Julia Svensson

Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Afrikaporträtt. Jens Assur objektifierar mer än undersöker

18th April, 2013

FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.

Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.

Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.

Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Träffsäker film om en bebisbesatt kvinna

14th March, 2013

 KONSTRECENSION.“Me seal baby”. Joanna Rytel. Nordin Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/3.

Temat för Joanna Rytels senaste film är dagligen på tapeten, om inte i medierna så i tusentals trettio- och fyrtionågontings hjärnor. I “Me seal, baby” spelar Joanna Rytel själv huvudrollen som 38-årig kvinna, besatt av att få barn. Men hon vänder på mediernas slentrianmässiga kvinnokroppsvinkel. Det är pojkvännen, kallad Någon, som är infertil. Det är mycket effektivt, sällan pratades det om att unga killar har sämre spermier än förr och att miljögifter sätter sig i pungen.

Men kvinnans tankar är i centrum. Hur ska hon bli gravid om IVF-behandlingen inte fungerar? Åka på knullturné kanske? Samtidigt hyser hon en uppdämd ilska mot mannen, som vill rädda sin manliga heder och inte medger att det är på grund av honom det inte går. Han har ju dessutom fler chanser att lyckas senare, med en yngre kvinna.Orden kan verka hårda, provokativa, men orättvisan mellan könen är en realitet.

Verket innehåller även färgglada fotomontage i form av kalejdoskop, klurigt sammanfogade av nappar, bebisar och gravidmagar. Jag föreställer mig att de illustrerar en bebisbesatt persons tankebanor.
“Me seal, baby” är politisk och träffsäker. De dräpande kommentarerna rymmer även känslighet och svärta. Rytel använder ofta djur i sina filmer, här är de en symbol för tröst och trygghet. Kvinnan låter sig slickas av en schäfer i ansiktet, sälar parar sig under vatten.
Och när kvinnan till sist blir gravid, hur ska hon då komma undan mörka tankar om vad som kan hända? Det enklaste vore att förvandlas till en säl.

Publicerad i DN Kultur 2013–03–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Pilvi Takala i Stockholm. Träffsäkra studier av människan

24th January, 2013

KONSTRECENSION. “Slight chance”. Pilvi Takala. Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 31/3.

Pinsamma situationer, märkliga reaktioner. Det finska stjärnskottet Pilvi Takala ägnar sig åt att studera det som inte accepteras i olika sociala sammanhang. I en intervju läser jag att Takala inspirerats till sitt tema i Finland, där många, menar hon, är rädda för att inte passa in.
En studie i obekvämt beteende kan gå till som i verket “Bag lady”: med text och diabilder berättar Takala hur hon under en vecka driver omkring i ett köpcentrum i Berlin, med mynt och sedlar i en genomskinlig plastpåse. Det är intressant att se hur detta sätt att förvara pengar – som varken är olagligt eller farligt – provocerar fram reaktioner. Servitriser rullar med ögonen. Expediter försöker ge henne en annan påse. Två poliser vill förbjuda henne att bära sina pengar så.
Temat placerar henne i samma provokativa tradition som Sophie Calle. Men verket har en lågmäld och lite lustig tonträff, som påminner om den tillkämpat udda känslan i en Miranda July-film. Men tack vare att bilderna från köpcentret är så oestetiserade, som tagna med mobilkamera, undviker Pilvi Takala att uttrycket blir alltför forcerat sarkastiskt.

I verket “Players” upptäcker Takala koderna bland unga västerländska män i Bangkok, som lever på att spela nätpoker. I denna film är estetiken bitvis mer kollageaktig, medan humorn fått ge plats för ett mer antropologiskt uttryck. I filmen vistas hon själv i miljöerna som killarna beskriver, dricker drinkar vid poolen eller spelar biljard.
Hon uppehåller sig kring hur de tagit en genväg uppåt på samhällsstegen. I Bangkok är de plötsligt rika, umgås med affärsmän, är populära bland thailändska tjejer. Att vinna i poker ger dem inte längre lyckorus. Det är därför de fortsätter att vara framgångsrika.

Tyvärr är ljudet i filmen så dovt att det är svårt att uppfatta vad de intervjuade säger. Men i samtliga verk är tankarna mer spännande än det konstnärliga uttrycket. “Players”, liksom verket om kvinnan som saknar postnummer och därför inte har någon chans att delta i postkodlotteriet, är en träffande lek med samtidens ekonomiska verklighet – och godtycklighet.

Publicerad i DN Kultur 2013–01–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Översatt till franska

5th December, 2012

Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.

Till min stora stolthet har den artikel jag skrev i DN om Kasper Salin-priset översatts till franska av Le Courrier de l’Architecte. Finns att läsa här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kasper Salin-priset. Svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn

17th November, 2012

I går kväll fick Domkyrkoforum i Lund Kasper Salin-priset vid årets Arkitekturgala. Julia Svensson gläds åt ett nytt stadsrum i Lund och en ny stjärna på den svenska arkitekturhimlen.

Om man ser de tre nominerade som klädesplagg: Tåkerns naturum är ett par snajdiga snickarbyxor. Årsta kyrka är en klassisk kostym av modernt engelskt snitt, med en välsittande vit skjorta innanför. Domkyrkoforum är en asymmetrisk klänning från Acne – tillräckligt cool för världens modernaste land.
Vad säger detta om vår tid? Kanske att Sverige inte återhämtat sig tillräckligt från modernismen för att till fullo kunna uppskatta Johan Celsings tegelkub i Årsta. Men framför allt att svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn som Carmen Izquierdo, utöver veteraner som Gert Wingårdh och Johan Celsing.
När jag går förbi årets Kasper Salin-vinnare i Lund minns jag inte vad som låg på platsen förut, även om jag i flera år cyklade förbi nästan dagligen. Det har naturliga orsaker. Platsen var en ödetomt, omgärdad av plank och syrenbuskar, kanske mest uppskattad av nödiga studenter på nattkvisten. Detta betyder inte att årets pristagare hälsats av vajande palmblad på sin väg in i Lunds historiska miljöer. Carmen Izquierdo är född och utbildad i Spanien och bosatt i Stockholm. När hon som 30-åring vann tävlingen 2004 var det högtryck på byggmarknaden, ingen entreprenör var intresserad, och projektet lades på is. Några år senare ville Arne Paulsson, Lunds största privata byggherre, uppföra ett flervåningshus där bostadsrätter skulle finansiera ett domkyrkoforum i bottenvåningen. Men domkyrkorådet sa nej och återupptog Izquierdos förslag.
Lund har också, vilket anstår varje plats där lagrarna gro, en alert och envis bevarandemaffia. Som den här gången slöt upp till kamp för syrenbuskaget.

Nu står Carmen Izquierdos guldglänsande Domkyrkoforum här, och syrenerna har flyttats 75 meter. Att bygga bredvid Lunds nästan 900 år gamla domkyrka är dock inget man gör ostraffat, trots att Lunds stadskärna har byggnader från många olika epoker.
En del av kritiken har handlat om att byggnadens färg och moderna form stjäl fokus från domkyrkan. Men ingenstans går det att ta miste på vem som är vems uppnosiga guldsmycke. Det är en lyckad dialog. När jag står under entrén vid Kyrkogatan ser jag domkyrkotornen genom en glipa i taket. När jag sitter i hörsalen tittar jag upp mot dem genom den utstickande lanterninen. Domkyrkan syns till och med när jag har ryggen mot den, avspeglad i lanterninens fönster.
Nu börjar antagonisterna också förhoppningsvis blidkas av att den blingiga mässingsfasaden mörknar till en ton av brons. Byggnadens främsta bidrag till stadsbilden är att ytan vid domkyrkan förvandlats från en ickeplats till ett stadsrum, med hjälp av landskapsarkitekten Charlotte Lund.
När jag går in i byggnaden kommer jag till entrétorget, en plats för utställningar. Byggnaden öppnar sedan upp sig i en samlingslokal med bord och stolar och ett litet kafé i anslutning. Jag är där en sen hösteftermiddag, och ljuset som slår emot mig från de vitbetsade betongväggarna och det vitoljade trägolvet är markant men ger en varm känsla.

Min enda invändning är fasaden mot Kungsgatan. Trots att den också är en framsida och vetter mot det klassiska studenthaket Arimans uteservering, är byggnaden här sluten i bottenplanet och ser mest ut att fungera som lastplats. I övrigt smälter byggnaden väl in bland de omgärdande äldre två- och trevåningshusen, utan att för den skull bli tråkig.
Jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de enda offentliga
byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi. Detta stämmer också in på Celsings kyrka. Även Wingårdhs Tåkern är på sätt och vis ett kyrkorum, fastän föremålet för dyrkan är ett annat.
Förra året gick Kasper Salin-priset till en ny tågstation i grannstaden Malmö. Men Malmös senaste satsning, det stora köpcentrumet Emporia (också ett Wingårdhprojekt) vill, liksom den nya National-arenan i Solna, ha något i utbyte av besökaren. Pengar, energi. Lunds domkyrkoforum har förvisso bokhandeln Arken strax intill. Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.

Juryns motivering:

… för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.

Andra vinnare vid Arkitekturgalan i går kväll:

Sienapriset: Hornsbergs strandpark, Stockholm.

Årets Guldstol: No Picnics kontor, Stockholm.

Planpriset: Umeå, fördjupad översiktsplan för de centrala stadsdelarna.

Kritikerpriset: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff för boken “Avgrunden”.

 Publicerad i DN Kultur 2012–11–17.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar fortfarande

11th February, 2012

En vecka efter ”Järnladyns” premiär minns jag mest alla snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer.
För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – särskilt innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.

Thatcher förstod att man med stil kan styra hur man uppfattas. I ljusblå knytblus tog hon sig ända till toppen. Men hon visste också att för att nå framgång måste hon bete sig som en man.
En vecka efter filmen ”Järnladyns” premiär minns jag mest de snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer. För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Margaret Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa sig hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.

Mycket av äran för Thatchers succé har typiskt nog tillskrivits hennes far, som trodde på henne och lärde henne hushållsekonomi i sin speceriaffär i Grantham. Något som sällan nämns men som förmodligen har lika stor betydelse är att hennes mor var sömmerska. Hon köpte tyger på rea och klädde familjen snyggt och prydligt, för en billig peng.
Thatcher förstod att man med sin stil kan styra vem man framstår som.
Filmen ”Järnladyn” har nu smittat av sig på modetidningarnas sno stilen-reportage, som plockar upp en stramare damtrend: pennkjol och pärlhalsband. Det som vanligt smarta ”Stil” i P1, reder apropå ”Järnladyn” ut sambandet mellan mode och politik:  Klara färger och smycken gav Thatcher hennes air av balanserad exklusivitet – en stil som i Sverige rentav skulle vara skadlig.
I England får eliten se ut som elit. I Frankrike ses politiken som teater – där symbolvärde är viktigt. Detta, enligt statsvetaren Katarina Barrling Hermansson, medan svensk politisk kultur återknyter till bondetradition och ingenjörskonst. Kläder är ytligt, något man inte ska bry sig om.

Men det är ändring på gång, vilket antyds både i Stils reportage och på andra håll. Nyligen medverkade statsminister Reinfeldt i Elle-galan. Inför valet 2006 groomades han och poserade liksom en gång Thatcher på bilder där han utförde hushållssysslor. Och inför valet 2010 tog hans parti sig en funderare kring pärlhalsband. Men resultatet blev snarare en thatcheristisk antites: i dokumentet ”En guide till Nya Moderaternas utseende”, som undertecknas av Per Schlingmann, uppmuntras moderatpolitiker att klä sig mer som folket. Slips och pärlor lämnas hemma och de ska tänka sig för innan de använder dräkt och kostym.

På 80-talet efterliknade kvinnliga affärskvinnor sina manliga kolleger med dräkt och stora axelvaddar. Men utan att för den sakens skull glömma pärlorna, för att markera sin kvinnlighet. I dag kan kvinnliga politiker klä sig mer feminint. Men man kan fråga sig hur mycket som egentligen förändrats. 2007 väckte Hillary Clinton debatt med en tilltagen urringning. I somras gjordes garderobreportage hos färgglada Maud Olofsson. Det verkar dessutom kvitta att Mona Sahlin använt den röda Louis Vuitton-väskan varje dag i fem år: den sticker i ögonen mer än en manlig partiledares dyra klocka någonsin skulle göra.
När jag ser Thatchers blå elegans mot den svarta kostymfonden kommer jag att tänka på Fanny Ambjörnssons analys i boken ”Rosa – den farliga färgen”. Ännu råder den mörka kavajens hegemoni. Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar, har fortfarande lägre status och används i syfte att förmänskliga. Tills det plockas upp av män med makt. Tänk rosa skjorta, eller röda byxor.
Thatcher normaliserade kvinnlig framgång. Men hon visste mycket väl att för att lyckas som kvinna måste hon vara man.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–02-11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Litteraturboomen går att översätta till det övriga kulturlivet i Malmö

2nd January, 2012

Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.

Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.

Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neo­malmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.

Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera