av kritiken har handlat om att byggnadens färg och moderna form stjäl fokus från domkyrkan. Men ingenstans går det att ta miste på vem som är vems uppnosiga guldsmycke. Det är en lyckad dialog. När jag står under entrén vid Kyrkogatan ser jag domkyrkotornen genom en glipa i taket. När jag sitter i hörsalen tittar jag upp mot dem genom den utstickande lanterninen. Domkyrkan syns till och med när jag har ryggen mot den, avspeglad i lanterninens fönster.
Nu börjar antagonisterna också förhoppningsvis blidkas av att den blingiga mässingsfasaden mörknar till en ton av brons. Byggnadens främsta bidrag till stadsbilden är att ytan vid domkyrkan förvandlats från en ickeplats till ett stadsrum, med hjälp av landskapsarkitekten Charlotte Lund.
När jag går in i byggnaden kommer jag till entrétorget, en plats för utställningar. Byggnaden öppnar sedan upp sig i en samlingslokal med bord och stolar och ett litet kafé i anslutning. Jag är där en sen hösteftermiddag, och ljuset som slår emot mig från de vitbetsade betongväggarna och det vitoljade trägolvet är markant men ger en varm känsla.
Min enda invändning är fasaden mot Kungsgatan. Trots att den också är en framsida och vetter mot det klassiska studenthaket Arimans uteservering, är byggnaden här sluten i bottenplanet och ser mest ut att fungera som lastplats. I övrigt smälter byggnaden väl in bland de omgärdande äldre två- och trevåningshusen, utan att för den skull bli tråkig.
Jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de enda offentliga
byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi. Detta stämmer också in på Celsings kyrka. Även Wingårdhs Tåkern är på sätt och vis ett kyrkorum, fastän föremålet för dyrkan är ett annat.
Förra året gick Kasper Salin-priset till en ny tågstation i grannstaden Malmö. Men Malmös senaste satsning, det stora köpcentrumet Emporia (också ett Wingårdhprojekt) vill, liksom den nya National-arenan i Solna, ha något i utbyte av besökaren. Pengar, energi. Lunds domkyrkoforum har förvisso bokhandeln Arken strax intill. Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.
Juryns motivering:
… för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.
Andra vinnare vid Arkitekturgalan i går kväll:
Sienapriset: Hornsbergs strandpark, Stockholm.
Årets Guldstol: No Picnics kontor, Stockholm.
Planpriset: Umeå, fördjupad översiktsplan för de centrala stadsdelarna.
Kritikerpriset: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff för boken “Avgrunden”.
Publicerad i DN Kultur 2012–11–17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th March, 2012
Den 7 mars var jag moderator på Miljonprogrammet – framtidens stad, på Färgfabriken i Stockholm. Seminariet anordnades av Arkitektkontoret Spridd AB, Delegationen för hållbara städer, KTH Starka forskningsmiljöer Architecture in the Making, Stockholms arkitektförening.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th December, 2011
BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.
Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.
Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”
Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska prognosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.
Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th December, 2011
Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.
Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.
Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.
Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.
Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th November, 2011
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th October, 2011
Jag har fått den stora äran att vara moderator på historiens första Arkitekturmässan i Göteborg 24–25 oktober 2011.
I “min” seminariesal har vi lyssnat på den japanske arkitekten Suo Fujimoto, den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, Foster & Partners Slussenarkitekt Ken Hogg samt holländska MVRDVs Jacob van Rijs. Och så förstås franska Anne Lacaton, som renoverar Paris förortsbebyggelse till fantastisk oigenkännlighet. Vi har dessutom diskuterat danska Christiania, Ishotellet i Jukkasjärvi och hur den ekonomiska krisen tillsammans med oljebrist och klimatkris kommer att tvinga oss tänka om. Hur spännande som helst.
18–19 oktober 2012 är det dags igen.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
