27th February, 2010
145 år gammal och aktuell igen. Nästa vecka har Tim Burtons ”Alice i Underlandet” premiär över hela världen, med Mia Wasikowska, Johnny Depp och Anne Hathaway i huvudrollerna.
Julia Svensson har tagit reda på varför författare, konstnärer, modeskapare och filosofer aldrig tröttnar på Alice.
Läs reportaget i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
10th February, 2010
Delar av bekantskapskretsen ser mig redan som en. I alla fall de som lämnar teaterföreställningen i pausen för att gå och dricka öl. Och i spegeln ser jag potentialen. Har redan svart tunika. Redan stora halsband, i och för sig i guld och inte silver. Redan Birkenstock. Redan storkofta. Redan förtjust i dans, dock inte afrikansk. Med andra ord, det räcker att hänga på mig något randigt från Gudrun Sjödén, jobba på min kärlek till Jacques Werup och vänta på att håret ska blir silverstrimmigt så är jag där. En fullfjädrad kulturtant. Eller, i alla fall så som fördomarna om henne ser ut.
I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang pekar serietecknaren Liv Strömquist på det välkända men ändå nedtystade fenomenet: det är medelålders kvinnor som bär upp kulturen. Medan det till största delen fortfarande mest är män som skapar kultur, konst, film, musik och teater. Och även om kvinnorna i denna grupp blir allt fler ökar inte antalet män bland kulturkonsumenterna.
Alla som någon gång går på teater, opera, utställningar eller författaruppläsningar vet hur det brukar se ut i publiken. 75 procent av Dramatens besökare är kvinnor. Under de senaste åren har den totala bokläsningen i Sverige ökat, samtidigt som den minskat bland män. Kvinnor läser både kvinnliga och manliga författare, män läser nästan uteslutande manliga. Precis som Strömquist så tragikomiskt tecknar – utan kulturtanter skulle det inte finnas någon marknad för Jacques Werup och de andra.
Enligt den franske medieteoretikern Pierre Bourdieu ger konsumtion av så kallad elitkultur ökat kulturellt kapital. Men eftersom kulturkonsumtion länge varit synonymt med något passivt, det vill säga traditionellt kvinnligt, passar kulturen inte in i den nuvarande mansrollen. Kommer att tänka på en äldre herre som jag ofta ser på olika kulturevenemang. Han frågar alltid saker efteråt, liksom för att antyda att han även är kulturproducent.
För ett par år sen i en artikel i Svenska Dagbladet sa Hillevi Ganetz, forskare vid Uppsala universitet, att en del kulturinstitutioner till och med försöker dölja att de har en kvinnlig publik, eftersom det sänker deras status. Och även om kvinnorna är ekonomiskt mest intressanta fortsätter man att sätta upp grabbföreställningar – för att undvika den medelålders kvinnostämpeln. De kvinnor som får flest roller är de unga och enligt samhällsidealen vackra. Däremot har skådespelande kvinnor i medelåldern svårt att få roller.
När jag läser en bok eller går på teater lär jag mig oftast något om världen och om människors känslor. Det är tveksamt om man kan säga detsamma om en fotbollsmatch. Med tanke på det för samhället ganska ohälsosamma mansidealet vore kulturkonsumtion kanske ingen dum idé. Men naturligtvis är det upp till var och en. Däremot undrar jag hur länge det ska dröja innan samhällets kulturbärare ska sluta reduceras till en typ och hånas för sin klädsel – och istället få den status hon förtjänar.
Ursprungligen publicerat i Ystads Allehanda 2010-02-10.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th February, 2010
Julia Svensson försöker integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn. I seriens andra artikel har hon köpt en dyr biljett, fryser, och väntar på ett tåg som aldrig kommer.
Läs del två av artikelserien Integrationsprojektet i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd January, 2010
Ifjol började de fem bokhandlarna på Kastrups flygplats med en ny strategi: Säljer bäst är inte den som säljer flest. En titel på bokhandlarnas bestsellerlista kunde kosta ett förlag 5 000 danska kronor för två veckor – en taktik som direktimporterades från engelsk detaljhandel. Däremot fick inte kunderna veta att den så kallade bestsellerlistan var en mer fiktiv historia än romanerna på den.
Ingen business är som lufthavnsbusiness och alla förlag som Politiken frågat har fogat sig och betalat. Och fastän modellen ses som ett brott mot marknadsföringslagen räknar många danska förlag med att ”Säljer bäst som betalar mest” blir allt vanligare i en hårdnande bokbransch.
Sedan ett par månader är ordningen återställd på de resandes topplista. Men det blir att tänka sig för innan man stoppar första bästa listetta i kabinväskan. För vem vet, när Londonplanet landar med nästa affärsknep kanske bokhandelns skrupler redan flugit sin kos.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010-01-22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th January, 2010
För några år sedan blev jag vegetarian. Det gick sådär. Min kille kom på att jag tjuvåt av den rökta korven. Min familj uppmuntrade mig med Stora Vegetariska Kokboken men tog aldrig den vegetariska livsföringen riktigt på allvar, utan bjöd mig på ickedäggdjuret kyckling närhelst de fick tillfälle. Jag framhärdade i ett och ett halvt år. Sen flyttade jag till Danmark, där det låg bacon på alla mackor i skolans kafeteria.
För ett par veckor sedan blev jag bjuden på auberginegratäng hemma hos min matbloggande väninna (matmani.wordpress.com). Saltkaret var framsatt och skålen med parmesanost ordentligt fylld. Det behövs nämligen när man äter middag med vegetarianerna – deras mat är ju per definition lite smaklösare än annan mat. Sa vi, de tre köttätarna kring bordet.
Varför jag blev inbjuden till vegetarianmiddagen vet jag inte, men jag antar att det handlar om de mekanismer som gör att folk utgår från att jag är vegetarian. Kanske är det något med håret.
På bloggen taffel.se konstaterar Lisa Förare Winbladh och Isobel Hadley-Kamptz, efter att ha sett slaktaren Dario Cecchini in action, att slaktaren har efterträtt kocken som matstjärna.
I höstas kom Håkan Fällmans stora kokboksbibel Kött. Och i vårens bokutgivning finns i alla fall ett par, tre titlar med tema grillat.
Även om män nuförtiden koketterar med surdegsbak har grillen och köttet alltid varit deras område. Mannens köttfrossa förvånar lika lite som hans bukfetma. Men där kvinnorna är tongivande, bland matälskarna och de som skriver de seriösare matbloggarna, är vegetarian antagligen det ohippaste du kan vara just nu. Kanske var bantarna de första att omfamna köttet, men nu handlar det varken om Atkins eller midjemått. Det handlar om långkok och gristarmar.
Köttväninna nummer två säger: Om jag hade satt mig in i kötthanteringen och ekologiaspekten skulle jag förmodligen bli vegetarian direkt.
Men inte är det särskilt svårt att hitta information i ämnet. I höstas kom Torbjörn och Ylva Espings bok ”Monsterbiff till middag”, som handlade om köttindustrins moraliska förfall i jakten på lönsamhet. Sen följde den medialt uppmärksammade grisskandalen, då många skinkor stoppades på grund av filmer som avslöjade föga förvånande vanvård. Men i det aktuella klimatet blir konsekvensen av detta bara att efterfrågan på så kallat ”glada” julskinkor ökar, inte att köttkonsumtionen minskar.
Köttjejerna frossar i djur, som männen alltid gjort. De äter på den nyöppnade Malmökrogen Bastard, som specialiserar sig på inälvsmat (glad inälvsmat). Och inälvsfrossarna är de som står högst i rang bland de hängivna karnivorerna.
Själv äter jag mest kött när jag blir bjuden, men för att hamna i den högsta kasten behöver man bara tacka ja. Idag bjöd min surdegsbakande kollega till exempel på hemlagad kycklingleverpastej. Och jag har ju faktiskt alltid gillat blodkorv.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-01-20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd January, 2010
Dhanya Pilo framför sin sebramålning på Chapel Road i Bandra, Bombay. Foto: Johanna Wallin
Idag publiceras äntligen Johanna Wallins och mitt sista reportage från Indienresan, i Sydsvenskan.
Det handlar om Wall Project, en gatukonströrelse i Bombay som Dhanya Pilo startade 2007 och som, enligt de frekventa nyhetsbreven på Facebook, nu sprider sig över Indien bland annat i Goa och Bangalore. Hittills har de målat över sextio väggar i Bombay.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th December, 2009
Såhär i backspegeln var det nog detta som förenade oss en gång. Att vi var samma sort. Sådana som lämnade vår barndomsbygd så snabbt det bara gick. För att resa, skaffa akademisk utbildning, upptäcka annat.
När vi möts igen i det österlenska mellandagsregnet, efter över tio år, har han återvänt. Blivit vuxen. Precis som jag. Och vi diskuterar det där; stanna kvar, vidga vyer, flytta hem.
På små orter talar man ibland om dem som passivt ”blir kvar”. Medan man automatiskt, när man flyttar till en stor stad, aktivt ”väljer” att göra det. Att vilja skaka om dem som blir kvar är en vanlig och helt godkänd åsikt. En ”gör något med ditt liv”-skakning. Vakna! Hur kan du vilja bo i den här hålan? Däremot är det helt i sin ordning att komma tillbaka när man varit ute i världen och hämtat näring.
I små samhällen har de som kommit utifrån historiskt setts som lite finare. Men de fina är samtidigt utstickarna, de som ”tror att de är något”.
På annat hållet skapas bilder av efterblivna byhålor fulla av förlorare, som i Fucking Åmål och Masjävlar. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson målar upp barndomsstaden Köpings karaktärer i sin nya bok Tårtgeneralen. Skojfrisk men med illa dolt förakt.
De flesta av dessa bilder produceras i de större städerna, av personer som oftast själva lämnat ett mindre samhälle. Som reproducerar bilden av sitt eget val som det rätta. Vilket är problematiskt – också för att den som lämnar landsbygden ofta lämnar ett sammanhang där han eller hon av någon anledning inte trivdes.
Sociologen Lotta Svensson berättade i programmet Tendens i P1 i höstas (finns på www.sr.se) att hon, efter att först ha trott på Söderhamns kommuns bild av att man var stolt över de ungdomar som stannade kvar, upptäckt motsatsen. Under sin forskning märkte hon att de avkommor man skröt om var de som rest utomlands eller utbildade sig i en större stad. Och att de kommuner som beklagar att så få unga stannar egentligen hellre ser att de som vuxna återvänder med utbildning och hög inkomst i kombins bagagelucka. Allt kokar naturligtvis ner till frågan om klass och medelklassen som norm.
I Söderhamn kände de unga som stannade kvar sig inte heller önskade av kommunen i samma utsträckning som de som for iväg. Ett scenario som säkerligen upprepar sig i andra avfolkningsbygder. Anledningen till att unga vill bort är ju att det, på grund av rådande trend, inte bjuds så många spännande alternativ för dem som vill stanna kvar.
Men det intressanta med Söderhamn är att man inte längre hoppas på hemvändarna utan istället, genom projektet Ungdomslyftet, försöker får de unga att välja att stanna och utveckla bygden.
För egentligen. När de parkerar sina nästan identiska bilar på garageuppfarten vid den nästan identiska villan är skillnaden, mellan den som stannat kvar och den som återvänt till byn, antagligen försumbar.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-12-30.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th December, 2009
Idag skriver jag i Sydsvenskan om slipsens metafor och mannen som överbliven brunkålsrest. Läs här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st December, 2009
I nummer 3–4 2009 debuterar jag som skribent i Magasinet Novell.
Jag intervjuar Johan i duon Nicholas Makelberge, om att rena sin själ från Stockholms musiksväng och bli en järnman. Gå och köp, nu!
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th December, 2009
Idag har jag fått äran att gästblogga på Maggie Strömbergs, Linda Starks och Kinga Sandéns matblogg Pre-tequila om Tara Moshizis fina saffranskaka. Här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
