Julia Svensson

NW. Samma gator – andra världar

19th June, 2013

BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press. 

“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.

Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.

I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.

Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Det ska vara lite rufft

15th May, 2013

Därför är gentrifieraren som hatar gentrifiering vår tids mest typiska figur. Vad är egentligen äkta? Läs Julia Svenssons rapport från Magasinet Arena.

Mannen i Jack&Jones-butiken packade in min brors presenttröja i en skrynklig förpackning. Brun, och skrynklig. Jag frågade honom om det var fel på påsen. Han svarade:
– Här på Jack&Jones ska det vara lite industrikänsla, lite rufft.
Jag tackade och åkte hem med den skrynkliga presenten. Men efteråt kunde jag inte sluta förundras över den självsäkra tonen i expeditens röst. Den som pratade om den industriella looken som om Jack&Jones var först med den, när de i själva verket var sist.
Begreppet autenticitet sammanfattar de senaste årens trender inom mode, mat och masskultur. Det finns en besatthet av att saker ska kännas äkta och lokalt tillverkade, och det finns en fixering kring själva begreppet – huruvida saker är autentiska, eller bara verkar vara det.
Besattheten är inte särskilt märklig. Alla varumärken med självaktning bygger sedan några år tillbaka en berättelse, en historia, för att framstå som originella, pålitliga och tilltala en viss målgrupp. Det gäller mode, men också lokalt bryggd öl eller fransk fårost som handmjölkats av ensamstående kvinnor, eftersom bonden själv växte upp utan far (ja, denna ost finns att köpa på Urban Deli i Stockholm).

Det är inte särskilt uppseendeväckande att människor dras till reklamens historier och bilder med äkthetskänsla. Tankegångar som Rousseau framförde under 1700-talet – att naturen är autentisk medan samhället är falskt – lever kvar. Ett slags neoromantik, man betraktar framtiden med misstro, men det förflutna med nostalgi och sentimentalitet.
Men föreställningen om att man kan hitta en äkta kärna bakom samtidens ytlighet handlar inte bara om nostalgi och framtidsrädsla. Att veta ursprunget på det man konsumerar, eller åtminstone ha en känsla av att veta, är ett sätt för människan att ta kontroll och skapa sammanhang i den globala marknadsekonomin. Men detta inre lugn, den medvetna konsumtionen, blir för vissa en identitetsskapande statusmarkör. Vilket i sin tur har skapat en hel industri.
Tendensen gäller inte bara livsstil och kultur; även värdekonservativa politiska partier, till exempel Sverigedemokraterna, skapar sin attraktionskraft med hjälp av det mänskliga kontrollbehovet. Rädsla för framtiden och moderniteten, längtan till det ursprungliga, det lokala och det trygga.

Marknadsekonomins hegemoni har gjort autenticitet extra hett och gångbart just nu. ”Det är vanligare att hävda autenticitet i en tid då människor värderas mer utifrån sina prestationer än utifrån sin bakgrund och medfödda kvaliteter” skriver den amerikanska urbansociologen Sharon Zukin i boken Naken stad – Autentiska urbana platsers liv och förfall. När allt värderas ekonomiskt blir det autentiska och unika något som sticker ut och som kan användas i marknadsföring, för att optimera profiten.
Men autenticitet har en schizoid kvalitet, skriver hon; man behöver inte vara autentisk själv, det räcker att ”förstå” autenticitet för att dra nytta av den; kunna konstruera den med hjälp av passande kulturella referenser, till exempel konstnärligt målad graffiti, sågspån på golvet på en bar, en adress i en ruffig men inte alltför kriminellt belastad del av staden.
Enligt Sharon Zukin driver autenticitetsjakten också på den så kallade gentrifieringen av städers tidigare arbetarklassområden. Den som ”förstår” dessa stadsdelars äkthet besitter en makt som inte de ursprungliga invånarna har – då det är de som bidrar med äkthetskänslan, när de lever sina vanliga liv.
Om det är som Sharon Zukin skriver är det tillräckligt att bosätta sig i detta område, så att säga konsumera detta vanliga liv, för att själv framstå som autentisk och unik. Kanske är det därför en del personer upplever att de var ”först” med att ”upptäcka” en viss stadsdel och reagerar när alltför många likasinnade följer i deras fotspår – eftersom detta gör tydligt att de är en del av marknadsekonomin, handlar mot sin egen politiska övertygelse, samt berövar dem deras autenticitet och unicitet. Gentrifieraren som hatar gentrifiering är en mycket tidstypisk figur.

Författaren Nina Björk skriver i boken Lyckliga i alla sina dagar – Om pengar och människors värde att vi tilltalas av varors påstådda autenticitet därför att reklamen parasiterar på verkligheten. Den tar mänskliga behov: kärlek, gemenskap, mening, identitet, och flyttar till en ickemänsklig arena. Produkterna laddas med dessa egenskaper, och blir på så vis åtråvärda. Det komplexa är att vi människor tror på äkthetsestetiken, trots att vi vet att den är konstruerad.
Marknadsekonomin gör att även människor kommit att omfattas av de här lagarna. Man säljer inte längre bara sin arbetskraft, skriver Björk, utan måste marknadsföra sig med sin personlighet, sin unicitet.
Inom kultur och medier har företag lokaliserat suget efter det personliga och äkta; och det märks tydligt att människor verkar under samma premisser som reklamen. Dokumentära filmer och reportage har fått ett uppsving och suget efter biografier och romaner med en ”sann” historia ter sig gigantiskt.

Ett avsnitt i andra säsongen av tv-serien Girls vrider ett varv på unicitetsaspekten. Huvudpersonen Hannah Horvath (Lena Dunham) säger ungefär: ”Jag vill ju bara vara lycklig, men jag låter frivilligt människor behandla mig som skit för att samla historier att berätta”. Hannah gör vad som krävs av henne för att göra sig ett namn. För även om hon är en bra skribent och skulle kunna skriva ren fiktion, vet hon att självupplevt smäller högre.
Det som reklam och medier iscensätter genom estetik är något som inte går att åstadkomma med estetik. Vardag, medmänsklighet. För ur ett medialt perspektiv är den riktiga autenticiteten oftast tråkig och händelselös. Ingen bryr sig om en okänd persons vardag.
Det mest pikanta rent kommersiellt är att upptäcka en okänd men otroligt begåvad person som håller på med ett projekt hen brinner för, utan att veta om det kommer att sälja. Som artisten Rodriguez, aktuell i den Oscarsbelönade filmen Searching for Sugar Man: en tämligen okänd fantastisk musiker som inte korrumperats av framgång, och som verkar vara nöjd med tillvaron på en byggarbetsplats i Detroit (på grund av kapitalismens kollaps är denna stad en av de mest mytomspunna platserna för både autenticitetsvurmare och industriromantiker just nu).

Författaren Karl Ove Knausgård var också relativt okänd. Han arbetade på sin kammare med sitt långa livsepos, där han fiktionaliserade sin vardag, rutin, tristess, tvivel. Sådant som de flesta kan känna igen sig i, och som alltid är bättre när det gestaltas än i verkligheten. Men så gjorde han succé.
Berättelsen om Knausgård visar en resa från ”äkta” autenticitet till marknadsutsatt autenticitet. I dag omges hans vardag av ett kittlande skimmer. Han är den ultimata produkten.
Det som upplevs som autentiskt är det som ännu inte korrumperats av konsumism, utan ännu framstår som pålitligt, sant och äkta.
Men det är en ständig jakt. Det kommersiella vet att vi inte litar på det kommersiella, och skapar konstgjord autenticitet som är vackrare än verkligheten. Den som konsumerar autenticitet, eller det som liknar autenticitet, känner sig bättre, som någon som inte låtit sig köpas.
Nutidsmänniskans besatthet av autenticitet handlar om integritet. Vi upplever det som ett hot när våra intressen, vår smak och vi själva kommersialiseras. Människor vill vara unika. Inte minst för att marknadsekonomin kräver det.

Publicerad i Magasinet Arena #2 2013. Artikeln finns också att läsa på dagensarena.se.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Afrikaporträtt. Jens Assur objektifierar mer än undersöker

18th April, 2013

FOTOUTSTÄLLNING. “Africa is a great country”. Jens Assur. Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 2/6.

Jens Assurs “Africa is a great country” öppnar efter ett år med flera stora rasismdebatter. Hans poäng att kontinenten Afrika förtjänar en mindre slentrianmässig behandling är lätt att plocka.
Utställningen är ett slags manifest; Jens Assur vill lyfta fram kontinentens explosionsartade urbana utveckling och medelklassens framväxt. Under nio månader har han rest runt till tolv afrikanska huvudstäder för att avbilda Afrika bortom stereotyper, krigshärdar och fattigdom.
Bilderna är stora, 2,5 x 3,5 meter. De är nytagna men många symboler känns återanvända från hans tidigare reportage om det moderna konsumtionssamhället och den globala uppvärmningen. En arbetare framför containrar i en hamn. Byggarbetare. Höghus. Reklamskyltar. Sopor.
Assur har arbetat mycket i Afrika och verkar ha ett stort personligt kall. Men det är konstigt att han i sin introduktionstext har valt att använda ett slentrianmässigt “vi”. “Vi pratar fortfarande om Afrika som ett enda land”, “Vi vet skamligt lite om vardagslivet i Afrika”. “Afrikaner ser oss, och ser Tintin och den vite riddaren.” Konceptet är att vardagen ska skildras på avstånd, ofta snett från ovan. Jag undrar varför. Flera av motiven är estetiskt vackra men ganska intetsägande; vyerna över stadslandskap till exempel. Att inte möta en enda blick och att flera av de avbildade männen – för det är mest män – har ryggen mot kameran, ger ett oengagerat intryck.

Ett kinesiskt tecken berättar om Kinas närvaro på kontinenten. En målning av ett tomt ansikte från Tahrirtorget symboliserar Egypten efter Mubarakeran. Men efter vardagsliv får jag leta förgäves. Varför göra en så distanserad utställning om förkunskaperna om den afrikanska kontinenten är så dåliga som sägs? Kvinnan och mannen bland kundvagnarna på en varuhusparkering i Botswana skulle kunna vara en personlig bild, men jag får inte veta vilka de är eller vad de symboliserar. Jag får bara veta att “det finns varuhus i Afrika”.
Fotografierna åtföljs av engelska texter av initierade skribenter, bland annat resonerar bloggaren och författaren Minna Salami kring den negativa synen på afrikanska kvinnor och sin ilska efter den svenska kulturministerns reaktion på Makode Lindes tårtperformance på Moderna museet ifjol.
Men trots läsvärda fördjupningar innehåller Assurs Afrikaporträtt för mycket infrastruktur och för lite liv för att bli riktigt gripande och intressant. Utgångspunkten, att ge en annan bild av en hel kontinent, är för bred och vag. Jag frågar mig varför han i stället inte valt att närma sig en stad eller en grupp människor ur medelklassen.

Utställningen finansieras av bland andra Sida, Afrikagrupperna och det delvis Kinneviksägda telebolaget Millicom. Har Assur varit styrd i sitt uppdrag är möjligen det en anledning till att helheten framstår som så sval.
Men mest handlar det om tillvägagångssättet. I det här sammanhanget objektifierar hans distanserade estetik mer än den undersöker. Som publik blir jag bara ännu en av Afrikas ovanifrånbetraktare.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Liao Yiwu: “Jag är den ende som har rymt och lever i frihet”

7th April, 2013

Den kinesiske författaren Liao Yiwu är känd för sin starka kritik av Nobelpristagaren Mo Yan. Nyligen kom hans självbiografi på svenska. Julia Svensson träffade honom för att prata om exilen, Mo Yan och en författares plikter.

– Jag och Mo Yan är två extrema exempel på vad en diktatur kan göra med en författare. Han blev en lögnare som arbetar för regeringen. Jag lever i exil.
Det har snart gått 24 år sedan massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Hos den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu är massakern i allra högsta grad fortfarande levande. I juni 1989, efter protesterna, skrev han den långa dikten “Massaker”. Några månader senare fängslades han, några vänner och hans gravida fru, när de skulle stiga på ett tåg. Den bok som nu kommer, “För en sång och hundra sånger” berättar om vad som hände sen.
– Det är viktigt att fortsätta berätta vad som hände den där natten på Himmelska fridens torg. Det var tjugotusen stridsvagnar mot tretusen människor. Det gjorde mig, från att ha varit en politisk författare, till en politisk kriminell. Men det gav mig också en position som vittnesskrivare.

Vi träffas i ett allrum på ett vandrarhem i närheten av Hötorget i Stockholm. Ett stort gäng unga tyska turister pratar, skrattar och skrapar med sina stolar mot klinkergolvet. Men så ger de sig av med sina stora ryggsäckar.
Liao Yiwu bestämde sig för att fly då han riskerade fängelse när “För en sång och hundra sånger” skulle publiceras i Taiwan och Tyskland. 2011 lyckades han, och hamnade i Berlin, där han bor nu. Han lämnade sin familj, sina vänner och den miljö som är själva källan till hans arbete, Kina.
– Det är värt det. Om jag fortsätter att skriva kommer det jag jobbar för gradvis förändras till det bättre.
– Jag är den ende som har rymt och lever i frihet. De andra är fortfarande i fängelse. Att jag flytt från Kina – jag tror det inspirerar många av de författare som fortfarande lider i Kina.
Liao Yiwu svarar utförligt på frågorna, och skämtar och skrattar flera gånger trots allvaret.

Före Himmelska fridens torg och dikten “Massaker” var Liao Yiwu statsförfattare. När han kom ut ur fängelset hade han blivit lämnad av sin fru och sin dotter, som han sedan har träffat mycket lite under de år som gått. Hans författarvänner slutade också höra av sig, och han levde under en tid som hemlös gatumusikant i Chengdu.
2001 publicerades boken “The corpse walker”, “Likbärarna”, i Taiwan. Denna bok, som ännu inte finns på svenska, består av intervjuer med människor ur Kinas arbetarklass, till exempel en man som städar toaletter.
Boken är bannlyst i Kina men har blivit en storsäljare i både Taiwan och USA.
– Jag fick idén för att jag kände mig som del av samma lågprofilerade grupp som de människor jag intervjuar, en underjordisk osynlig del av Kina.
“För en sång och andra sånger” är en självbiografi, och fokuserar mer på personliga upplevelser än politiska analyser. Det är en levande berättelse om brutala övergrepp, det råa samspelet fångarna emellan och Liao Yiwus två självmordsförsök.
– Att skriva om de traumatiska händelserna var en läkande process. Det var naturligt för mig att skriva om självmordsförsöken. Men jag var rädd medan jag skrev – jag kände rädsla för min omgivning och var också rädd att bli bortglömd. Jag är lycklig över att åren i fängelse inte förstörde mig.

Under vistelsen i Stockholm har han föreläst på Kulturhuset under temat ” konstens roll som vittnesbärare i ett förtyckande system”, som arrangerades av Svenska PEN.
Med på resan har han den kinesiske performancekonstnären Meng Huang, som tillsammans med Liao Yiwu demonstrerade mot valet av Mo Yan under Nobelprisceremoin i december i fjol. En udda protest: de klädde av sig nakna och sprang fram till konserthustrappan, där de snart stoppades av polisen.
När Liao Yiwu nu är tillbaka i Stockholm spar han fortfarande inte på kritiken av Svenska Akademien.
– Mo Yan är en lögnare som arbetar för Kinas regim. Han har sagt att det är “Lika viktigt med litterär censur som med säkerhetskontroll på flygplatser” och att det “inte är någon riktig författare som är fängslad i Kina”.
Mo Yan bemötte Liao Yiwus kritik i en intervju i den tyska tidskriften Der Spiegel för några veckor sedan, i sin första intervju sedan Nobelpriset. Där berättade han bland annat om hur Liao Yiwu valt att tolka en av hans dikter felaktigt, inte som sarkasm utan som en hyllning till Bo Xilai, den avsatte förre detta partichefen i Chongqing. Mo Yan sade också att Liao Yiwu är avundsjuk på Nobelpriset, och att övriga Sichuanbor inte håller med honom i hans uttalanden om att göra Sichuanprovinsen självständig.
Liao Yiwu vill inte kommentera intervjun i Der Spiegel.
– Min anledning att kritisera Mo Yan är för lögnerna han berättar för världen.

 Tycker du att man kan kräva politisk moral av en författare eller konstnär?
– Kanske är det så att i ett fritt land behöver ingen efterfråga moral från författare och konstnärer. Men i en diktatur är det däremot mitt ansvar att utkräva det.

 Är det inte nog att författarens eller konstnärens verk inte orsakar direkt skada för individer?
– Jo, jag håller med, det räcker. Men Mo Yan är utanför den här situationen. Vad han sade till media efter att han fått Nobelpriset skadade direkt andra författare och konstnärers känslor. Det han sa skadade våra hjärtan.

Är det en berömd författares uppgift att skriva om politiska problem?
– Jag kan bara uttala mig från mitt eget perspektiv. För mig är skrivandets plikt och öde att vara ett historievittne och en inspelningsmaskin för vår tid.

I Berlin bor Liao Yiwu i närheten av det livliga Kurfürstendamm, där han trivs. Han har många vänner som stöttar honom. Han mottog ifjol den tyska bokbranschens fredspris och häromdagen tilldelades han också det tyska priset The Aschaffenburg civil courage award.
Han skriver just nu om erfarenheter efter kulturrevolutionen.
– Jag har det bra. Jag har kunnat skriva länge utan att bli avbruten av polisen.
Han känner sig väl mottagen i Europa, och exilen i Tyskland ger honom möjlighet att resa överallt utom till Nordkorea och Kina.
– Jag är fri som en fågel. Men jag kan inte åka hem, säger han.
Han saknar inte att bo i Kina, säger han, men han saknar Sichuanprovinsen. Den kryddiga maten och den lokalt tillverkade spriten.
– Jag ser Kina som ett stort fängelse. Det har varit smärtsamt att leva i diktaturen. Jag tror att Göran Malmqvist i Svenska akademien saknar Kina mer än vad jag gör.

Liao Yiwu om …
… situationen för vännerna Liu Xiaobo och Ai Weiwei: “Det är inte bra för någon av dem. Ai Weiwei är inte fri och Lui Xiaobo är i fängelse. Jag hoppas att de ska få frihet.”
… den arabiska våren: “När protesterna under arabiska våren kom till de kinesiska politikernas kännedom fängslades många författare i Kina.”

FAKTA: Liao Yiwu
Född: 1958 i Sichuanprovinsen i Kina.
Bor: I Berlin.
Yrke: författare, reporter, musiker, poet.
Aktuell med: “För en sång och hundra sånger. Vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse” , en skildring om hans fyra år i fängelse. “Gud är röd” – en bok baserad på intervjuer med runt femton kristna om deras liv och tro – utkommer i april.
Tidigare verk: “The corpse walker: Real life stories: China from the bottom up”, intervjuer med personer i Kinas arbetarklass. Flera av intervjuerna i “The Corpse walker” finns att läsa på tidskriften The Paris Reviews hemsida www.theparisreview.org.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–04–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Träffsäker film om en bebisbesatt kvinna

14th March, 2013

 KONSTRECENSION.“Me seal baby”. Joanna Rytel. Nordin Gallery, Stockholm. Visas t o m 16/3.

Temat för Joanna Rytels senaste film är dagligen på tapeten, om inte i medierna så i tusentals trettio- och fyrtionågontings hjärnor. I “Me seal, baby” spelar Joanna Rytel själv huvudrollen som 38-årig kvinna, besatt av att få barn. Men hon vänder på mediernas slentrianmässiga kvinnokroppsvinkel. Det är pojkvännen, kallad Någon, som är infertil. Det är mycket effektivt, sällan pratades det om att unga killar har sämre spermier än förr och att miljögifter sätter sig i pungen.

Men kvinnans tankar är i centrum. Hur ska hon bli gravid om IVF-behandlingen inte fungerar? Åka på knullturné kanske? Samtidigt hyser hon en uppdämd ilska mot mannen, som vill rädda sin manliga heder och inte medger att det är på grund av honom det inte går. Han har ju dessutom fler chanser att lyckas senare, med en yngre kvinna.Orden kan verka hårda, provokativa, men orättvisan mellan könen är en realitet.

Verket innehåller även färgglada fotomontage i form av kalejdoskop, klurigt sammanfogade av nappar, bebisar och gravidmagar. Jag föreställer mig att de illustrerar en bebisbesatt persons tankebanor.
“Me seal, baby” är politisk och träffsäker. De dräpande kommentarerna rymmer även känslighet och svärta. Rytel använder ofta djur i sina filmer, här är de en symbol för tröst och trygghet. Kvinnan låter sig slickas av en schäfer i ansiktet, sälar parar sig under vatten.
Och när kvinnan till sist blir gravid, hur ska hon då komma undan mörka tankar om vad som kan hända? Det enklaste vore att förvandlas till en säl.

Publicerad i DN Kultur 2013–03–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju Abdellah Taïa. Verkligt mod och vemod

21st February, 2013

Abdellah Taïa behöver inte fiktion för att skriva romaner, verkligheten räcker gott och väl. Ikväll kommer Marockos första öppet homosexuella författare till Malmö. Julia Svensson har träffat honom.

Boken “Frälsningsarmén”, som nyligen kommit på svenska, börjar med en scen ur Abdellah Taïas barndom. I lägenheten där familjen bodde, i staden Salé i Marocko, fanns tre rum. Ett för hans far, ett för hans storebror och så vardagsrummet, där hans mor sov tillsammans med de åtta yngre barnen.
Faderns rum var föräldrarnas kärleksnäste och han hade utvecklat en sexuell strategi för att locka sin fru till sig. Uppvaktningen som bestod i att han, som vanligtvis var en stor talare, kröp ihop tyst i ett hörn. När han gjorde det visste alla vad som väntade.
Abdellah Taïa skrattar lite när han berättar.
– Detta är helt sant, jag behöver inte överdriva. Det var som teater för oss. Vi visste allt om våra föräldrars sexuella vanor.
Vi träffas i Stockholm, Abdellah Taïa har nyss flugit in från Paris, där han bor sedan fjorton år.
Han säger att han inte har användning för fiktion. Han skriver om saker som hänt honom, på ett litterärt vis. Hans böcker är intima skildringar av relationer, ofta mellan män. Romanen “Ett arabiskt vemod” berättar bland annat om ungdomen i Marocko. Där var han utsatt på grund av sin sexuella läggning och sitt feminina utseende – och lyckades just undkomma en gruppvåldtäkt.

“Frälsningsarmén” är hans första roman. Den gavs ut för sju år sedan och dessförinnan hade han skrivit två novellsamlingar. I boken återger han scener ur livet med familjen i Marocko. Hur han blev förälskad i sin storebror och kände sig sviken när brodern gifte sig med en kvinna. Och hur hans möte med västerlandet, i Genève, började med att han blev sviken av en man, som aldrig dök upp på flygplatsen som han lovat.
– Boken handlar om vem jag var i gruppen, min familj, och hur personerna i gruppen påverkade varandra. När jag kom till Genève som 25-åring var jag utanför gruppen. I det kapitlet berättar jag hur Abdellah, som drömt om det trygga livet i Europa, blev tvungen att vandra omkring på gatorna.
Abdellah Taïa pratar ymnigt och med mjuk röst, inte särskilt fort. Han berättar att han började föra dagbok på franska, för att lära sig språket bättre. Sedan föll det sig naturligt att skriva böckerna på franska.
– Franska i Marocko är de rikas sätt att skilja ut sig från arbetarklassen. När jag började studera fransk litteratur i Marocko förstod jag att min franska var riktigt dålig. Men jag blev friare när jag skrev på franska, jag tror det var för att det språket inte kontrollerades av min familj.
– I Marocko sa man till mig att jag var “gay och fattig och aldrig skulle komma någon vart”. Det är en revansch att skriva på franska.

I samma veva som boken “Le Rouge du Tarbouche” gjorde succé i Marocko 2006, kom han ut som homosexuell i hemlandet. Det blev skandal, både i offentligheten och i hans familj.
– Jag vet inte var jag hittade mod. Men jag förstod att jag måste konstruera en diskurs för att tala om homosexualitet i Marocko.
2009 skrev han ett brev riktat till sin mor i tidningen Tel Quel, Marockos motsvarighet till Time Magazine.
– Det var ingen hämnd utan för att säga något med mening. Jag ville att min familj skulle förstå, att jag var homosexuell var inget jag hittat på i Paris, utan det var jag också bland dem. Ett år senare dog min mor.
Abdellah Taïa besöker Marocko flera gånger om året och han har blivit ett språkrör för homosexuella i de arabiska länderna; till exempel har han skrivit en artikel om homosexuellas rättigheter i The New York Times.
– Homosexuella existerar fortfarande inte officiellt i Marocko. Men det händer mycket, på internet till exempel. Och sedan den arabiska våren har vi fått fem arabiska gaytidningar och till och med en gayradio, i Tunisien. De som kämpar för frihet tar mycket stora risker, och är modiga.
Abdellah Taïa är särskilt glad just nu. “Frälsningsarmén” har filmatiserats, med honom själv som regissör. Han plockar fram sin kamera och visar bilder av dem som ska spela honom i olika åldrar; den 15-årige killen Younes, som drömmer om en skådespelarkarriär, och den 25-årige skådespelaren Karim Ait M Hand.
– Det var egentligen för att studera film och bli filmskapare som jag flyttade till Paris. Men livet kan ta dig på många vägar, innan du når dina mål.

FAKTA: Abdellah Taïa
Född: 1973 i Rabat i Marocko.
Bor: I Paris.
Yrke: Författare och filmskapare.
Tidigare böcker i urval: Ett arabiskt vemod (2008, på svenska 2012), Infidèles (2012), Le jour du Roi (2010).
Aktuell med: Boken “Frälsningsarmén” på svenska. Han har också gjort film av “Frälsningsarmén”, som har premiär i Frankrike senare i år. Kommer till Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek ikväll kl 19.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–21. 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bakom det evigt vackra

14th February, 2013

BOKRECENSION. Katherine Boo. Bakom det evigt vackra (Behind the beautiful forevers). Marcus förlag. Övers. Janne Carlsson.

Kumar bodde i Bombays största slumområde Dharavi. ”Bodde”. Om natten sov han i den smutsiga lokal där han om dagarna sorterade plastavfall från länder i väst, bland annat Sverige. Kumars stora bekymmer var hans hand; ett par år tidigare hade han skadat sig på plastskärarmaskinen. Hans lön, 680 kronor i månaden, gick fortfarande till sjukhuskostnader. Han kunde aldrig hälsa på sin familj på landsbygden i norra Indien.
Jag intervjuade Kumar 2008. Jag träffade honom två gånger men jag kommer aldrig glömma vare sig honom, bergen av sopor, eller lukten han levde i.
Minnet framkallas extra tydligt när jag läser New York-journalisten Katherine Boos reportagebok ”Bakom det evigt vackra”.
Boo, som tidigare rapporterat om urban fattigdom i USA, kom 2007 till Annawadi, ett mindre slumområde vid flygplatsen i Mumbai. Hon stannade i fyra år.
Hennes bok är gestaltad som en roman men befolkas av familjerna hon lärde känna. Riktiga namn, autentiska händelser, verkligt vardagsliv. På sätt och vis handlar den också om Kumar.

De flesta kortare reportage som skrivs om slumområden har till uppgift att vinkla fram något sorts framtidshopp ur de svåra förhållandena. Att som Boo komma riktigt nära är den ansträngning som krävs för att belysa situationen på ett rättvist sätt. Annawadi, som har drygt 30 000 invånare, syns på vägen från Mumbais flygplats till centrum. Området ligger bakom en mur, som i boken pryds av reklam för klinkerplattor: ”Beautiful forever” står det, upprepade gånger. Evigt vackra. Den muslimske sopletaren Abdul Husains mor Zehrunisa önskar sig klinkers. En olycksbådande dröm; när de börjar renovera sitt skjul blir den enbenta grannkvinnan Fatima så avundsjuk att hon i desperation tänder eld på sig själv och ger familjen Husain skulden. Så en rättsprocess, präglad av falska vittnesmål och poliskorruption, som fullständigt utarmar familjen. Straffsystemet är en marknad där de fattiga är dömda att förlora.

I bakgrunden hotar bulldozrarna som ska göra plats för bostadshus åt en växande medelklass, precis som i Dharavi. De utlovade små lägenheterna med rinnande vatten kommer dock sällan sluminvånarna till del, de köps upp av förmögna, som hyr ut dem dyrt.
Det Susanna Alakoski nyligen skrev i Dagens Nyheter stämmer även hos Boo: utöver bristen på pengar har fattiga samma problem som rika: skilsmässor, psykiska besvär, sjukdomar. Fattigdomen gör dem bara ännu svårare. I Annawadi adderas ytterligare problem: brist på rent vatten, infekterade råttbett, stenlunga och tbc (priset för att jobba med sopor), och sjuka barn som mördas på grund av kostnaden för vård.
Boken har belönats med Pulitzerpriset. Det är välförtjänt. Katherine Boo har skrivit ett gripande och empatiskt porträtt av det fruktansvärda livet i den meritokratiska staden, med schwung i både språk och berättande.
Fokus ligger på fattiga kvinnors och barns förutsättningar i den globala ekonomin; till exempel hur den ekonomiska krisen 2008 påverkade en indisk sopletare. Annawadi är en plats där kvinnor och barn tar sina liv, av hopplöshet. Boo ställer relevanta frågor. Vad är ett liv? Vad är det värt? Och för vem?

I Mumbai lever halva befolkningen i provisoriska bostäder. De relativa nivåskillnaderna mellan förmögna och fattiga, skriver Boo, skiljer dock inte sig nämnvärt i Mumbai, New York eller Nairobi. Men, undrar hon, varför exploderar inte fler ojämlika samhällen inifrån? Hon svarar själv på frågan: När kast och religion spelar mindre roll individualiseras hoppet, men också ilskan. Maktlösa individer ger andra maktlösa individer skulden för vad de saknar.
Historien om de vackra klinkerplattorna är en träffande metafor för hur den mediala berättelsen om Indiens otroliga tillväxt och nya medelklass hjälper till att hålla slummens invånare i schack.
Drömmarna – att den som anstränger sig tillräckligt ska få ett bättre liv – är tyvärr det enda av Indiens ökande välstånd som sipprar ned till Annawadi. Och de är också skälet att fattiga från landsbygden – där nöden är av annan sort – fortsätter att strömma till ett sedan länge överfullt Mumbai.

Publicerad i Magasinet Arena #1 2013.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Intervju Margò Fallai. Intensivt liv i modets tjänst

9th February, 2013

Margò Fallai var en av de första som importerade haute couture till Sverige. Hon har drivit butiker för Yves Saint Laurent och var den som började sälja Versace i New York. Nu berättar hon om sitt liv i en ny bok.

Margò Fallai kommer ut i butiken. Blont hår. Höga svarta klackar, svarta byxor och en jacka med pälskrage av tvättbjörn. På fingrarna bär hon guldringar och i handen har hon en handväska från Dior med assymetrisk knäppning.
Butiken Maruschka de Margò på Birger Jarlsgatan i Stockholm drivs av hennes dotter Maruschka. Men Margò har hand om inköp, skyltning, webb och allt kreativt. De blandar kända internationella designers, som Versace, Norma Kamali och Alaïa med svenska, till exempel Camilla Thulin. Maruschka-butiken har även en egen kollektion, med tweed-jackor inspirerade av Chanel. De samarbetar med Chanels tidigare fabrik i Skottland.
När vi sitter i loungen på Nobis hotel vid Norrmalmstorg beställer Margò en dubbel espresso (kaffe går bra före klockan tre). Hon tar av sig ytterjackan, och blottar en pälskavaj med leopardmönster, som tryckts av “en liten kille i Florens”. Sedan börjar hon berätta.
– Jag minns ett plagg jag sydde, det var länge sedan. Jag hade fått pappa att köpa ett hallonrosa tyg i kraftig poplin. Jag hade fått för mig, utan utbildning, att sy en volangkjol. Den blev fin på framsidan, mycket vidd, med rynkade volanger. Det var ingen som hade något liknande, det var därför jag sydde. Men jag har egentligen aldrig lärt mig sy, jag har varit omgiven av skickliga sömmerskor och skräddare hela livet. Det fanns många fler förr än det gör idag.

Margò Fallais föräldrar, som hette Sjöblad i efternamn, tillverkade och sålde pälsar i Göteborg. Hon var enda barnet och föräldrarna jobbade jämt, så när hon inte var hemma med sin guvernant tillbringade hon mycket tid i deras butik.
När hon blev lite äldre tog hon kommandot. På hennes inrådan flyttade föräldrarna butiken till Arkaden i centrala Göteborg. Den nya butiken fick namnet Boutique Margot (hon lade till ett t för att namnet skulle passa in grafiskt i logotypen).
Efter ombyggnaden blev butiken ironiskt nog så fin att inte ens de förnämaste göteborgarna vågade sig in. Samtidigt kom en period av varma vintrar, då efterfrågan på pälsar var låg.
– Jag hjälpte mina föräldrar att hitta alternativ. Körsnärerna fick börja sy kläder istället.
Egentligen hade hon tänkt sig en bana som plastikkirurg, som hjälpte människor efter olyckor. Men det blev psykologistudier i Lund. Tillsammans med sin svarta släthåriga tax Platon bodde hon i Zetterwallska villan på Sandgatan 14, som på den tiden var ett studentboende för flickor, där pojkar inte var tillåtna. Tack vare de akrobatiska övningar som utfördes för att hoppa över staketet till och från pojkarna kallades huset “Lufthopperiet”.
Men studentlivet var inget som lockade.
– Sprit och vilda fester var inte min grej. Jag läste in mycket på kort tid och tillbringade större delen av tiden med mina böcker. Nöjeslivet skedde på annan ort. Jag hade ju varit mycket utomlands och träffat vänner. Så jag körde min bil till Göteborg eller ned i Europa om helgerna.
När pluggandet var över flyttade hon hem till Göteborg.
– Den internationella scenen fanns inte på 60-talet, inte för unga människor. Det var en händelse att jag hamnade i Paris och såg plagg jag inte sett i Sverige. Det unga modet fanns bara här, inte ens i Italien där jag varit med mina föräldrar. Där fanns fina tyger men inget mode, säger Margò Fallai.
Hon lärde känna blivande stjärnor som Sonia Rykiel och Kenzo, men de var inte organiserade på den tiden, utan man träffade på varandra i små ateljéer. Kundunderlaget i Göteborg var en elegant borgarklass, som var på utdöende. Men även Stockholms övre skikt lockades söderut av Boutique Margots utländska sortiment.
– NK:s franska var jättedyrt, damigt och skräddat. Det jag sålde var ungt och inte i den prisklassen. Mitt mål har alltid varit att blanda billigt och dyrt. Att bara klä fina damer är inte inspirerande.
Margò gifte sig med Pietro “Peppe” Fallai i Göteborg, och tillsammans startade de åtta Boutique Margot i Sverige. Den andra i Stockholm, men senare även en i Malmö, som låg mittemot NK (nuvarande Hansa). Kunderna identifierades genom de välkända påsarna med regnbågsfärgade ränder.
Under den här jobbintensiva perioden fick de två barn, Maruschka och Anatole. Margò berättar att hon gjorde precis som sina egna föräldrar; anställde en barnflicka för att hinna arbeta.
– Det hade inte gått annars. Jag var enda barnet, hade inga syskon, och hade inte sett en baby i hela mitt liv. Jag behövde professionell hjälp. Jag har alltid trott på proffs.
– Det var bara kvinnor som lade sig i det där. Jag tror det handlar om avundsjuka. Jag levde mitt liv som jag ville, men många på den tiden var tvungna att fråga sina män för att göra vad som helst. Sedan var det väl ingen som var beredd att jobba så mycket heller, det måste man göra för att kunna leva oberoende.
– När jag frågar om hon tycker att hon offrat något för karriären säger hon att hon har varit privilegierad att hålla på med ett yrke hon tycker om.
– Då kan man offra ganska mycket utan att kalla det för offer. Men det är svårt att ha både familjeliv och en intensiv karriär.
Nu har hon flera barnbarn, och med Maruschkas dotter Mirabelle tillbringar hon mycket tid.
– Jag tyckte inte att barn var så roligt då, det var för mycket stress som företagsledare. Men nu tycker jag att det är roligt, jag hade ingen aning om att treåringar var så smarta! Det är klassiskt att man har mer tid att uppskatta sina barnbarn.
Efter skilsmässan tog Peppe över butikerna i Sverige, medan Margò flyttade till Los Angeles med sin nye man Tom Axell, för att driva Yves Saint Laurents butik Saint Laurent Rive Gauche i Beverly Hills. Hon bodde där i fyra år, men hon trivdes aldrig riktigt . Mest för att det varken fanns något kulturutbud, eller människor med intellektuella intressen. Yves Saint Laurent, vars plagg hon tidigare älskat, tappade också i aktualitet.
– Under slutet på karriären var han inte konstnärligt produktiv.
Versace var däremot ung och ny, och inte representerad i USA. När hon fick möjlighet att samarbeta med honom i hans första New York-butik, ett skyltfönster för hela världen, var det ingen tvekan.
– Jag hade saknat Italien under tiden i Beverly Hills. Och New York är oerhört inspirerande, det är det enda ställe jag längtar tillbaka till. Det finns en snabbhet där, och ett flöde av idéer. Människor reagerar snabbare på allt som är nytt och fantastiskt. Och det fanns folk som hade råd att köpa kläder på det impulsiva sättet.
Boken om Margò Fallai handlar om hennes anmärkningsvärda arbetsliv och resor, blandat med roliga anekdoter, som när hon var på dejt med prins Juan Carlos av Spanien, eller galopperade över Tylösands golfbana.
Men det finns stycken där livets svårigheter skymtar fram. Till exempel att hennes dotter drabbades av anorexia i tonåren, eller att hon bara omger sig med manliga vänner.
– Jag har alltid haft för mycket att göra på egen hand för att ge mig in i relationer med kvinnor. När jag har försökt har det inte slutat bra, det har varit skvaller och avundsjuka.
– Det är klart att det finns undantag. Men sedan jag var liten har jag alltid haft män omkring mig. Jag är uppfostrad med många fjollor på besök hemma – mamma var ju också i modebranschen. Det var roligt och intellektuellt stimulerande.
Margò fyller 72 i år, men har inte lust att sluta arbeta och hon försöker träna ofta för att hålla sig i form, yoga till exempel. Men hon hinner inte så mycket som hon skulle vilja.
“Att bejaka det fysiska åldrandet är inte min melodi”, lyder de första raderna i boken. På sidan 182 har hon placerat ett klassiskt citat av författaren Virginia Woolf: “Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen”.
– Alla journalister har frågat om Virginia Woolf-citatet, säger hon. Det är mycket tal om åldrande överallt idag, det är en intressant fråga för allmänheten. Jag brukar säga “chacun a sa façon”. Lev ditt liv på ditt sätt, det är vad jag menar. Gör vad du tror på själv, det angår ingen annan. Men att göra det kan vara oerhört provocerande i olika sammanhang. Jag tror det handlar om jantelagen.
Det är flera projekt i görningen. Innan vi träffas har hon haft möte med en graffitikonstnär samt pratat med en inredningsarkitekt, inför den nya butiken som öppnar veckan efter påsk. Den kommer att ligga mer mitt i smeten än den nuvarande lokalen, på Stureplan, vid ingången till Sturegallerian.
– Vi vill locka fler unga människor, och att folk lätt ska kunna slinka in efter jobbet.
Hennes eget hem ligger just nu på Östermalm, men den stundande flytten ska gå till ett hus på Djurgården, där hon först bodde när hon och Peppe kom till Stockholm. Hon gillar att kunna ta en promenad i naturen på morgonen, med sin svarta släthåriga tax Marcel.
– Svarta släthåriga taxar. Det har det alltid varit.

FAKTA: Margò Fallai
Född: 1941 i Göteborg.
Bor: på Östermalm i Stockholm, men ska snart flytta till Djurgården.
Familj: Dottern Maruschka och sonen Anatole, som också är entreprenör. Barnbarn. Den svarta släthåriga taxen Marcel.
Bakgrund: Grundare till Boutique Margot-kedjan och en av de första som introducerade haute couture i Sverige. Har drivit Saint Laurents Rive Gauche-butiker i Stockholm och Beverly Hills, och Versacebutik i New York.
Aktuell med: Boken “Margò Fallai – modedrottningen”, om skrivits med hjälp av journalisten Karina Ericsson Wärn.
Böcker på nattduksbordet: “Chanel: The Vocabulary of Style” av Jerome Gautier, och “The Little Black Jacket: Chanel s Classic Revisited” av Karl Lagerfeld och Carine Roitfeld.
Lyssnar på: Har abonnemang på operan. Lyssnar på klassisk musik, gärna Verdi, Wagner och Mozart, och worldmusic, gärna sydamerikanskt.
Favoritkonstnär: Goya. Han har humor, är en grym kolorist och kan fånga situationer.
Favoritdesigner: Azzedine Alaïa, bland de nu levande. Alexander McQueen var den störste på 2000-talet. På 1900-talet Yves Saint Laurent och Coco Chanel.
Favorit i det aktuella kulturutbudet: Baletten “Törnrosa” med Marie Lindqvist som Carabosse, den elaka häxan och “Turandot” med Nina Stemme. Båda på Operan i Stockholm.

Margot Fallai om …
… Yves Saint Laurent: “Han var den modeskaparen som älskade kvinnor mer än någon annan. Han har gjort allt för att framhäva kvinnors självständighet och styrka.”
… den internationella modescenen idag: “Den störste under 2000-talet var Alexander McQueen. Efter honom är det ingen som är hundra procent. Men man kan i bästa fall plocka ett par plagg i varje kollektion. Men i de här tiderna är det många som hellre investerar i ett klassiskt plagg som kan hänga med länge.”
… det svenska modeundret:“Jag tycker att det är ganska intetsägande vardagsplagg utan design. Jag tror inte att det är någon av dem som skulle klara sig på egen hand utomlands där det finns konkurrens. Ett märke som Acne lever mycket på sin image, att vara svensk, det är ett bra säljargument.”

Publicerad i Sydsvenskan 2013–02–09.

Postat av Julia Svensson - Kommentera