Julia Svensson

Integrationsprojektet del 4: “Något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag”

19th November, 2010

I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn imponeras Julia Svensson av danska stadsmiljöer och arkitekthjältar. Men i seriens sista del inser hon att vissa kärlekar funkar bäst på avstånd. Läs artikeln här eller i dagens Sydsvenskan.

Ibland undrar folk hur jag fortfarande kan vara förälskad i Köpenhamn. Då svarar jag att det beror på att Danmark är ett kulturland, medan Sverige är ett ingenjörsland. Ett löst påstående jag uteslutande grundar på att arkitektutbildningen i Köpenhamn underordnas konstakademin medan man i Sverige blir arkitekt på tekniska högskolan. Vilket i sin tur har gett Danmark stjärnor som Arne Jacobsen och silhuetter som SAS- hotellet. Medan Sverige har Ikea, design fler har råd med – som visserligen gör bästsäljande kopior av de danska hjältarna, tillräckligt förvrängda.

Vissa skulle kalla min och Köpenhamns relation destruktiv. Att Köpenhamn är en inbillad Mr Right, som håller mig på halster år efter år och vars charm till slut kommer att göra mig olycklig. För det är ju inte bara jag som älskar Köpenhamn: flockarna med cyklister, musikanterna på Strøget, de röda tågen, de gula bussarna. Utsikten över Amalienborg på våren. Att promenera längs Søerne på hösten. När neonskyltarna tänds vid Vesterbrogade: “Det danske vejr er Ga-Jol vejr.”
Även i år behöll Köpenhamn sin andraplats i brittiska Monocles rankning över “The worlds most liveable cities”. Med motiveringen: “Det utsläppssnåla urbana livet, community-fokuserad arkitektur, danskarnas omsorg om varandra och deras besatthet av att cykla.”
Ytligt såklart. Och något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en som jag. Utan en sarkastisk blondin som får lön i danska kronor, som gillar att kalla saker vid dess rätta namn och pallar att cykla långa sträckor i motvind.

Problemet är att det trots detta inte går att avfärda Köpenhamn som snygg men korkad.
En av de vassa hjärnorna bakom stadsplaneringsframgångarna är arkitekten Jan Gehl. Redan 1968, medan svenska politiker som bäst höll på att riva stadskärnor, initierade han Strøget. Det fanns ett motstånd mot experimentet – kan sydländsk flanörs-kultur verkligen fungera i Nordens snålblåsigaste stad? Strøget blev, som vi vet, en succé.
1970 reste Jan Gehl till Italien med sin fru, psykologen Ingrid Gehl. Där inspirerades han av hennes idéer – och tillsammans analyserade de människors beteende i staden. Resultatet blev klassikern “Livet mellem husene”. Boken, som var starkt kritisk till att bilismen fick alltmer plats i städerna på bekostnad av människors utrymme, är idag obligatorisk på arkitektutbildningar över hela världen. Gehl har på senare år fått allt mer internationellt gehör för sina idéer, och är i år aktuell med “Byer for mennesker” – ett slags pendang till den fyrtio år gamla bästsäljaren. I den presenterar han konkreta exempel på stadsplaneringsprojekt av köpenhamnsk modell i Melbourne, New York, Malmö.

Andra positionerar sig genom att säga: “Jag borde bo ett tag i New York”. Jag säger: “Jag borde bo ett tag i Köpenhamn”. Då får jag frågan: Varför flyttar du inte dit? Då kanske du och Köpenhamn kan bli något på riktigt?
Den smärtar att erkänna att jag nyss har tackat nej till en lägenhet med utsikt över Søerne. Men den danska huvudstaden, har jag förstått under Integrationsprojektets gång, är ingen Mr Right. Det världsberömda livet mellan husen i Köpenhamn har ännu inte överträffat den banala tryggheten i Malmö.
Köpenhamns experimentella inställning till stadsplanering (visas på Venedigbiennalen), ett utmärkt cykelbanenät och fantastiska offentliga miljöer, ger staden en storstadsdynamik Malmö saknar. Köpenhamn tycks också, likt många andra storstäder, flyta utanpå nationen som en egen existens. Stadens varumärke har inte smittats nämnvärt av Danmarks främlingsretorik och skärpta utlänningslagar.
Men miljonstadens attraktivitet är också vad som får mig att tveka. Bostadsbristen, lägenhetspriserna. Statens kamp mot staden i Christiania. Risken att lokalerna i Kødbyen säljs ut till högstbjudande – och kulturverksamheterna åker ut till förmån för dem som har råd att betala för det centrala läget.

Kanske är grejen, för mig, att Köpenhamn är en kierkegaardsk återvändsgränd. Om jag flyttar dit ska jag ångra det, om jag inte flyttar ska jag ångra det också.
Vissa drömmar mår bäst av att aldrig besannas, liksom vissa relationer simpelt nog gör sig bäst på avstånd.
Om jag accepterar att Köpenhamn aldrig blir mer än en passionerad kärleksaffär? Då kan staden, just eftersom jag slipper se dess tråkiga sidor varje morgon när jag kliver ur sängen, kanske rentav ge näring till vardagen på novembergrå gator i Malmö.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–19.

Tidigare avsnitt i Integrationsprojektet var införda 1.12 2009, 4.2 och 7.5. Du kan läsa dem här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Edith och Elvis, Edith och Evert

15th November, 2010

Bokrecension:

New Frontier Hotel av Line Blikstad. Norstedts.

När Edith är nitton år lämnar hon sin son John hos föräldrarna i Norge, och reser till Amerika. Där, på New Frontier Hotel i Las Vegas, tillbringar hon en natt med Elvis Presley på hans hotellrum. Sedan följer hon med sin nya kärlek, den svenske fotografen Evert, till Sverige.
Många år senare, i romanens nu, har kärleken tagit slut. Edith bor i ett vitt hus med barnen John. Liv och Otto. Hon jobbar på kafé och läser kärleksromaner medan hon cyklar.

Att läsa norsksvenska Line Blikstads senaste roman är som att bläddra fram och tillbaka i en familjs hemliga fotoalbum. Kapitlen följer förvisso ingen tydlig kronologi men de erinrar om minnen, känslor, scener – långt mer dramatiska än ett fotografis blekta yta. Som den tragikomiska scenen när Edith säger, till familjens schäfer Jack: ”Nu tar vi oss en sup.” Hunden Jack är bokens starkaste metafor – som säger mycket om den sönderfallande familjen. Han klättrar på väggarna och kastar sig ut från balkongen för Evert har gjort honom till alkoholist. Edith i sin tur kastar sig också ut, eller snarare bort – och tonårige John får ta ansvar för sina småsyskon.
Elvis-historien och berättelsen om när Edith nästan blev Miss California släpper aldrig taget om familjen. Otto och Liv länsar om och om igen Ediths garderob och lever sig in i de myter som bildats kring Amerika. Edith och Elvis, Edith och Evert. John bestämmer sig för att emigrera till Amerika, samma år som Elvis gör comeback.

New Frontier Hotel är både lågmäld och stark, skriven med på samma gång lätt och snirklig hand. Precis som sina danska författarkollegor Pia Juul och Helle Helle är Line Blikstad fenomenal på att förse varenda mellanrum med en krypande känsla av obehag. Med stor gestaltningsförmåga förmedlar Blikstad omärkbart vad boken egentligen handlar om bakom bilderna: en familj som eroderar när föräldrarna är olyckliga och tänker på annat.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Franska Prix Goncourt: Tredje gången gillt

9th November, 2010

Efter fem års tystnad (förutom brevväxlingen med filosofen Bernard-Henri Lévy 2008), ropar den franska litteraturens enfant terrible äntligen “Äntligen!”. För fem år sedan snuvades Michel Houellebecq på Goncourtpriset av François Weyergans. Sju år dessförrinnan, med succéromanen “Elementarpartiklarna”, gick han också miste om konfekten, med bara en rösts marginal.
Förra året gick Frankrikes mest prestigefyllda litteraturpris till Marie N’Diaye. Hon kritiserades av regeringen – för att hon hellre levde i exil i Berlin än i Sarkozys Frankrike. I det sammanhanget är det ironiskt att Frankrikes internationellt mest kände författare i år får sitt efterlängtade Goncourtpris för den av hans böcker som enligt kritikerna nästan helt saknar provokationer.
“Det var ingen överraskning /… /Den här gången har Michel Houellebecq med stor skicklighet och viss cynism i marknadsföringen, fått till en produkt som akademiledamöterna inte kunde motstå”, skriver Le Mondes litteraturbloggare Pierre Assouline.
Inte för att Prix Goncourt, en check på tio (10) euro, i sig gör till eller från i författarens plånbok. Men det är ett löfte om en ännu vidare läsekrets.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Malmö, konsten och Moderna

7th November, 2010

På årets Modernautställning är 20 av 54 konstnärer från Malmö. Är kuratorerna ute och cyklar eller har Malmö specifika kvaliteter som konststad? Julia Svensson försöker förstå Malmös konstunder. Läs texten nedan eller på sydsvenskan.se.

Petra Bauers verk Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer (2010).

I Modernautställningen, Moderna museet i Stockholms mönstring av den svenska samtidskonsten, har 20 av 54 konstnärer gått på Malmö konsthögskola.

Kritikerkåren anklagade kuratorerna, Lisa Rosendahl, Fredrik Liew och Malmö konsthögskolas professor Gertrud Sandqvist, för att favorisera Malmö. Med tillägget att all textbaserad och sociologiskt inriktad konst från Malmö högskola gjorde utställningen enkelspårig. När jag frågar Elisabet Haglund, chef för Skissernas museum i Lund, känner hon igen tongångarna från Stockholm på 1980-talet: uppfattningen att det inte händer något på landsorten.
– Det är roligt när perspektiven förändras. Förr var det bara stockholmare på utställningarna. Konsthögskolorna i landet har olika typer av utbildningar. Det är väl jättespännande?

Kanske är det som Fredrik Liew skrev i Svenska Dagbladet, att många konstnärer från Malmö inte är en ambition utan en konsekvens. Malmö har en stark konstscen och Malmö konsthögskola ses som en av Europas bästa.
20 av 54 är en hel del – och måste ju, trots kritiken, betyda något. Enligt Elisabet Haglund har Malmö, tack vare positionen som gränsstad, ända sedan 1940- och 1950-talet haft en tradition av avantgardism och sedan situationism som vid den tiden inte utmärkte Stockholm på samma vis. Något hon upplevde när hon arbetade med några utställningar på Lunds konsthall vid 1960-talets slut.
Lisa Rosendahl, verksamhetsledare på Baltic Art Centre i Visby är född i Malmö. Hon har arbetat utomlands i femton år men fick upp ögonen för Malmö runt millenieskiftet när Charles Esche ledde Rooseum och konsthögskolan startade sitt Critical Studies-program.
– Jag träffade många konstnärer när jag arbetade på Lisson Gallery i London som gått Malmö konsthögskola men gjort internationell karriär. Signal, Elastic och Lunds Konsthall ingår i ett internationellt sammanhang. Stockholms konstvärld är rätt självupptagen. Det kanske smärtar att säga att något hänt någon annanstans?
Men Lisa Rosendahl ser ett problem i att konstnärer lämnar Malmö efter utbildningen.
– Man bor billigare i Berlin. Många försörjer sig som konstnärsassistenter, på galleri eller undervisar. Det finns färre sådana möjligheter i Malmö.

Ola Gustafsson driver Elastic i Malmö och jobbar med fem av Modernakonstnärerna, bland andra Astrid Svangren och Runo Lagomarsino. De är alla mer aktiva utanför Sverige.
– Konsthögskolan är internationellt inriktad. Om man tittar på Iaspis, som ger ateljéstipendier i utlandet, ser man att det just nu finns en Malmökonstnär i New York, en i Tokyo, en i São Paulo och en i Istanbul, säger han.
– Jag tror att kritiken mot Modernautställningen delvis bottnar i att få svenska kritiker är internationellt aktiva, de saknar kunskap om de konstnärer de inte sett ofta på Stockholmsscenen.
Leif Holmstrand, en av de utvalda Malmökonstnärerna, befinner sig för tillfället i Helsingfors med en performance. Han känner inte igen några uttrycksformer från sin högskoletid i Modernautställningen.
– Jag vet inte längre vad som menas med Malmökonstnärer då massor av kollegor är mer verksamma utsocknes och utomlands. Sen arbetar jag mycket i andra svenska städer med research och uppdrag, så jag är långt-ifrån bara “verksam i Malmö”.

Vid Hullkajen, inte jättelångt från Leif Holmstrands ateljékollektiv i Frihamnen, ligger Galleri Loyal. Amy Giunta och Martin Lilja flyttade till Malmö från Stockholm häromåret. De lockades tack vare historien, Anders Tornberg Gallery i Lund, Rooseum och Malmö konsthall. Men också på grund av institutioner med internationellt fokus, som Wanås, Ystads konstmusem, Neon i Brösarp och Louisiana. Och tack vare centrala industrilokaler som Norra Grängesbergsgatan och Norra Sorgenfri, som lockar konstnärer.
– Och för den här industrilokalen vid vattnet! I Stockholm låg vårt galleri i centrum, då kom det mycket folk till varje vernissage. Nu ligger vi längre bort och jobbar fortfarande med att nå ut till en publik, säger Amy Giunta.
De hoppades att Malmös läge skulle locka samlare från både Stockholm, Köpenhamn och Europa. Amy Giunta tror att det skulle vara svårare att starta ett galleri från scratch här.
– Du måste nästan börja i Stockholm för att komma med på kartan – det är där kontakterna finns och det är Stockholm man håller ögonen på internationellt.
– Men sedan vi flyttade hit har vi haft fler internationella besökare än vi hade i Stockholm, som vi hoppats.

På väg hem rundar jag Travemündefärjan och tänker att Malmö trots allt är Sveriges tredje stad, och det vore märkligt om staden inte hade framstående konstnärer och institutioner.
Alla jag pratat med är överens om att det finns en bättre grogrund i Malmö än det gjort på länge. Ett antal förutsättningar råkar sammanfalla just här just nu.
Infrastrukturella satsningar, som Öresundsbron, gör det lätt att ta sig hit. Hårt arbetande fristående institutioner som Signal och Lilith Performance Studio. Många gallerier, starka institutioner. Moderna museets filial. Det enda som fattas är att politiker stöttade kulturen mer. Och ett nytt konstmuseum.
Men det handlar också om vad Malmö är. En liten, kompakt stad vars internationella befolkning gör att den känns större. Att det är billigare att bo, hitta ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg.
I samma takt som städer utvecklas flyttar sig också konstscenen. Är konstundret en ögonblicksbild? Eller är den internationella atmo-sfären här för att stanna och växa? Man kan fråga sig vad som händer med Malmös konstliv när hyrorna går upp i Norra Sorgenfri och på Norra Grängesbergsgatan. Om något sker i kulturpolitiken? Om oetablerade unga drar härifrån.
Malmökonsten är inget under. En stad har den konstscen den för tillfället förtjänar.

Fakta: Skånsk dominans

Av 54 konstnärer på årets Moderna-utställning har 20 gått på Malmö Konsthögskola:
Petra Bauer, Jonas Dahlberg, Kajsa Dahlberg, Nathalie Djurberg, Karolina Erlingsson, Luca Frei, Alexander Gutke, Per Hasselberg, Leif Holmstrand, Sara Jordenö, Victor Kopp, Runo Lagomarsino, Mats Leidenstam, Maria Lusitano Santos, Per Mårtensson, Viktor Rosdahl, Jakob Simonson, Apolonija `uaterai, Astrid Svangren, Johan Tirén, Truls Melin (gick Forum målarskola i Malmö).

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-11-07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Anneli och Mr Hyde

7th November, 2010

I måndags fick Anneli sparken från Majsans Corner och gick längs Kungsgatan i Malmö för sista gången. Anneli, alltså från SVT-serien “I Anneli” av och med Malmöskådisen Sissela Benn. Jag saknar redan Benns tramshumoristiska karaktärer och deras små helveten.
Anneli, som kompenserar sitt dåliga självförtroende och sin storögdhet med ett alter ego som hon kallar “Liket” (intressant namn på den egentligen minst döda sidan av henne själv). Liket är en Mr Hyde, ett freudianskt Detet, som tar för sig och säger vad hon tycker till den miserable Möllanmusikern Joel, den snygga men onda journalisten Rebecka och den trånsjuke väktaren Don.
Sanna Persson Halapis biroll som kaféägaren Majsan, som i sin tur dealar med sin ensamhet genom att projicera alla känslor på katten Patrik, befäster “I Anneli” som en popkulturell studie av det mänskliga psyket som varje människa med någorlunda empatisk förmåga och själslig medvetenhet bör kunna knyta an till.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sissela Benn är ett geni. För den som behöver övertygas: konsultera SVT Play.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En spetsig dialog

3rd November, 2010

Metro Arkitekters tillbyggnad på Folke Zetterwalls 152 år gamla centralstation är det senaste tillskottet i Malmöarkitekturen. Glashallen strävar mot himlen, i spetsig dialog med den rundade tegelfasaden. På insidan upplever jag än så länge den viktiga övergången mellan nytt och gammalt märkligt förbisedd, vilket förhoppningsvis ordnar sig när originalbyggnaden om några månader förses med en saluhall.

Pressbyråns och Pocketshops sortiment kommer till sin rätt i sina nya kostymer. Burger King har märkligt nog en lika öppen butiksstruktur. Det första som möter mig när jag kommer in från det som ska bli Centralens baksida är tyvärr, precis som tidigare, en mindre subtil doft av burgare och frityrolja.Kvällstid ersätts himlasträvan med en ödslig kantighet. När solen gått ner bildar mörkret väggar och metallstrukturen blir mer markant liksom det vågformade taket. I det gråblå ljuset kan väntande tågresenärer upplevas lite som misstänkta narkomaner på en offentlig toalett. En känsla de tusentals Citytunnelresenärerna förhoppningsvis ska ändra på.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–03.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Välriktad pungspark

31st October, 2010

Jag skrattar och sliter mitt hår när jag möter karaktärerna i Malmöbaserade Nanna Johanssons andra seriealbum ”Mig blir du snart kär i”. Livsnjutaren, vännen utan liv, kvinnan som buntar ihop alla kvinnor, som hatar yngre kvinnor, som hatar kvinnor och som hatar män.
Eller mannen som vaknar kallsvettig: ”Shit, jag drömde att du var min hemmafru i ett skitobehagligt mansvälde där man till exempel gjorde profit på kvinnors dåliga självförtroenden.” Hustrun: ”Så så, drick lite varm mjölk så känns det bättre.”
Liksom debutalbumet ”Fulheten” är ”Mig blir du snart kär i” en rad raljanta enrutingar och serier som inte är den tillskruvade version av vår tillvaro som de utger sig för att vara i baksidestexten. Den är snarare en välförtjänt pungspark på verkligheten, så skruvad och egocentrisk som den faktiskt är.
På tal om skruvad. Och på tal om pung. En annan stor anledning till att jag gillar Nanna Johansson: hon gör slag i saken och behänger Turning Torso och Malmös andra märkvärdigt
höga och smala byggnader med var sitt exemplar av denna glest håriga kroppsdel.

Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar

Tänd ett ljus

30th October, 2010

”Följ ljuset. Låt ljuset bli din ledsagare.” Det uppmanar den amerikanska konstnärsgruppen Red 76 i sjunde numret av skyltfönstertidningen FASAD i Malmö.

Vi är hjärntvättade av individideologin, står det. Vi badar i profetior – som alla påverkar vår framtid. Därför ska vi återuppfinna oss själva, skapa ett nytt ”vi”. Och detta ska vi göra genom att bidra med nya och gamla texter och textutdrag som exemplifierar, illustrerar eller problematiserar förhållandet mellan det profetiska och det politiska.

Jag faller för konstnärernas idé: att takt med att bidragen strömmar in kommer en lampa att lysa upp fasaden på Ystadsvägen. Allt som bidrar till mer ljus i vintermörkret välkomnas tacksamt. Allt som manar till eftertanke också. Läs mer på www.red76.com/light. Maila ditt bidrag: info@fasadtidningen.se.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–30.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Förbisett mörker

27th October, 2010

När danske filosofen Peter Tudvad ramlade över nazistiska artiklar om Søren Kierkegaard blev han arg på sig själv. Inte, säger han till Berlingske Tidende, för att det var nytt att Kierkegaard en gång skrivit ”de förträffligaste anvisningar till det danska folkets frigörelse från den judiska ande som tagit överhand i Danmark”.

Men för att han själv liksom så många andra danska forskare så länge sett mellan fingrarna med geniets antisemitiska hållning.

Från och med 9 november, årsdagen för Kristallnatten 1938, hamnar nationalhjälten – och den danska litteraturhistorien – i ett annat mörkare ljus. Då släpps nämligen Tudvads 600-sidiga bok ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne”, där den gamle filosofen kommer ut som antisemit inför stor publik, 155 år efter sin död.

Eventuellt vinglar Kierkegaard till lite retroaktivt där han står på sin piedestal.

Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera