Julia Svensson

Liao Yiwu: “Jag är den ende som har rymt och lever i frihet”

7th April, 2013

Den kinesiske författaren Liao Yiwu är känd för sin starka kritik av Nobelpristagaren Mo Yan. Nyligen kom hans självbiografi på svenska. Julia Svensson träffade honom för att prata om exilen, Mo Yan och en författares plikter.

– Jag och Mo Yan är två extrema exempel på vad en diktatur kan göra med en författare. Han blev en lögnare som arbetar för regeringen. Jag lever i exil.
Det har snart gått 24 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Hos den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu är massakern i allra högsta grad fortfarande levande. I juni 1989, efter protesterna, skrev han den långa dikten “Massaker”. Några månader senare fängslades han, några vänner och hans gravida fru, när de skulle stiga på ett tåg. Den bok som nu kommer, “För en sång och hundra sånger” berättar om vad som hände sen.
– Det är viktigt att fortsätta berätta vad som hände den där natten på Himmelska fridens torg. Det var tjugotusen stridsvagnar mot tretusen människor. Det gjorde mig, från att ha varit en politisk författare, till en politisk kriminell. Men det gav mig också en position som vittnesskrivare.

Vi träffas i ett allrum på ett vandrarhem i närheten av Hötorget i Stockholm. Ett stort gäng unga tyska turister pratar, skrattar och skrapar med sina stolar mot klinkergolvet. Men så ger de sig av med sina stora ryggsäckar.
Liao Yiwu bestämde sig för att fly då han riskerade fängelse när “För en sång och hundra sånger” skulle publiceras i Taiwan och Tyskland. 2011 lyckades han, och hamnade i Berlin, där han bor nu. Han lämnade sin familj, sina vänner och den miljö som är själva källan till hans arbete, Kina.
– Det är värt det. Om jag fortsätter att skriva kommer det jag jobbar för gradvis förändras till det bättre.
– Jag är den ende som har rymt och lever i frihet. De andra är fortfarande i fängelse. Att jag flytt från Kina – jag tror det inspirerar många av de författare som fortfarande lider i Kina.
Liao Yiwu svarar utförligt på frågorna, och skämtar och skrattar flera gånger trots allvaret.

Före Himmelska fridens torg och dikten “Massaker” var Liao Yiwu statsförfattare. När han kom ut ur fängelset hade han blivit lämnad av sin fru och sin dotter, som han sedan har träffat mycket lite under de år som gått. Hans författarvänner slutade också höra av sig, och han levde under en tid som hemlös gatumusikant i Chengdu.
2001 publicerades boken “The corpse walker”, “Likbärarna”, i Taiwan. Denna bok, som ännu inte finns på svenska, består av intervjuer med människor ur Kinas arbetarklass, till exempel en man som städar toaletter.
Boken är bannlyst i Kina men har blivit en storsäljare i både Taiwan och USA.
– Jag fick idén för att jag kände mig som del av samma lågprofilerade grupp som de människor jag intervjuar, en underjordisk osynlig del av Kina.
“För en sång och andra sånger” är en självbiografi, och fokuserar mer på personliga upplevelser än politiska analyser. Det är en levande berättelse om brutala övergrepp, det råa samspelet fångarna emellan och Liao Yiwus två självmordsförsök.
– Att skriva om de traumatiska händelserna var en läkande process. Det var naturligt för mig att skriva om självmordsförsöken. Men jag var rädd medan jag skrev – jag kände rädsla för min omgivning och var också rädd att bli bortglömd. Jag är lycklig över att åren i fängelse inte förstörde mig.

Under vistelsen i Stockholm har han föreläst på Kulturhuset under temat ” konstens roll som vittnesbärare i ett förtyckande system”, som arrangerades av Svenska PEN.
Med på resan har han den kinesiske performancekonstnären Meng Huang, som tillsammans med Liao Yiwu demonstrerade mot valet av Mo Yan under Nobelprisceremoin i december i fjol. En udda protest: de klädde av sig nakna och sprang fram till konserthustrappan, där de snart stoppades av polisen.
När Liao Yiwu nu är tillbaka i Stockholm spar han fortfarande inte på kritiken av Svenska Akademien.
– Mo Yan är en lögnare som arbetar för Kinas regim. Han har sagt att det är “Lika viktigt med litterär censur som med säkerhetskontroll på flygplatser” och att det “inte är någon riktig författare som är fängslad i Kina”.
Mo Yan bemötte Liao Yiwus kritik i en intervju i den tyska tidskriften Der Spiegel för några veckor sedan, i sin första intervju sedan Nobelpriset. Där berättade han bland annat om hur Liao Yiwu valt att tolka en av hans dikter felaktigt, inte som sarkasm utan som en hyllning till Bo Xilai, den avsatte förre detta partichefen i Chongqing. Mo Yan sade också att Liao Yiwu är avundsjuk på Nobelpriset, och att övriga Sichuanbor inte håller med honom i hans uttalanden om att göra Sichuanprovinsen självständig.
Liao Yiwu vill inte kommentera intervjun i Der Spiegel.
– Min anledning att kritisera Mo Yan är för lögnerna han berättar för världen.

 Tycker du att man kan kräva politisk moral av en författare eller konstnär?
– Kanske är det så att i ett fritt land behöver ingen efterfråga moral från författare och konstnärer. Men i en diktatur är det däremot mitt ansvar att utkräva det.

 Är det inte nog att författarens eller konstnärens verk inte orsakar direkt skada för individer?
– Jo, jag håller med, det räcker. Men Mo Yan är utanför den här situationen. Vad han sade till media efter att han fått Nobelpriset skadade direkt andra författare och konstnärers känslor. Det han sa skadade våra hjärtan.

Är det en berömd författares uppgift att skriva om politiska problem?
– Jag kan bara uttala mig från mitt eget perspektiv. För mig är skrivandets plikt och öde att vara ett historievittne och en inspelningsmaskin för vår tid.

I Berlin bor Liao Yiwu i närheten av det livliga Kurfürstendamm, där han trivs. Han har många vänner som stöttar honom. Han mottog ifjol den tyska bokbranschens fredspris och häromdagen tilldelades han också det tyska priset The Aschaffenburg civil courage award.
Han skriver just nu om erfarenheter efter kulturrevolutionen.
– Jag har det bra. Jag har kunnat skriva länge utan att bli avbruten av polisen.
Han känner sig väl mottagen i Europa, och exilen i Tyskland ger honom möjlighet att resa överallt utom till Nordkorea och Kina.
– Jag är fri som en fågel. Men jag kan inte åka hem, säger han.
Han saknar inte att bo i Kina, säger han, men han saknar Sichuanprovinsen. Den kryddiga maten och den lokalt tillverkade spriten.
– Jag ser Kina som ett stort fängelse. Det har varit smärtsamt att leva i diktaturen. Jag tror att Göran Malmqvist i Svenska akademien saknar Kina mer än vad jag gör.

Liao Yiwu om …
… situationen för vännerna Liu Xiaobo och Ai Weiwei: “Det är inte bra för någon av dem. Ai Weiwei är inte fri och Lui Xiaobo är i fängelse. Jag hoppas att de ska få frihet.”
… den arabiska våren: “När protesterna under arabiska våren kom till de kinesiska politikernas kännedom fängslades många författare i Kina.”

FAKTA: Liao Yiwu
Född: 1958 i Sichuanprovinsen i Kina.
Bor: I Berlin.
Yrke: författare, reporter, musiker, poet.
Aktuell med: “För en sång och hundra sånger. Vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse” , en skildring om hans fyra år i fängelse. “Gud är röd” – en bok baserad på intervjuer med runt femton kristna om deras liv och tro – utkommer i april.
Tidigare verk: “The corpse walker: Real life stories: China from the bottom up”, intervjuer med personer i Kinas arbetarklass. Flera av intervjuerna i “The Corpse walker” finns att läsa på tidskriften The Paris Reviews hemsida www.theparisreview.org.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju Abdellah Taïa. Verkligt mod och vemod

21st February, 2013

Abdellah Taïa behöver inte fiktion för att skriva romaner, verkligheten räcker gott och väl. Ikväll kommer Marockos första öppet homosexuella författare till Malmö. Julia Svensson har träffat honom.

Boken “Frälsningsarmén”, som nyligen kommit på svenska, börjar med en scen ur Abdellah Taïas barndom. I lägenheten där familjen bodde, i staden Salé i Marocko, fanns tre rum. Ett för hans far, ett för hans storebror och så vardagsrummet, där hans mor sov tillsammans med de åtta yngre barnen.
Faderns rum var föräldrarnas kärleksnäste och han hade utvecklat en sexuell strategi för att locka sin fru till sig. Uppvaktningen som bestod i att han, som vanligtvis var en stor talare, kröp ihop tyst i ett hörn. När han gjorde det visste alla vad som väntade.
Abdellah Taïa skrattar lite när han berättar.
– Detta är helt sant, jag behöver inte överdriva. Det var som teater för oss. Vi visste allt om våra föräldrars sexuella vanor.
Vi träffas i Stockholm, Abdellah Taïa har nyss flugit in från Paris, där han bor sedan fjorton år.
Han säger att han inte har användning för fiktion. Han skriver om saker som hänt honom, på ett litterärt vis. Hans böcker är intima skildringar av relationer, ofta mellan män. Romanen “Ett arabiskt vemod” berättar bland annat om ungdomen i Marocko. Där var han utsatt på grund av sin sexuella läggning och sitt feminina utseende – och lyckades just undkomma en gruppvåldtäkt.

“Frälsningsarmén” är hans första roman. Den gavs ut för sju år sedan och dessförinnan hade han skrivit två novellsamlingar. I boken återger han scener ur livet med familjen i Marocko. Hur han blev förälskad i sin storebror och kände sig sviken när brodern gifte sig med en kvinna. Och hur hans möte med västerlandet, i Genève, började med att han blev sviken av en man, som aldrig dök upp på flygplatsen som han lovat.
– Boken handlar om vem jag var i gruppen, min familj, och hur personerna i gruppen påverkade varandra. När jag kom till Genève som 25-åring var jag utanför gruppen. I det kapitlet berättar jag hur Abdellah, som drömt om det trygga livet i Europa, blev tvungen att vandra omkring på gatorna.
Abdellah Taïa pratar ymnigt och med mjuk röst, inte särskilt fort. Han berättar att han började föra dagbok på franska, för att lära sig språket bättre. Sedan föll det sig naturligt att skriva böckerna på franska.
– Franska i Marocko är de rikas sätt att skilja ut sig från arbetarklassen. När jag började studera fransk litteratur i Marocko förstod jag att min franska var riktigt dålig. Men jag blev friare när jag skrev på franska, jag tror det var för att det språket inte kontrollerades av min familj.
– I Marocko sa man till mig att jag var “gay och fattig och aldrig skulle komma någon vart”. Det är en revansch att skriva på franska.

I samma veva som boken “Le Rouge du Tarbouche” gjorde succé i Marocko 2006, kom han ut som homosexuell i hemlandet. Det blev skandal, både i offentligheten och i hans familj.
– Jag vet inte var jag hittade mod. Men jag förstod att jag måste konstruera en diskurs för att tala om homosexualitet i Marocko.
2009 skrev han ett brev riktat till sin mor i tidningen Tel Quel, Marockos motsvarighet till Time Magazine.
– Det var ingen hämnd utan för att säga något med mening. Jag ville att min familj skulle förstå, att jag var homosexuell var inget jag hittat på i Paris, utan det var jag också bland dem. Ett år senare dog min mor.
Abdellah Taïa besöker Marocko flera gånger om året och han har blivit ett språkrör för homosexuella i de arabiska länderna; till exempel har han skrivit en artikel om homosexuellas rättigheter i The New York Times.
– Homosexuella existerar fortfarande inte officiellt i Marocko. Men det händer mycket, på internet till exempel. Och sedan den arabiska våren har vi fått fem arabiska gaytidningar och till och med en gayradio, i Tunisien. De som kämpar för frihet tar mycket stora risker, och är modiga.
Abdellah Taïa är särskilt glad just nu. “Frälsningsarmén” har filmatiserats, med honom själv som regissör. Han plockar fram sin kamera och visar bilder av dem som ska spela honom i olika åldrar; den 15-årige killen Younes, som drömmer om en skådespelarkarriär, och den 25-årige skådespelaren Karim Ait M Hand.
– Det var egentligen för att studera film och bli filmskapare som jag flyttade till Paris. Men livet kan ta dig på många vägar, innan du når dina mål.

FAKTA: Abdellah Taïa
Född: 1973 i Rabat i Marocko.
Bor: I Paris.
Yrke: Författare och filmskapare.
Tidigare böcker i urval: Ett arabiskt vemod (2008, på svenska 2012), Infidèles (2012), Le jour du Roi (2010).
Aktuell med: Boken “Frälsningsarmén” på svenska. Han har också gjort film av “Frälsningsarmén”, som har premiär i Frankrike senare i år. Kommer till Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek ikväll kl 19.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–21. 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bakom det evigt vackra

14th February, 2013

BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.

Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.

De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.

I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?

I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.

Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju Kerstin Ekman. Grand final i deckarbranschen

31st December, 2012

Kerstin Ekmans roman “Händelser vid vatten” har röstats fram till den bästa svenska kriminalromanen. Men är den ens en kriminalroman? Julia Svensson har träffat henne för att prata om mord, litteratur och natur.

Kerstin Ekman minns att hon inte alls tänkte skriva någon deckare. “Händelser vid vatten” skulle bli en traditionell roman. Hon tänkte mer på berättelsen, människorna och landskapet. Men sedan tillägger hon:
– En bra bit in i romanen sa jag till min man: “jag håller visst på att skriva en deckare”. Jag kom underfund med att historien måste få en upplösning. “Händelser vid vatten” är en deckare i avseendet att den handlar om två bestialiska mord och ett tredje arton år senare – och att de får en lösning efter all denna tid.
– Men det var för dunkelt för att polisen skulle klara av det. Det fordrade någon med kännedom om trakten och människorna där.
Hon är glad, och förvånad, över att ha vunnit Sydsvenskans omröstning, trots att “Händelser vid vatten” både fick Augustpriset och Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman när den kom ut 1993.
– Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.

“Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman om byn Svartvattnet i norra Jämtlands fjälltrakter, tar sin början på midsommarafton i början av 70-talet. Lärarinnan Annie Raft kommer till byn med sin sexåriga dotter. De ska bo med Annies pojkvän på kollektivet Stjärnberg. Men han kommer inte och hämtar dem vid bussen som bestämt. När de försöker hitta vägen i skogen på egen hand får de syn på ett blått tält. På närmare håll upptäcker Annie att camparna, ett ungt par, inte sover. De är döda, och deras kroppar är fulla av knivhugg.

Det är en tidig måndagsmorgon, det har gått några dagar sedan Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin lämnade snökaoset på sin gård i Roslagen. Utanför Samfundet De Nios hus på Östermalm i Stockholm står en grå Mitsubishi. Deras Stockholmshem är en hyreslägenhet ett par trappor upp i samfundets hus. Kerstin Ekman visar in i salongen, där det finns en kakelugn och där möblerna går i gröna toner. Hon bjuder på kaffe och småkakor och säger att det är roligt att “den här gamla romanen” fått liv igen.
– Själva upprinnelsen till historien var att jag var ute och gick, med hunn. Jag gick förbi en ström. Plötsligt så var det ett blått tält, som stod ganska nära strömmen. Och jag tyckte att det var så ruskigt på något sätt, att sova där.
– Varför tyckte jag att det var så ruskigt? Jag som har sovit så mycket i tält? Jo, strömmen gör att man inte hör någonting.
– Jag skapade Annie för att jag såg för mig en ung kvinna i denimkjol som vandrade upp i terrängen med en liten flicka vid handen. Och jag tänkte “så fruktansvärt vansinnigt” att gå med ett litet barn i den här terrängen.

Jag har läst att boken inspirerades av ett verkligt mord på två holländska turister?
– Det förekom spekulationer om att jag hade tänkt på Appojauremordet också. Men det föll mig inte in. Leif GW, som i och för sig är en gammal raring, tutar om det där jämt. Men det har han inte en aning om. Däremot tänkte jag på ett ruskigt mord i Frankrike när jag var ung flicka, på turister som tältade.
I början av 1970-talet flyttade Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin till Valsjöbyn i Jämtland. Byn har samma geografiska läge som Svartvattnet, och det var där hon skrev “Händelser vid vatten”.
– När jag skrev berättelsen gjorde jag en stor karta. Det är en skildring av trakten och handlingen är beroende av hur de rör sig i terrängen. Myrarna, fjällån och fjällstugan. När jag jämför den med den reella kartan över Valsjöbyn är det mycket som är annorlunda. Folk som bor i byn har förstås läst in verkliga personer i karaktärerna, det gör de alltid.
Hur kommer det sig att ni flyttade dit?
– Det var min man, han åker omkring med mig som en koffert, haha. Vi bodde först utanför Härnösand, där han hade en tjänst på högskolan, han är musiklärare och musiker. Men han ville ha något annat, jaktmarker och skog. Så vi flyttade till Valsjöbyn. Jag tyckte inte alls om idén först – men nu är det jag som längtar mest tillbaka dit.
Romanens huvudpersoner har alla en roll i mordgåtans upplösning, men deras livsöden är i sig intressantare än själva mordet: Genom lärarinnan Annie Raft får man inblick i Stjärnbergskollektivet – som lever utan el och tillverkar getost under ledning av den hängivne kollektivbocken Petrus, en dogmatisk karl med smuts i skägget.
Tonårspojken och halvsamen Johan Brandberg är född i byn, men jagas bort av sina våldsamma bröder. Läkaren Birger Torbjörnsson är den mest klassiske deckarfiguren av de tre – han är överviktig, har äktenskapsproblem och måste ständigt hjälpa ortsbefolkningen med deras krämpor.
– Birger kom till för att jag tycker om den sortens män. Precis som jag tycker om Leopold Bloom i “Ulysses” av James Joyce. Han är manlig men accentuerar inte sin manlighet med aggression och arrogans. Han är en genuint snäll människa.
En viktig del i boken var att skildra utanförskapet i glesbygden. Kerstin Ekman läste en norsk socialpsykologisk avhandling om att männen i norra Sverige blir över, kvar i jakten, brännvinet och snuset. Medan kvinnorna utbildar sig och flyttar, något som idag är mer av en allmän sanning än för några decennier sedan.
– “Händelser vid vatten” handlar om en marginaliserad och utsatt människa, som begår de här handlingarna. Som inte kan kontrollera sitt mörker.
– I byn finns ett ideal av ytlig manlighet som kan bli ganska farligt. Enstöringen som ballar ur är det yttersta exemplet på det här utanförskapet.
Jag tycker du beskriver den här tiden, början av 1970-talet, på ett träffande vis. Men en detalj jag undrar över är Ylja, den frigjorda kvinnan Johan bor hos en tid. Hon har papperslakan och papperstrosor. Hade man det?
– O ja! Jag kommer ihåg att en väninna till mig hade ljusblå papperstrosor, som hon slängde i utedasset på sommarstället. Det är en mycket tidstypisk detalj, slit- och släng-mentaliteten på 60-talet. Sedan kom vårt dåliga samvete, då vi skulle återvinna.
Kerstin Ekman fick sitt första litterära pris, Sherlock-priset, för “De tre små mästarna” (1961), en detektivroman som utspelade sig i Norrbotten. Boken “Dödsklockan” (1963), som blev film 1999, hamnade som nummer femton i Sydsvenskans omröstning.
– Före deckarna hade jag skrivit två ganska små romaner. Jag vågade inte skicka in dem till något förlag, för jag var säker på refus. Men det här deckarskrivandet som började lite på skoj, det var nyttigt. Det var så jag lärde mig att konstruera en roman. Men deckargenren har sina begränsningar, även om man försöker förnya den. Jag kände mig instängd till slut.
– Jag har märkt att när jag läser om en riktigt bra deckare har jag oftast glömt hur det gick och vem mördaren var. Det är andra kvaliteter som gjort att jag vill läsa boken på nytt.
Även i “Händelser vid vatten” har mordet en central roll. Och härom året skrev du boken “Mordets praktik”, en tolkning av Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”. Vad är det med mord som intresserar dig?
– En våldsam berättelse är för författare ett verksamt nav att lägga en roman kring. Det är inte ovanligt i skönlitteratur. Flauberts Emma Bovary går mot sin kvalfulla död och den finns redan från början inbyggd i historien, i hennes våldsamma begär. Och Dostojevskijs Raskolnikov i “Brott och straff” cirkulerar kring sitt fasansfulla mord på pantlånerskan.
– Berättelsen kommer att kretsa kring den mörka punkten. I min trilogi “Vargskinnet”, sker det i början ett spädbarnsmord. I alla tre romanerna kommer den berättelsen att återverka. Och de är sannerligen inga deckare, de böckerna.
Jag har särskilt reagerat på stycket i “Händelser vid vatten” där Johan frågar sig “om man kan se in i sitt eget mörker och om det rent av är ens skyldighet att göra det. Eller om man framkallar mörkret och gör det till sitt eget genom att kela med det.”
– Jag har en känsla av att detta är vad som hänt med deckargenren. Jag menar inte att man ska skriva idealistisk litteratur. Men det finns en risk när man skriver deckare att skildringar av de mörkaste sidorna i människor blir till underhållning. I en svensk deckare jag nyss läst är det så. En bok jag beundrar är PD James “A Taste for Death”. Det är en bra bild av den kalla, beräknande egoistiska ondskan, men boken är skriven med så hög litterär kvalitet att du tar det på allvar, det är inte bara underhållning.
Många deckare utspelar sig i städer. Men redan i dina tidiga böcker skrev du om landsbygden, fastän du bodde i Uppsala då.
– När jag höll på att skriva deckare på 1950- och 1960-talet tyckte jag att landsbygden och det nordliga Sverige var väldigt underbeskrivet. Det var konstigt, för det lockade mig att skriva om det här. H-K Rönblom skrev också om små orter, men då la han sin hjälte på ett pensionat, och så stirrade han ut på fälten. De vistades inte i landskapet och naturen.
– Jag tyckte också att det fattades vanliga människor. När jag skrev “Dödsklockan” var jag på väg från deckargenren. Då tänkte jag: måste man ha det här “mordet i biblioteket”? Det var alltid överklassmiljöer och det blir ju trist i längden.

Kerstin Ekman kallar på sin hund Stella, en elva år gammal norrbottenspets. Stella har svårt att vakna, men kommer sedan stapplande över parketten, nymornad. “Här kommer en sjusovare! En sån tokig vovve”, säger Ekman med kärlek.
Promenaderna med Stella är en av anledningarna till att hon vill bo på landsbygden.
– Just nu är det mycket tyst omkring oss, som det alltid är förresten. Det finns mycket sällskap. En del figurer är roliga – som hararna som om våren boxas med framtassarna när de strider om honorna. Stora hundlika spår efter varg skrämmer oss för hundens skull. Jag har en äng med en osannolik artrikedom och den skulle jag inte vilja skiljas från för allt i världen. Fast nu sover den under snön.
Jag upplever att naturen har den egentliga huvudrollen i “Händelser vid vatten”.
– Ja, för mig hade den en huvudroll när jag skrev romanen. Och det gäller inte bara hotet från en aggressiv avverkningspolitik utan att människor i dessa trakter är så djupt beroende av skogen, vattnen och fjället. De är absolut inga natursvärmare och kanske inte ens särskilt medvetna om sitt beroende.
I bakgrunden hörs ständigt det ödesmättade ljudet från avverkningsmaskinerna. Är de ett större hot mot byns invånare än mördaren?
– Vi har och vi måste ha en skogsnäring. Men ännu är vi långt ifrån det tillstånd där ekonomisk vinning balanseras mot naturvärden och vi är långt ifrån full förståelse för hur viktig artrikedomen är.
– Men när människor berövas det som varit ett naturligt inslag i deras miljö, när skogsskiften kalavverkas, när vattenfall byggs ut, när en bäck som varit lekplats för öring torkar ut efter en trakthuggning – då betyder det sorg och vilsenhet.

FAKTA: Kerstin Ekman

Född: 1933.
Uppvuxen: I Katrineholm.
Bor: På en gård i Roslagen.
Ledamot av Svenska Akademien, avgick 1989. Ledamot av Samfundet De Nio.
Verk i urval: Tetralogin “Kvinnorna och staden”, trilogin “Vargskinnet”, essäsamlingarna “Herrarna i skogen” och “Se blomman”.
Aktuell med: Romanen “Händelser vid vatten” (1993) har blivit framröstad i Sydsvenskan till den bästa svenska kriminalromanen.
Skriver på: Filmmanus till “Grand final i skojarbranschen” som kom 2011, tillsammans med Annika Thor.

De 3 bästa svenska kriminalromanerna – enligt Kerstin Ekman.

1. “Mannen på balkongen”. Några av Sjöwall/Wahlöö-böckerna var bra när jag läste dem. Men jag måste reservera mig för den politiska ideologin som gjorde att det blev väldigt stereotypa samhällsskildringar, som drog ned böckerna. Ju längre de höll på desto tydligare blev det doktrinära draget.
2. Leif GW Perssons “Faller fritt som i en dröm”, som handlar om Palmemordet. Han har en kunskap om polisarbete som gör att alla andra verkar barnsliga.
3. H-K Rönbloms böcker väcker en nostalgikänsla hos mig. Hans romaner skildrar Vardagssverige. Förutom att han är en väldigt god stilist så finns i “Död bland de döda” och “Bok över obefintliga” en bild av ett land som har försvunnit. Du tänker inte så här längre, de sociala koderna som beskrivs här finns inte längre. Jag härmade honom lite när jag började skriva.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–31. Artikeln på Sydsvenskan.se.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Känsloladdade minnesbilder

13th December, 2012

Nina Bouraoui skriver vackert och stilistiskt genomarbetat om ett överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam under hennes sista år i Algeriet, skriver Julia Svensson.

BOKRECENSION. Nina Bouraoui. Enstörig. Övers Maria Björkman. Grate förlag.

När den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui var fjorton år lämnade hon landet där hon växte upp, Algeriet.
Hon har sedan dess bara återvänt i fantasin; landet utgör kuliss i stor del av hennes författarskap. “Enstörig” är, har hon sagt, den sista romanen på det här temat. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och kompletterar hennes trilogi om ungdomen, tillsammans med “Pojkflickan” och “La vie heureuse” (ej på svenska).
Huvudpersonen Alya tittar ut genom sitt fönster i familjens lägenhet i Alger. Hon konstaterar att ljuset alltid är detsamma, men att allt annat tar slut. Det är nyår 1979 och det nya decenniet inväntas med rädsla i Alger. Men det värsta har redan hänt i trettonåriga Alyas liv; ett år tidigare försvann hennes bästa vän Sami spårlöst.
Alya är inte sig själv. Hon har “mist sin längtan efter medmänniskor och längtan efter det okända”. Så hon spelar tennis mot sin vägg i timtal, som om det vore sitt eget hjärta hon slog på.
Romanen är en medvetandeström där handlingen framåt är underordnad tillbakablickarna. I minnet rymmer Sami och Alya från en skolutflykt och reser på semester med hans psykiskt sköra mamma, som låter dem “känna på livets njutningar”, det vill säga smaka på vinet.
Bouraoui väver in Algeriet i berättelsen och skapar bilder ur minnet, det påminner om Marguerite Duras förhållande till Vietnam. Kanske är det distansen på ett par tre decennier som gör att landet framträder som ett album av vackra gulnade fotografier. Myten om torrflodskvinnan. Maneter som flyter likt plastpåsar. Den varma vinden, som för Alya är kärlekens vind. Språket är lastat med känslor och liknelser, men texten förblir här estetisk, exakt, och på gränsen till prosapoetisk.
Nina Bouraouis stil är väldigt fysisk, och hon är bäst när hon gestaltar. Läsningen störs tyvärr lite av de existentiella resonemang som kantar historien. Meningar som “Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss” och “Förut var jag ofta rädd att jag skulle bli biten av en orm; senare förstod jag att ormen anspelade på könet”. Dessa framstår snarare som efterkonstruktioner från ett vuxen som i psykoanalys satt ord på sin barndoms känslor.
Därmed inte sagt att romanen inte är läsvärd. För det är den. Ett vackert och stilistiskt genomarbetat överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam. Men inte så stringent som Bouraoui-läsare är vana vid.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Lusten är vår livskraft

29th January, 2012

Med litteraturens hjälp utforskar fransk-algeriska Nina Bouraoui sin kulturella och sexuella identitet. Julia Svensson har träffat henne i Paris för att prata om nya romanen, Algeriet och om hur terapin hjälpte henne att skriva.

Nina Bouraoui har valt en mytomspunnen plats för intervjun. Mellan första och andra världskriget frekventerades Hôtel Lutetia i Saint-Germain-des-Prés av Picasso och andra konstnärer. Under ockupationen intog den tyska armén hotellet, och drev sin?spiontjänst Abwehr därifrån. När kriget var slut lät Lutetias ägare därför hotellet bli platsen där Paris välkomnade de judar som överlevt koncentrationslägren. Det var också på Lutetia som Charles de Gaulle tillbringade sin bröllopsnatt.
Men förutom att Nina Bouraoui gillar lugnet i hotellbarer är vi här mest av praktiska skäl – hon har nyss haft ett möte på sitt förlag Stock, som har sitt kontor i närheten. Själv bor hon på andra sidan om Seine, i Marais, en historisk stadsdel som idag hyser många konstgallerier och gay-barer.
På något sätt passar den anrika lobbyn utmärkt ändå. Jag har nyss läst hennes senaste bok, ” Våra kyssar är avsked”. En roman som inte är riktigt en roman, snarare fragment som alla följer samma koncept: le desir. Åtrå. Boken består av korta porträtt av människor hon träffat, konstverk som berört henne, länder där hon levt. Vilket ger en känsla av flyktiga möten, lite som på hotell.
– Lusten är vår livskraft, det är inte nödvändigtvis något som har med kärlek och sexualitet att göra. Det är ett sätt att se på världens skönhet, på konsten. Boken är en hyllning till människor som jag träffat, konstverk som berört mig, länder där jag levt. Alla de bästa gästerna på de bästa festerna under alla år som gått, säger hon.

Tonårskärlek i Algeriet. Ett fotografi av Robert Mapplethorpe. Rachel, en kvinna som inte vill ta på andra kvinnors bröst, för då befästs hennes homosexualitet. I boken blandas händelser och känslor från 1970 till 2009, som i en icke-kronologisk medvetandeström.
– Det är en bok om minnet och minnet är inte ett dugg välordnat. Så jag blandande alla datum. Jag ville att texten ur litterär synvinkel skulle vara ren, nästan perfekt. Kort och kondenserad. Men textens estetik är ostyrig, den liknar mig mycket. Den var en rolig bok att skriva, ganska psykoanalytisk. Vi förstår alltid nuet bättre genom vårt förflutna.
Nina Bouraoui pratar snabbt, med många inskjutna bisatser och förtydliganden. Hon berättar om sitt skrivande. Hur hon upptäckte Marguerite Duras på gymnasiet och genom hennes böcker lärde sig att hitta melodin i sina texter.
– Hon lärde mig att man inte behöver respektera skrivandets regler och hur man får en text att låta bra med så få medel som möjligt.
Jag säger att vissa stycken i ” Våra kyssar är avsked” får mig att?tänka på Françoise Sagans “Bonjour tristesse” – som handlar om en tonårsflicka som upptäcker sin sexualitet.
– Jag har inte tänkt på det men det är en författare som berör mig oerhört. “Bonjour tristesse” har inte åldrats, den handlar om ungdomens maktlöshet och önskan att styra sina känslor. Det är en vacker och ömsint bok, som Francoise Sagan själv.
Fram till hon var fjorton år växte Nina Bouraoui upp i Algeriet, med en fransk mor och en algerisk far.
– Ungdomen återkommer ofta i mina böcker just för att det är den märkligaste åldern, det finns en sorts eufori som är okontrollerad, och okontrollerbar.
Hon har också skrivit mycket om sin egen homosexualitet.
– Man glömmer ofta att homosexuell barndom och tonårstid inte nödvändigtvis är bra upplevelser. Jag har lyckats nå de unga homosexuellas ensamhet. Kanske kan jag inte hjälpa men jag kan lysa upp deras tillvaro på något sätt. Genom breven jag får vet jag att min litteratur räknas och är viktig. Det är min lilla stolthet.

Handlar alla dina böcker om dig?
– De ger intryck av att det handlar om mig. Men sanningen intresserar mig inte. Det jag bryr mig om är språket och stilen, hur man ska gestalta en känsla. Jag är fascinerad av språk som man är fascinerad av musik, eller att teckna. Jag definierar mig mer som konstnär än författare eller intellektuell, som tänker stora tankar. Jag försöker alltid hitta på nya former. Jag älskar att säga att skriva är som att vara i ett laboratorium.

Om du är i ett laboratorium verkar det som om du laborerar med sexuell och kulturell identitet.
– Jag kommer från två kulturer. Mina föräldrar träffades under kriget i Algeriet, ett politiskt kärleksäktenskap. Den västerländska kulturen har segrat över den österländska i mig. Jag pratar inte bra arabiska, men det är en intressant kultur som jag tycker mycket om.

“Pojkflickan” handlar om hur du som barn klädde ut dig till pojke.
– Algeriet var ett mycket virilt land där kvinnans plats inte var den bästa. Det var enklare att låtsas vara en pojke. “Pojkflickan” som jag skrev år 2000 var det första jag skrev när jag började i terapi. Jag visste inte vem jag var, flicka eller pojke, fransk eller algerisk. Jag och min syster har lidit av rasism inom vår egen familj, våra morföräldrar kunde till exempel använda rasistiska uttryck, som “jävla arab”. Eftersom jag, och min far, var araber traumatiserade det mig mycket. Jag började i terapi för att försöka förlåta detta och få mina två kulturer att samsas inuti mig.

Vad har terapin gjort för din litteratur?
– “Mina onda tankar” handlar om en person som går i terapi en gång i veckan. Min egen terapi varade tre år – jag hade inbillat mig att den skulle sluka min kreativitet, men det hjälpte mig stället. Den hjälpte mig att prata om min homosexualitet. Och det var också därför jag började, jag ville inte skriva böcker som var slutna bara för att jag var rädd. Men ingen skulle ju kasta sten bara för att jag plötsligt började prata om att jag var transvestit som barn.

Som fjortonåring tvingades Nina Bouraoui att flytta till Paris – hennes mor led av allvarlig kronisk astma och var inte lycklig i Algeriet längre. Ett år senare kom fadern efter.
– Jag var enormt arg, för jag älskade Algeriet, mina vänner, min skola, mina första kärlekar. Jag kände mig uppsliten med rötterna. Jag förlorade min starka algeriska accent på två dagar. Det var som en andra födelse. Efteråt förnekade jag mitt förflutna.
– Men jag är inte arg på min mor längre. Hon sa att det skulle explodera i Algeriet. Och hon hade rätt – efter några år gick landet in i inbördeskrig.
Nina Bouraoui har aldrig återvänt till Algeriet, trots att hennes far har kvar familjens lägenhet och att hon tack vare sina algeriska läsare ofta är ditbjuden genom arbetet. Hon kan inte just nu, säger hon, hon vill inte förstöra sina minnen.
Med romanen “Sauvage” som kom på franska förra året, har hon även satt punkt för romanerna om barndomslandet. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och är den pusselbit som fattades i trilogin om ungdomen, mellan “Pojkflickan” och “La vie heureuse”. Boken handlar också om den algeriska naturen och nordafrikanska kulturen.
– Nu har jag sagt allt jag kan om Algeriet. Boken jag skriver just nu är helt annorlunda. Man kan säga att den handlar om rädsla och fantasi. En tjock bok. Jag skulle vilja bli klar med den i mars.  Voilà.

FAKTA Nina Bouraoui 

Född: 1967 i Rennes, i Bretagne.
Uppväxt: Kom till Algeriet vid två månaders ålder. Flyttade till  Frankrike som fjortonåring. Bodde därefter i Zürich i tre år och i  Abu Dhabi, där hon tog studentexamen. Hennes far var internationell tjänsteman inom ekonomi. Hennes mor var jurist.

Tidigare: Har gett ut tretton romaner varav sex på svenska, på  Elisabeth Grate förlag. Däribland “Pojkflickan” (2004) och “Kärlekens geografi” (2010).  Har också skrivit två sånger på Céline Dions album “D’elles”.
Aktuell med: ” Våra kyssar är avsked” på svenska, “Sauvage” på  franska. En låt på Céline Dions nästa album.

Bästa platsen i Paris: Louvren. Jag går dit för att roa mig, vila eller bara för att få tiden att gå. Det är som en kyrka för mig.

Nina Bouraoui om 

Sara Stridsberg: “Sara sa att Algeriet blivit som en dekor, en teaterscen, i mina böcker. I hennes böcker kan jag också föreställa mig en sorts scener, bakom lyckta dörrar. Hon har en mycket poetisk stil, Sara.”

Arabiska revolutionen: “Jag känner mig väldigt lierad med alla de här unga människorna, särskilt kvinnorna. Jag betraktar utvecklingen med ganska orolig blick. Vägen till demokrati och frihet är lång.”

Litterära klassiker:  “Många unga författare idag återvänder till det gamla. Jag har  läst Balzac, Flaubert och allt det där men jag tycker att samtida litteratur är intressant. Det sägs att det kommer ut för mycket  böcker. Men det kan aldrig bli för mycket!”

Publicerad i Sydsvenskan 2012–01–29. 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Litteraturboomen går att översätta till det övriga kulturlivet i Malmö

2nd January, 2012

Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.

Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.

Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neo­malmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.

Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Poeten bakom stängslet

4th December, 2011

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ragnar Thoursie påminner om att äldre är människor – inte föremål

24th November, 2011

Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.

”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju

nyss hos dig! Det är hemtjänstens

nattpatrull för gamla, lika i hela landet.

Inget benbrott denna gång, ingen

som ligger på golvet och kvider.

Bara rop efter någon att prata med,

I vargtimmen.”

Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.

För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera