Julia Svensson

Arkitektur på gränsen till upplösning

3rd August, 2010

I senaste numret av tidskriften Rum, har jag intervjuat den japanske arkitekten Ruye Nishizawa. Läs texten nedan.

Hans kontor har bara femtio anställda. Men med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och SErpentine Pavillion har han fått en plats bland de stora. Julia Svensson träffade Ruye Nishizawa i Malmö för att prata om att bygga hus som knappt existerar.

Antiarkitektur. Så kallar den japanske arkitekten Ryue Nishizawa sina byggnader.
– Vi har egentligen ingen speciell stil, säger han när jag träffar honom, precis innan han ska hålla föredrag på seminariet PLÅT10 i Malmös hamnområde.
När han visar bilder och berättar om sina projekt, stämmer påståendet om stillöshet ganska bra, beställarna kan inte veta i förväg vad de ska vänta sig. Arkitektbyrån SANAA, som Nishizawa driver ihop med och Kazuyo Sejima, är en egensinnig stjärna och med New Museum of Contemporary Art i New York, Pritzkerpriset och nu det franska museet LouvreLens, har de kommit att lysa allt starkare på den internationella arkitekturhimlen.

Vad deras byggnader har gemensamt är snarare deras icke-egenskaper. SANAA jobbar uteslutande med ljusa metaller, betong och glas, vilket resulterar i arkitektur så fjäderlätt att den knappt ens existerar.
– Jag älskar att använda metall och betongkonstruktioner för att skapa olika typer av rum. Metall är lätt och starkt och används för att skapa transparens – vilket inte låter sig göras med till exempel trä. Transparens är viktigt när samhället blir alltmer kosmopolitiskt. Hur ska annars vi få kontakt med människor i vår närhet? säger Ryue Nishisawa.

Ryue Nishisawas egen favoritmetall är aluminium. Det använde han till exempel på innertaket på Serpentine Pavillion i London men också till fasaden på New Museum of Contemporary Art. Medan rostfritt stål nästan ser svart ut när det reflekterar ljus är aluminium ljusare – och dessutom lättare att manipulera.
New Museum of Contemporary Art är utformat som sex lysande vita lådor staplade på varandra. Inuti har alla rum olika dimension och dagsljsets position skiljer sig på de olika våningarna.
– Ett museum behöver väggar för sina konstverk. Jag föreställde mig att det verkar skrämmande från utsidan med en så hög byggnad helt utan fönster. Arkitektur kan både vara öppnande och inneslutande, som ett fängelse. Jag funderade på hur byggnaden skulle få ett genomskinligt intryck. Det blev en fasad i expanderad metall med många små hål. Jag inspirerades av ett parkeringshus på Manhattan, en helt okänd byggnad. Det passar bra – det är ett bevis på att samtidskonst är ett mellanting mellan högkultur och korkad aktivitet, säger han.

Ryue Nishizawa har på sig blåjeans, vita sneakers och en klargrön tröja. Över det en lång svart rock från Comme des garçons. Han tvingas prata engelska – på tvärs mot de intervjuer som finns på internet där han till skillnad från Sejima alltid pratar japanska.
Han berättar att SANAA i snitt vinner en av tjugo-trettio tävlingar (att jämföra med Gert Wingård som vinner varannan). Han hoppas att Pritzkerpriset ska ge dem fler uppdrag.

Ryue Nishisawa, som bor i en enrummare på fyrtio kvadrat i Tokyo, arbetar från förmiddagen till sent om natten. Han har ingen familj och tar aldrig semester. Sedan han och Sejima fick uppdraget att rita Louvren-museets filial i franska staden Lens, har de sammanlagt femtio anställda – i en ickehierarkisk företagskultur där alla hjälps åt att koka kaffe, städa toaletter och gå ut med soporna.
Liksom SANAA alltid gör noggranna platsanalyser samarbetar de alltid också med klimatingenjörer. Även ur den synvinkeln är metall brukar ett bra material. Den kostar inte så mycket att köpa in – och tillverkningen är ganska energisnål. Den påverkas inte lika negativt av förorenat regn som till exempel betong.
– Det kommer allt fler regleringar som får oss att tänka på miljön. Alla måste tänka på det – människor måste bli medvetna om mycket energi de förbrukar i sin vardag.

Ryue Nishizawa…

…Är 44 år, och född i Tokyo, där han också bor.
…Utbildade sig på Yokohama university

1995 grundade han arkitektbyrån SANAA tillsammans med Kazuyo Sejima
Sedan 1997 driver han också den egna byrån Office of Ryue Nishizawa
2009 fick SANAA uppdraget att designa Serpentine Pavillion i London, vilket Frank Gehry, Rem Koollhaas, Daniel Libeskind och Zaha Hadid gjort tidigare.
2010 fick SANAA det prestigefyllda Pritzkerpriset.

Några av Ryue Nishisawas mest kända byggnader:
Dior Building, Tokyo, 2003
New Museum of Contemporary Art, New York, 2007.
I februari i år öppnade Rolex learning center i Lausanne, Schweiz.

Pågående projekt:
Louvre-Lens, i franska staden Lens, en påkostad systerbyggnad till museet Louvren i Paris.

Motto: Make things simple

Ursprungligen publicerat i tidskriften RUM 8:2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krönika i Form: När Norra Sorgenfri blir stad

27th July, 2010

I senaste numret av tidskriften Form, som har tema Skåne, har jag blivit ombedd att skriva en krönika om planerna för Norra Sorgenfriområdet, ett industriområde i östra Malmö som ska omvandlas till stad. Här kommer den:

För några år sedan skulle min kompis sälja sin bostadsrätt. Jag, som hade tröttnat på kollektivet vid Möllevången, såg det som ett tecken. En perfekt liten tvåa med de tre bästa tre b:na. Balkong, brädgolv, badkar.
Så gick det till när jag lämnade Möllan och flyttade in ett av de många trettiotalshusen på andra sidan Nobelvägen (den tungt trafikerade väg som skär östra Malmö mitt itu). Bara något år senare hade fler flyttat efter – och kvarteret hade fått ett café som serverade hembakta scones och bakisfrukostar till besökare med stora glasögon.
Mitt hus är det sista innan det glesa band av industrier, som omringar södra och östra innerstaden, tar vid. Men i en tid då femtusen nya invånare flyttar in varje år har Malmö insett samma sak som jag: Det tar bara sju minuter att promenera till Rosengård.

För att möta befolkningsökningen är nästa steg att förtäta industriområdet. Särskilt fokus ligger på Norra Sorgenfri och Rosengårdsstråket – den cykelväg som sträcker sig från Möllevången till Rosengård. Redan 2011 ska spårbanan Malmöringen knyta ihop Rosengård och Malmös östra delar med centrum.
Mycket av planerna liknar andra stadsbyggnadskontors svärmerier för innerstaden. Industriområdet, där bebyggelsen är låg och utspridd och där det både finns ödetomter och företag, refereras till som en barriär. För att främja integration med ytterområdena ska staden ”läkas ihop” förtätas med småskalig bebyggelse av traditionell kvartersstadsmodell. Med inspiration från Jane Jacobs Death and Life of Great American Cities (1961) ska staden vara blandad. I bostadshusens bottenvåningar ska det finnas rörelser av olika slag, gärna caféer och restauranger.

Det som sticker ut från liknande projekt är att arkitekten Gunilla Kronvall, som fram tills för några månader sedan var ansvarig för Norra Sorgenfriprojektet, betonade vikten av långsam utveckling. Eftersom området har många olika markägare kan processen mycket väl tänkas dra ut på tiden.
Kronvall inspirerades av Bricklane i London och vill bevara befintliga tegelbyggnader och områdets ruffa industrikaraktär. Kommunen själv ska planera så lite som möjligt, så att området utvecklas på egen hand.
De tilltänkta bostäderna är både hyres- och bostadsrätter. Men även om klientelet blir ett annat: Vill man behålla småskaligheten borde man ta sig råd att inspireras av Bo01. När varje byggherre bara får bygga ett hus skapas en annan dynamik än de ensartade nyfunkishus som annars brukar poppa upp där det ska byggas billigt.

Norra Sorgenfri är, tack vare de låga hyrorna, ett tillhåll för konstnärer och andra kulturverksamheter. Dessa fruktar att gentrifieringen snart kommer gräva så djupa hål i deras plånböcker att de måste flytta.
Gunilla Kronvall har en fot kvar i området. Tillsammans med representanter för ateljéföreningarna i vad de kallar för KZON (kulturzon Norra Sorgenfri), jobbar de för konst-, förenings- och kulturlivets delaktighet i stadsutvecklingen, i dialog med privata och kommunala aktörer.

Det bästa för stadsdelen vore naturligtvis att låta kulturen stanna. Både för mångfaldens skull och som dragplåster – andra rörelser är ett måste för att platsen ska bli trygg under olika tider på dygnet.
Lyckas man, trots akut bostadsbrist, hålla fast vid visionen om variation och långsamhet – samt hålla kvar och attrahera olika verksamheter – har Norra Sorgenfri chans att bli ett av Sveriges mest lyckade stadsförnyelseprojekt.Men allra mest är projektet en föraning om hur Malmös dynamik tack vare Citytunnelns södra station kommer att förändras. Om hur Möllevången med omnejd får en ny roll med allt vad det innebär av gentrifiering, lägenhetspriser och utbud.

Lyckligtvis påminner den söta doft av vetedeg, som ännu väller ut från Pågens stora bageri vid Lantmannagatan, om att det är mer komplicerat än såhär. När jag blickar västerut från min rostiga funkisbalkong är det lätt att glömma att det inte bara handlar om att flytta innerstadsgränser, bygga kommunikationer till Köpenhamn och starta caféer i gamla industriområden.
När jag tittar österut är Malmö, trots att staden framgångsrikt jobbat bort sitt gamla industristad på dekis-rykte, fortfarande synonymt med trångboddhet och enorma sociala klyftor.
Idag rör jag mig enbart i en riktning: mot Möllevångstorget, Pildammsparken, centrum och Köpenhamn. Det ska till mer än småskaliga kvarter och förtätning för att skapa ett flöde även åt andra hållet.

Ursprungligen publicerad i tidskriften Form. Nummer 4, 2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Artikel om staden på Yimby Göteborg

19th July, 2010

Idag publicerar Yimby (partipolitiskt obundet nätverk för stadsvänner som vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad) mitt reportage om stad och känslor från Modern Psykologi.

Att läsa här.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Stad och känslor i Modern Psykologi

8th July, 2010

I nya numret av Modern Psykologi publiceras mitt reportage om staden och känslorna. Det vill säga vad stadsplanerare ska tänka på för att människor ska må bra i staden. Såklart ska du köpa tidningen nu.

Jag har bland annat intervjuat den danska psykologen Ingrid Gehl, som redan 1971 skrev boken Bo-miljö, och vars forskning varit grundläggande för den kände arkitekten Jan Gehl.

Texten har också publicerats på nätverket Yimbys hemsida, så den går att läsa här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

På spaning efter den goda staden

28th May, 2010

Stadsbyggnadskontoren pratar om att bygga tät och blandad kvartersstad. Men vad står visionen egentligen för? I nya numret av RUM intervjuar jag Moa Tunström, som skrivit avhandlingen På spaningen efter den goda staden – där hon avslöjar vad som gömmer sig i stadsmässigheten.

Den gula kranen lyfter bit efter bit på plats. Vid Sjövikstorget i Liljeholmen har de vita flervåningshusen med balkonger snart ännu fler snarlika systrar.

Det var just det här gamla industriområdet som för några år sedan fick kulturgeografen Moa Tunström att börja gräva i begreppet ”stad”.

– Jag läste stadsbyggnadskontorets planer för området och slogs över att man ville flytta tullsnittet, tillhöra innerstaden. Och använder parollen: ”Innerstaden växer”. Man hade också kunnat säga ”förorten växer”, men det skulle ingen säga. Men det gör den – under rubriken ”stad”.

I Moa Tunströms avhandling På spaning efter den goda staden är det tydligt att många använder samma visioner. Förebilder är ofta förra sekelskiftets stadskärnor. Vad som blir, när innerstaden utgör norm, är höga hus med butiks- och kontorslokaler i bottenvåningarna.

På andra sidan vattnet från Liljeholmens strand syns 60-talsområdena Tanto och Drakenberg. Bakom de vita husen som snart är färdiga tornar de lika vita miljonprogramshusen i Nybohov.

– Ibland läggs förklaringen till områdens rykten eller status på arkitekturen. Men, vi vet inte än vad det som byggs idag får för rykte eller stigma om fyrtio år. Det har med en massa annat än formen att göra. Men idag skrivs de in i en innerstad med café- och restaurangliv. Så som man tänker sig att de som kan betala vill leva.

I stadsretoriken finns miljonprogrammet hela tiden med som motbild. ”Bara det inte blir som då”. Paradoxalt nog, menar Moa Tunström, påminner en del om miljonprogrammet: De stora ambitionerna. Den starka tilltron till en modell, idag den täta kvartersstaden, som enda lösning.

– Då som nu fanns starka livsstilsnormer i planeringen. Då var det mamma, pappa, barn i en trea. Nu är det mamma, pappa, barn i en fyra. Och de går på café. Ibland när man läser dokumenten får man en känsla av att caféer och restauranger är de viktigaste planeringsverktygen.

Gör inte innerstadsmodellen att det blir mer liv på gatorna?

– Jovisst, det synliga stadslivet är ju det ses som positivt i planeringsidealen idag. Plus att man vill gynna det lokala livet – att de boende ska vara mycket i området där de bor. Jag bor själv i ett 50-talsområde. Där finns det få lokaler i bottenvåningarna, men ett liv man inte ser.

Moa Tumström har när hon studerat bland annat Boverkets och Stadsmiljörådets skrifter hittat element från den amerikanska new urbanism-rörelsen. Likaså referenser till Jane Jacobs modernismkritiska klassiker ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961.

”Gator och torg” är ideala mötesplatser. Det traditionella stadsideal som ofta förespråkas som det goda livet är, enligt Moa Tunström, på grund av befintlig arkitektur i många fall en omöjlig förebild i Sverige. Man glömmer också lätt bort att förra sekelskiftets stad också hade en del destruktiva inslag – trångboddhet, dålig standard, segregering.

– I stadsplanesammanhang pratas det ganska onyanserat om staden som miljövänlig, spännande, full av goda möten och ekonomisk tillväxt – både då och nu. Men det finns negativa associationer till stadsliv som man inte nämner. Våld, förstörelse och konsumtionshets.

Vad finns det för alternativ till begreppet ”stad”?

– Till exempel hör man aldrig uttryck som folkhemsordet ”grannskap” idag. Det är ”stadsliv” man talar om. Antingen”innerstad” eller ”förort”. Allt däremellan är”icke-platser”. Det vore spännande att se vad som hände om vi hade en mer utvecklad och ickepolariserande begreppsapparat. Jag skulle också önska att förort inte var ett skällsord.

Hur ska man bygga istället?

– Stadskärnorna är till för fler än dem som bor där. De kan vara en ambition. Att göra även andra platser intressanta för fler än dem som bor där.

Men, menar Moa Tunström, som idag jobbar på KTH:s avdelning för urbana och regionala studier, hon är egentligen inte kritisk till områdena som byggs, utan mer till hur man talar om dem. När man som på skylten här i Liljeholmen sprider berättelser om den goda innerstaden, blir förorten och alla som bor i den en stigmatiserad motpol.

– Vad avhandlingen handlar om är att vi ska skärpa våra öron när vi talar om staden. Om vi vill att något ska ha ”mångfald”, vara ”stadsmässigt”, eller ”attraktivt” måste vi tänka över vad vi lägger i begreppen.

Texten är ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ekologiskt OS ger Newham ny image

28th May, 2010

I nya numret av RUM skriver jag om hur Londonstadsdelen Newham inför OS förvandlar sin kriminella image till en ekologisk sådan.

OS-byn i Vancouver prisades, med sina energieffektiva bostäder, förnybara energi och närhet till stadskärnan, som världshistoriens grönaste Olympiska spel.

Nu tar London upp tävlan. Här har OS-arenorna placerats några kilometer nordöst om stadskärnan i den gamla industristadsdelen Newham. Och i Newham, som är känt för sin höga arbetslöshet och internationella befolkning, jobbar man hårt på att med stadsförnyelse städa bort sin kriminella image. För att ersätta den med en ekologisk sådan.

När Newhamns gamla byggnader jämnas med marken återvinns 90 procent av rivningsmaterialet. Den olympiska arenan blir den tredje största i Storbritannien efter Wembley och Twickenham. Den designas av Peter Cook och Populous och byggs passande nog på en grund av nedsmälta knivar och skjutvapen som konfiskerats av the Metropolitan Police Department.

Regnvatten samlas in för att reducera vattenåtgången i de nya byggnaderna med 40 procent. Ännu högre är målet för koldioxidutsläpp – de ska minskas till hälften. All energi ska vara förnybar och allt byggmaterial uppges komma från lagliga och hållbara källor, som går att spåra.
När det hållbara mästerverket väl står klart ska besökarna rekommenderas att använda allmänna transportmedel.

Men. Att göra Londons tredje OS till världshistoriens mest hållbara är inte gratis. Bara kostnaderna för The Aquatics Centre, Zaha Hadids vitskimrande arena i organisk form, har tredubblats. De 3,5 miljarder dollar som spelen från början verkar futtiga i sammanhanget. Den ekologiska extravaganzan har inte oväntat blivit både tidskrävande och höjt insatsen till nästan 14.

Texten ursprungligen publicerad i RUM #5 2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Urban akupunktur

16th April, 2010

Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.

Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.

– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter,  säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.

Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.

De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.

– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.

Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.

Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Köpenhamn bygger ut

8th December, 2009

Den här månaden medverkar jag för första gången i Tidskriften RUM, nr 12.

Skriver en artikel om arkitektkontoret Cobes visioner för Nordhavnen i Köpenhamn.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Drömmer om en

19th April, 2009

våning med fyra meter till taket. På Östergatan 27 i Malmö finns en sån våning. Med åtta rum och stuckaturer och burspråk och fåtöljer från sekelskiftet och en toalett av guld.

Fram tills sista april bor det ett fint kollektiv där. Sen är det kollektiv ut och vinkällare in. Lyxrenovering alltså. Jag har skrivit en lååång harang om det i Sydsvenskan idag.

Postat av Julia Svensson - Kommentera