16th April, 2010
Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.
Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.
– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter, säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.
Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.
De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.
– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.
Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.
Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th April, 2010
På Österportsskolan i Ystad på 90-talet fanns det cirka två valmöjligheter för en tjej på samhällsprogrammet som ville vara någon.
1: Bli ihop med en kille som spelade handboll.
2: Bli ihop med en kille som spelade rollspel.
Hade man inte vad som krävdes för att bli ihop med handbollskillar – eller platsa i det alternativa teater- och rollspelsgänget – var man dömd att bli en sådan där ”vanlig”.
Bland de alternativa, dit det var svårt för en vanlig att få tillträde, gällde särskilda koder. Älska Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”. Upphöja bleka nördkillar i svart rock och hästsvans. Skolka och inte bli uttråkad på cafét Koppen.
För de finniga och sportföraktande killarna som behövde en tillhörighet, var rollspelsgänget en fristad. Men tjejerna i sällskapet var inga nördar. De flesta spelade inte rollspel själva, de var flickvänner till de snygga av rollspelskillarna.
Tidskriften Bang nördar i senaste numret in på nörderiet. De tjejer som på gymnasiet var väldigt intresserade av till exempel litteratur var ju också nördar, skriver Teresa Axner.
Nationalencyklopedin definierar nörden som en ”enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens.”
Men det är flera år sedan termen nörd övergav den finnige killen framför datorn och istället blev synonym med kulturintresserad kille, som med eller utan stora glasögon bygger karriär på sitt nörderi. Besattheten blir ett varumärke, som hos musikjournalisterna Fredrik Strage och Andres Lokko.
Nördigheten är, enligt Axner, ”den lekfulla intellektualismens hederstitel”. Inte konstigt att tjejer, till exempel via nätverket Geek Women Unite, vill ta begreppet i anspråk. För vad var jag själv, egentligen, om inte en nörd – gömd i en sån där vanligs kropp? Aldrig bjöd någon upp mig på Starshine. Ack ack. Men i min studentlya plöjde jag i min ensamhet Émile Zola och Pär Lagerkvist.
Kulturjournalisten Johanna Koljonen exploaterar sin egen nördbakgrund hårt. Men hon är på rätt spår i krönikan i senaste Fokus: Hon skriver om datanörden Mats som inte har en enda vän, fast han är 25.
På liknande sätt berättar en ung manlig kollega om sin gamle kompis Anders, galen i dataprogrammering och japanska tv-spel. På grund av sitt isolerade nörderi lärde han sig inga sociala spelregler. Min kollega, som använde kulturintresset för att positionera sig och impa på tjejer, fick med åren fick han allt svårare att umgås med Anders. Idag jobbar Anders som stuvare och har högst två vänner.
Outsider eller outsider? Det är karriärsnörden man vill åt. En ensam nörd som förblir ensam nörd är ingen nörd. Han är en kuf.
Men terminologin spelar mindre roll. Vad kampen om nörden egentligen handlar om är att killar redan i tidig ålder har ett större identitetsmässigt spelrum. Fler killar tillåts ha och leva ut passioner. Fler killar får isolera sig med sin hobby och bli kufar. Fler killar blir kriminella. Tjejer vinner på att hålla sig i den samhällsanpassade mittfåran. Därför välkomnar jag det feministiska bidraget till nördbegreppets inflation. Flickor måste få fler nördförebilder, och frihet, att odla sina inre fanatiker.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-04-14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th April, 2010
Malmö är en stad på tillväxt, något som också avspeglas i litteraturen. Fler och fler författare bor och verkar i staden. Det går ganska snabbt att göra en lista på över trettio författare som i detta nu sitter och skriver poesi och skönprosa i parkernas stad.
Frågan är: Finns det något samband mellan staden Malmö och den litteratur som skapas där? Och om Malmö nu håller på att mutas in i den svenska litteraturen: Hur ser den ut, vilka litterära bilder skapar Sveriges tredje stad?
Julia Svensson och Thomas Lunderquist träffar tio malmöförfattare: Josefine Adolfsson, Fredrik Ekelund, Azita Ghahreman, Karl Ove Knausgård, Niklas Söderberg, René Vázquez Díaz, Niklas Qvarnström, Mary Andersson, Mats Kolmisoppi och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Alla väljer var sin för staden typisk plats och berättar om sambandet mellan Malmö och deras författarskap.
Malmö den 5 april 2010 sändes måndag 5 april kl 14.03 i P1:s Biblioteket. Lyssna på programmet i efterhand här.
Programmet uppmärksammas också av SVT:s Babel.
Och Thomas Lunderquists citat vidarebefordrades ut i landet av DN Kultur:
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th March, 2010
De fann en egen ton och vann sina lyssnares hjärtan. Följ med Julia Svensson till radiokanalen från Malmö som gått på export och blivit Sveriges Radios plantskola och älskling.
Reportaget från Din Gata har i skrivande stund inte lagts ut på Sydsvenskans webb. Men ladda ner pdf:er här:
Din Gata s 1
Din Gata s 2
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th March, 2010
Vad jobbar du med? Hon bubblade av frågor, jag svarade. Sen avbröt hon mig med sitt underbara leende.
Jag har inte mycket till övers för svensktoppsfarbröder som Tomas Ledin. Men är det något som etsat sig fast hos min generation så är det den där strofen från ”En del av mitt hjärta”. Vad gör du nuförtiden? Etcetera.
Lördag kväll och middag med mina underbara leenden från förr. Tjejgänget. Vi sitter runt ett bord i ett hus som en annan bekants föräldrar bodde i på den tiden. Men nu är det ombyggt och tillhör min kompis. Det har gått några år sedan vi träffades ordentligt allihop. Före barnen, närmare bestämt.
Nuförtiden är mina väninnor och jag lika förutsägbara som de flesta andra. Efter ambitiösa utflykter till olika kontinenter gör alla lustigt nog exakt vad man kunde vänta sig. Hon som aldrig kunde bestämma sig jobbar med att hjälpa ungdomar att välja. Hon som sade ifrån när någon blev mobbad blev en lagens väktare i uniform. Själv var jag tjejen med MVG som nu tvingar mig att jobba på söndagar. Till exempel. Annars håller vi på med samma saker som de flesta andra. Köper hus, säljer hus, renoverar.
Vi fyller 32 i år men vi ventilerar ungefär det vi alltid ventilerat. Hur man går ner fem kilo. Hur man hittar en kille. Och så frågan som brukade ha ett självklart svar: Ska vi gå ut ikväll?
Tre som inte vill. Två som inte dricker vin. Vi som blir över tappar fart. Stannar hemma och kollar på schlageromröstningen och hejar på killen med det stora håret och smilgroparna, just därför.
Allt är som vanligt. Inget är som vanligt. Det är faktiskt bara jag som fortfarande famlar efter svaren på livets stora gåtor: Alla utom jag har hittat en vettig kille. Alla utom jag har slutat gå ut varje lördagskväll. Alla utom jag har gått ner fem kilo.
Jag följer livets gång med en förundrad blick. Och senare, i gästrummet hos mina föräldrar, tänker jag på de välartade flickorna på samhällsvetenskapliga programmet. Tänk allt det här. Att vi fortfarande är vänner. Att vi har en tjejmiddag. I Smedstorp.
Den här kvällen kom vi att prata om en kille i klassen som jag skulle ta kontakt med i ett jobbärende. Vi har inte setts på tolv år men tidigare kväll ringde han.
”Vad gör du nuförtiden?” frågar han. ”Det var alldeles för längesen vi sågs.”
Han berättar om sin familj och husköpet. Det låter trevligt.
”Jag bor kvar i samma tvåa”, svarar jag. Som jag brukar.
Och jag tänker att jag står i stor tacksamhetsskuld till Ledin, hur obehaglig han än ser ut i videon till ”Gilla läget”. Det är skönt att alltid ha en lämplig liten ordvits till hands.
Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010-03-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd March, 2010
I dag måndag 22 mars 2010 är jag och författaren Christina Claesson med på Filosofiska rummet i SR P1:s årliga programutvärdering.
@ Malmöstudion på Norra Skolgatan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th March, 2010
Fredag 19 mars föreläser jag i reportageskrivande på Malmö högskolas 30 p utbildning i kulturjournalistik. Utgångspunkten i föreläsningen är mitt eget arbete.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th March, 2010
Jessica Valenti.
Det är mest damcyklar som står utanför Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Och varför skulle det inte? Det är Internationell Kvindekonference i staden där Internationella kvinnodagen faktiskt grundlades för hundra år sedan av Clara Zetkin.
Trots högtrycket över södra Skandinavien – och alla prominenta gäster på konferensen – vaknar jag inte med solsken i blick. Mitt frukost- och ressällskap utgörs av tre dagstidningar som alla minner om hur kvinnor i Sverige och Danmark måste kämpa hårdare än män för att få samma villkor, lön och respekt.
I den första paneldebatten förtäljer svenska författaren Johanna Palmström dessutom att Sverige inte längre är ”världens mest jämställda land”. Norge har dragit förbi. Och Finland. Och Island. Svenska politiker har slutat kalla sig feminister. Ju mer komplex feminismen blir desto mindre tenderar media att ta upp frågan.
Sedan äntrar samvetet scenen. The Economist frontar med den kinesiska landsbygden och rubriken ”What happened to 100 million baby girls?”. Här går det 130 män på 100 kvinnor. The Economist intervjuar också indiske Mr Singh, som på grund av kvinnobristen i byn importerat en fru från en fattigare delstat. Författaren Naomi Wolf har ju en poäng när hon säger att västerländska journalister, som förfasar sig över bröstimplantat och anorexia, inte
har några stora problem. Att jämföra med 36-åriga filmaren Haifa Al-Mansours erfarenheter.
Hon är Saudiarabiens första kvinnliga filmregissör. I hennes land är biografer förbjudna och med sina dokumentärfilmer visar hon hur kvinnor där i princip förtrycker sig själva genom att
upprepa ledarnas budskap. New York-författaren Jessica Valenti, som 2006 grundade den första amerikanska feministsajten, feministing.com, vittnar om hur 16-åriga ensamma feminister från byar i Midwest tack vare sajten för första gången kan föreställa sig ett annat liv.
Min egen genusdepression är relativ. Unga svenska feminister tampas visserligen med samma orättvisor som sina trettio år äldre medsystrar gjorde en gång. Men i Norden är problemen definierade och vi har institutioner och lagar som äldre feminister genomdrivit. Det är bara att
fortsätta. Göra politik. Organisera oss. Strejka. Inte bli bekväma.
Ingen ger bort sin makt utan strid. Få män har tagit cykeln till Den Sorte Diamant på sin lediga dag. I dagarna blev Island land nummer två i världen att klubba igenom en lag om könskvotering. En lag som i Norge medfört att det sitter fler danska kvinnor i norska bolagsstyrelser än i danska. Ironiskt nog.
Men hälften kvinnor i styrelserummen är också bara ett steg på vägen. För att citera den egyptiska författaren Nawal El Saadawi: ”Condolezza Rice och Hillary Clinton är inte feminister, de är en del av patriarkatet”. Kvinnorna i styrelserna måste alltså inte bara fylla stolar. De måste göra skillnad.
Inför 100-årsjubileet har Liza Marklunds och Lotta Snickares bok ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” (2005) översatts till danska. Jag tar ett ex fastän den redan står i bokhyllan. Den där platsen i helvetet tål att påminnas om.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-03-16.
Eftersom den inte lagts ut på Sydsvenskan.se publicerar jag den i sin helhet här.
Du kan också ladda ned den som pdf-fil. Klicka här: 100316 Kvinnodag
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th March, 2010
Andres Lokko firar 21 år som musik skribent och krönikör. Nu publicerar han ett urval av sina texter igen, i två luntor på sammanlagt 1 732 sidor. Julia Svensson läser och minns.
Andreas gick i min gymnasieklass. Under tre år satt han i skolbänken bakom mig och han var min bästa killkompis, i alla fall ett tag.
I vår tonårsvärld var det Absolute Music som dikterade villkoren. Och grabbarna i handbollslaget. Men Andreas var lite bättre. Inte coolare, men bättre. Det var han som upplyste om att Suede och Popsicle fanns. Det var han som fick mig att köpa den svarta Fred Perry-tröjan. Det var han som med högtidlig hand gav mig två gamla nummer av Slitz. Innan Slitz blev en porrtidning, vill säga.
Det var av Andreas jag för första gången hörde namnet Andres Lokko. Och andra, och tredje. Ni fattar. Han var besatt. En kompis brukade säga att Andreas enda kriterium för bra musik är att den är ny. Hån sprunget ur provokation.
Det har gått femton år. När jag läser Andres och Lokko ser jag att de här minnena av Andreas inte alls handlar om Andreas. Han var bara en bricka i spelet.
Allt handlar om Andres Lokko, en lillkille som tigger om förskott på veckopengen för att köpa The Whos nya skiva och trängas på konserter med Springsteen och The Jam. Som 25-åring kröns han till chefredaktör för tidningen Pop.
Läs resten av recensionen i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th March, 2010
Bild: Emma Larsson
I en grå radhuslänga i Oxie bor en av Irans främsta poeter. Men när hennes fjärde diktsamling nyligen kom ut i Iran hade den redan publicerats på svenska. I ocensurerad version.
Julia Svensson åkte hem till Azita Ghahreman för att prata om Iran, politik och det viktigaste – poesi.
Läs intervjun i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
