28th June, 2011
“Vi är bra på att bygga byn, men inte på att bygga kyrkan i byn”. En träffande metafor för tillståndet i den svenska arkitekturen, i alla fall om du frågar de sex personer som diskuterar Kasper Salin-priset i tidskriften Arkitektens sommarnummer.
Heter du Gert Wingårdh eller ritar en allmän byggnad med glasfasad – då är dina odds att vinna en Salin ganska höga. Men – för att Wingårdhs näsa inte ska växa – svensk spjutspetsarkitektur är inte så spetsig. Enligt jurymedlemmen Kari Nissen Brotkorb skulle ingen av de senaste årens vinnare skulle ens ha kommit i närheten av Kasper Salin-prisets norska motsvarighet.
Sverige kan förvisso skryta Svensk arkitektur – inte spetsig nog med en stolt planeringstradition. Men för att ett byggprojekt inte ska bli trubbigt lär vi än så länge få vända oss till våra grannländer Danmark och Norge – där byggbolagens budget inte i samma utsträckning tillåts klampa på
arkitektens visioner.
Som utvecklingen ser ut kommer framtidens svenska bostäder inte vara gjutna i betong,
utan monterade med prefab. Trots att arkitekten redan i förväg visste att det som är billigast på pappret inte alltid är bäst – eller billigast – i längden.
I ett Sverige som bygger om och bygger nytt gör Arkitekten rätt i att återigen lansera debatten om de maktlösa arkitekterna vs entreprenörernas envälde.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th June, 2011
När “Jim och piraterna Blom” spelades in i Tomelilla på 1980-talet raggade inspelningsgänget statister bland kommunens skolbarn. Själv fick jag ju inte veta förrän det var för sent – och varje gång jag passerar det 14 kvadratmeter stora Hasse & Tagemuseet får jag en klump i magen. Det kunde ha blivit mina femton sekunder! Men i stället så var det Linda och Camilla, och inte jag, som fick åka raggarbil in i Alfredsons filmevighet.
I stället är mitt bästa Hasse-minne kvällen då jag satt bredvid kaminen hos min vän på Äsperödsgården och såg “Den enfaldige mördaren”, filmen där fabrikörn så vedervärdigt slänger in sedlar i kaminen på Äsperödsgården.
En metauppplevelse, visst. Men jag var i alla fall där.
Publicerat i DN Kulturs Hans Alfredson-special 2011–06–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
I nya numret av Författaren flödar skrivmaskinsromantiken. Kungliga biblioteket har problem: här finns landets största handskriftsarkiv – men att brevväxlingar och anteckningar nu försvinner ut på nätet kräver radikala förändringar, även om materialet inte direkt krymper.
Klas Östergren skriver att problemet med digitaliseringen är att “vi skriver så förbannat mycket”. Det behöver knappast tilläggas att Östergren själv framhärdar med sin Facit Privat. Efter 45 år har det gått så långt att han känner direkt smärta av den brutala diskant som uppstår vid varje nedslag. Ändå fortsätter han – trumhinnorna är vad som begränsar honom från ett alltför ymnigt språk.
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd June, 2011
Att christianiterna till slut gick med på att köpa Christiania måste ändå ses som något positivt. Kanske blir det nu en ände på danska statens tjat om normalisering.
Först ett hippiehood som blev Köpenhamns näst största turistattraktion. Nu en fristad som bildar bostadsrättsförening. Normalt? Vet inte. I tiden? Definitivt. Boendekostnaden fördubblas, men 76,2 plus 40 miljoner danska kronor, plus sex miljoner i hyra om året för mark i centrala Köpenhamn – är inte det ett klipp? Hur som, fastighetsspekulation verkar inte ligga för den christianit som intervjuas i danska Politiken: “Förhoppningsvis kan vi nu lägga mindre tid på politisk kamp och mer på alternativ teater.”
Publicerat i DN Kultur 2011–06–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th June, 2011
I höst kommer Michel Houellebecqs Goncourtprisvinnare ”La carte et le territoire”, ut på svenska. Tidskriften 10-tal är ute i god tid och publicerar i sitt senaste nummer ett elvasidigt porträtt från amerikanska The Paris Rewiew.
Skribenten Susannah Hunnewell är rädd för att han ska dricka sig full och göra närmanden, det är han känd för. Men under de två dagarna i hans övernattningsetta i Paris lullar han omkring i morgontofflor och röker på en elektrisk cigarrett. Och slumrar till flera gånger under samtalet.
”Islam är en idiotisk religion.” ”Om folk inte har något sexliv, det är bara för att de är fula.” Gamla skandaler och nya kontroversiella uttalanden till trots är intervjun ingen omtumlande upplevelse – även om den är mycket välresearchad och läsvärd.
Att det intressantaste snarare är att läsa om Houellebecqs arbetssätt (han använder adverb fastän andra hatar adverb) och litterära inspiration (han börjar gråta när han tänker på Bröderna Karamazov) säger något både om Houellebecq och om tillståndet i världen: ett enfant terrible överraskar sällan.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
1st June, 2011
I vintras i Buenos Aires träffade jag på en svensk kompis av en slump. Jag blev inte förvånad. De urbana innerstadslandskapen har blivit ett eget land med Starbucksmuffins som nationalrätt. Man är borta men hemma.
Nästa sommar, tänkte jag, då ska jag bilsemestra i Danmark. Där kommer jag inte att träffa på någon.
Idén om Danmark har nu fått näring, tack vare boken “Danmark Dejligst – 100 fredninger” som ges ut av 100-årsjubilerande Danmarks Naturfredningsforening. För ärligt, hur många tänker på Danmark som ett land bortom Pia Kjærsgaard, øl och röda pølser; ett land där naturen är äventyrlig, dramatisk och unik?
De gröna kullarna Helnæs bobakker på Fyn. Björkskogen i Vestamager – dit man faktiskt kan ta metron från Köpenhamn. Och på den jylländska ön Furs nordkust (bilden) har i 55 miljoner år lera och mikroskopiska algskallar skrapats samman till en Grand Canyonlik klippa. Människan däremot, har bara bott där i 5 000 år.
Den danska nationalsången får plötsligt en ny innebörd.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–06–01.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th May, 2011
BOKRECENSION. Nina Hemmingsson. Mina vackra ögon. Kartago förlag.
De flesta känner till det tårsprutande raseri som kan infinna sig när någon behandlat en oförtjänt dåligt – till exempel gjort slut. De flesta känner också till att vänners kommentarer i dessa situationer, det kvittar hur snälla och välmenande, ofta skrapar upp nya sår. Det finns faktiskt inte många som kan ge tröst åt ett sårat ego. Men en av dem är serietecknaren Nina Hemmingsson. I hennes värld finns inga hurtiga ”mister du en står dig tusen åter”. Hon vet att de bästa skratten har vi cynismen att tacka för.
Lyckligtvis för oss som delar faiblessen för dålig stämning och inte får nog av Nina Hemmingssons enrutingar i Aftonbladet, levererar hon sina pungsparkar mot livet, samhället och patriarkatet också i form av seriealbum. I ”Mina vackra ögon”, fortsätter hon att teckna Sveriges främsta humordialoger. Som den här: ”…och han verkar ha problem med språket! ’o du mäktiga människa’ stavas ju knappast ’l-i-l-l-a-g-u-m-m-a-n’. Ja säga vad man vill men särskilt klipsk verkar han då inte.”
Jag funderar över vad som krävs för att bli som en av Nina Hemmingssons karaktärer. Hålögd och kantig, i bildlig och faktisk bemärkelse. Såhär: Avlägsna överjaget, addera en nypa tourettes och lite ur den absurt omvända könsverkligheten i Gerd Brantenbergs satirroman ”Egalias döttrar” (1977). Hemmingssons kvinnor är inte trevliga i onödan, avväpnar den rådande världsordningens mesta medlöpare; hurtbullarna, med skoningslösa kommentarer. Helt enkelt oanpassliga sanningssägare.
Men Nina Hemmingsson är inte bara hathumor när den är som bäst. Serierna under rubriken ”Prinsessan och gemålen” är subversiv kritik i form av en frispråkig och sexgalen prinsessa som kallar prinsens familj för ”pöbeln”. ”Mina vackra ögon” är också en rå serieversion av Barbara Ehrenreichs uppgörelse med den amerikanska positive thinking-industrin i boken ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.
Bitterhet och raseri kan vara en sund reaktion. Chansen finns att ett skadat ego transformeras till ett råare, starkare och gladare jag som kan åstadkomma förändringar. Nina Hemmingsson är ett steg på vägen: ”De skriver att kvinnor ska vara…jobbiga som as! Vi är snygga vad vi än har på oss, bara vi kör på utan eftertanke så är vi helt rätt. Vårens nyckelord är ångvält!”
Så bort med alla muntergökar. Bort med dem bara.
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th May, 2011
Idag 10 maj medverkar jag i Nya vågen i P1. Jag och landskapsarkitekten Allan Gunnarsson diskuterar Christel Kvants bok “Trädets tid”.
Programmet finns än så länge att lyssna på här. Läs mer här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th May, 2011
BOKRECENSION. Virginie Mouzat. Ingen riktig kvinna. Övers Cecilia Franklin. Sekwa förlag.
Det börjar som ett brev, skrivet av en lång och slank drygt trettioårig blondin. Hon ger en ganska platt beskrivning av sig själv till brevets mottagare: sexig på avstånd och snygg på nära håll, svassar omkring på höga klackar och får män på fall.
Brevförfattarens utseende bildar en praktisk mur mot omgivningen. För på insidan vet hon inte vem hon är. Textens platthet är lika förställd som hennes kvinnliga former är obefintliga. Hon är en kvinna utan äggstockar, som tvingats ta hormoner från tidig ålder för att få något som liknar menstruation, för att hennes androgyna kropp ska tillhöra ”kvinnorasen”.
Virginie Mouzat är moderedaktör på franska Le Figaro. I ”Ingen riktig kvinna”, som är hennes debut, har hon konstruerat en androgyn och asexuell person utifrån, av bilderna att döma, sitt eget utseende.
På ett ibland tillgjort sätt blottas svårigheterna med att ta på sig det skal marknaden och samhället – vi själva – skapat åt oss. Likaså pekar Mouzat på det garanterade misslyckande som är inbyggt, men som ingen låtsas om, i vår stereotypa syn på sexuell njutning. Den könlösa huvudpersonen med påklistrat genus skulle alltså kunna vara vilken människa som helst.
Denna kortroman, drygt 160 glest satta sidor, är med sin komprimerade karaktär mycket fransk; i det att den är ett koncept, ett utvecklande av en vardagsdetalj, och att den aldrig lämnar brevformen. Brevets mottagare antar efterhand däremot en tydligare gestalt och jag blir snart fängslad av den lite skruvade handlingen. Och språket spritter ut i fantastiska meningar som: ”Ett sådant där fruntimmer som bara gör det besvärligt för stressade män i bilar, i regnet som bestänker staden med sot, i den urbana ilskan.”
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
8th May, 2011
STOCKHOLM. Nicole Krauss beskrivs ofta som ett av den amerikanska litteraturens nya stjärnskott. Julia Svensson har pratat med henne om att bygga hus och att låta hjärnan arbeta som den vill.
”Böcker är det bästa sällskapet. Bara min familj och mina barn är bättre.”
Klockan är halv tio på morgonen och vi har träffats i ett konferensrum på Nicole Krauss hotell, ett stenkast från Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det hon säger är inte särskilt förvånande. Till och med Nicole Krauss blus är litterär. Den är blå med vita små prickar och är gjord av en New York-designer vars far är den brittiske författaren Peter Mayle, han som skriver om Provence. Men butiken har tråkigt nog slagit igen.
Nicole Krauss har läst och skrivit sedan mycket tidig ålder. Med förra romanen, den mer humoristiska ”Kärlekens historia”, fick hon sitt internationella genombrott. Med sin tredje och senaste roman, ”Det stora huset”, har hon insett vilken sorts författare hon vill vara. Men mer om det senare.
* * *
”Det stora huset” är precis som ”Kärlekens historia” en roman om litteratur. Den börjar med att Nadia, som är författare, får hysa ett gäng möbler åt en kille som ger sig av till Chile. Bland möblerna återfinns ett enormt skrivbord i mörkt trä. En av dess nitton lådor är låsta.
Sedan kommer ytterligare tre berättelser: en far som har svårt att närma sig sin son, en man vars fru är ett mysterium, och ett syskonpar som överbeskyddas av sin far, den israeliske antikhandlaren. Berättelsen följer ingen tydlig röd tråd. På ytan verkar karaktärerna inte ha något gemensamt, mer än i vissa fall det stora skrivbordet. Sedan förstår jag att de alla bär på en stor sorg.
Liksom Nicole Krauss övriga romaner bottnar ”Det stora huset” i judendomen. Bokens titel är densamma som namnet på den skola som rabbi Johanan ben Zakkays grundade för att i skriftlig form återskapa minnet av det som det judiska folket förlorade efter att Jerusalem och templet bränts ner av romarna år 70.
– Det var ett helt folks förlust. Vad är en jude utan Jerusalem? Mina böcker är ett eko av detta; hur människor hanterar och formas av förluster.
– Nyligen har jag börjat tänka att skrivandet är en sorts diasporisk önskan. Att jag skriver den här boken för att skapa det stora huset igen. Kanske kan man sätta ihop minnet genom att sätta ihop alla människors förluster.
Du återkommer till Östeuropa, som din egen familj härstammar ifrån.
– Att mina mor- och farföräldrar flydde undan Förintelsen är en betydelsefull del av mitt liv, men jag skriver aldrig om Förintelsen. Jag skriver om efterverkningarna, hur människor börjar om sina liv. Det är en fascinerande tanke att människan klarar detta.
Karaktärerna delar sorgen och ensamheten. Varför vill du utforska dessa känslor?
– Jag skriver inte om sorg och ensamhet, snarare om att hantera dem. Det är en enorm ansträngning, en kamp för alla människor att kommunicera och förstå varandra. Jag känner väl till upplevelsen av att stå utanför.
* * *
Nicole Krauss ger ett sympatiskt intryck trots att hon måste vara trött, det blev sent på Brombergs förlag kvällen före. Hon talar i långa meningar med mjuk, inte särskilt stark röst, och ibland så fort att orden är svåra att urskilja. Det är lite som att läsa hennes bok; hon gör det inte lätt för någon. Inte ens för sig själv.
”Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har”, skrev Malin Ullgren i sin recension av boken (DN 3.5).
Men alla är inte förtjusta i Nicole Krauss utstuderade romanbyggen. Svenska nyhetsmagasinet Fokus står för den senaste i raden av vitsar som anspelar på titeln på Nicole Krauss mans Jonathan Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära”. ”Extremt smart och otroligt svalt” är rubriken på Therese Erikssons artikel om att Krauss och Safran Foer är ett alltför perfekt par som skriver alltför perfekta romaner. Andra varianter är Extremely large and incredibly expensive (amerikansk sajt om att parets hus i Brooklyn kostade 6,7 miljoner dollar) samt Extremely similar and incredibly suspicious (författaren Emma Garman kritiserade 2005, på sajten Mediabistro, likheterna i författarparets romaner).
Intelligenta, vackra och framgångsrika. Paret är som ett slags arvtagare till Siri Hustvedt och Paul Auster i det författartäta och allt mer gentrifierade Park Slope. Nicole Krauss lever, i alla fall utifrån betraktat, den urbana medelklassdrömmen. Det korrekta i att läsa Odysséen för sina söner och att inte äta kött retar en del – och anses av vissa dessutom vara en pr-kupp: förlagen utnyttjar den dubbelt romantiska lystern kring författarparet.
Men detta är inget jag frågar om. Både jag och andra journalister har fått instruktioner att inte prata om hennes man och privatliv.
* * *
– Jag utmanar inte läsaren medvetet, säger Nicole Krauss.
– Skrivprocessen är ett pussel även för mig. Det tog två och ett halvt år att skriva boken, och under två av de åren visste jag inte hur den skulle hänga ihop. Det var som att börja på min första roman: jag visste inte om jag kunde. Jag kan inte föreställa mig en författare som kan skriva utan att ha den ångesten.
– Men jag skriver bäst när jag är osäker. Då sipprar min osäkerhet in i karaktärerna. Den tredje nivån, läsarna, måste acceptera osäkerheten. Hela våra liv utspelar sig i tvivlets skugga. Vi vet aldrig om vi tar rätt beslut. Att låta läsaren dväljas i osäkerhet är ärligare än att låta dem veta allt.
När hon börjar, framför datorn, följer hon varje ny idé; hela scener, eller bara en romanfigurs röst. Somliga spår leder ingen vart.
Till slut har hon en samling figurer som känns levande. Sedan skriver hon, kapitel för kapitel.
* * *
Idén om skrivbordet utvecklades ur en novell hon skrev om sitt eget skrivbord. Kapitlet ”Simpölar”, om Arthur och Lotte i London, uppstod i Hampstead Heath, där hon bodde under sin tid i staden.
– Det var en märklig och melankolisk tid av mitt liv. Landskapet symboliserar den känslan. Jag ville tillbaka dit. Och så blev det en man som ser sin fru försvinna ner i en simpöl varje dag. Efter många sidor insåg jag att jag skrev om en man som hela sitt liv varit gift med en kvinna som var ett mysterium. Simpölen är naturligtvis en perfekt metafor för deras relation. Men historien om hålet var det som kom först.
Först nu, efter tre romaner, har Nicole Krauss förstått: Det är såhär hon vill arbeta. Nästan ingenjörslikt.
– ”Det stora huset” har blivit en karta över hur min hjärna vill tänka. Det är en djup drivkraft för mig att länka ihop figurerna. Hur kan jag bygga en struktur, ett hus, där alla bitar har sin rätta plats? Det är det som är det roliga, att finna rätt rum för varje fragment. Gör jag det börjar karaktärerna sjunga på ett sätt de inte skulle göra ensamma.
– Jag förstår nu att jag är mer bekväm i att vara obekväm, att inte veta svaret, än vad jag är i snabba lösningar. Men jag hoppas att läsaren känner att hon inte är ensam i den osäkra upplevelsen, utan att vi delar den. Som den låsta lådan i skrivbordet; jag visste själv inte förrän vid slutet vad som skulle finnas i den.
Fakta Nicole Krauss
Född: 1974 i New York. ?Bor: I Park Slope, Brooklyn, New York. ?Familj: Sedan 2004 gift med författaren Jonathan Safran Foer. Tillsammans har de två söner, två och fem år gamla. ?Utbildning: Examen i engelsk litteratur från universiteten Stanford i Kalifornien och Oxford i England. ?Bakgrund: Växte upp i en Bauhausvilla på Long Island i New York. I en läkarfamilj. Hon tog tidigt sin tillflykt till litteraturen. I tonåren började hon skriva på allvar. ?Under sin tid på Stanford fick hon kontakt med författaren Joseph Brodsky, som uppmuntrade henne. ?När hon gjorde en BBC-dokumentär om Brodsky gillade hon det långa formatet och lämnade poesin för att skriva romaner. ?Aktuell med: Romanen ”Det stora huset”, nyss utkommen på svenska. ?Tidigare verk: ”Man utan minne” (2002, 2009 på svenska) och ”Kärlekens historia”(2005).
Publicerat i Sydsvenskan 2011–05–08. Foto: Annika af Klercker.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
