26th July, 2009
I romanen The White Tiger skriver Aravind Adiga om The Darkness. The Darkness är Ganga-land, det gamla Indien bortom it-under och expanderande medelklass och där är det traditioner och familjeband och maffia och korrupta stadsöverhuvuden som styr människors liv och kvinnor gifts bort vid tolv års ålder och inte kan gå ut efter mörkrets inbrott. Fåfänga drömmar om att krossa patriarkatet känns sällan längre bort än just där.
I januari lämnade eminenta fotografkamrat Johanna Wallin och jag takterrassen i Bombay, landade i Lucknow och hyrde en chaufför och en tolk och en bil utan fjädring. Efter sju timmar i bil hamnade vi hos den vilda feministen och människorättskämpen Sampat Pal i byn Atarra.
Här, i dagens Sydsvenskan, kan du läsa hur det gick.
Och här kan du kolla in Johannas bildspel.
Foto: Johanna Wallin
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th July, 2009
”Paris Frankrike” (Ellerströms förlag) är Gertrude Steins hyllning till sitt andra hemland. Med karakteristiskt flytande meningar berättar hon om fransk mat, hattar, mode, Picasso och sin döda hund. Och om hur fransmannen på en gång kan vara både fridfull och spännande. Stereotypiserande, men alltid på rätt sida av gränsen.
Boken är också en fundering över framtiden. Utgivningsåret 1940 befann sig Stein och Alice B Toklas, som så många andra parisare, på den franska landsbygden i skydd från kriget. Det var en tid när Europa skulle äga världen ännu ett litet tag.
Århundraden är som franska män, skriver Stein. Först rebelliska ungdomar. Men förr eller senare måste de bli civiliserade. Frankrike, liksom England, hade svårt att acceptera 1900-talet. Men ändå måste de två tillsammans civilisera det. Och i backspegeln: hon skulle nog ha betraktat 1900-talets slut som relativt civiliserat.
Gertrude Stein är en monumentalfigur för ett Frankrike och ett sekel som flytt. 1900-talets finurliga sagotant, en sån där som aldrig mer kommer att finnas, som man alltid kommer att sakna.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-25
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th July, 2009
I anslutning till fotoutställningen ”Med Malmö i blick” (t o m 31.7), producerad av hemlösa Malmöbor, hålls en serie temakvällar om hemlöshet på Konsthallen.
I onsdags handlade det om att även de som inte kan bli drogfria har rätt till en egen säng – det är inte längre nolltolerans på boenden för hemlösa i Södra innerstaden.
Förväntade mig debatt, men fick i stället lyssna på Christer Parander, en av de medverkande i fotoutställningen. Han berättade om hur han efter tio år under buske nummer 13 i Kungsparken och ett otal misslyckade behandlingar, till slut hamnade på boendet Lönngården. Det första stället där ingen sa åt honom att sluta dricka.
Det var alltså inte förmaningar, utan ett tillåtande sammanhang och en IT- kurs för hemlösa, som gav honom livsmening. ”I dag tänker jag inte på flaska och sprit, jag tänker bara på min data
maskin”.
Nästa onsdag blir det paneldebatt om Malmös akuta bostadssituation. Men hittills har ABF inte lyckats skaka fram en enda deltagare. I Lund erbjuder universitetets rektor sin soffa för de bostadslösa studenterna. I Malmö kan man bara hoppas att någon lämnar sommarstugan och tar den angelägna debatten.
Publicerad i Sydsvenskan 2009-07-24
Postat av Julia Svensson - 1 Kommentar
22nd July, 2009
Sagan om Malmös förvandling från industristad till framtidsstad har berättats många gånger. Julia Svensson misstänker att verkligheten kommer att hinna ikapp skönmålandet.
Den som vill veta hur framgångssagan om det nya Malmö egentligen kom till bör läsa Tove Dannestams doktorsavhandling ”Stadspolitik i Malmö” (Lunds universitet). En rafflande kommunthriller i akademiskt format. Som visar att visst, det ligger något i snacket om industristadens förvandling, kunskapsstaden och framtidsstaden – men framförallt ligger det något bakom det.
Malmö är Sveriges lysande exempel på den sedan ett par decennium växande globala trenden – att städer hajpas och lyfts fram som tillväxtmotorer och att stadsledningen arbetar aktivt med stadens varumärke. Marknadsekonomi applicerad på städer – man försöker påverka stadens konkurrenskraft och locka nya företag till platsen genom att stödja näringslivet, till exempel turism- och kunskapsbranscher.
Eller genom att erbjuda billig mark för att locka investeringar till spektakulära byggen, som visar att något faktiskt händer.
Malmö är inte först. Stadsledningen har friskt kopierat från andra städer med nedlagda hamnområden och studerat Richard Floridas böcker om hur man lockar till sig den så kallat kreativa klassen. Högutbildade, kreativa storstadsmänniskor och inkomststarka grupper från villaförorterna.
Dannestam har undersökt hur kommunen faktiskt lyckades vinna allmänhetens stöd för att hjälpa näringslivet och ge pengar till stora projekt. Till exempel att köpa namnet Malmö Arena för 25 miljoner, när välfärden skriker efter resurser.
Knepet kallas storytelling. Genom språket konstrueras en bild av Malmö. Medvetet använder man sig av ord med positiv innebörd – framtid, ny, attraktiv – och effektiva kontraster: förvandlingen från arbetarstad på dekis till attraktiv kunskapsstad.
När budskapet är klart börjar upprepningen. Ilmar Reepalu, som ofta beskrivs som en nyckelfigur i processen, berättar själv framgångssagan gång på gång.
Budskapet arbetades också in i ryggmärgen på kommunens anställda – som ses som ett slags ambassadörer för Malmö.
Ambassadörer är också företag, arkitekter och bygg- och fastighetsbolag – som vill få del av framgångskakan och som blir ett slags sociala konstruktörer inom sina respektive områden. Liksom media, naturligtvis. Otaliga texter, den här också, är ett resultat av storyn ”Malmö – en förvandlad stad”.
Men den avgörande budskapsspridaren är allmänheten. Under en arkitekturdebatt på Malmö stadsteater 2006 hörde jag Ilmar Reepalu tala om vikten av att invånarna är stolta över sin stad. När jag ser tillbaka har jag själv reproducerat bilden av ett ”Malmö där det händer” i oändlighet. Vet inte riktigt när det började, men jag vet att det inte bara är jag. Man kan säga saker som: Möllevången är avslappnat, kontinentalt och mer äkta än Söder i Stockholm. Malmö har industritomter med spontankultur. En strand, ett ghetto och en Turning Torso en kvart från centrum. Friisgatan är Malmös New York. Norra Grängesbergsgatan Malmös Brooklyn. Malmö är Sveriges Berlin – eller Chicago. Beroende på målgrupp går det att komma på hur mycket skryt som helst. Och hajpen har lyckats; Malmö har blivit exotiskt.
Tove Dannestam kommer i slutet av avhandlingen in på sagans fortsättning. Malmö utnämndes till årets tillväxtkommun 2009 – och kommunledningen berömdes av Maud Olofsson för att ha satt Malmö på kartan. Ilmar Reepalu svarade nöjt att Malmö ska fortsätta på samma framgångslinje.
Det är intressant att en så stor del av denna framgångslinje består av ord. Ord som, när de upprepas ofta, blir gamla och nötta. Vad händer till exempel när ordet hajp slitits ut? I kombination med lågkonjunktur och klimathot påminner de nybyggda köpcentrumen och anläggningarna om Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser. Folkhemmets stora satsningar, hotell- och konferensanläggningar på halvstora orter, som några decennier senare förfaller, tomma och mossbelupna.
Man kan också fundera över ord som låter bra. Vad betyder egentligen attraktivitet? Vilka invånare är det man vill attrahera? Vilka element ingår i respektive stöts ut ur en attraktiv stad? Vad händer när man börjar benämna människor som mer eller mindre attraktiva?
Och vad händer egentligen med ord som bara delvis stämmer med verkligheten? När Friisgatan bara visar sig vara en vanlig gata? Eller när den alternativa bilden – Kontrasternas Malmö – är minst lika utbredd som sagan om Miraklet Malmö?
Trångboddheten på Herrgården och skolfiaskot i Hermodsdal existerade parallellt med America’s Cup och Turning Torso – under strålande högkonjunktur.
När hela världen känner till bränderna på Rosengård – hur trovärdig är den ensidiga lanseringen av Malmö som en attraktiv tillväxtregion tillsammans med Köpenhamn?
1995 bidrog Sydsvenskans nya slogan ”Haur du sett Malmö har du sett världen” – som anspelade på den Jacques Werupska litteraturens svårimponerade Malmöbo – till att tidningen ökade i upplaga.
I sommar har Form/Design center en utställning med namnet ”Har du sett världen har du sett Malmö” – som guidar besökaren till intressanta områden i förändring. Fjorton år senare har alltså den gamla malmöitiska stoltheten, tack vare hård och medveten satsning, ersatts av en omvänd PR-version av samma stolthet.
Vilka är då Malmöborna i allt det här? De senaste åren har vi lättvindigt blivit Malmö-ambassadörer. Det är ingen slump – i stadkonkurrensens tidevarv identifierar vi oss med vår hemstad till den grad att vi har ett behov av att förvalta framtidsflosklerna. Staden har blivit statusmarkör.
Man kan meditera över vem som egentligen kom först – Malmö eller floskeln om Malmö. En kompis berättar att hans vuxna barn, som växt upp under förvandlingstiden, inte alls känner att de måste försvara sin härkomst på samma deppiga sätt som han själv fick göra när han valde att stanna kvar på 80-talet.
På ytan kanske det nya Malmöskrytet inte handlar så mycket om just arbetarstadens revansch. Men det är samma mekanismer. Malmö är fortfarande litet och Malmöbon är fortfarande en underdog. De invånare som har något att vinna stämmer in i peppen. Medan några förfördelade på sin sida stan transformerar budskapet till tomma ord.
Artikeln publicerades i Sydsvenskan 2009–07–22.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st July, 2009
I svallvågorna av Malmö stads bara bröst-beslut kom badvädret. Och på andra sidan Sundet, i landet som blev berömt för sin frigjordhet, behåller tjejerna numera bikiniöverdelen på.
Detta har orsakat en mindre mediestorm: Nypuritanism! Vad sker med jer kvinder? Ekstra Bladet frågar sexexperter, tidningen Politiken gör en fältstudie i Amager strandpark för att ”glo på babser”. Men ingen kommerfram till mer än vad Gallupunder-sökningen berättade: 53 procent av de danska kvinnorna tycker att det är otrendigt att visa brösten.
Den som vill veta varför bikinisolandet väcker debatt måste lämna badstranden och söka upp den danska folksjälen.”Dansk frisind på retur?” är rubriken på en artikel i Information, som problematiserardet nya ”förbuds-Danmark”, med lagförslag mot ”köpesex” och alkoholreklam.
Så många vill ha tillbaka det Danmark som släppte porren fri, att det bildats ett politiskt parti på temat. Att intoleransen mot invandrare också vittnar om ett frisinne som flugit sin kos nämns sällan i sammanhanget. 74 procent av de danska männen vill däremot se mer topless på stranden.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-07-21
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th July, 2009
på mitt jobb har jag bl a en uppgift som är att styra upp sommarens sms-tips och tillhörande intervjuer.
Den här veckan är det Liv Strömquist som gör din sommar lite mer kulturell, direkt i din mobil. För att läsa om hennes sommar plus få veta hur man gör för att få tipsen, klicka här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th July, 2009
När mitt vik på Sydsvenskans kulturredaktion startade i juni självdog den här bloggen. Det var inte alls meningen. Men det finns saker man inte kan kontrollera, som döden.
För att fira bloggens återuppståndelse länkar jag till två artiklar ur vår Danmarkssatsning, som publicerades i papperstidningen i går.
Per Svenssons text om danskt litteraturklimat.
Och min intervju med den danska författaren Naja Marie Aidt.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th July, 2009
Jag minns vintern när jag cyklade omkring i cykelhjälm på Köpenhamns gator. Det spelade ingen roll att någon strök med varje gång en gul stadsbuss svängde vänster; jag har aldrig känt mig som en större tönt. Hade förträngt händelsen tills Politikens fredagsbilaga i förra veckan gav sig ut “På jagt efter svensken”.
De gör ett nedslag på Friskis och Svettis i Fælledparken. Här kan alla som vill vara med och svettas. Typiskt svenskt, säger den rödvitklädda svenska gympaledaren. Demokratisk folkhälsa.
Det kommer mer: På danska heter hockeyfrilla svenskernakke. Svenskar har inte skor inomhus, ens på nyårsafton. Allsång är en stor passion, liksom Melodifestivalen. På Illum är en tredjedel av de anställda svenskar, vilket innebär bättre service. På svenska säjer man “hejsan”.
4 664 svenskar i Köpenhamn, efter pakistanierna den näst största minoriteten, men det enda svenska som åtminstone luktar lite rock n roll är snus, som tydligen säljs svart i en hemlig kiosk på Falconer allé.
Sverige framstår som den ordentliga storasystern, som låter alla vara med och gympa. Som cyklar med hjälm, och skäms lite för det. Tönt? Det var hon själv som sa det.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th July, 2009
En dansk väninna och jag var på Netto för att köpa glass. Hon frågade vilken sort jag ville ha. Jag sa ”kanske vanilj eller choklad”. Hon sa: ”Jeg vil ha schokoläääääde”.
Hon grabbade tag i rätt förpackning och gick till kassan. Jag stod kvar, redo att försynt diskutera glassmaker.
Jag stått så många gånger bredvid de danska pigernes prunkande vokaler och känt mig beige, oälskad och inte tillnärmelsevis lika frigjord. Jag har stått vid danska frysdiskar och anklagat mig själv för min oförmåga att vara dansk.
Lonely Planets senaste Köpenhamnsguide kommer till undsättning: ”Hygge handlar om känslan av ett vänskapligt, varmt kompanjonskap av det slag som uppstår när danskar umgås i grupp /…/undvik ämnen där era åsikter kan skilja sig åt/…/då har ni kommit nära varandra.” I en bisats nämns att den ständiga tillgången på alkohol.
En anekdot till: en fredag i juni var det fest i Köpenhamn, jag och min väninna var de enda svenskarna. Festen var segstartad. Folk drog sig undan när vi försökte prata. Men lyckligtvis kunde man köpa tysk öl för en femma i baren och när danskarna så att säga hade hamnat på andra sidan ölen hade jag och min vän om inte hamnat i festens centrum så åtminstone avancerat från skamvrån till dans(k)golvet.
Jag berättade anekdoten om glass för en dansk författare häromveckan, apropå ämnet språkförbistringar. Samtalet var en polett som trillade ner. Författaren sa att danskan har hårda vändningar – och det gör människor i Danmark hårda mot varandra. Danskarna är ett ensamt folk.
Danskan är charmig men oförsonlig. Den danska folksjälen också. Frispråkig på ytan men svår att få kontakt med.
Kanske, när man går in hårt för något, blir effekten den omvända. Precis som Nyhavn inte längre är fullt med tatuerade sjömän är hygge en institution det bara skrivs om i guideböcker. Liksom det danska frisinnet. Som danskarna själva börjat ifrågasätta: i en artikel i Information nyligen frågade man sig varför man, när man alltid värnat om rätten att säga och göra vad man vill, plötsligt vill lagstifta mot köpesex och alkoholreklam. Någon säger till och med att det är bra – att det danske frisind har gått över styr och blivit till intolerans och rasism.
Hygge blev ohygge. Frisind blev intolerans. Danskarnas sätt att umgås gör dem ensamma. Men vad kan den fattiga storebrorsan i öst egentligen säga? När de danska tågen står still berättar de sanningsenligt i högtalarna att någon hoppat framför. I Sverige heter det Signalfel. Allt heter Signalfel.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th June, 2009
”Jag hade varit där första gången för mer än 20 år sedan, en molnfri dag i augusti när morgonluften var sådär klar som den bara är när sommaren går mot höst. Och även om jag varit där sedan dess, i så många olika sinnesstämningar – det var det första besöket som mitt hjärta återvände till vid det här besöket, mitt senaste.”
Jag modifierar ett citat från Charles Ryder i filmen Brideshead revisited. För även om Smedstorps skola inte är ett pampigt slott i England, så är den mitt Brideshead. En rejäl byggnad med stora fönster och gult tegel och grå klinkers i korridorerna. Ett hus ingen någonsin skulle riva för att bygga nytt.
Den här synnerligen regniga måndagen stod jag där igen. I ettans korridor. Som en vilsen förstaklassare, ett blåbär, och letade efter ansikten att känna igen.
Jag tvekade inte när dörren stod öppen. Jag såg det som min rättighet, till och med min uppgift, att gå tillbaka in. De gamla kompisarna från mellanstadiet och jag, vi mår nog bäst utan varandra – så vad jag sökte efter alla dessa år visste jag inte. Men klinkerskarvarna kändes bekanta under skosulorna. Trappstegen hade blivit mindre. Busschaufförens jakttrofé i trapphuset, det stora älghuvudet, var borta.
På andra våningen strök jag handflatan över en fönsterkarm, den vi brukade hoppa upp och sitta i. Jag mindes tydligt de vita märkena, som fossiler från utdöda djur, som avtecknade sig i den bruna stenen. De fanns kvar.
Sedan hörde jag det igen. Ljudet från när klockans minutvisare hoppar framåt. Samma klocka, som säkert kommer att ticka lika långsamt i tjugofyra år till.
Precis som för Charles Ryder, fanns det en enda person kvar, som var min länk till en förlorad värld. Min brors fröken. Vi pratade en stund om praktiska detaljer. Fyra dagar senare skulle ringa ut till sommarlov. Sedan stängde jag dörren om det förflutna men när jag satt mig i bilen grät jag ikapp med regnet, utan anledning.
Efter en snabb sökning på Eniro vet jag att dinosaurierna från förr finns kvar i närområdet, inte utdöda, bara gråare i skägget. Men det är som med fossilerna i fönsterkarmen – de har liksom eroderats bort och bleknat med åren, ju fler sjätteklassare som suttit på dem.
Det är säkert fler än jag som funderat mer på tiden i de grå korridorerna än vad korridorerna förtjänar. Använder händelser där som förklaring till saker. Fastän vi är helt andra nu, och samtliga celler i våra kroppar bytts ut flera gånger sedan dess.
Men ändå. Sex år, en evighet. Smedstorps skola. Jag hade varit där förut; jag visste allt om det.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
