28th July, 2011
Det är vardagen som gör våra hus till hem. Julia Svensson har sett Louisianas ambitiösa utställning – och inser hur nära boendet är förknippat med själva livet.
KONSTRECENSION. ”Living”, Louisiana, Humlebæk, Danmark. Visas t o m 2/10-11.
När danska Louisiana zoomar in boendet som avslutning på utställningsserien Arkitekturens gränser närmar de sig till min stora lättnad varken begrepp som bostadskarriär, fondväggar eller renoveringsneuros. I alla fall inte sagt rakt ut.
Utställningen ”Living” tar i stället avstamp i fenomenet kojan, vilket manifesteras storslaget i parken där Arne Quinzes orange brädskulptur ”My home my house my stilthouse” tornar upp sig, som en metafor. Barnets fascination för att bygga kojor – i träd eller under filtar och kuddberg i vardagsrummet – är ett av livets första uttryck för behovet av just det som ”Living” innebär, nämligen att skapa sig en plats, ta plats, i världen.
Den franske modernisten Le Corbusier är en av alla de arkitekter som experimenterat med kojor. I början av 1950-talet byggde han sitt fritidshus ”Le Cabanon” på Franska rivieran, en trästuga på femton kvadratmeter som innehåller en säng, ett skrivbord och ett badrum. Allt enligt ”Modulor man” –?en proportionsmodell han skapat med inspiration av Leonardo da Vincis ”Vitruvian man”.
”Le Cabanon” var, liksom Tham & Videgårds svävande ”Tree hotel” (2010), ett uttryck för den urbana människans återkommande dröm om att fly undan stadens krav och stress. När jag klättrar in i japans-ke Sou Fujimotos mer primitiva träklossbyggnad ”Final wooden house” (2008) får jag förvisso en föraning om folkomflyttningar och trångboddhet i en eskalerande klimatkris. Men i ljuset av journalisten Jes Randrups bilder från Hongkong framstår Fujimotos klossar och Le Corbusiers femton kvadrat plötsligt som oändliga. I Hongkong bor underklassen, fabriksarbetare, studenter och bönder som söker lyckan i storstaden, i så kallade burhem – fyra kubikmeters metallburar staplade ovanpå varandra. Den enas dröm är redan den andras verklighet.
Temat Ryssland är ”Livings” mest intressanta del och illustreras av Alexander Brodskys ”Settlement”, en speldosa i akvarieformat. När man vrider på handtaget börjar det snöa över en sovstad med hundratals höghus. Den yrande snön ackompanjeras av Beatlessången ”Your mother should know”.
Den västerländska arkitektkåren vände sig tidigt mot den storskaliga modernismen. Därför är det utmärkt att Louisiana belyser både likheter och skillnader mellan efterkrigstidens och dagens bostadsproduktion. Billiga betongtorn utgör fortfarande den stora merparten av världens alla nyproducerade bostäder?–?som i Asiens växande ekonomier.
I väst har eskalerande bostadspriser skapat en arkitektur som är individuell men som kan reproduceras över världen. I stället för sovjetiska standardprodukter skapas alltså produktstandarder. Som hos danske Bjarke Ingels: hans projekt är ofta stora sammanhängande bostadskomplex i originell skepnad. Han bygger bara ett på varje ställe, men hans idéer går att applicera världen över, som när ”The mountain house” gav inspiration till kvarteret W57 som just nu byggs på Manhattan.
Avdelningen ”Hjemmelighed”, tar upp Livingbegreppets minsta enhet. Rumäniens romska palats får illustrera hur byggnader kan bli identitetsskapare även för ett nomadfolk. Holländska WAM experimenterar med samma sak: hur man i ett multinationellt samhälle genom arkitektur kan få olika kulturer att känna sig hemma på samma plats.
Detta antropologiska tema spretar yvigt, men det är nästan ett måste för en ambitiös utställning om ett oerhört brett ämne. ”Hjemmelighed” handlar inte om tegel eller prefabricerade betongelement – det är vardagsritualerna som gör att våra hus blir hem. Det är också tack vare det vardagsmässiga perspektivet som ”Living” är betydligt mer levande än Louisianas tidigare arkitekturutställningar.
Genom att ge utställningen namnet ”Living”, ett ord som inte går att översätta till det svenska eller danska ”bo”, understryks hur intimt förknippat boendet är med själva livet.
Detta har Robert Milin lyft fram i sitt finurliga videoporträtt av franska tågkontrollanter som äter frukost – här mänskliggör han en oerhört synlig men på samma gång anonym yrkesgrupp.
För alla äter vi frukost. Berättelsen om någons hem är berättelsen om ett liv. Och livet är ju i sin tur summan av alla frukostar. Det som skiljer oss åt är vad vi äter, var vi äter, med vem och vid vilken sorts bord. Vad ”Living” till slut kokar ned i är alltså inget mindre än den globala orättvisan: hur vi fördelar jordens begränsade resurser.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2011
“Vi är bra på att bygga byn, men inte på att bygga kyrkan i byn”. En träffande metafor för tillståndet i den svenska arkitekturen, i alla fall om du frågar de sex personer som diskuterar Kasper Salin-priset i tidskriften Arkitektens sommarnummer.
Heter du Gert Wingårdh eller ritar en allmän byggnad med glasfasad – då är dina odds att vinna en Salin ganska höga. Men – för att Wingårdhs näsa inte ska växa – svensk spjutspetsarkitektur är inte så spetsig. Enligt jurymedlemmen Kari Nissen Brotkorb skulle ingen av de senaste årens vinnare skulle ens ha kommit i närheten av Kasper Salin-prisets norska motsvarighet.
Sverige kan förvisso skryta Svensk arkitektur – inte spetsig nog med en stolt planeringstradition. Men för att ett byggprojekt inte ska bli trubbigt lär vi än så länge få vända oss till våra grannländer Danmark och Norge – där byggbolagens budget inte i samma utsträckning tillåts klampa på
arkitektens visioner.
Som utvecklingen ser ut kommer framtidens svenska bostäder inte vara gjutna i betong,
utan monterade med prefab. Trots att arkitekten redan i förväg visste att det som är billigast på pappret inte alltid är bäst – eller billigast – i längden.
I ett Sverige som bygger om och bygger nytt gör Arkitekten rätt i att återigen lansera debatten om de maktlösa arkitekterna vs entreprenörernas envälde.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st April, 2011
Jag börjar med ett förtydligande: även om det behövs mer än nybyggen för att lösa problemen är det bra att det ska byggas 250 nya bostadsrätter i Rosengård och att man försöker vända utflyttningstrenden.
Men jag hänger upp mig på Andreas Konstantinidis (S) uttalande i City igår: “Man ska kunna göra bostadskarriär i Rosengård”.
Bostadskarriär är inte längre bara för rika glossiga familjer i Family Living. Det är något alla ska ha rätt till.
Själv tvingades jag in i bostadskarriären för att hyresmarknaden var lika destruktiv som arbetsmarknaden. Men några år senare oroar jag mig faktiskt mindre över min yrkeskarriär än över stigande räntor.
Det är det där ordet, som tappat sin fyndiga stuns och i takt med bostadsmarknadens hårdnande har upphöjts till allmän sanning. Bostadskarriär. Eftersom alla ska kunna göra det stora klippet. Eftersom alla bostäder överallt alltid stiger i värde. Och såklart, eftersom det ju inte finns något här i livet som att köpa, sälja och surfa på Hemnet.
Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
29th December, 2010
Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl.
Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.
Jan Gehl.
När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central.
Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel?
– De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet.
Hur menar du då?
– Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.
Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på.
De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass.
En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2010
På torsdag 9 december håller jag i en presentation om Mångfaldsstaden, som en del av en temadag med workshops och samtal om hållbar stadsutveckling i Norra Sorgenfri.
Dagen är en del i en serie om sex temadagar som arrangeras av Institutet för hållbar stadsutveckling, Malmö stad och Malmö högskola – för att ta fram ett hållbarhetsprogram för området. Just på torsdag ligger fokus på Kulturell hållbarhet.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th December, 2010
MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.
Jag, carolina Söderholm och Thomas Millroth. Foto: Linda Axelsson
Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.
Gunilla Klingbergs Triangelgolv. Foto: Linda Axelsson
Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.
Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.
Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd November, 2010
Metro Arkitekters tillbyggnad på Folke Zetterwalls 152 år gamla centralstation är det senaste tillskottet i Malmöarkitekturen. Glashallen strävar mot himlen, i spetsig dialog med den rundade tegelfasaden. På insidan upplever jag än så länge den viktiga övergången mellan nytt och gammalt märkligt förbisedd, vilket förhoppningsvis ordnar sig när originalbyggnaden om några månader förses med en saluhall.
Pressbyråns och Pocketshops sortiment kommer till sin rätt i sina nya kostymer. Burger King har märkligt nog en lika öppen butiksstruktur. Det första som möter mig när jag kommer in från det som ska bli Centralens baksida är tyvärr, precis som tidigare, en mindre subtil doft av burgare och frityrolja.Kvällstid ersätts himlasträvan med en ödslig kantighet. När solen gått ner bildar mörkret väggar och metallstrukturen blir mer markant liksom det vågformade taket. I det gråblå ljuset kan väntande tågresenärer upplevas lite som misstänkta narkomaner på en offentlig toalett. En känsla de tusentals Citytunnelresenärerna förhoppningsvis ska ändra på.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
2nd October, 2010
Han är inte bara kommunalråd, han är även arkitekt. Sveriges mäktigaste. Julia Svensson har pratat med Ilmar Reepalu om staden, arkitekturen och framtiden. I en kanot på Malmös kanaler.
Läs texten i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
