Bobban
19th October, 2010
MIn recension av Bob Hanssons nya bok, Vips så blev det liv, kan du läsa i dagens Sydsvenskan, här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Kåkstadskampen
23rd October, 2010
Det är morgon i Stad Solidar, Malmös nya kåkstad. Sånär som på en man i grön parkas är det folktomt. Lastpallar och udda träplankor i motljus på den gamla bageritomten. Den regnbågsfärgade flaggan har trasslat in sig i sin rangliga portal. Ett kasserat paraply, rosa med röda hjärtan, vibrerar i vinden.
Mannen i parkas, som är hemlös, berättar att han har flyttat in i en av kojorna. Han planerar att bo här tills i december, då Peab börjar bygga.
Snacket började redan när den första brandgula banderollen ”Kommer du att kunna bo kvar på möllan?” hängdes upp. I sitt manifest kräver Stad Solidar att dessa planerade bostadsrätter ersätts av hyresrätter med en maxhyra på 57 kronor kvadratmetern. Samt att gentrifieringen av Möllevången stoppas. På Facebook läste jag kommentarer som: ”Gå hem och tvätta era dreads, hälsar stockholmaren” och ”Lovar dig att det är några medelklasskids som står bakom, de vill bo skitigt för de åker ändå hem till sina föräldrars villor över jul.”
Men också: ”Vem ska få bo här då? Sannerligen ingen av oss som kommenterat i denna tråden. JAG känner mig påhoppad i min egen stadsdel.”
Den gentrifieringsskräck många Möllanbor känner ter sig både egoistisk (önskan att bevara autenticiteten som kuliss för en alternativ livsstil) och komisk. Som om det gick att frysa tiden. När skulle vi i så fall göra det? Innan området bebyggdes med hus? Innan kakelugnarna slängdes ut ur sekelskiftesvåningarna? Före falafelhaken? Innan batikbohemerna tog över efter industriarbetarna? 1995 – innan den kulturintresserade medelklassen bildade bostadsrättsföreningar? Eller 2004, precis innan Retro blev Metro? Eller rentav redan när stället hette Montenegro?
Fast å andra sidan vet jag många som skulle ha svårt att klara sig utan Kaffebaren på hörnet.
Facebook igen: ”Att man försöker skapa debatt kring bostadsproblematik och felprioriteringar (lyxiga bostadsrätter framför billiga hyresrätter) är väl i grunden en bra grej?”
Ja, Stad Solidar är en bra grej. De flesta bostadsrättsägare jag känner oroar sig ofta för räntehöjningar och för att kylskåpet ska paja. De har inte utrymme att, som en av killarna jag pratat med i Stad Solidar, ”mest jobba med ideella projekt”. Att bo i hyresrätt i innerstaden är ett privilegium.
Men just Möllevången har en stor andel hyresrätter, som generellt också är billigare än i nyare, mer perifera bostadsområden. ”Kojor mot kapitalism”- protesterna mot bostadsrätter blir därför, ironiskt nog, snarare en motsägelsefull protest mot mångfald. Ungefär som det gäng ungsyndikalister i identiska svarta rånarluvor som sommaren 2001 simmade in på BO01, för att protestera mot bostadssegregationen och ”reservaten för de rika”.
Strukturen med små lägenheter ägda av små hyresvärdar är dessutom vad som gör att rädslan för gentrifiering på Möllevången är ganska obefogad – det saknas underlag för de riktigt flådiga projekten.
Däremot har Stad Solidar en krasst ekonomisk poäng. Ett folkligt konstprojekt på en av stadens sista ödetomter när i allra högsta grad bilden av Malmö som kreativ och tillåtande stad. En sätt för Malmö att vårda det kreativa klimatet är till exempel att ställa krav på exploatörerna: varje nytt bostadsområde bör ha en viss procent små och billiga hyresrätter. Men då är det inte specifikt Möllevången det gäller.
Först framåt eftermiddagen vaknar Stad Solidar till liv. Just idag ska en stor scen byggas. När det blir mörkt tänds brasor. Två killar i tjugoårsåldern sitter i en soffa bredvid skateboardrampen en bit bort. De njuter av den uppsluppna stämningen.
En entusiastisk kvinna från ett konstnärligt nätverk ber mig komma på söndag, då projektet når sin kulmen. ”Ta med barnen, för det blir ansiktsmålning.”
Men när eldarna till slut brunnit ut är mannen i grön parkas den ende som blir kvar. I en av träkåkarna har han ett kylskåp med frukt, grönsaker och lingongrova i plastpåse. I en gammal soffa ligger den vita madrass han vecklar ut när han ska sova.
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
Flanösen i offentligheten
17th October, 2010
En flanös är inte den kvinnliga motsvarigheten till flanör – spankulerande och fri man som ser hela världen som något han kan upptäcka, kartlägga, beskriva, betäcka.
Flanösen rör sig på ett helt annat sätt i det offentliga rummet, säger genusforskaren Ulrika Dahl i veckans upplaga av P1:s kulturmagasin K1. När flanösen lämnar sin bostad är målet inte att bli sedd men hon vet att hon kommer att bli det ändå. Av erfarenhet är flanösen, det feminina subjektet, alltid beredd på kommentarer för klädsel eller utseende. De flesta kvinnor kan antagligen intyga att de aldrig förvånas.
Avsnittet av K1 är ganska spretigt. Men både flanösen och flanerandet – planlöst vandrande som suspekt beteende i ett samhälle präglat av nytta – är intressanta reflektioner kring det offentliga rummet.
Vem bestämmer egentligen vad vi gör i det utomhus som finansieras av och för alla? Det går inte att inte ha ett ärende, en stegräknare eller ett mål i sikte – om man inte är barn, pensionär eller semesterfirare.
Det går inte att vara kvinna utan att ha en yta som är ogenomtränglig för blickar, ord och inviter från frispråkiga män.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Pappa kom hem.
6th October, 2010
På något konstigt vis så är det alltid farsan som blir hjälte.
Den danske författaren Carsten Jensens far var en sjöman med stora händer. Så härdad att han kunde släcka en cigarett på insidan av handen utan att känna det. Dessutom hatade han böcker. Hatade folkskollärare och hatade bibliotekarier – de drog fördel av hårt arbetande människor.
“Våra pappor skulle ha älskat varandra”, säger Mustafa Can.
Det är i sina fäder de förenas. Carsten Jensen och Mustafa Can, den journalist och författare som har som uppgift att intervjua Jensen på måndagskvällens (fullsatta!) internationella författarscen på Malmö stadsbibliotek.
När Carsten Jensens far väl var hemma från sjön koncentrerade han sig mest på sin fru. Han tog aldrig fadersrollen seriöst. ”Det var så för de sjömän som var unga under andra världskriget. De blev aldrig män, de förblev pojkar.”
Själv var Carsten Jensen ett odugligt barn, som saknade både fantasi och ambitioner. En liten sissy, som inte levde upp till faderns bild av manlighet. Inte ens litterära ambitioner hade han. Först som 35-åring kom han på att det faktiskt fanns en sak han dög till. Skriva.
Längre fram i livet visade modern fram den nu uppburne samhällsjournalisten Carstens bokrecensioner för att fadern skulle berömma honom. Men fadern sade bara: ”Din mor säger att jag ska gratulera dig”. Han fortsatte att kalla sin son vid efternamn.
Och det enda han egentligen kunde begripa var när Carsten var utrikeskorrespondent.
Carsten Jensen har i sin tur alltid velat skriva om Marstal, staden han kom från. Detta för att visa för sin far att ö-livet var ett liv han respekterade, fastän han en gång gav sig av.
”Vi, de drunknade”, som handlar om Marstals stora flottas uppgång och fall 1848–1945, är hans försök att närma sig fadern, som tyvärr hann dö innan boken kom ut. En hyllning till hans far som fantastisk historieberättare.
Ett försök att sluta cirkeln: ”Här möts våra olika vägar”.
Bokens bästsäljande äventyr är ett hopkok av berättelser Jensen fått höra över ett otal koppar kaffe. Istället för en berättarperson har romanen fått ett distinkt ”vi”, som en symbol för småstaden som kollektiv.
Carsten Jensen måste, säger han, medge att detta vi är ett maskulint vi. Även om Marstal var en stad som styrdes av kvinnorna. Där kvinnorna skötte allt: hushåll, ekonomi och barnuppfostran. Förutom att ”Vi, de drunknade” av många entusisastiska läsare kallas för Danmarks stora nationalepos, är boken också ännu ett bevis på historiens ironi och eviga orättvisa.
Det spelar ingen roll hur god mor du lyckas vara. Det är den frånvarande fadern som blir hjälten i romanen.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–10–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Chick lit-hyllan: Austen och resten
5th October, 2010
Fram till 1990-talet försågs Jane Austens romaner med sobra omslag, som vilka klassiker som helst. 1995 kom BBC:s serie ”Stolthet och fördom” och Colin Firth hamnade på bokens omslag. Men det var biofilmen med Keira Knightley 2005 som blev början till de nya rosafärgade Austenutgåvorna.
Litteraturvetaren Ann Steiner berättar i senaste Ord & Bild, som har litteratur och genre som tema, hur förlagen hade ringat in en ny målgrupp för Austen: Marian Keyes och Sophie Kinsellaläsarna.
De intresserar sig nämligen för samma saker som Austens läsare gjorde på 1800-talet. Unga kvinnors jakt på en man. Det finns, skriver Steiner, ett ökat kulturellt behov av att etikettera och karaktärisera.
Att Austen blivit chick lit på gamla dar är bara ett exempel på hur de litterära genrerna blir fler för varje år.
Men termen genre handlar på marknadsspråk inte om textens karaktär, som i litteraturvetenskapen, utan mer krasst om målgrupp. Potentiella köpare som ska känna igen sig i genre.
Bara under 2009 kom 2 543 nya skönlitterära verk för vuxna på svenska. Att förlag och bokhandlare nischar författare och romaner allt hårdare är mest av allt ett desperat försök att spika staket kring en allt stridare strömmande bokflod.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Arkitekten för det hela
2nd October, 2010
Han är inte bara kommunalråd, han är även arkitekt. Sveriges mäktigaste. Julia Svensson har pratat med Ilmar Reepalu om staden, arkitekturen och framtiden. I en kanot på Malmös kanaler.
Läs texten i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Malmö stads kulturlunch
1st October, 2010
Christer Larsson, jag, Björn Carnemalm.
1 oktober var jag moderator på Malmö stads kulturlunch på Cirkulationscentralen.
Deltagare i samtalet var Björn Carnemalm från Cirkulationcentralen/KZON och stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Temat var den gamla goda gentrifieringen och kulturens medverkan i omvandlingen av det gamla industriområdet Norra Sorgenfri i Malmö. Ämnen som inte var uttömda när den väl tilltagna tiden för publikfrågor runnit ut.
Läs mer om evenemanget på bloggen Norra Sorgenfri Nu.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Dags att börja bygga
1st October, 2010
Det kom ett pressmeddelande. Köpenhamn bygger ny konsthall för dansk och internationell samtidskonst. Ett köpenhamnskt Tate Modern, i Carlsbergområdet.
Naturligtvis blir det arkitekttävling. Tokyobaserade Sanaa, som ligger bakom de drömskt svävande lådorna som är New Museum of Contemporary Art på Bowery i New York, har redan tackat ja.
Så ska det se ut.
På andra sidan Sundet, i staden där Sveriges största samling av nordisk samtidskonst förvaras i magasin i hamnen, kan vi inte bestämma oss. Ska vi ha ett nytt konstmuseum? Var ska det i så fall ligga? Är gamla Pildammsskolan för liten? Eller ska vi stoppa det i ett hörn i det nya kongress- och konserthuset i hamnen?
Köpenhamns nya konsthall blir klar 2013. Malmö, som redan har både Moderna museet och Konsthallen, har chans att skapa ett kluster som kan locka konstbesökare – både från Köpenhamn och andra ställen.
Mitt tips till beslutsfattarna: Gör något spektakulärt, gör det var ni vill. Bara ni gör något.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Den gamla trasan
29th September, 2010
I garderoben på vinden hänger jag kläder jag aldrig använder men ändå vill spara. Man kan säga att den är ett slags otympligt fotoalbum. Ett rekvisitaförråd från min ungdom. Allt finns där. Som manchesterkavajen. Eller jeansen från TopShop i London 2001. Jag hade dem när jag bodde i Lund, i Köpenhamn och under den där romantiska semestern på västkusten.
Under sommaren har några hantverkare byggt ut min lägenhet, med en trappa och en liten ovanvåning. En inte helt smärtfri historia, som också ger andra komplikationer: För att få plats i lägenheten behöver jag ställa upp saker på vinden. För att få plats på vinden måste jag…ni fattar.
Igår kväll tog jag ett djupt andetag, greppade vindsnyckeln där den hängde på sin spik och gick uppför trappan.
Förrådet var fullt av gipsdamm från ombyggnaden. Med en fuktig trasa grävde jag mig förbi stringhyllor, tjock-tv, stolar, resväskor. Jag stängde av känslorna och öppnade garderoben. Bar ner alla kläderna och lade dem i den skumma belysningen på vardagsrumsgolvet. När jag städat ur garderoben var det dags att sova.
Idag, i morgonljuset, ligger inget romantiskt sken över min ungdomstid. Den är en hög på golvet, i skoningslös kontrast mot de nyslipade plankorna.
Detta är inget rekvisitaförråd. Detta är ett bårhus. Men liken har inte kylts ned under alla år och har därför börjat lukta. Det enda försonande draget hos den massiva kubikmetern med gamla kläder är långkjolen från våren 1994.
Varje kväll innan jag somnar läser jag Patti Smiths självbiografi Just kids, som handlar om hur hon och Robert Mapplethorpe hankade sig fram som unga konstnärer i New York på 60- och 70-talet. Vid ett tillfälle i boken skriver hon ungefär: ”Jag lämnade kvar nästan allt. För saker kommer det alltid nya.”
Att jämföra med ett avsnitt i tv-serien Sex and the City, där Carrie hittar en Laura Ashley-klänning från 1988 i gareroben. ”Vi behåller klänningar vi aldrig kommer använda igen, men vi kan inte vara vänner med våra ex-pojkvänner.”
Det kommer en tid i varje kvinnas liv då hon måste rannsaka sig själv. (Nä, förlåt. Det här med samlande är faktiskt inte könsbestämt.) De allra flesta klädesplagg saknar själ. Jag kan inte vårda varenda liten trasa för att jag hade så roligt i den på juldagen 2004. Jag kan inte spara kläder i tron att jag någon gång ska ha dem på mig när jag målar.
Någonstans måste jag också ställa den oundvikliga frågan: Vem är hon? Hon som upprättar en personlig relation med varenda strumpa?
Målet är att hälften ska bort. Ikväll klockan sex kommer min kompis Linda och hjälper mig att peka. Fin, ful, fin, ful, fin, ful.
Ursprungligen publicerat i YA 2010–09–29.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
Med känsla för stollar
18th September, 2010
Peter Høeg har ännu en gång lämnat livet på Jylland för ett gästspel i offentligheten. I dagens Sydsvenskan har jag pratat med honom om hans nya roman, litteraturen som lekplats och de inre elefanterna. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf (då får du dessutom se fotografgeniet Linda Axelssons bild): sida 1, sida 2.
Peter Høeg reser sig när vi kommer in rummet. Han är kortare än jag föreställt mig. Det grånande håret på ända. Djupt liggande ögon. Gröna säckiga denimbyxor och randig T-shirt.
Han ler och tar i hand. Ett fast handslag. Sedan bjuder han på ingefärste.
– Jag har bott i Afrika. Därför har ingefära en speciell plats i mitt liv. Det lyfter utan att speeda.
Sedan lutar han sig tillbaka i förlagets röda soffa.
Peter Høeg tröttnade på offentligheten efter ”Fröken Smillas känsla för snö”. Då gav han 150 intervjuer på ett år. Nu visar han sig bara när han skrivit en ny bok. Han har redan träffat massor av journalister här i det lilla rummet på förlaget Rosinante i Köpenhamn.
Den nya romanen, ”Elefantskötarnas barn”, släpps samtidigt i både Danmark, Sverige och Tyskland.
Han är spänd på recensionerna. Inför ”Den tysta flickan”, som släpptes med buller och bång efter tio års liv i skymundan, var kritikerkåren oense.
”Med känsla för snömos” var till exempel rubriken för Daniel Sandströms recension i Sydsvenskan.
– Det var mycket dramatiskt. Jag undrar fortfarande över kritiken. Kanske har det att göra med att det var en mycket komplicerad bok? Det var första gången jag skrev om medvetenhet,
hjärta och religion, så det fick också en chockeffekt. Det kan vara en förklaring.
En elefantskötare, som i den nya bokens titel, är någon som har en inre elefant att ta hand om, en våldsam passion. Det har uppskattningsvis 50 000 andra danskar – däribland några Peter Høeg känner. Men inte han själv.
– Jag upplever mig själv som rätt genomsnittlig och normal. Min mamma har en elefant, hon är en mycket intensiv person. Men det är en väldigt snäll elefant.
”Elefantskötarnas barn” handlar om barnen till två passionerade stollar. Fadern är präst, modern spelar orgel. När föräldrarna en dag försvinner slungas syskonen Peter och Tilte
ut i ett äventyr bland excentriska new age-ledare och kloakentreprenörer med klasskomplex. Barnen flyr undan sekter och kriminella grupper.
Huvudkaraktären Peter, en fjortonåring där femtiotreåringens berättarröst lyser igenom, dök upp när Peter Høeg blev ombedd att skriva en barnbok – vilket han tackade nej till efter
några veckors försök.
”Børnebog” är barnbok på svenska, förklarar han. Sedan berättar han att han för första gången tänker sig en bestämd publik för sin bok.
– Jag ser framför mig en familj av flera generationer som läser tillsammans. Som familjemänniska söker jag alltid sammanhang där jag kan umgås jämlikt med barnen. Man kan känna en djup gemensam glädje när man läser högt ur Astrid Lindgrens böcker.Det är en dröm att skriva något som når människor i olika åldrar.
Peters storasyster Tilte är en rödhårig flicka med skinn på näsan. Lite som Pippi Långstrump. Eller Smilla. Eller en inverterad Lisbeth Salander.
– Jag har alltid önskat mig en syster. Jag tror att den svåra vägen till kvinnorna är lättare då. Och jag känner att det kvinnliga har ändrat sig och tar större plats i kulturen än det gjorde
förr. Förändringen av det kvinnliga i vår djupare medvetenhet, kommer till uttryck i mina och andras böcker.
”Fröken Smillas känsla för snö” var en av de första storsäljarna i den skandinaviska spänningslitteraturen. Hur ser du på deckarboomen?
– Jag läser inte så mycket. Jag har läst så mycket i mitt liv att jag inte längre behöver input utifrån. Precis som jag har vänner som är kompositörer, som aldrig lyssnar på musik.
– Men jag älskar spänning. När jag var barn läste jag Tintin och Tarzan. Jag hade stora upplevelser med Enid Blytons Fem-böcker. När jag blev äldre läste jag ”Greven av Monte Cristo”, Shakespeare och Borges. Jag tycker inte att det är mindre fint att ha en stor upplevelse med Tarzan än att ha det med Borges. Det är en artificiellt skapad skillnad, som har att göra med att upprätthålla en hegemoni.
När ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut var Peter Høeg 35. Nu är han 53. Han har flyttat ut på landet, skiljt sig och lever sedan fem år med en ny sambo, som är kock. Men egentligen
har inget förändrats.
– Min vardag ser ungefär ut som när jag var trettio. Då var det tre saker som betydde något: att ställa upp för mina barn, min kärlekspartner och mina vänner. Att skriva så bra som
jag kunde. Att komma lite djupare in i mig själv. Allt annat – offentligheten, resor, pengar, upplevelser som film och teater – kom längre ner på listan. Detta har inte ändrat sig. Men
känslan av att ha kortare tid kvar innan jag dör är mycket starkare idag än den var för femton år sedan. En enda lång arbetssträcka. Jag måste prioritera ännu noggrannare.
Sedan många år bor Peter Høeg i Norre Snede på Jylland, i närheten av den spirituelle ledaren Jes Bertelsens ”Vækstcenteret”. Bertelsen, som från början är doktor i idéhistoria, undervisar i medvetandeträning och meditation. Deras vänskap har väckt uppståndelse. Bland annat fick Peter Høegs förra roman kritik för att vara reklam för en religiös sekt.
Peter Høeg förklarar:
– Vækstcenteret är ett försök att göra en icke trosbaserad, icke new age och icke dogmatisk gemenskap där människor bor nära varandra och mediterar tillsammans varje dag. För
att hitta djup i en annars stressig tillvaro. Detta är ovanligt i Skandinavien.Men nu samarbetar vi med universitetet och medverkar i en tankesmedja för den danska folkskolan. I alla fall den danska offentligheten börjar förstå att det här med Vækstcenteret, jag och Jes Bertelsen, inte handlar om religion eller new age.
Också i den nya boken lyser Peter Høegs egen jakt på inre frid igenom. I historiens eskalerande galenskap stannar syskonen ibland upp och resonerar kring dörrar till alternativa
världar, ensamhet och att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom.
Hemligheten bakom det upphöjda och professionella lugn som svävar över Peter Høeg är att sitta på en kudde. Så har han mediterat varje dag i 25 år. Men att skriva har också blivit en
ritual. Varje morgon efter frukost håller koncentrationen i två–tre timmar – mer blir det inte när han är hemma och har barn omkring sig. Den tredje meditationsformen är att träna hjärtat.
Att vara vänlig.
– Vänlighet är inget som kommer automatiskt, särskilt inte för en egoistisk person som jag. Det är något man kan träna dagligen med sina barn och sin kæreste. Att vara för fylld av mig själv blir ett hinder. Att träna mentalt och få ro i min vardag handlar om att få mer kontakt med mig själv och mina medmänniskor.
– Du och jag upplever förmodligen helt olika saker, trots att vi sitter i samma rum, säger han.
Det enda under intervjun som får Peter Høeg att skruva lite på sig i soffan är minnet av den svenska Expressenjournalisten Natalia Kazmierska som kom oanmäld och knackade på. 2005,
då han inte hade visat sig offentligt på tio år.
Han kippar efter andan.
– Jag var naiv. Jag kände tillit till den journalisten. Det var imponerande att hon rest genom halva Danmark för att hitta mig. En ung flicka som står och knackar på. Henne vill man inte köra bort. Men jag sa att ”du får inte säga nu att jag skrivit en ny bok, för då kommer det en enorm press på mitt liv och på mina barn”. Men hon skulle få den första och största intervjun
senare. Hon lovade.
– Så reser hon hem och då kommer det. Krasch! I alla europeiska tidningar och i USA.
Peter Høeg slår ut med armarna.
– Jag hade glömt under de tio år jag dragit mig undan hur stor pressen är på er journalister. Jag kommer aldrig mer att lita på en journalist. Hon fick en fjäder i hatten och the breaking
news.
Det är dags att ta porträttbilder. Peter Høeg har redan gjort klart att han inte vill gå ut bland människor. Så det blir vid ett stort fönster i trapphuset. Han har förberett för fotograferingen.
– Jag har med en extra tröja. En svart polo. Så jag kan ha den, eller den här randiga?
När han hoppat upp i fönsterkarmen frågar fotografen Linda Axelsson om han sitter någorlunda bekvämt.
– Jag vill att det ska vara en bra upplevelse för dig, svarar han då.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Peter Høeg
Född: 1957.
Bor: i Norre Snede på Jylland, med sambo och barn.
Bakgrund: innan han blev författare hade han bland annat pluggat litteraturvetenskap i Köpenhamn och jobbat som idrottslärare och sjöman.
Aktuell med: ”Elefantskötarnas barn”, som har sålts till tolv länder. Det tyska förlaget Hanser har upprättat romanens fiktiva ö Finø på internet, under namnet Tiltes insel.
Tidigare verk: Debuterade 1988 med ”Föreställningar om det tjugonde århundradet”. ”Berättelser om natten” kom 1990. Fick internationellt genombrott med ”Fröken Smillas känsla för snö” (1992). Efter ”De kanske lämpade” 1993 kom ”Kvinnan och apan” 1996. Därefter drog han sig tillbaka i tio år. ”Den tysta flickan” (2006) utkom i över tjugo länder.
Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer
