Julia Svensson

Romaningenjören

8th May, 2011

STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.

”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.

* * *

”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.

Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.

Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.

* * *

Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.

* * *

– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.

* * *

Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.

Fakta Nicole Krauss

Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Krokiga relationer

3rd May, 2011

BOKRECENSION. Christina Hesselholdt. Camilla and the horse. Övers Ninni Holmqvist. Kabusa

Det börjar med Alma. Hon är på semester och vandrar i Wordsworths kuperade landskap. Hon associerar Dorothy Wordsworth (som antagligen traskat över kullarna lika ofta som sin bror William) och på det faktum att William Wordsworth vid flera tillfällen skrev sina dikter utifrån sin systers anteckningar. Till exempel blev hennes beskrivningar underlag för dikten ”The Daffodils”. Apropå detta är hennes man, Kristian, trött på att hon aldrig refererar till dem som ”vi” längre, bara ”jag”. Han vill få ett erkännande. Att han var med vid Wordsworths kullar. Precis som Dorothy Wordsworth.

Titelnovellen, som har det lustiga namnet ”Camilla and the Horse”, sätter tonen för hela Christina Hellelholdts samling; excentriska noveller som jag inte blir riktigt klok på, på det där bra och smarta sättet.
Camilla och Charles är ett annat medelålders par som försöker hålla ihop. De är de enda gästerna på en strippbar, där det ingår tre drinkar i entréavgiften. Det blir en blöt natt. De umgås med de anställda kvinnorna. En kallar Charles för the horse, Camilla förälskar sig i en annan.

Det är en överraskande och udda samling där novellerna, som under ytan alla handlar om relationer, krokar i varann på ett subtilt nästan omärkligt sätt. Ett namn här, en bekant där. Man måste läsa långsamt för att inte gå miste om poängerna. Och för att hänga med på språkfesten: ”därför har vi också blivit lite, än så länge bara lite, för tjocka. Men om vi bara följs åt längs livets högt belagda landsväg, är din fettvalk min, och min fettvalk din.”
Christina Hesselholdt är sedan debuten 1991 en av Danmarks mest ansedda författare. Och precis som sina danska minimalistkollegor Naja Marie Aidt, Pia Juul och Helle Helle, bör hon läsas även här, på andra sidan Sundet.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Snålskjutskarusell

29th April, 2011

”Köpa boken i säcken” är rubriken på ett reportage i Svensk Bokhandels sommarnummer. Det handlar om kändisböcker. Ett fenomen som på senare år tagits till nya höjder.
Carolina Gynning är inte ny i bokbranschen – men i vår kommer hennes debutroman, som hon övertalats att skriva av sin förläggare och som är den första av tre. Sofi Fahrman är en annan som skriver på beställning; Morgan Alling ytterligare en.
De är kommersiellt säkra kort och har redan bevisat att de kan få ur sig hyfsad text. Förlagen åker snålskjuts på den mediala karriären. Romanutgivningens cyniska verklighet, som skapat en helt ny yrkesgrupp: bokproducenter som hjälper kändisarna.
Förvisso är skrivandet kanske till och med, som i Gynnings exempel, vad dessa värvade författare innerst inne vill syssla med. Men det är här jag skänker alla ambitiösa skrivarskoleelever en sorglig tanke. Ofulländade begåvningar som kämpar på sina kammare. Utan hjälp av redaktörer, romanproducenter och medskrivare.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–04–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Exilens vansinne

7th April, 2011

Recension: Philippe Claudel
Monsieur Linh och den lilla flickan.
Övers Lisa Lindberg. Norstedts.

Monsieur Linh är den enda som har lämnat sin by för att fly med båten. Kriget har utplånat hans familj. Förutom en liten flicka, hans barnbarn, som han bär på sin arm.
På flyktingförläggningen i den namnlösa hamnstaden delar han sal med sina landsmän. Eftersom han är äldst bjuder seden att han ska serveras mat av de andra familjerna. I övrigt är det ingen som tar någon notis om honom, mer än genom en och annan hånfull kommentar.
Den franske och i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Philippe Claudels romantrilogi om krig började med topplisteplacerade “Grå själar” (2006), som behandlar skuld- och förövarbegreppet. “Brodecks rapport” (2009) var en historia om främlingshat. Berättelsen om Monsieur Linh är den andra men sist översatta delen. I den lilla kompakta romanen är temat exilens trauma.

Med enkel prosa skildrar Claudel Monsieur Linhs totala ensamhet. Omsorgen om den lilla flickan håller den gamle och mycket skakade mannen vid liv. Rädslan för att tappa henne är snarare hans eget krampaktiga sätt att klamra sig fast i sin nya verklighet. Men på en bänk utanför förläggningen, där Monsieur Linh promenerar varje dag med flickan tryckt mot bröstet, sitter en dag en man som är lika ensam. Ingen av de två kan förstå vad den andre säger. Ändå pratar de, ändå börjar de träffas varje dag.
Trots ämnets inneboende allvar kan “Monsieur Linh och den lilla flickan” såhär långt uppfattas som en varm och lätt roman. Men när allt verkar ha ordnat sig får Monsieur Linhs liv ännu en twist. Socialarbetarna placerar honom och flickan på ett hem för dementa utanför staden. Och på grund av språkförbistringar kan den gamle mannen inte förklara för sin nyfunne vän vart han tar vägen.

Monsieur Linh irrar omkring i pyjamasbyxor bland de dementa patienterna, i desperation, fastklamrad vid flickan. Det enda han vill är att träffa sin vän. Han försöker förklara, försöker hitta en flyktväg. Det är starka scener. Och Philippe Claudel visar med lågmäld styrka hur också samhällsmaskineriets förnuft kan få galna konsekvenser.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Båtfolkets historiker

1st April, 2011

Kim Thúy. Foto: Johan Geniet Bävman

Kim Thúy skrev en roman om flykten från Vietnam, trettio år senare. Hon fick Kanadas finaste litteraturpris, redan på första försöket. Nu är hon i Skåne.

När Kim Thúy var tio år flydde hon med båt från södra Vietnam, undan kommunisterna. En lång resa senare, efter en vistelse i ett flyktingläger i Malaysia, gick familjen i land i Kanada. De var “boat -people”. Båtflyktingar.
Trettio år senare fick Kim Thúy en livskris och stängde sin restaurang. Hennes man sa: “Ta en månad ledigt och tänk igenom vad du verkligen vill.”
Resultatet: en mycket speciell roman. Om Vietnam, om att vara flykting, om att vara ett vietnamesiskt barn i Kanada, om att ha en son med autism, om att komma från en välbärgad familj men ha föräldrar som tar städjobb för att överleva. Om rosa plast-armband med diamanter i.
– Min dröm har alltid varit att få läsa och skriva. Men jag trodde inte att det skulle bli en bok. Jag satt framför datorskärmen och lekte med ord. Varför skrev jag just det här? Kanske för att jag var lat. Jag hade bara en månad på mig så jag skrev om det jag visste något om. Namnet, “Ru”, betyder vaggvisa. Men min restaurang hette Ru de Nam – jag ville ta ett kapitel av mitt liv och skicka det vidare.
Kim Thúy tänkte också på alla historier hon berättat för sina barn.
– Mina föräldrars generation är gamla nu. Det är viktigt för mig att försöka minnas vad de har upplevt. Jag skrev för att mina barn ska kunna gå tillbaka till det om tio år. Men det är en roman, jag har fokuserat på små detaljer. Vill min son ha det stora perspektivet måste han läsa om det på andra ställen. Det intressanta var att ge honom vår tolkning av världen just då. Jag gillar att det jag skrivit kan appliceras på många av de vietnamesiska båtflyktingarna.

Boken börjar: “Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.” Sedan fortsätter det, med fragment som ofta bara är en sida långa, men som krokar i varandra. En lång medvetandeström, som jag inte kunde lägga ifrån mig.
– Jag har aldrig studerat fransk litteratur. Jag viss-te inte att strukturen var märklig, för mig kom det naturligt. Det var därför jag blev förvånad när journalisten från Le Monde ville att jag skulle förklara strukturen – i en hel timme.

Hur ser du på Vietnam idag?
– När jag jobbade som advokat bodde jag tre fyra år i Vietnam. Det var då jag lärde mig vad Vietnam var. Min farbror och mina kusiner valde att stanna kvar. De lever under den kommunistiska regimen men har inte blivit kommunister. De håller låg profil. Min farbror var politiker och journalist, och det har han slutat med. Han älskar sport, så det har han skrivit om under alla år.

Jag läste nyligen Nam Les bok “Båten” som tan-gerar samma ämne. Hur kommer det sig att den vietnamesiska båtlitteraturen kommer nu?
– Vi har helt enkelt inte haft tid att titta på vår kollektiva historia förrän nu, vi har haft fullt upp med att överleva. Jag beskriver i boken hur mina föräldrar tog städjobb, de kämpade för sina barns framtid. Efter trettio år nu är vi mer stabila, vi har en ekonomisk säkerhet. Vi kan reflektera, leva lite. Tid är lyx, skriva är en ännu större lyx. Det är därför vi har den här 1,5-generationens vietnamesiska invandrare som börjar skriva nu.
– Men jag trodde aldrig att skrivandet kunde vara ett jobb. Jag tänkte att jag skulle ha en karriär. Och jag har familj så jag kan skriva när barnen är i skolan, och när jag har tvättat klart och lagat mat. Skriva är fortfarande ingen prioritet, det känns fortfarande som ett privilegium.

Håller du på med något nytt?
– Nästa bok ligger redan klar på redaktörens skrivbord. Den kommer ut i Kanada till hösten. Jag vet inte hur jag ska summera. Inte ens “Ru” kan jag summera – den handlar om meningslösa detaljer. Och den nya boken handlar om samma sak.

_______________________________________________________

Fakta: Kim Thúy
Född: 1968 i Vietnam. Kommer från en välbärgad familj av ämbetsmän.
Bor: I Quebec i Kanada, med man och två söner.
Om språk: “Jag tänker och skriver på franska. Men strukturen och sättet jag tänker på är fortfarande vietnamesiska.”
Favoritförfattare: Andreï Makine, Nicole Krauss, Marguerite Duras, Alessandro Baricco.
Tidigare: Har jobbat som advokat, tolk och drivit restaurang.
Aktuell med: Debutromanen “Ru”, som fått Kanadas främsta litteraturpris, Governor Generals Award. Nominerades till Prix des cinq continents de la Francophonie i år och fick franska Grand Prix RTL- Lire 2010. Rättigheterna har sålts till åtta länder.
Nästa bok: En ny roman kommer i Kanada till hösten.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–04–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Franska band

29th March, 2011

Vi är inne i den nordiska litteraturens guldålder, sa Per Olov Enquist (bilden) på Paris bokmässa, i år med nordiskt tema.
Frankrike är den nordiska litteraturens främsta återförsäljare och varje förlag med självrespekt ger ut en nordisk författare. Senaste numret av Magazine Litteraire går igenom Norden, från isländska sagor till Selma Lagerlöf och barnlitteratur. Det som lett fram, både till deckarboomen och till mer högkvalitativa författarskap som Sofi Oksanen, Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri, är influenser utifrån, anser Le Mondes kritiker Nils C Ahl. En rik översättning av den franska nouveau roman, den magiska realismen och den amerikanska romanen.
Det är nyttigt med utifrånperspektiv. Men man kan fråga sig hur Sverige bäddar för framtida författargenerationer. Skolungdomar är mindre intresserade av språk. Förlagen översätter främst anglosaxisk litteratur. Biblioteken magasinerar böcker och bär in soffor.
Nordens litteratur är bättre än på femtio år, enligt Enquist. Men den nya vågen av unga romanförfattare måste slåss mot en korvfabrik av deckare producerade på löpande band.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Svensk litteratur gör succé i Frankrike

20th March, 2011

JOnas Hassen Khemiri. Foto: Nikolaj Jakobsen

PARIS. Hemska historier från ett kallt landskap där solen aldrig skiner. Det gillar de franska läsarna. Men högarna av nordiska deckare har banat väg för den smalare litteraturen. Julia Svensson besöker bokmässan Salon du Livre i Paris, som i år har Norden som tema.

– Wallander och Millennium har lärt de franska läsarna att älska det som händer däruppe hos er. Ingen bryr sig om böcker om Rom, det känner vi redan till. Jag säger inte att vi turistar när vi läser böcker av Sofi Oksanen, men vi upptäcker något nytt.
Salon du Livres chef Bertrand Morisset dricker sin espresso i farten. En trappa ner, på det hektiska mässgolvet, marknadsförs ett sjuttiotal nordiska författare under fyra dagar. Men förvånande få av deckargiganterna är på plats – vilket ger en smått altruistisk känsla.
– Vi ville undvika klichéer. Camilla Läckberg säljer redan som smör. Sofi Oksanen är viktigare, hon har gjort succé men är inte stor här än. Men bokmässan behöver stora namn som dragplåster. Vi har bjudit in Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Hur plockade ni ut de andra?
– Varje land kom med förslag. Hälften av författarna skulle vara män och hälften kvinnor. Det klarar ni där uppe, i Frankrike skulle vi aldrig klara det.

Men vad kan Frankrike, med sin litterära tradition, lära av det nordiska?
– Vi har en tradition av att översätta mycket utländskt. Vi har förlag som tar större risker än till exempel nordiska, som inte ger ut mycket franskt.
– Men fransmännen är inte längre överlägsna. Den franska samtida litteraturen, det är den som är problemet.

Nathalie Fiszman, som ensam driver förlaget Serpent à Plumes, gör en paus i fixandet inför monterminglet. Hon ger huvudsakligen ut utländsk litteratur, säger hon, och hon håller med Bertrand Morisset.
– Den franska samtida litteraturen är precis som den franska samtida filmen. Den existerar inte för mig. Den utländska litteraturen är mer berättelse-buren, fantasifull. Den franska upplever jag som väldigt egocentrisk.
Nathalie Fiszman ger ut Kerstin Thorvall, Marie Jungstedt och flera andra nordiska författare. Men hos Jonas Hassen Khemiri har hon, liksom hos danska Helle Helle, hittat en ton som sticker ut.
– Montecore är en av de senaste årens största romaner. Den har många ingångar: invandring, språk, kärleken mellan en far och en son. Och så ställer den frågan: vad är en konstnär? Översättningen var dubbelt komplicerad. Montecore är ett språkexperiment. Dessutom är farbrodern i boken tunisier – och bokens tunisiska franska måste översättas korrekt.

En bit bort signerar Jonas Hassen Khemiri böcker i den stora nordiska montern. “Montecore – un tigre unique” kom ut i Frankrike redan 2008 men inför mässan lanseras den igen. Med mer uppmärksamhet som resultat – även om strömmen till Khemiris bord är mild i jämförelse med kön till Jo Nesbøs.
– Jag är så tacksam – det var min översättare som övertygade Nathalie Fiszman att ge ut “Montecore”. Översättning är häftigt – att hitta en glädje i att återskapa ett språk. Det är kul att boken nu når tunisiska läsare, säger Jonas Hassen Khemiri.
– Det är fem år sedan jag skrev den, så för mig känns det lite som att kolla på gamla skolfoton. Men jag är fortfarande stolt över boken.

De utländska förlagen måste förbereda utgivningen dubbelt så envist när författaren inte redan är etablerad i landet. Det märker Anne Swärd, vars “Till sista andetaget” kommer på franska först i augusti. Bokmässan är bara den första intervjuspäckade promotionsrundan.

Varför tror du att din bok tilltalar en fransk publik?
– Min franska förläggare gillar att boken är modern och samtidigt har en tyngd och substans, samt att den inte är rädd att beröra vissa tabun. Fransmännens styrka är tradition, så nordiska författare kan antagligen erbjuda en friskhet och ett mod att skriva nytt och självständigt i förhållande till traditionen, säger Anne Swärd.

Har du hämtat mer inspiration från fransk kultur än titeln på din bok?
– I bakgrunden av min roman skymtar “À bout de souffle”, Godards femtio år gamla men ändå moderna film. Marguerite Duras är en gammal tonårskärlek och sådana rostar som bekant aldrig. Det franska är också ordrikt, och även om jag ibland skriver mer rått än vackert så är jag kanske lite fransk. Jag passar inte i den minimalistiska nordiska litteraturfållan.

_________________________________________________________

Fakta: Salon du Livre

Pågår i Paris 18-21 mars.
Det största litterära eventet i den franskspråkiga världen, till storleken något mindre än bokmässan i Göteborg.
I det nordiska temat ingår författare från Danmark, Finland, Sverige, Norge och Island.

Svenska medverkande: Mara Lee, Anne Swärd, Sara Strisberg, Jonas Hassen Khemiri, Carl-Johan Wallgren, Annika Thor och Johanna Thydell, samt Jovnna Ánde Vest.
Medverkan finansieras till hälften av de nordiska länderna, hälften av Franska institutet.
Speciellt inbjudna av mässan är giganterna Henning Mankell, Johan Theorin och Per Olov Enquist.

Publicerad i Sydsvenskan 2011–03–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Andrzej Ploski tecknar en ny historia

27th February, 2011

Fler kvinnor. Fler författare utanför Europa. När boken ”Världens litteraturer” utkommer i mars framträder litteraturhistorien i annan skepnad. Julia Svensson har träffat Lundakonstnären Andrzej Ploski, som har tecknat bilderna i boken.

Foto: Amelie Herbertsson

Illustration av Harry Potter.

Andrzej Ploskis ateljé är ett på gränsen till kalt rum längst upp i ett 70-talshus, en bit från Kattesund. Golvet är fläckigt av färg. Väggen också. Taket bär spår av rök från många cigaretter. Här har du varit vild, säger jag. Andrzej Ploski ursäktar röran.
– Jag ska snart ha storstädning, säger han. Det måste jag ha ibland.
Det som ligger framme är ett svensk-polskt lexikon och Les Murrays diktsamling ”Den svarta hunden”, som han illustrerat för Brombergs förlag.
Han har inte kvar en enda av bilderna till ”Världens litteraturer” hemma – han har skickat alla till förlaget.
Han erbjuder en stol med dyna av brun tejp och sedan frågar han om han ska demonstrera hur han tecknar.
Ögonbryn. Näsborrar och markerade kindben. Öron. Stora. Till sist den svarta sidbenan.
– När jag tecknade Kafka fick jag associationer till fladdermöss. Stora öron, blicken. Jag tänkte alltid på ”Förvandlingen”, som spelas på teatern i Malmö nu, att han är som en insekt, en bagge. Fast han är lång och smal.

Hade Kafka verkligen så stora öron?
– I vissa fall har jag överdrivit vissa drag hos författaren, som att jag gjort Kafka mer demonisk, och med större öron. Jag har lite grann försökt markera deras profil som författare.
Sedan drar han två streck över Kafka­porträttet och börjar om.
– Ni ser, det blir inte bra på morgonen. Jag måste värma upp, rita flera teckningar innan jag kommer igång, säger han. Så har det varit när jag målat författarna, jag har fått upprepa motivet flera gånger innan det blir bra.

Under två intensiva månader har Andrzej Ploski gjort nära sexhundra illustrationer till ”Världens litteraturer”. Runt tvåhundra av dem har sedan valts ut. Mest författarporträtt men också illustrationer från verken. Kafkas ”Processen”, Tolstojs ”Anna Karenina”, Cervantes ”Don Quijote”.
Bildernas snabba och enkla karaktär är inspirerad av gamla kinesiska och japanska alfabet.
Ibland har han målat med tempera, en vattenbaserad färg som är mer täckande än akvarell, ibland med tusch, som ger ett lite mjukare intryck.
– Alla bilder är tecknade från det bildmaterial som fanns. Men jag har inte kopierat fotografier – det var viktigt att det var teckningar med tydliga penseldrag, att jag fick tolka på mitt sätt. Sen frågade jag mig: Ska jag porträttera dem så att jag får associationer till deras verk? Men jag tyckte att det var viktigare att boken får en grafisk helhet, att jag konsekvent har använt samma teknik.
– Det svåraste var författarna från tredje världen, där fanns inte så mycket bildmaterial. Det var alltid lättare då det fanns flera bilder, som till exempel Hemingway.

Har du läst alla författare du porträtterat?
– Det var omöjligt att läsa alla – det skulle ta lång tid. Men naturligtvis känner jag till en del sedan tidigare. Jag har haft högt tempo och ritat flera olika författare varje dag. Mellan personerna har jag tagit cigarettpauser – för att rensa huvudet och börja på nästa.
”Världens litteraturer” är tänkt som en modernare litteraturhistoria, vilket bland annat avspeglar sig i bokens urval av författare. Större andel kvinnor. Dessutom handlar bara hälften av boken om Europa.
– Det var omöjligt att porträttera alla, så jag fick välja själv. Men när jag var klar tyckte redaktören inte att jag hade ritat tillräckligt många bilder av författare från tredje världen. Och trots att jag noterat att det var väldigt många intressanta kvinnliga författare med i boken hade jag inte ritat tillräckligt många kvinnor. Så jag fick bakläxa.

Andrzej Ploski
Född: 1949 i Kielce, Polen.
Bor: I Lund.
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Tidigare: Har illustrerat Jan Mårtenssons lundaprofiler och tecknat för Ellerströms förlag.
Aktuell med: Illustrationer i ”Världens litteraturer”.

Världens litteraturer
Boken ”Världens litteraturer” kommer ut på förlaget Studentlitteratur. Den vänder sig både till studenter och till allmänheten. Margareta Petersson, litteraturprofessor, är redaktör för boken. Författare är bland andra Gunilla Lindberg-Wada (Japan), Marja Kaikkonen (Kina), Lena Kåreland (barnlitteratur). Från Lund bidrar Rikard Schönström (nordisk litteratur), Bo Holmberg (Västasien) och Björn Larsson (censur).
Boken är uppdelad i fem tidsepoker, och inom varje epok går man igenom de olika världsdelarna från öst till väst – detta för att läsaren ska få en känsla för större historiska sammanhang.
Med boken får man också tillgång till en webbsida, med specialskrivna artiklar, ett par tusen uppslagsord och en tidslinje. Sidan har automatisk koppling till National­encyklopedins författarpresentationer.
Det svenska forskningsprojekt som lade grunden för ”Världens litteraturer” har också utvecklats internationellt. Det brittiska förlaget Blackwell planerar utgivning i fyra band år 2013.

Hallå där…
… Margareta Petersson, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och redaktör för ”Världens litteraturer”.

Vad är nytt med den här boken?
– Litteraturhistoria är ett gammalt ämne och i Sverige sysslar vi mest med svensk litteratur. Samtidigt har vi en studentgrupp som är alltmer berest och har ett stort intresse av kinesisk, indisk och latinamerikansk litteratur och historia. Vi lever i en globaliserad värld med störtskurar av information från alla håll. När man läser litteratur får man ett inifrånperspektiv, också på ganska främmande världar.

Var det du som fick idén till boken?
– Egentligen var det Karin Palmkvist på Studentlitteratur i Lund. Men jag hade jobbat med ett annat projekt tidigare, som handlade om problem som uppstår när man försöker skriva om litteratur i ett globalt perspektiv. Så jag var rätt lättövertalad när Karin vände sig till mig.

Vilken är din egen forskningsbakgrund?
– Jag har internationella intressen – som många andra som var unga på 60-talet. Jag skrev min avhandling om bilden av Indien, och sedan har jag skrivit ett par böcker om indo-engelsk  litteratur.
– Jag har skrivit en bok om Salman Rushdies fyra första romaner. Jag blev rätt frustrerad över hur ”Satansverserna” hanterades. Dels de våldsamma iranska protesterna, men också att västerländska kritiker hade svårt att hantera det som skedde. En del tolkade det som att ”muslimer inte förstod sig på fiktion”. Min utgångspunkt i boken var att gå igenom romanen, och se vad som stötte muslimer. Jag tittade också på Rushdies intresse för blandkulturer, hybrida kulturer, som han alltid lyfter fram som något positivt.

Vad innebär det att ta hänsyn till genusperspektivet, som ni gjort i ”Världens litteraturer”?
– En av de stora bristerna i äldre litteraturhistoria är att den är genomgående manlig och därför ensidig. Vitsen med litteraturen är de många perspektiven. Alla som skriver i den här boken har försökt ge utrymme åt många röster.
– En stor förändring är att Europa bara får halva utrymmet. Därigenom är det mycket som försvunnit.Vi har inte många författarbiografier och vi har varit mycket strängare i urvalet – men vi försöker ge större linjer, sammanhang, situationer, historisk kontext till litteraturen. Jag tror att detta är en perspektivförskjutning. Med nya perspektiv ser man också det gamla och välkända på ett nytt sätt.

Texten publicerades i Sydsvenskan 2011–02–27. Läs också på webben. Eller som pdf: 110227 INTERVJU Ploski s1110227 INTERVJU Ploski s2

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Lätt att hålla sig för skratt

21st February, 2011

Bokrecension. Linda Spåman.  Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag

I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.

Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).

Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.

Postat av Julia Svensson - Kommentera