9th December, 2009
De mest kittlande kärlekshistorierna är de förbjudna. De är fjärilar som fladdrar i magen, fram och tillbaka mellan önskan och fruktan. De lever i hisnande fantasier om vad som skulle kunna hända, vad världen skulle säga, om verkligheten krackelerade och det verkligen blev vi.
Anneli Jordahls roman ”Jag skulle vara en hund om jag finge vara i din närhet” handlar om sådan kärlek. Om den gudomliga väntan på nästa mail. Och nöjet att få formulera något krispigt och sen börja längta efter nästa överraskning i inboxen. Igen.
Det är ingen tangentbordsromans – Ellen Key och Urban von Feilitzen var båda kritiker under 1880-talet. Ellen Key bodde i Stockholm där hon undervisade arbetarklassens kvinnor, Urban von Feilitzen var godsherre i Linköping. De skrev till varandra nästan varje dag, pappersbrev, men träffades bara när Urban hade vägarna förbi.
Det kunde gå åratal, ändå sätts Ellens tillvaro på spel vid varje möte. Trots att hon vet att han aldrig tänker lämna sin fru och sina fyra barn varar romansen livet ut.
Mänsklighetens dilemman. Att äta kakan eller ha den kvar? Att nöja sig med kaksmulor eller gå vidare, fastän man då riskerar att bli utan?
Ellen Key och Urban von Feilitzen diskuterar könsroller och litteratur och har professionell nytta av varandra, kanske mest han som får hjälp av den skarpa och störtförälskade Key att bli den uppburne kritiker han är.
För henne gör breven istället att kärleken blir något fysiskt, något att ta på. När hon läser dem har hon någon som älskar henne. Ett själsligt förbund satt på pränt, beständigt efter deras död. Men breven blir också en flykt – från människor som skulle kunna ge något varmare än ett pappersark.
Det är den klassiska historien om den äkta mannen som sällan lämnar. Och om kvinnan vars egna särartsfeministiska teorier vänds mot henne själv. På grund av kärleken till honom blir hon aldrig mor, aldrig kvinna på riktigt. Men tack vare romanen befrias hon nu från sitt oförtjänt träiga rykte.
I det långa loppet är det Ellen Key som triumferar och blir en av tidens mest inflytelserika författare.
Mot den bakgrunden kan man välja att kalla hennes ensamhet för frihet– för rent krasst är det den som gör att hon kan uträtta och att hon hjälpt oss få de rättigheter vi har idag.
Hon brottas med samma frågor som kvinnor – och män – fortfarande försöker pussla ihop: Under vilka omständigheter går det att ha både ett heltidsjobb och en heltidsfamilj? Hur mycket kan man offra för smulorna? Hur länge kan man leva på hopp, fantasier och fjärilar i magen? Och om man varken har familj eller karriär – vem är man då?
Den förbjudna kärleken. Har du aldrig? Har du ofta? Spelar ingen roll. Tack vare Anneli Jordahls underbara bok kan du ge bort lite i julklapp.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th December, 2009
Idag, 6 december, tipsar Sydsvenskans litteraturkritiker om årets tre bästa böcker, att ge bort i julklapp.
Här följer min lista:
Anna Jörgensdotter, Bergets döttrar. Albert Bonniers förlag.
Kunde inte lägga den ifrån mig. En fantastisk kollektivroman om tre systrar och två bröders väg ut i livet. En komplett och smått fantastisk historia om den lilla bruksstaden Sandviken, mäns och kvinnors olika villkor och den smärtsamma insikten att livet sällan blir som förväntat.
Jhumpa Lahiri, Främmande jord, Brombergs, övers Meta Ottosson.
En novellsamling om indiska invandrarfamiljer i USA. En viktig bladvändare om konflikter mellan generationer och traditioner och att vara människa i en globaliserad värld.
Juli Zeh, Fritt fall, Weyler, övers Christina Bredenkamp
Ett barn försvinner, en fysikforskares lek blir allvar. Ett mord begås och en döende kommissarie kallas in. Tyska Juli Zehs tredje bok på svenska är ett briljant romanäventyr om när det mänskliga förnuftet sätts på spel.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th November, 2009
I Observers långa söndagsintervju framstår Maj Sjöwall som en ovanlig deckarförfattare. Över 40 år efter att den första Martin Beck-boken gick i tryck bor hon i en etta i söderförort i Stockholm. Visst har Beck försörjt henne i alla år men 74 år gammal arbetar hon fortfarande och har inte råd med bil. Hon får in en del royalties från utlandet men ersättningen från det svenska förlaget bygger på gamla kontrakt.
Sjöwall-Wahlöö skrev Beck-böckerna för att spegla de sociala problemen i 60-talets Sverige. I deckarform för att budskapet skulle nå ut till så många som möjligt. Martin Beck var också pionjär – han var den förste sköre, mänsklige poliskaraktären. Förfader till en viss deprimerad Ystadsdeckare och till den senaste i raden av vänstervridna kriminalare: Mikael Blomqvist.
Sjöwall-Wahlöös nutida kollegor behärskar både det mänskliga elementet och når en bred publik. Men med sitt sociala patos framstår Sjöwall fortfarande som pionjär. För hur många deckarförfattare är beredda att hålla med henne när hon säger: ”Jag är hellre fri än rik.”
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th November, 2009
Läs min recension av Filip och Fredriks debutroman Tårtgeneralen. I Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th November, 2009
För ett år sedan flyttade den danska författaren Naja Marie Aidt till New York för att skriva. I veckan premiärläste hon ur nya diktsamlingen ”Alting blinker” på Literaturhaus i Köpenhamn under den pågående litteraturfestivalen ”København læser”.
De första dikternas tema är barnet som växer upp – en metafor för Aidts egen anpassning till livet i USA. Efteråt berättar författaren om främlingskapet när hon för första gången bor utomlands. Hur hon trots skolengelskan dumförklaras. Hur det känns att inte kunna föra en intellektuell konversation. Hur hon påverkas när andra pratar pedagogiskt med henne.
I poesin drar hon paralleller till Danmarks sätt att välkomna invandrare och bevisar hur effektiv litteraturen är som politiskt uttrycksmedel:
”När du kommer till Danmark kan du klä ut dig till ett wienerbröd. Sen kan du ligga i bagarens fönster tills du blir uppäten eller slängd – så ligger du ingen till last.”
Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th November, 2009
Poul Borum, Michael Strunge och Pia Juul. I nästan ett sekel har tidskriften Hvedekorn varit en institution inom dansk litteratur, där de flesta danska poeter och många prosaister debuterat. Men om två nummer är det slut. När Borgens förlag efter fyrtiofem år inte längre har råd riskerar Hvedekorn att dö strypdöden.
Hvedekorn har som debutanttidning en viktig roll för återväxten inom dansk litteratur. Nuvarande redaktören Lars Bukdahl satsar inte på affischnamn utan på texter av de unga lovande, de osynliga etablerade och de experimentella särlingarna.
Men det är ett tecken i tiden att Borgen, som satsar på smal litteratur, stoppar flödet till tidskrifternas flaggskepp. En realist tänker naturligtvis genast webbtidning. Vilket Bukdahl inte vill höra talas om: ”Om man utkommer på nätet har man skrivit under ett spökkontrakt.
Den ska komma ut på papper. Om inte annat har jag en skrivare med inbyggd kopiator.” säger han till Politiken.
Det är vackert sagt. Och för det nordiska litteraturklimatets skull hoppas jag att han står vid sitt ord.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-11-10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th November, 2009
I torsdags träffade jag författaren Nadeem Aslam i foajé på Hotel Baltzar här i Malmö.
Läs intervjun i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th October, 2009
Läs min krönika om Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk här.
Läs Dan Jönssons utmärkta recension av boken i DN. Här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th August, 2009
Från fredagsbarn till torsdagsbarn. En resa genom Litteraturmalmö via Lasse Söderbergs knä och Fredrik Ekelunds balkong. Men var finns egentligen kärnan?
Läs mitt reportage i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th June, 2009
”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.
Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.
Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.
En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.
I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.
Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.
Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.
Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Newer Entries
