13th October, 2011
BOKRECENSION. Ulf Lundell. Allt är i rörelse. Wahlström & Widstrand.
”Pissväderspolska” heter en låt av Ulf Lundell, som släpptes några månader efter romanen ”Vädermannen” (2008). Denna titel är, förutom en replik till Östen Warnerbring, en adekvat klagan över den österlenska hösten.
”Pissväderspolska” skulle också kunna vara titeln på den nya romanen. Ulf Lundell, som sällat sig till den karavan av 40-talister från Stockholm som befolkar Österlen året runt, är en ihärdig väderleksobservatör. Han skriver så att jag känner blåsten tränga igenom kläderna på huvudpersonen, den berömde modefotografen Joar ”Red” Cirroan, jämnårig med författaren. Hur regnet kommer in från väster, hur flaggorna fransas i kanten. Hur genomblåst han är.
Romanen tar sin början hösten 2010. Red vankar av och an i motvinden kring huset vid havet. Han rör inte sina kameror längre, den digitala tekniken har dödat lusten. Han dricker för mycket. Han inser att han kanske har tjugo år kvar av sitt liv. Vill börja om. Bli kvitt sitt förflutna.
Den Lundellska medvetandeströmmen uppehåller sig liksom den Knausgårdska vid svårigheterna med vardag och relationer. Men Red är tjugo år äldre och vet hur det kan bli om man inte pallar för familjetrycket när den manliga friheten kallar.
Lundell har nu nått punkten då det är dags att undersöka frihetstörsten hos en välbeställd sextioplussare. Var hittar man mening när man har uppnått det man ville? I ensamheten? Red tänker: ”Frihet efter 60 bör vara rå och hjärtlös. Sadistisk. Fruktansvärd. Allt gammalt slagg ska frätas bort.”
Men det gamla slagget envisas. Skulden. Barn över 30, har man ansvar för dem? Sin exfru? Vad ska man med en bror till? Jobbet med den retrospektiva fotobok han lovat förlaget? Inte ens relationen med den betydligt yngre och pikant bisexuella Anne, som verkar vara Reds enda glädjeämne i livet, stillar hans rastlöshet. Det enklaste vore att bara köra söderut. Men han kommer liksom inte i väg.
Lundell vill också i den här romanen ta tempen på den svenska samtiden. Vid sin dagliga läsning av Stockholmstidningarna mal Red slängigt på om Sossemoderater, Sverigedemokraterna i riksdagen, den skånska myllan, brun i mer än en bemärkelse. Tahrirtorget, Stockholm – fullt av hipstrar och medelklassmoderater. Jämställdheten, som är bra inte minst för sexlivet.
Även om det finns poänger är dessa ymniga kverulanssjok romanens svagaste länk. De får inte fäste i historien och analysen når sällan djupare än en ”krönikör med temperament”. De lyckade samtidsskildringarna är snarare de som flätas in i berättelsen, som exempelvis Reds motsägelsefulla upptagenhet vid olika telefonabonnemang – varför han nu har dem när han inte vill bli nådd. Den svenska medelklassträvan parodieras utmärkt i brodern Nicklas, framgångsrik vd inom förpackningsindustrin och en 10-talsversion av ”Kyssens” Kenneth Carlsson. Intill perfektion har Nicklas paketerat sitt liv: barn, ung fru, villa, vovve och BMW. Men så en morgon står han där i en sorglig hög med müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen. Förpackningen har brustit och hans liv är plötsligt kaos – ett kaos Red mot sin vilja blir del av.
Jag har alltid förtjusats av Ulf Lundells dråpliga möten och rappa dialoger. När brodern dyker upp och saker väl börjar hända ökar farten också i Reds envägskommunikation om politik och livets dilemman.
I relationen till brodern antyds intressanta spänningar. Men i stället för att fördjupa sig i det förflutna väljer Red, som den Lundellkaraktär han ändå är, att skita i allt och ge sig av. På något så banalt som en charter till Teneriffa, där han träffar två gamla polare: den korpulente kvinnofotografen Peter Foll samt Ugg Madekus, passande nog en gråskäggig rockmusiker som tappat gnistan och tröttnat på att leva myten om sig själv. Givetvis urartar resan.
Berättelsen håller tyvärr inte heller in i mål. Det pratas mycket om livets brist på fulländning – men jag får veta för lite om vad som hänt i Reds liv för att kunna ta de existentiella diskussionerna till mig. De många monologerna gör i stället att jag som läsare stundvis blir lika alienerad från huvudpersonens liv som huvudpersonen själv. Kanske är detta författarens avsikt – men historien bär den här gången inte riktigt upp språket.
Så går ett år på Österlen. Red löser visserligen frihetens ekvation: F–S=T2 (Frihet utan sammanhang är lika med tomhet i kvadrat). Men ”Allt är i rörelse” är en ojämn roman med mycket snack och för lite rörelse.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–10–13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th October, 2011
Det fanns en tid då kultur sågs som en i alla avseenden positiv och läkande kraft. Med fängelseteater skulle mördare botas.
Denna socialhumanistiska kultursyn hängde med in på 90-talet, något Elisabeth Åsbrink gör upp med i sin hyperintressanta reportagebok ”Smärtpunkten” (2009) om Lars Noréns anstaltspjäs ”Sju tre”.
När det för några år sedan dök upp ett gäng tongivande ekonomer som upphöjde kulturen till tillväxtmotor – då blev kulturen med ens de svenska kommunernas älskling.
Men så kom den ekonomiska krisen och i USA:s sammanfallande ekonomi kritiseras nu kulturförespråkarna, bland andra den amerikanske Richard Florida, författare till världssuccén ”Den kreativa klassens framväxt”. Kulturarbetare och skiv- och bokhandlare är inte bara krisens utan också den digitala revolutionens förlorare.
När jag läser Timbros rapport konstaterar jag att kulturens status hos de svenska kommunerna även den har störtdykt. Men inte på grund av ekonomisk missväxt. Utan av slapphet.
För den goda nyheten i rapporten är att det i dag finns modeller för att utvärdera kultur på ett djupare sätt. Det är bara det att modellerna inte används. Kommunerna fortsätter att rycka på axlarna och räkna utlånade böcker och museibesök.
Det säger sig självt att frågan om kulturens nytta är komplex. Skulle en bibliotekarie vara nyttigare för kommunen om han jobbade på McDonald’s? En konstnär? Lockar bra bibliotek och museer nya skattebetalare till kommunen?
Ett teaterbesök – är det i förlängningen mer eller mindre nyttigt för en kommun än en shoppingrunda i köpcentret? Och tillbaka till socialhumanismen: Vad ger en bibliotekslånad roman sin läsare, som kommunen i slutändan får nytta av? Kan ett museum rädda liv?
Det är frestande att rycka på axlarna och säga att detta är för svårt, snudd på omöjligt, att mäta. Men kultur måste mätas. I kommunernas ständigt bantande budgetar förespråkas samhällsnyttan, och för den räknas bara resultat.
Det räcker inte längre att 70-talistiskt säga ”men kultur, det är ju bra”. För om kulturen inte likställs med vård och skola på alla plan, och effekten av alla satsningar inte kontrolleras och mäts, riskerar den att nedprioriteras och utarmas för varje gång kommunpolitikerna drar åt svångremmen. Tills den fria marknaden är det enda alternativet.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th September, 2011
KONSTRECENSION. Christian-Pontus Andersson. Farewell Eden. Galleri Christian Larsen, Stockholm.
Jag tänker mig Christian-Pontus Andersson lite som den unge begravningsentreprenören David Fisher i HBO-serien ”Six feet under”.
Fisher förbereder i sin källare döda människor för visning, och med alla upptänkliga artificiella medel gör han liken mer fulländade än sina original.
Även Christian-Pontus Andersson skapar vackrare världar. Före keramikutbildningen på Konstfack ville han bli plastikkirurg. Men i stället har han gjort en internationell karriär med sina spektakulära figurer i porslin och glasfiber – knappt meterhöga avbilder av riktiga människor. Utställningen ”Farewell Eden” är som att kliva in i en förtjusande, skruvad miniversion av Madame Tussauds vaxkabinett, befolkad av konstnärens föräldrar och av hans före detta älskare.
I taket hänger den fartfyllda ”Carry me, carry me gently”, en vit svan som transporterar en naken man genom rummet, med hjälp av en stålställning. I ”Mother and father (we are waiting til it has passed)” sitter föräldrarna uppflugna på en rokokosoffa, som små kungligheter, i 1700-talsperuker och bara underkläderna. Porslinsfrisyrerna från tidigare utställningar har ersatts av äkta vara, tillverkade hos en perukmakare. Och de naturalistiska elementen, svanar, duvor, korpar och lamm, är på samma gång mytiska referenser.
I ett annat verk har modern, iförd fantastiskt miniatyr-lingerie, sin vuxne son hängandes på ryggen, i behåbanden. Här personifieras utställningens tematik: världen är förgänglig. Fastän vi inte vill måste vi skiljas från våra barn, våra föräldrar, våra kära.
I Christian-Pontus Anderssons värld associerar jag förutom till populärkultur också till sagor, Bibeln, s&m, målningar från romantiken, Jeff Koons, rasbiologi och kroppsdelar i formalin. Och till stunder i sjukhuskällare och kapell, då jag tagit avsked av människor jag tyckt mycket om.
Det är imponerande hur han verkligen har lyckats med kombinationen av det ödesmättade och det vänliga och hur den kusliga sterila känslan mildras av både humor och ett djupt personligt uttryck.
Dessutom med fulländning och hantverksskicklighet intill minsta lilla lilltå. En perfektion som ”Six feet unders” David Fisher bara kan drömma om. Inte ett kroppshår. Ingenstans krackelerar fasaden.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2011
RECENSION. ”Manmade environment – nya nordiska landskap”. Arkitekturmuseet. Stockholm
På ”Manmade environment” är landskapsarkitekturen frälsaren i kampen för ett hållbart samhälle. Bara att konstatera att modernismens grundidé ännu genomsyrar arkitekturen i Norden: vurmen för planering.
Utställningens olika projekt ger sammantaget intrycket av att samhället febrilt försöker reparera mänsklighetens misstag och samtidigt förbereda för framtida klimatförändringar.
Infrastruktur är elementärt. Utanför Kuopio i Finland har det byggts nya förorter för 15?000 personer – som alla länkas samman av det nytänkande ”Saaristokatu” – en väg av öar. Förorterna, som ligger i ett naturskönt landskap av sjöar och öar, knyts ihop med centrum genom cykelbanor och pendlarvänliga bussrutter.
När glesbygden letar nya inkomstkällor är det också naturen som måste leverera. Västdanska Hvide Sande kompletterar fiskenäringen med turism och man har därför knutit samman stranden och samhället med en promenadvänlig markskulptur i tegel.
Men även i städerna blir landskapsarkitekturen verktyg i konkurrensen om skattebetalare och besökare. Det socialt belastade Nørrebroparken i Köpenhamn har blivit en mötesplats. Den före detta industristaden Malmö har fått uppmärksammade Stapelbäddsparken och ekostadsdelen Augustenborg.
Texter och bilder av projekten hänger från taket som ett slags topografi, vilket är snyggt men gör det svårt att veta vilka bilder som hänger ihop med vilken text.
Filmen ”En resa från Gedser till Nordkap” tar ett antropologiskt och mer levande grepp på det nordiska landskapet och dess invånare. Men då ”Manmade environment”, som producerats av Norsk form och Dansk Arkitektur Center, spänner över så många av landskapsarkitekturens områden är utställningen inte så mycket mer än svepande hyllningar av enskilda succéprojekt.
Det är i sig spännande men trist att det inte finns mer fördjupning på plats – både om de enskilda platserna och kring landskapsarkitekturens större sammanhang. Till exempel saknar jag det politiska resonemanget: få saker manifesterar politisk handlingskraft som ett arkitektprojekt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th August, 2011
Det finns en koppling mellan de döende pilträden vid Norr Mälarstrand och de omdebatterade hyenorna i Humlegården. Julia Svensson ser ett Stockholm där människor slutat respektera det offentliga.
När jag skulle flytta från Malmö till Stockholm blev jag varnad: i Stockholm är dom egoistiska.
Jag tog varningen med jämnmod. Men väl här hörde jag snart talas om de döende pilträden vid Norr Mälarstrand. Att någon på fullt allvar borrat hål och sprutat in gift i sex träd, antagligen för att optimera utsikten från vissa lägenheter (kanske ligger de redan ute på Hemnet). Sedan, i början av juli, kom nyheten om att en konstnär bänt upp stenläggningen i Humlegården för att placera dit några cementgjutna hyenor.
Hyenorna i Humlegården var inte bara sommarens obligatoriska gatukonstbråk. Det var i och med dem jag förstod att det var allvar: I den här staden gäller djungelns lag. Man tar vad man vill ha. Lite sjöutsikt?–?varför inte? Om inga gallerier vill visa min subversiva konst?–?då roffar jag åt mig lite utrymme där kvadratmeterpriset är som dyrast om det vore till salu.
Se där hur det offentliga rummet privatiseras utan att staden ens behöver sälja det till högstbjudande.
Hur vi ser på staden kan, som den amerikanske journalisten Nicolas Lemann skriver i en essä i The New Yorker tidigare i somras, i dag mer än någonsin användas som en metafor för vår syn på klass, pengar och människor. Men vad vi gör med vårt stadsrum återspeglar också historiskt ett samhälles ideologi och hur det vill framstå inför omgivningen. I antika Grekland byggdes stora torg för demokratin. I Sovjetunionen byggdes betongenklaver för att hysa arbetarna i den stora urbaniseringen. I Kina rivs i dag traditionella hutonger när landet försöker brösta upp sig mot omvärlden med nya blanka torn, högre än de på Manhattan. I Sverige, och i Stockholm i synnerhet, säljs det som en gång var allmännyttans hyresbestånd till högstbjudande?–?för att man vill visa upp den sortens europeiska och tillrättalagda innerstad där bara en viss sorts människor har råd att bo.
I postindustriell stadsdiskussion har det blivit trendigt att lyfta fram det ”urbana”, med betoning på folkliv, blandning av olika människor, kaféer och butiker. En klassiker som åter blivit aktuell i detta nyurbanistiska sammanhang är ekonomen Jane Jacobs klassiska ”Life and death of great american cities” (1961). Det berömda kapitlet om den så kallade trottoarbaletten handlar om den nästan lantligt sociala tryggheten som uppstår i en småskalig blandad stad?–?människor håller koll, övervakar och hjälper varandra utan att nödvändigtvis känna varandra. Omsorgen om medmänniskorna bottnar här i en omsorg om det utrymme som är allas, trottoaren.
Boken skrevs under modernismen då New Yorks kontroversielle stadsplanerare Robert Moses var i färd med att försöka riva stora delar av Manhattan, bland annat Greenwich Village där Jacobs själv bodde, för att ge plats åt modernistiska projekt.
Jacobs var på sin tid avantgardist, den första i raden av gentrifierare. I dag har den åldrade bebyggelsen blivit hårdvaluta. Södermalm är bara ett av många typexempel på hur nedgångna kvarter över hela världen, som den amerikanska sociologen Sharon Zukin skriver i nyutkomna boken ”Naken stad”, ett efter ett ”uppgraderas” tack vare sin småskalighet och sitt centrala läge.
När hyreshus ombildas till bostadsrätter inträder en annan dynamik. När tjänstemannaklassen lagt sina bud har personen som jobbar i kaféet, kemtvätten eller butiken på hörnet oftast inte möjlighet att få lån för att bo kvar i området. Utbudet förändras efter de nya invånarna. Och det säger sig självt att de som stängs ute slutar engagera sig i platsen.
I Stockholm råder en exceptionell konkurrens om utrymme. Konsekvenserna av detta gestaltas utmärkt i Kent Wernes reportagebok ”Nya sköna hem?–?om utförsäljningen av allmännyttan” (2010). Redan 2006 var andelen allmännyttiga hyresrätter på Södermalm nere i 20 procent, och på Kungsholmen 5 procent. Men trots det startade alliansen en intensiv ombildningskampanj samma år. 2009 ombildades 10?000 allmännyttiga hyreslägenheter i Stockholm till bostadsrätter. Likadant såg det ut under 2010.
Det är oroväckande att utrymmets fördelning nu uteslutande handlar om pengar. Det utarmar inte bara den urbana blandningen av människor. När allt har ett pris förloras respekten för det som fortfarande är ”gratis”, till exempel det offentliga rummet. Och vuxna människor, i ett land som tidigare varit präglat av det allmänna, börjar ge sig på träd och gatsten som om de vore deras egna.
Som den franske diplomaten Stéphane Hessel, nu 94 år gammal, skriver i den nyutkomna boken ”Säg ifrån”: att samhällsideologin i västvärlden inte längre är till det allmännas bästa. Människorna har aldrig varit rikare, men det kommersiella samhällsklimatet har gjort att de slutat engagera sig mot orättvisor. Och detta, anser Hessel, måste få ett slut. Sharon Zukin för ett liknande resonemang i boken ”The culture of cities” om hur dagens storstadsbor blivit pacificerade av cappuccino: drömmen om en urban livsstil är tätt förbunden med en hagalen individualism.
Privatiseringen av det allmänna och tanken om att alla förutom en yrkeskarriär också bör ha en bostadskarriär, det som filosofen Zygmunt Bauman kallar ”individualiseringen av i grunden kollektiva problem”, smittar oundvikligen av sig på befolkningen. För vilken livet reduceras till en jakt på den dyraste utsikten, galopperande räntor, konstpublikens uppmärksamhet. Kent Werne illustrerar hur bostadsrättsombildningarna i Stockholm på många håll provocerat fram hot, trakasserier och till och med fysiska slagsmål mellan människor som tidigare varit goda grannar.
Det här är en djungel som kan komma att få betydligt värre konsekvenser än döda pilar och hyenor på torg?–?den riskerar att förändra människors mentalitet. Bristen på respekt för det offentliga rummet kommer på sikt att få inverkan på vår respekt för varandra. Förresten. Under promenader längs Norr Mälarstrand har jag hört flera samtal som utmynnat i: ”När vi får veta vilka som gjort detta ska dom dö!” Jag spekulerar inte i huruvida dödshoten är till de stackars trädens försvar eller handlar om de hundratusentals kronor gärningsmännen kommer att tjäna på dådet när de säljer sina lägenheter.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–08–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th July, 2011
Det är vardagen som gör våra hus till hem. Julia Svensson har sett Louisianas ambitiösa utställning – och inser hur nära boendet är förknippat med själva livet.
KONSTRECENSION. ”Living”, Louisiana, Humlebæk, Danmark. Visas t o m 2/10-11.
När danska Louisiana zoomar in boendet som avslutning på utställningsserien Arkitekturens gränser närmar de sig till min stora lättnad varken begrepp som bostadskarriär, fondväggar eller renoveringsneuros. I alla fall inte sagt rakt ut.
Utställningen ”Living” tar i stället avstamp i fenomenet kojan, vilket manifesteras storslaget i parken där Arne Quinzes orange brädskulptur ”My home my house my stilthouse” tornar upp sig, som en metafor. Barnets fascination för att bygga kojor – i träd eller under filtar och kuddberg i vardagsrummet – är ett av livets första uttryck för behovet av just det som ”Living” innebär, nämligen att skapa sig en plats, ta plats, i världen.
Den franske modernisten Le Corbusier är en av alla de arkitekter som experimenterat med kojor. I början av 1950-talet byggde han sitt fritidshus ”Le Cabanon” på Franska rivieran, en trästuga på femton kvadratmeter som innehåller en säng, ett skrivbord och ett badrum. Allt enligt ”Modulor man” –?en proportionsmodell han skapat med inspiration av Leonardo da Vincis ”Vitruvian man”.
”Le Cabanon” var, liksom Tham & Videgårds svävande ”Tree hotel” (2010), ett uttryck för den urbana människans återkommande dröm om att fly undan stadens krav och stress. När jag klättrar in i japans-ke Sou Fujimotos mer primitiva träklossbyggnad ”Final wooden house” (2008) får jag förvisso en föraning om folkomflyttningar och trångboddhet i en eskalerande klimatkris. Men i ljuset av journalisten Jes Randrups bilder från Hongkong framstår Fujimotos klossar och Le Corbusiers femton kvadrat plötsligt som oändliga. I Hongkong bor underklassen, fabriksarbetare, studenter och bönder som söker lyckan i storstaden, i så kallade burhem – fyra kubikmeters metallburar staplade ovanpå varandra. Den enas dröm är redan den andras verklighet.
Temat Ryssland är ”Livings” mest intressanta del och illustreras av Alexander Brodskys ”Settlement”, en speldosa i akvarieformat. När man vrider på handtaget börjar det snöa över en sovstad med hundratals höghus. Den yrande snön ackompanjeras av Beatlessången ”Your mother should know”.
Den västerländska arkitektkåren vände sig tidigt mot den storskaliga modernismen. Därför är det utmärkt att Louisiana belyser både likheter och skillnader mellan efterkrigstidens och dagens bostadsproduktion. Billiga betongtorn utgör fortfarande den stora merparten av världens alla nyproducerade bostäder?–?som i Asiens växande ekonomier.
I väst har eskalerande bostadspriser skapat en arkitektur som är individuell men som kan reproduceras över världen. I stället för sovjetiska standardprodukter skapas alltså produktstandarder. Som hos danske Bjarke Ingels: hans projekt är ofta stora sammanhängande bostadskomplex i originell skepnad. Han bygger bara ett på varje ställe, men hans idéer går att applicera världen över, som när ”The mountain house” gav inspiration till kvarteret W57 som just nu byggs på Manhattan.
Avdelningen ”Hjemmelighed”, tar upp Livingbegreppets minsta enhet. Rumäniens romska palats får illustrera hur byggnader kan bli identitetsskapare även för ett nomadfolk. Holländska WAM experimenterar med samma sak: hur man i ett multinationellt samhälle genom arkitektur kan få olika kulturer att känna sig hemma på samma plats.
Detta antropologiska tema spretar yvigt, men det är nästan ett måste för en ambitiös utställning om ett oerhört brett ämne. ”Hjemmelighed” handlar inte om tegel eller prefabricerade betongelement – det är vardagsritualerna som gör att våra hus blir hem. Det är också tack vare det vardagsmässiga perspektivet som ”Living” är betydligt mer levande än Louisianas tidigare arkitekturutställningar.
Genom att ge utställningen namnet ”Living”, ett ord som inte går att översätta till det svenska eller danska ”bo”, understryks hur intimt förknippat boendet är med själva livet.
Detta har Robert Milin lyft fram i sitt finurliga videoporträtt av franska tågkontrollanter som äter frukost – här mänskliggör han en oerhört synlig men på samma gång anonym yrkesgrupp.
För alla äter vi frukost. Berättelsen om någons hem är berättelsen om ett liv. Och livet är ju i sin tur summan av alla frukostar. Det som skiljer oss åt är vad vi äter, var vi äter, med vem och vid vilken sorts bord. Vad ”Living” till slut kokar ned i är alltså inget mindre än den globala orättvisan: hur vi fördelar jordens begränsade resurser.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd July, 2011
Texterna om de upptrissade huspriserna på Gotland får mig att tänka på den insändare som signaturen ”Bestört 08” skickade till Ystads Allehanda, lokaltidningen på Österlen, i juni 1994. Skribenten var upprörd över att den inhemska befolkningen, i stället för ”fläskkarré”, använder ordet ”grishals”.
Så startade vad som sedermera skulle bli ihågkommet som ”grishalsdebatten”: Under några heta sommarveckor var Österlen uppdelat i två läger. Stockholmarna, vars barn började gråta av att läsa det brutala ordet på affärernas reklamskyltar. Österleningarna, som tyckte att sommargästerna skränade i affärerna, uppförde sig illa i trafiken och kunde ”åka hem om ni inte trivs”. Åratal av bortträngda aggressioner kom upp till ytan. Spalterna osade av okvädingsord och hat jag inte trodde fanns.
Utvecklingen på Österlen, liksom den på Gotland, är ganska lik den i storstäderna: på 70-talet kom konstnärerna och bosatte sig i fiskelägena. Sedan hittade sommargästerna dit. I dag ser vi det tragiska resultatet: de kustnära orterna, i alla fall de äldre delarna ”på rätt sida om vägen”, står tomma under vintersäsongen.
Inåt landet, där jag kommer ifrån och byarna fortfarande lever på vintern, är huspriserna lägre och utvecklingen har tagit en mer jämlik riktning: Många av de inflyttade är åretruntboende. Ofta är det de som drar i gång projekt och sätter sin prägel på byn – ivrigare att värna det traditionella än de ursprungliga invånarna.Förvisso var det smärtsamt att varje gång jag hälsade på hade nya väggar slagits ut och dörrar hade målats i färger jag tyckte var artificiella. Men samtidigt vill jag aldrig ha tillbaka det hopplöst homogena Österlen där jag själv växte upp. För att ta ett av de mindre grova exemplen: enstaka nya klasskamrater som pratade med rullande r hånades konsekvent för att de var ”stockholmare”.
Under 90-talets lågkonjunktur slog industrier igen och torskfisket började krisa. Men näringslivet hade ännu inte ersatts av gulliga gårdsmejerier och trädgårdsbutiker. Grishalsdebatten kom i den här brytpunkten. Precis som debatten om Gotland var den ett mellanting mellan det fördomsfullt Änglagårdska ”De kommer hit och bär sig åt” – och det i framtidsrädsla grundade ”De kommer hit och tar våra pengar”.
På Österlen har den aggressiva debatten mellan stockholmare och urbefolkning aldrig blossat upp igen – men den har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Lokalbefolkningen var helt enkelt tvungen att kapitulera: turism är bygdens enda möjliga försörjningskälla.
En inte oproblematisk sådan. Sommarsäsongen är lite för kort, sommarvädret kommer alltid att vara opålitligt. Men avfolkningsbygder är ett nationellt problem – och i jämförelse med de regioner Sveriges radios nya serie ”Ett kluvet land” berättar om är sommarparadisen extremt lyckligt lottade.
Men inte desto mindre: Österlens befolkning krymper och blir äldre för varje år. Om de säsongsboende vill hjälpa sitt sommarland genom de ödsliga vintrarna räcker det inte att upplevelseturista. Kommunernas skattkistor sinar då alltför få är skrivna på orten men många utnyttjar välfärden.
Publicerat i Dagens Nyheter 2011–07–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th July, 2011
Den danska författaren Christina Hesselholdt döpte personerna i titelnovellen i boken “Camilla and the horse”, som kom på svenska i våras, efter prins Charles och Camilla.
Hur tänkte du här?
– Alla novellerna i samlingen handlar om medelålders par i Köpenhamn, som alla är bekanta med varandra på ett eller annat sätt. Just det här paret, Camilla och Charles, är på kortsemester i Berlin och går på strippbar. Det är en av stripporna som kallar dem för Camilla och Charles. Jag valde de här namnen som ett skämt med det engelska kungahuset.
Men sedan kallar strippan Charles för “the horse”. Vilket frammanar lustiga bilder i mitt huvud.
– Det var meningen att det skulle vara roligt – jag har inte funderat så mycket mer på det. Men Camilla är central. Hon och de andra karaktärerna följer med i min nästa bok, “Camilla – og resten af selskabet”, som kom ut i Danmark i fjol.
– I den boken är Camilla i England på ett bed & breakfast där prins Charles varit och där det hänger en bild på prins Charles i hallen. Men blinkningen till det engelska kungahuset är fortfarande bara på ytan. Det viktiga i novellen “Camilla and the horse” är att Camilla vänder strippbarens logik upp och ned. Hon försöker sälja sin man till en prostituerad och blir själv förälskad i en av kvinnorna. Men det är egentligen en sorglig historia som handlar om längtan. Alla längtar efter någon som inte är där eller något de inte har.
– Alma längtar efter en ny förälskelse, Camilla längtar efter en känsla av sammanhang: “Jag skulle önska att jag var Zizek. Zizek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Zizek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de, kan du höra det sjungas av gregorianska munkar, eller kanske av en kastrat: glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Har bokens Camilla och Charles något gemensamt med verklighetens?
– De tycker om samma saker, läsning och hög fart i livet.
Publicerat i DN 2011–07–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th July, 2011
Picassos gamle elektriker hamnade i blåsväder i höstas när han ville värdera de 271 okända Picassoverk han enligt egen utsago fått av konstnären.
Domstolen i Grasset anser att elektrikern ljuger, då en chaufför (av Picasso kallad Nallebjörnen) också ska ha fått ärva målningar. Chauffören är dessutom död sedan 20 år – men hans fru och elektrikern är kusiner.
Historien hänger inte ihop, den är faktiskt knappast ens begriplig. Men utredningen av Picassomysteriet fortsätter, rapporterar Le Monde. Vad kan man då lära av detta? Se upp med vem som installerar ditt larm, kanske? Eller att “Konstnärer och tjänstefolk” skulle bli en såpa av annorlunda slag.
Publicerat i DN 2011–07–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th June, 2011
Festivalveteraner, rockers och popkids har den här veckan slagit läger på fälten utanför Roskilde. Så långt är allt som det ska. Men: i år har någon, berättar tidningen Politiken, satt upp en skylt vid sitt tält: “Gypsies – skudes (skjutes) uden ansvar.” På festivalen camperar nämligen alla de romer som varje år kommer till Roskilde för att tjäna pengar på de berg av tomflaskor och ölburkar som festivalbesökarna lämnar efter sig.
Samtidigt som romerna vittnar om glåpord, diskriminering och flaskor som kastas efter dem, hör de Balkanrytmer strömma ur campinggästernas högtalare. Älskade och hatade. Roskilderasismens paradox.
Publicerat i DN 2011–06–30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
