14th December, 2011
BOKRECENSION. Fanny Ambjörnsson. Rosa – den farliga färgen. Ordfront.
När jag läser genusvetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” slår det mig att jag längtat efter den här boken. Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar. Senast var jag nära att köpa en rosa body till lille Wille – rosa är ju förutom en känslig markör också den vackraste, gladaste och mest lysande färgen. Men jag lät bli. Köpte en grön.
De första Fanny Ambjörnsson skärskådar i frågan om det rosa dilemmat är de jämställdhetsivrande medelklassföräldrarna i Stockholm, de som retar sig på att så många kläder är könsmarkerade. Redan här skär det sig: det ska synas, tycker de intervjuade, att barnet är en flicka – men flickigheten får inte gå över styr, bli för mycket rosa rysch och pysch.
Fanny Ambjörnsson ställer enkla frågor och analyserar utan pekpinnar. Men den rosa färgen är farlig just för att den speglar våra värderingar. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. När barnen blir tillräckligt stora kopierar de vuxenvärldens åsikter.
Det kan verka märkligt att den så tydligt kodade färgen rosa fram till för mindre än hundra år sedan stod för manlighet, krigiskhet och styrka, medan ljusblått var den spröda, sköra kvinnliga färgen. Som historikern Kekke Stadin skriver i ”Maktens män bär rött” (2010) bytte de två successivt plats då blått bland annat användes till soldatuniformer under världskrigen. Dock upprätthölls mannens överordning.
Under industrialismen härskade modernismens funktionella ideal, med rena, diskreta, sobra färger. Så skapades den mörka kostymens ihållande hegemoni, medan färgen och flärden förpassades till hemmet, kvinnans plats. På samma sätt växte det nordiska smakidealet fram, den avskalade estetiken. Och den rosa färgen kom att klassas som prålig och förknippas med en lägre socioekonomisk status. Dessa värderingar, visar Ambjörnsson, genomsyrar även vänster-, hbtq- och feministrörelsen. (Men står inte längre oemotsagda – den så kallade femme-inismrörelsen, relativt ny i Sverige, står på den rosa barrikaden och gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina.)
Fanny Ambjörnsson disputerade 2004 på avhandlingen ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, som handlar om genusskapande bland tjejer i tonåren. ”Rosa” hakar i den förra boken och är ett föredöme vad beträffar akademikers tredje uppgift, att kommunicera forskningen, som nyligen debatterats i DN. Boken är nyfiken, tillgänglig och skriven med lätt hand. Och leder i bevis hur något så prosaiskt som barnkläder eller rosa stekarskjortor hänger ihop med alltifrån patriarkat och politik till det modernistiska designidealet.
Vad betyder det att de enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt? Dessa tycks till och med, enligt Fanny Ambjörnssons forskning, vinna fördelar och framstå som öppensinnade genom att bära rosa (som ofta är fallet när män annekterar det traditionellt feminina).
Genom sitt rosa prisma visar Ambjörnsson hur Sverige trots en omfattande jämställdhetspolitik fortfarande är präglat av kvinnoförakt – och att många på papperet genusmedvetna också värderar manlighet högre. Det framgår deprimerande tydligt att jämställdhet fortfarande är kvinnors egen lilla angelägenhet. Att män tar på sig rosa kavaj ändrar bevisligen inte heller maktfördelningen – det är fortfarande kvinnor som måste anpassa sig till en till synes statisk manlighet.
Min enda invändning mot en i övrigt lysande bok är det sista stycket: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i?stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”
Det har Fanny Ambjörnsson förvisso rätt i, men nog utan att egentligen ha det för avsikt punkterar ordvalet i slutklämmen resonemanget. Hon har på ett utmärkt sätt tydliggjort hur färgen rosa smittar sina bärare med femininitetens stigma och jag skulle önska att boken avslutades så här i stället: Om vi alla kunde sluta klassificera traditionellt feminina egenskaper som svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga – då skulle världen se annorlunda ut. Det omtänksamma, omvårdande, försiktiga, mjuka, känsliga och snälla om man så vill, är kvaliteter ingen människa i längden klarar sig utan. De kännetecknar också styrka och borde också kunna leda till framgång och makt.
Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th December, 2011
Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.
Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.
Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.
Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.
Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th December, 2011
KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.
Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.
Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.
Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th November, 2011
Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.
”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju
nyss hos dig! Det är hemtjänstens
nattpatrull för gamla, lika i hela landet.
Inget benbrott denna gång, ingen
som ligger på golvet och kvider.
Bara rop efter någon att prata med,
I vargtimmen.”
Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.
För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th November, 2011
”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.
Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.
Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st November, 2011
Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.
Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.
Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.
Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.
I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th October, 2011
BOKRECENSION. Ulf Lundell. Allt är i rörelse. Wahlström & Widstrand.
”Pissväderspolska” heter en låt av Ulf Lundell, som släpptes några månader efter romanen ”Vädermannen” (2008). Denna titel är, förutom en replik till Östen Warnerbring, en adekvat klagan över den österlenska hösten.
”Pissväderspolska” skulle också kunna vara titeln på den nya romanen. Ulf Lundell, som sällat sig till den karavan av 40-talister från Stockholm som befolkar Österlen året runt, är en ihärdig väderleksobservatör. Han skriver så att jag känner blåsten tränga igenom kläderna på huvudpersonen, den berömde modefotografen Joar ”Red” Cirroan, jämnårig med författaren. Hur regnet kommer in från väster, hur flaggorna fransas i kanten. Hur genomblåst han är.
Romanen tar sin början hösten 2010. Red vankar av och an i motvinden kring huset vid havet. Han rör inte sina kameror längre, den digitala tekniken har dödat lusten. Han dricker för mycket. Han inser att han kanske har tjugo år kvar av sitt liv. Vill börja om. Bli kvitt sitt förflutna.
Den Lundellska medvetandeströmmen uppehåller sig liksom den Knausgårdska vid svårigheterna med vardag och relationer. Men Red är tjugo år äldre och vet hur det kan bli om man inte pallar för familjetrycket när den manliga friheten kallar.
Lundell har nu nått punkten då det är dags att undersöka frihetstörsten hos en välbeställd sextioplussare. Var hittar man mening när man har uppnått det man ville? I ensamheten? Red tänker: ”Frihet efter 60 bör vara rå och hjärtlös. Sadistisk. Fruktansvärd. Allt gammalt slagg ska frätas bort.”
Men det gamla slagget envisas. Skulden. Barn över 30, har man ansvar för dem? Sin exfru? Vad ska man med en bror till? Jobbet med den retrospektiva fotobok han lovat förlaget? Inte ens relationen med den betydligt yngre och pikant bisexuella Anne, som verkar vara Reds enda glädjeämne i livet, stillar hans rastlöshet. Det enklaste vore att bara köra söderut. Men han kommer liksom inte i väg.
Lundell vill också i den här romanen ta tempen på den svenska samtiden. Vid sin dagliga läsning av Stockholmstidningarna mal Red slängigt på om Sossemoderater, Sverigedemokraterna i riksdagen, den skånska myllan, brun i mer än en bemärkelse. Tahrirtorget, Stockholm – fullt av hipstrar och medelklassmoderater. Jämställdheten, som är bra inte minst för sexlivet.
Även om det finns poänger är dessa ymniga kverulanssjok romanens svagaste länk. De får inte fäste i historien och analysen når sällan djupare än en ”krönikör med temperament”. De lyckade samtidsskildringarna är snarare de som flätas in i berättelsen, som exempelvis Reds motsägelsefulla upptagenhet vid olika telefonabonnemang – varför han nu har dem när han inte vill bli nådd. Den svenska medelklassträvan parodieras utmärkt i brodern Nicklas, framgångsrik vd inom förpackningsindustrin och en 10-talsversion av ”Kyssens” Kenneth Carlsson. Intill perfektion har Nicklas paketerat sitt liv: barn, ung fru, villa, vovve och BMW. Men så en morgon står han där i en sorglig hög med müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen. Förpackningen har brustit och hans liv är plötsligt kaos – ett kaos Red mot sin vilja blir del av.
Jag har alltid förtjusats av Ulf Lundells dråpliga möten och rappa dialoger. När brodern dyker upp och saker väl börjar hända ökar farten också i Reds envägskommunikation om politik och livets dilemman.
I relationen till brodern antyds intressanta spänningar. Men i stället för att fördjupa sig i det förflutna väljer Red, som den Lundellkaraktär han ändå är, att skita i allt och ge sig av. På något så banalt som en charter till Teneriffa, där han träffar två gamla polare: den korpulente kvinnofotografen Peter Foll samt Ugg Madekus, passande nog en gråskäggig rockmusiker som tappat gnistan och tröttnat på att leva myten om sig själv. Givetvis urartar resan.
Berättelsen håller tyvärr inte heller in i mål. Det pratas mycket om livets brist på fulländning – men jag får veta för lite om vad som hänt i Reds liv för att kunna ta de existentiella diskussionerna till mig. De många monologerna gör i stället att jag som läsare stundvis blir lika alienerad från huvudpersonens liv som huvudpersonen själv. Kanske är detta författarens avsikt – men historien bär den här gången inte riktigt upp språket.
Så går ett år på Österlen. Red löser visserligen frihetens ekvation: F–S=T2 (Frihet utan sammanhang är lika med tomhet i kvadrat). Men ”Allt är i rörelse” är en ojämn roman med mycket snack och för lite rörelse.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–10–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th October, 2011
Det fanns en tid då kultur sågs som en i alla avseenden positiv och läkande kraft. Med fängelseteater skulle mördare botas.
Denna socialhumanistiska kultursyn hängde med in på 90-talet, något Elisabeth Åsbrink gör upp med i sin hyperintressanta reportagebok ”Smärtpunkten” (2009) om Lars Noréns anstaltspjäs ”Sju tre”.
När det för några år sedan dök upp ett gäng tongivande ekonomer som upphöjde kulturen till tillväxtmotor – då blev kulturen med ens de svenska kommunernas älskling.
Men så kom den ekonomiska krisen och i USA:s sammanfallande ekonomi kritiseras nu kulturförespråkarna, bland andra den amerikanske Richard Florida, författare till världssuccén ”Den kreativa klassens framväxt”. Kulturarbetare och skiv- och bokhandlare är inte bara krisens utan också den digitala revolutionens förlorare.
När jag läser Timbros rapport konstaterar jag att kulturens status hos de svenska kommunerna även den har störtdykt. Men inte på grund av ekonomisk missväxt. Utan av slapphet.
För den goda nyheten i rapporten är att det i dag finns modeller för att utvärdera kultur på ett djupare sätt. Det är bara det att modellerna inte används. Kommunerna fortsätter att rycka på axlarna och räkna utlånade böcker och museibesök.
Det säger sig självt att frågan om kulturens nytta är komplex. Skulle en bibliotekarie vara nyttigare för kommunen om han jobbade på McDonald’s? En konstnär? Lockar bra bibliotek och museer nya skattebetalare till kommunen?
Ett teaterbesök – är det i förlängningen mer eller mindre nyttigt för en kommun än en shoppingrunda i köpcentret? Och tillbaka till socialhumanismen: Vad ger en bibliotekslånad roman sin läsare, som kommunen i slutändan får nytta av? Kan ett museum rädda liv?
Det är frestande att rycka på axlarna och säga att detta är för svårt, snudd på omöjligt, att mäta. Men kultur måste mätas. I kommunernas ständigt bantande budgetar förespråkas samhällsnyttan, och för den räknas bara resultat.
Det räcker inte längre att 70-talistiskt säga ”men kultur, det är ju bra”. För om kulturen inte likställs med vård och skola på alla plan, och effekten av alla satsningar inte kontrolleras och mäts, riskerar den att nedprioriteras och utarmas för varje gång kommunpolitikerna drar åt svångremmen. Tills den fria marknaden är det enda alternativet.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th September, 2011
KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.
Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.
I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mother and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-talsperuker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.
I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans krackelerar fasaden.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
