Julia Svensson

Intervju Kerstin Ekman. Grand final i deckarbranschen

31st December, 2012

Kerstin Ekmans roman “Händelser vid vatten” har röstats fram till den bästa svenska kriminalromanen. Men är den ens en kriminalroman? Julia Svensson har träffat henne för att prata om mord, litteratur och natur.

Kerstin Ekman minns att hon inte alls tänkte skriva någon deckare. “Händelser vid vatten” skulle bli en traditionell roman. Hon tänkte mer på berättelsen, människorna och landskapet. Men sedan tillägger hon:
– En bra bit in i romanen sa jag till min man: “jag håller visst på att skriva en deckare”. Jag kom underfund med att historien måste få en upplösning. “Händelser vid vatten” är en deckare i avseendet att den handlar om två bestialiska mord och ett tredje arton år senare – och att de får en lösning efter all denna tid.
– Men det var för dunkelt för att polisen skulle klara av det. Det fordrade någon med kännedom om trakten och människorna där.
Hon är glad, och förvånad, över att ha vunnit Sydsvenskans omröstning, trots att “Händelser vid vatten” både fick Augustpriset och Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman när den kom ut 1993.
– Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.

“Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman om byn Svartvattnet i norra Jämtlands fjälltrakter, tar sin början på midsommarafton i början av 70-talet. Lärarinnan Annie Raft kommer till byn med sin sexåriga dotter. De ska bo med Annies pojkvän på kollektivet Stjärnberg. Men han kommer inte och hämtar dem vid bussen som bestämt. När de försöker hitta vägen i skogen på egen hand får de syn på ett blått tält. På närmare håll upptäcker Annie att camparna, ett ungt par, inte sover. De är döda, och deras kroppar är fulla av knivhugg.

Det är en tidig måndagsmorgon, det har gått några dagar sedan Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin lämnade snökaoset på sin gård i Roslagen. Utanför Samfundet De Nios hus på Östermalm i Stockholm står en grå Mitsubishi. Deras Stockholmshem är en hyreslägenhet ett par trappor upp i samfundets hus. Kerstin Ekman visar in i salongen, där det finns en kakelugn och där möblerna går i gröna toner. Hon bjuder på kaffe och småkakor och säger att det är roligt att “den här gamla romanen” fått liv igen.
– Själva upprinnelsen till historien var att jag var ute och gick, med hunn. Jag gick förbi en ström. Plötsligt så var det ett blått tält, som stod ganska nära strömmen. Och jag tyckte att det var så ruskigt på något sätt, att sova där.
– Varför tyckte jag att det var så ruskigt? Jag som har sovit så mycket i tält? Jo, strömmen gör att man inte hör någonting.
– Jag skapade Annie för att jag såg för mig en ung kvinna i denimkjol som vandrade upp i terrängen med en liten flicka vid handen. Och jag tänkte “så fruktansvärt vansinnigt” att gå med ett litet barn i den här terrängen.

Jag har läst att boken inspirerades av ett verkligt mord på två holländska turister?
– Det förekom spekulationer om att jag hade tänkt på Appojauremordet också. Men det föll mig inte in. Leif GW, som i och för sig är en gammal raring, tutar om det där jämt. Men det har han inte en aning om. Däremot tänkte jag på ett ruskigt mord i Frankrike när jag var ung flicka, på turister som tältade.
I början av 1970-talet flyttade Kerstin Ekman och hennes man Börje Frelin till Valsjöbyn i Jämtland. Byn har samma geografiska läge som Svartvattnet, och det var där hon skrev “Händelser vid vatten”.
– När jag skrev berättelsen gjorde jag en stor karta. Det är en skildring av trakten och handlingen är beroende av hur de rör sig i terrängen. Myrarna, fjällån och fjällstugan. När jag jämför den med den reella kartan över Valsjöbyn är det mycket som är annorlunda. Folk som bor i byn har förstås läst in verkliga personer i karaktärerna, det gör de alltid.
Hur kommer det sig att ni flyttade dit?
– Det var min man, han åker omkring med mig som en koffert, haha. Vi bodde först utanför Härnösand, där han hade en tjänst på högskolan, han är musiklärare och musiker. Men han ville ha något annat, jaktmarker och skog. Så vi flyttade till Valsjöbyn. Jag tyckte inte alls om idén först – men nu är det jag som längtar mest tillbaka dit.
Romanens huvudpersoner har alla en roll i mordgåtans upplösning, men deras livsöden är i sig intressantare än själva mordet: Genom lärarinnan Annie Raft får man inblick i Stjärnbergskollektivet – som lever utan el och tillverkar getost under ledning av den hängivne kollektivbocken Petrus, en dogmatisk karl med smuts i skägget.
Tonårspojken och halvsamen Johan Brandberg är född i byn, men jagas bort av sina våldsamma bröder. Läkaren Birger Torbjörnsson är den mest klassiske deckarfiguren av de tre – han är överviktig, har äktenskapsproblem och måste ständigt hjälpa ortsbefolkningen med deras krämpor.
– Birger kom till för att jag tycker om den sortens män. Precis som jag tycker om Leopold Bloom i “Ulysses” av James Joyce. Han är manlig men accentuerar inte sin manlighet med aggression och arrogans. Han är en genuint snäll människa.
En viktig del i boken var att skildra utanförskapet i glesbygden. Kerstin Ekman läste en norsk socialpsykologisk avhandling om att männen i norra Sverige blir över, kvar i jakten, brännvinet och snuset. Medan kvinnorna utbildar sig och flyttar, något som idag är mer av en allmän sanning än för några decennier sedan.
– “Händelser vid vatten” handlar om en marginaliserad och utsatt människa, som begår de här handlingarna. Som inte kan kontrollera sitt mörker.
– I byn finns ett ideal av ytlig manlighet som kan bli ganska farligt. Enstöringen som ballar ur är det yttersta exemplet på det här utanförskapet.
Jag tycker du beskriver den här tiden, början av 1970-talet, på ett träffande vis. Men en detalj jag undrar över är Ylja, den frigjorda kvinnan Johan bor hos en tid. Hon har papperslakan och papperstrosor. Hade man det?
– O ja! Jag kommer ihåg att en väninna till mig hade ljusblå papperstrosor, som hon slängde i utedasset på sommarstället. Det är en mycket tidstypisk detalj, slit- och släng-mentaliteten på 60-talet. Sedan kom vårt dåliga samvete, då vi skulle återvinna.
Kerstin Ekman fick sitt första litterära pris, Sherlock-priset, för “De tre små mästarna” (1961), en detektivroman som utspelade sig i Norrbotten. Boken “Dödsklockan” (1963), som blev film 1999, hamnade som nummer femton i Sydsvenskans omröstning.
– Före deckarna hade jag skrivit två ganska små romaner. Jag vågade inte skicka in dem till något förlag, för jag var säker på refus. Men det här deckarskrivandet som började lite på skoj, det var nyttigt. Det var så jag lärde mig att konstruera en roman. Men deckargenren har sina begränsningar, även om man försöker förnya den. Jag kände mig instängd till slut.
– Jag har märkt att när jag läser om en riktigt bra deckare har jag oftast glömt hur det gick och vem mördaren var. Det är andra kvaliteter som gjort att jag vill läsa boken på nytt.
Även i “Händelser vid vatten” har mordet en central roll. Och härom året skrev du boken “Mordets praktik”, en tolkning av Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas”. Vad är det med mord som intresserar dig?
– En våldsam berättelse är för författare ett verksamt nav att lägga en roman kring. Det är inte ovanligt i skönlitteratur. Flauberts Emma Bovary går mot sin kvalfulla död och den finns redan från början inbyggd i historien, i hennes våldsamma begär. Och Dostojevskijs Raskolnikov i “Brott och straff” cirkulerar kring sitt fasansfulla mord på pantlånerskan.
– Berättelsen kommer att kretsa kring den mörka punkten. I min trilogi “Vargskinnet”, sker det i början ett spädbarnsmord. I alla tre romanerna kommer den berättelsen att återverka. Och de är sannerligen inga deckare, de böckerna.
Jag har särskilt reagerat på stycket i “Händelser vid vatten” där Johan frågar sig “om man kan se in i sitt eget mörker och om det rent av är ens skyldighet att göra det. Eller om man framkallar mörkret och gör det till sitt eget genom att kela med det.”
– Jag har en känsla av att detta är vad som hänt med deckargenren. Jag menar inte att man ska skriva idealistisk litteratur. Men det finns en risk när man skriver deckare att skildringar av de mörkaste sidorna i människor blir till underhållning. I en svensk deckare jag nyss läst är det så. En bok jag beundrar är PD James “A Taste for Death”. Det är en bra bild av den kalla, beräknande egoistiska ondskan, men boken är skriven med så hög litterär kvalitet att du tar det på allvar, det är inte bara underhållning.
Många deckare utspelar sig i städer. Men redan i dina tidiga böcker skrev du om landsbygden, fastän du bodde i Uppsala då.
– När jag höll på att skriva deckare på 1950- och 1960-talet tyckte jag att landsbygden och det nordliga Sverige var väldigt underbeskrivet. Det var konstigt, för det lockade mig att skriva om det här. H-K Rönblom skrev också om små orter, men då la han sin hjälte på ett pensionat, och så stirrade han ut på fälten. De vistades inte i landskapet och naturen.
– Jag tyckte också att det fattades vanliga människor. När jag skrev “Dödsklockan” var jag på väg från deckargenren. Då tänkte jag: måste man ha det här “mordet i biblioteket”? Det var alltid överklassmiljöer och det blir ju trist i längden.

Kerstin Ekman kallar på sin hund Stella, en elva år gammal norrbottenspets. Stella har svårt att vakna, men kommer sedan stapplande över parketten, nymornad. “Här kommer en sjusovare! En sån tokig vovve”, säger Ekman med kärlek.
Promenaderna med Stella är en av anledningarna till att hon vill bo på landsbygden.
– Just nu är det mycket tyst omkring oss, som det alltid är förresten. Det finns mycket sällskap. En del figurer är roliga – som hararna som om våren boxas med framtassarna när de strider om honorna. Stora hundlika spår efter varg skrämmer oss för hundens skull. Jag har en äng med en osannolik artrikedom och den skulle jag inte vilja skiljas från för allt i världen. Fast nu sover den under snön.
Jag upplever att naturen har den egentliga huvudrollen i “Händelser vid vatten”.
– Ja, för mig hade den en huvudroll när jag skrev romanen. Och det gäller inte bara hotet från en aggressiv avverkningspolitik utan att människor i dessa trakter är så djupt beroende av skogen, vattnen och fjället. De är absolut inga natursvärmare och kanske inte ens särskilt medvetna om sitt beroende.
I bakgrunden hörs ständigt det ödesmättade ljudet från avverkningsmaskinerna. Är de ett större hot mot byns invånare än mördaren?
– Vi har och vi måste ha en skogsnäring. Men ännu är vi långt ifrån det tillstånd där ekonomisk vinning balanseras mot naturvärden och vi är långt ifrån full förståelse för hur viktig artrikedomen är.
– Men när människor berövas det som varit ett naturligt inslag i deras miljö, när skogsskiften kalavverkas, när vattenfall byggs ut, när en bäck som varit lekplats för öring torkar ut efter en trakthuggning – då betyder det sorg och vilsenhet.

FAKTA: Kerstin Ekman

Född: 1933.
Uppvuxen: I Katrineholm.
Bor: På en gård i Roslagen.
Ledamot av Svenska Akademien, avgick 1989. Ledamot av Samfundet De Nio.
Verk i urval: Tetralogin “Kvinnorna och staden”, trilogin “Vargskinnet”, essäsamlingarna “Herrarna i skogen” och “Se blomman”.
Aktuell med: Romanen “Händelser vid vatten” (1993) har blivit framröstad i Sydsvenskan till den bästa svenska kriminalromanen.
Skriver på: Filmmanus till “Grand final i skojarbranschen” som kom 2011, tillsammans med Annika Thor.

De 3 bästa svenska kriminalromanerna – enligt Kerstin Ekman.

1. “Mannen på balkongen”. Några av Sjöwall/Wahlöö-böckerna var bra när jag läste dem. Men jag måste reservera mig för den politiska ideologin som gjorde att det blev väldigt stereotypa samhällsskildringar, som drog ned böckerna. Ju längre de höll på desto tydligare blev det doktrinära draget.
2. Leif GW Perssons “Faller fritt som i en dröm”, som handlar om Palmemordet. Han har en kunskap om polisarbete som gör att alla andra verkar barnsliga.
3. H-K Rönbloms böcker väcker en nostalgikänsla hos mig. Hans romaner skildrar Vardagssverige. Förutom att han är en väldigt god stilist så finns i “Död bland de döda” och “Bok över obefintliga” en bild av ett land som har försvunnit. Du tänker inte så här längre, de sociala koderna som beskrivs här finns inte längre. Jag härmade honom lite när jag började skriva.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–31. Artikeln på Sydsvenskan.se.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Känsloladdade minnesbilder

13th December, 2012

Nina Bouraoui skriver vackert och stilistiskt genomarbetat om ett överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam under hennes sista år i Algeriet, skriver Julia Svensson.

BOKRECENSION. Nina Bouraoui. Enstörig. Övers Maria Björkman. Grate förlag.

När den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui var fjorton år lämnade hon landet där hon växte upp, Algeriet.
Hon har sedan dess bara återvänt i fantasin; landet utgör kuliss i stor del av hennes författarskap. “Enstörig” är, har hon sagt, den sista romanen på det här temat. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och kompletterar hennes trilogi om ungdomen, tillsammans med “Pojkflickan” och “La vie heureuse” (ej på svenska).
Huvudpersonen Alya tittar ut genom sitt fönster i familjens lägenhet i Alger. Hon konstaterar att ljuset alltid är detsamma, men att allt annat tar slut. Det är nyår 1979 och det nya decenniet inväntas med rädsla i Alger. Men det värsta har redan hänt i trettonåriga Alyas liv; ett år tidigare försvann hennes bästa vän Sami spårlöst.
Alya är inte sig själv. Hon har “mist sin längtan efter medmänniskor och längtan efter det okända”. Så hon spelar tennis mot sin vägg i timtal, som om det vore sitt eget hjärta hon slog på.
Romanen är en medvetandeström där handlingen framåt är underordnad tillbakablickarna. I minnet rymmer Sami och Alya från en skolutflykt och reser på semester med hans psykiskt sköra mamma, som låter dem “känna på livets njutningar”, det vill säga smaka på vinet.
Bouraoui väver in Algeriet i berättelsen och skapar bilder ur minnet, det påminner om Marguerite Duras förhållande till Vietnam. Kanske är det distansen på ett par tre decennier som gör att landet framträder som ett album av vackra gulnade fotografier. Myten om torrflodskvinnan. Maneter som flyter likt plastpåsar. Den varma vinden, som för Alya är kärlekens vind. Språket är lastat med känslor och liknelser, men texten förblir här estetisk, exakt, och på gränsen till prosapoetisk.
Nina Bouraouis stil är väldigt fysisk, och hon är bäst när hon gestaltar. Läsningen störs tyvärr lite av de existentiella resonemang som kantar historien. Meningar som “Jag sa inom mig att vår ålder var som kläder som var för små för oss” och “Förut var jag ofta rädd att jag skulle bli biten av en orm; senare förstod jag att ormen anspelade på könet”. Dessa framstår snarare som efterkonstruktioner från ett vuxen som i psykoanalys satt ord på sin barndoms känslor.
Därmed inte sagt att romanen inte är läsvärd. För det är den. Ett vackert och stilistiskt genomarbetat överdåd av kött, blod, sorg, sexualitet och skam. Men inte så stringent som Bouraoui-läsare är vana vid.

Publicerad i Sydsvenskan 2012–12–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Översatt till franska

5th December, 2012

Domkyrkoforum i Lund av Carmen Izquierdo.

Till min stora stolthet har den artikel jag skrev i DN om Kasper Salin-priset översatts till franska av Le Courrier de l’Architecte. Finns att läsa här.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Kasper Salin-priset. Svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn

17th November, 2012

I går kväll fick Domkyrkoforum i Lund Kasper Salin-priset vid årets Arkitekturgala. Julia Svensson gläds åt ett nytt stadsrum i Lund och en ny stjärna på den svenska arkitekturhimlen.

Om man ser de tre nominerade som klädesplagg: Tåkerns naturum är ett par snajdiga snickarbyxor. Årsta kyrka är en klassisk kostym av modernt engelskt snitt, med en välsittande vit skjorta innanför. Domkyrkoforum är en asymmetrisk klänning från Acne – tillräckligt cool för världens modernaste land.
Vad säger detta om vår tid? Kanske att Sverige inte återhämtat sig tillräckligt från modernismen för att till fullo kunna uppskatta Johan Celsings tegelkub i Årsta. Men framför allt att svensk arkitektur är mogen för nya spännande namn som Carmen Izquierdo, utöver veteraner som Gert Wingårdh och Johan Celsing.
När jag går förbi årets Kasper Salin-vinnare i Lund minns jag inte vad som låg på platsen förut, även om jag i flera år cyklade förbi nästan dagligen. Det har naturliga orsaker. Platsen var en ödetomt, omgärdad av plank och syrenbuskar, kanske mest uppskattad av nödiga studenter på nattkvisten. Detta betyder inte att årets pristagare hälsats av vajande palmblad på sin väg in i Lunds historiska miljöer. Carmen Izquierdo är född och utbildad i Spanien och bosatt i Stockholm. När hon som 30-åring vann tävlingen 2004 var det högtryck på byggmarknaden, ingen entreprenör var intresserad, och projektet lades på is. Några år senare ville Arne Paulsson, Lunds största privata byggherre, uppföra ett flervåningshus där bostadsrätter skulle finansiera ett domkyrkoforum i bottenvåningen. Men domkyrkorådet sa nej och återupptog Izquierdos förslag.
Lund har också, vilket anstår varje plats där lagrarna gro, en alert och envis bevarandemaffia. Som den här gången slöt upp till kamp för syrenbuskaget.

Nu står Carmen Izquierdos guldglänsande Domkyrkoforum här, och syrenerna har flyttats 75 meter. Att bygga bredvid Lunds nästan 900 år gamla domkyrka är dock inget man gör ostraffat, trots att Lunds stadskärna har byggnader från många olika epoker.
En del av kritiken har handlat om att byggnadens färg och moderna form stjäl fokus från domkyrkan. Men ingenstans går det att ta miste på vem som är vems uppnosiga guldsmycke. Det är en lyckad dialog. När jag står under entrén vid Kyrkogatan ser jag domkyrkotornen genom en glipa i taket. När jag sitter i hörsalen tittar jag upp mot dem genom den utstickande lanterninen. Domkyrkan syns till och med när jag har ryggen mot den, avspeglad i lanterninens fönster.
Nu börjar antagonisterna också förhoppningsvis blidkas av att den blingiga mässingsfasaden mörknar till en ton av brons. Byggnadens främsta bidrag till stadsbilden är att ytan vid domkyrkan förvandlats från en ickeplats till ett stadsrum, med hjälp av landskapsarkitekten Charlotte Lund.
När jag går in i byggnaden kommer jag till entrétorget, en plats för utställningar. Byggnaden öppnar sedan upp sig i en samlingslokal med bord och stolar och ett litet kafé i anslutning. Jag är där en sen hösteftermiddag, och ljuset som slår emot mig från de vitbetsade betongväggarna och det vitoljade trägolvet är markant men ger en varm känsla.

Min enda invändning är fasaden mot Kungsgatan. Trots att den också är en framsida och vetter mot det klassiska studenthaket Arimans uteservering, är byggnaden här sluten i bottenplanet och ser mest ut att fungera som lastplats. I övrigt smälter byggnaden väl in bland de omgärdande äldre två- och trevåningshusen, utan att för den skull bli tråkig.
Jag är glad att domkyrkorådet stod upp för sin ursprungstanke. Bara det ett bevis på att kyrkor numera är nästan de enda offentliga
byggnader där kvalitet är heligare än ekonomi. Detta stämmer också in på Celsings kyrka. Även Wingårdhs Tåkern är på sätt och vis ett kyrkorum, fastän föremålet för dyrkan är ett annat.
Förra året gick Kasper Salin-priset till en ny tågstation i grannstaden Malmö. Men Malmös senaste satsning, det stora köpcentrumet Emporia (också ett Wingårdhprojekt) vill, liksom den nya National-arenan i Solna, ha något i utbyte av besökaren. Pengar, energi. Lunds domkyrkoforum har förvisso bokhandeln Arken strax intill. Men byggnaden ger, genom att inte kräva något. Plötsligt minns jag hur det känns att inte vara kund.

Juryns motivering:

… för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.

Andra vinnare vid Arkitekturgalan i går kväll:

Sienapriset: Hornsbergs strandpark, Stockholm.

Årets Guldstol: No Picnics kontor, Stockholm.

Planpriset: Umeå, fördjupad översiktsplan för de centrala stadsdelarna.

Kritikerpriset: Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff för boken “Avgrunden”.

 Publicerad i DN Kultur 2012–11–17.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Miljonprogrammet – framtidens stad

7th March, 2012

Den 7 mars var jag moderator på Miljonprogrammet – framtidens stad, på Färgfabriken i Stockholm. Seminariet anordnades av Arkitektkontoret Spridd AB, Delegationen för hållbara städer, KTH Starka forskningsmiljöer Architecture in the Making, Stockholms arkitektförening.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar fortfarande

11th February, 2012

En vecka efter ”Järnladyns” premiär minns jag mest alla snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer.
För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – särskilt innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.

Thatcher förstod att man med stil kan styra hur man uppfattas. I ljusblå knytblus tog hon sig ända till toppen. Men hon visste också att för att nå framgång måste hon bete sig som en man.
En vecka efter filmen ”Järnladyns” premiär minns jag mest de snygga scener där Meryl Streep, som Margaret Thatcher, i ljusblå knytblus forcerar ett hav av svarta kostymer. För de kvinnor som liksom jag föddes ungefär när Margaret Thatcher valdes till premiärminister går det knappt att föreställa sig hur det var att vistas i dessa mörka mansmiljöer – innan den röda denimbyxan fann sin väg in i corporate-garderoben.

Mycket av äran för Thatchers succé har typiskt nog tillskrivits hennes far, som trodde på henne och lärde henne hushållsekonomi i sin speceriaffär i Grantham. Något som sällan nämns men som förmodligen har lika stor betydelse är att hennes mor var sömmerska. Hon köpte tyger på rea och klädde familjen snyggt och prydligt, för en billig peng.
Thatcher förstod att man med sin stil kan styra vem man framstår som.
Filmen ”Järnladyn” har nu smittat av sig på modetidningarnas sno stilen-reportage, som plockar upp en stramare damtrend: pennkjol och pärlhalsband. Det som vanligt smarta ”Stil” i P1, reder apropå ”Järnladyn” ut sambandet mellan mode och politik:  Klara färger och smycken gav Thatcher hennes air av balanserad exklusivitet – en stil som i Sverige rentav skulle vara skadlig.
I England får eliten se ut som elit. I Frankrike ses politiken som teater – där symbolvärde är viktigt. Detta, enligt statsvetaren Katarina Barrling Hermansson, medan svensk politisk kultur återknyter till bondetradition och ingenjörskonst. Kläder är ytligt, något man inte ska bry sig om.

Men det är ändring på gång, vilket antyds både i Stils reportage och på andra håll. Nyligen medverkade statsminister Reinfeldt i Elle-galan. Inför valet 2006 groomades han och poserade liksom en gång Thatcher på bilder där han utförde hushållssysslor. Och inför valet 2010 tog hans parti sig en funderare kring pärlhalsband. Men resultatet blev snarare en thatcheristisk antites: i dokumentet ”En guide till Nya Moderaternas utseende”, som undertecknas av Per Schlingmann, uppmuntras moderatpolitiker att klä sig mer som folket. Slips och pärlor lämnas hemma och de ska tänka sig för innan de använder dräkt och kostym.

På 80-talet efterliknade kvinnliga affärskvinnor sina manliga kolleger med dräkt och stora axelvaddar. Men utan att för den sakens skull glömma pärlorna, för att markera sin kvinnlighet. I dag kan kvinnliga politiker klä sig mer feminint. Men man kan fråga sig hur mycket som egentligen förändrats. 2007 väckte Hillary Clinton debatt med en tilltagen urringning. I somras gjordes garderobreportage hos färgglada Maud Olofsson. Det verkar dessutom kvitta att Mona Sahlin använt den röda Louis Vuitton-väskan varje dag i fem år: den sticker i ögonen mer än en manlig partiledares dyra klocka någonsin skulle göra.
När jag ser Thatchers blå elegans mot den svarta kostymfonden kommer jag att tänka på Fanny Ambjörnssons analys i boken ”Rosa – den farliga färgen”. Ännu råder den mörka kavajens hegemoni. Det som är kvinnligt och flärdfullt provocerar, har fortfarande lägre status och används i syfte att förmänskliga. Tills det plockas upp av män med makt. Tänk rosa skjorta, eller röda byxor.
Thatcher normaliserade kvinnlig framgång. Men hon visste mycket väl att för att lyckas som kvinna måste hon vara man.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–02-11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Lusten är vår livskraft

29th January, 2012

Med litteraturens hjälp utforskar fransk-algeriska Nina Bouraoui sin kulturella och sexuella identitet. Julia Svensson har träffat henne i Paris för att prata om nya romanen, Algeriet och om hur terapin hjälpte henne att skriva.

Nina Bouraoui har valt en mytomspunnen plats för intervjun. Mellan första och andra världskriget frekventerades Hôtel Lutetia i Saint-Germain-des-Prés av Picasso och andra konstnärer. Under ockupationen intog den tyska armén hotellet, och drev sin?spiontjänst Abwehr därifrån. När kriget var slut lät Lutetias ägare därför hotellet bli platsen där Paris välkomnade de judar som överlevt koncentrationslägren. Det var också på Lutetia som Charles de Gaulle tillbringade sin bröllopsnatt.
Men förutom att Nina Bouraoui gillar lugnet i hotellbarer är vi här mest av praktiska skäl – hon har nyss haft ett möte på sitt förlag Stock, som har sitt kontor i närheten. Själv bor hon på andra sidan om Seine, i Marais, en historisk stadsdel som idag hyser många konstgallerier och gay-barer.
På något sätt passar den anrika lobbyn utmärkt ändå. Jag har nyss läst hennes senaste bok, ” Våra kyssar är avsked”. En roman som inte är riktigt en roman, snarare fragment som alla följer samma koncept: le desir. Åtrå. Boken består av korta porträtt av människor hon träffat, konstverk som berört henne, länder där hon levt. Vilket ger en känsla av flyktiga möten, lite som på hotell.
– Lusten är vår livskraft, det är inte nödvändigtvis något som har med kärlek och sexualitet att göra. Det är ett sätt att se på världens skönhet, på konsten. Boken är en hyllning till människor som jag träffat, konstverk som berört mig, länder där jag levt. Alla de bästa gästerna på de bästa festerna under alla år som gått, säger hon.

Tonårskärlek i Algeriet. Ett fotografi av Robert Mapplethorpe. Rachel, en kvinna som inte vill ta på andra kvinnors bröst, för då befästs hennes homosexualitet. I boken blandas händelser och känslor från 1970 till 2009, som i en icke-kronologisk medvetandeström.
– Det är en bok om minnet och minnet är inte ett dugg välordnat. Så jag blandande alla datum. Jag ville att texten ur litterär synvinkel skulle vara ren, nästan perfekt. Kort och kondenserad. Men textens estetik är ostyrig, den liknar mig mycket. Den var en rolig bok att skriva, ganska psykoanalytisk. Vi förstår alltid nuet bättre genom vårt förflutna.
Nina Bouraoui pratar snabbt, med många inskjutna bisatser och förtydliganden. Hon berättar om sitt skrivande. Hur hon upptäckte Marguerite Duras på gymnasiet och genom hennes böcker lärde sig att hitta melodin i sina texter.
– Hon lärde mig att man inte behöver respektera skrivandets regler och hur man får en text att låta bra med så få medel som möjligt.
Jag säger att vissa stycken i ” Våra kyssar är avsked” får mig att?tänka på Françoise Sagans “Bonjour tristesse” – som handlar om en tonårsflicka som upptäcker sin sexualitet.
– Jag har inte tänkt på det men det är en författare som berör mig oerhört. “Bonjour tristesse” har inte åldrats, den handlar om ungdomens maktlöshet och önskan att styra sina känslor. Det är en vacker och ömsint bok, som Francoise Sagan själv.
Fram till hon var fjorton år växte Nina Bouraoui upp i Algeriet, med en fransk mor och en algerisk far.
– Ungdomen återkommer ofta i mina böcker just för att det är den märkligaste åldern, det finns en sorts eufori som är okontrollerad, och okontrollerbar.
Hon har också skrivit mycket om sin egen homosexualitet.
– Man glömmer ofta att homosexuell barndom och tonårstid inte nödvändigtvis är bra upplevelser. Jag har lyckats nå de unga homosexuellas ensamhet. Kanske kan jag inte hjälpa men jag kan lysa upp deras tillvaro på något sätt. Genom breven jag får vet jag att min litteratur räknas och är viktig. Det är min lilla stolthet.

Handlar alla dina böcker om dig?
– De ger intryck av att det handlar om mig. Men sanningen intresserar mig inte. Det jag bryr mig om är språket och stilen, hur man ska gestalta en känsla. Jag är fascinerad av språk som man är fascinerad av musik, eller att teckna. Jag definierar mig mer som konstnär än författare eller intellektuell, som tänker stora tankar. Jag försöker alltid hitta på nya former. Jag älskar att säga att skriva är som att vara i ett laboratorium.

Om du är i ett laboratorium verkar det som om du laborerar med sexuell och kulturell identitet.
– Jag kommer från två kulturer. Mina föräldrar träffades under kriget i Algeriet, ett politiskt kärleksäktenskap. Den västerländska kulturen har segrat över den österländska i mig. Jag pratar inte bra arabiska, men det är en intressant kultur som jag tycker mycket om.

“Pojkflickan” handlar om hur du som barn klädde ut dig till pojke.
– Algeriet var ett mycket virilt land där kvinnans plats inte var den bästa. Det var enklare att låtsas vara en pojke. “Pojkflickan” som jag skrev år 2000 var det första jag skrev när jag började i terapi. Jag visste inte vem jag var, flicka eller pojke, fransk eller algerisk. Jag och min syster har lidit av rasism inom vår egen familj, våra morföräldrar kunde till exempel använda rasistiska uttryck, som “jävla arab”. Eftersom jag, och min far, var araber traumatiserade det mig mycket. Jag började i terapi för att försöka förlåta detta och få mina två kulturer att samsas inuti mig.

Vad har terapin gjort för din litteratur?
– “Mina onda tankar” handlar om en person som går i terapi en gång i veckan. Min egen terapi varade tre år – jag hade inbillat mig att den skulle sluka min kreativitet, men det hjälpte mig stället. Den hjälpte mig att prata om min homosexualitet. Och det var också därför jag började, jag ville inte skriva böcker som var slutna bara för att jag var rädd. Men ingen skulle ju kasta sten bara för att jag plötsligt började prata om att jag var transvestit som barn.

Som fjortonåring tvingades Nina Bouraoui att flytta till Paris – hennes mor led av allvarlig kronisk astma och var inte lycklig i Algeriet längre. Ett år senare kom fadern efter.
– Jag var enormt arg, för jag älskade Algeriet, mina vänner, min skola, mina första kärlekar. Jag kände mig uppsliten med rötterna. Jag förlorade min starka algeriska accent på två dagar. Det var som en andra födelse. Efteråt förnekade jag mitt förflutna.
– Men jag är inte arg på min mor längre. Hon sa att det skulle explodera i Algeriet. Och hon hade rätt – efter några år gick landet in i inbördeskrig.
Nina Bouraoui har aldrig återvänt till Algeriet, trots att hennes far har kvar familjens lägenhet och att hon tack vare sina algeriska läsare ofta är ditbjuden genom arbetet. Hon kan inte just nu, säger hon, hon vill inte förstöra sina minnen.
Med romanen “Sauvage” som kom på franska förra året, har hon även satt punkt för romanerna om barndomslandet. Den handlar om hennes sista år i Algeriet och är den pusselbit som fattades i trilogin om ungdomen, mellan “Pojkflickan” och “La vie heureuse”. Boken handlar också om den algeriska naturen och nordafrikanska kulturen.
– Nu har jag sagt allt jag kan om Algeriet. Boken jag skriver just nu är helt annorlunda. Man kan säga att den handlar om rädsla och fantasi. En tjock bok. Jag skulle vilja bli klar med den i mars.  Voilà.

FAKTA Nina Bouraoui 

Född: 1967 i Rennes, i Bretagne.
Uppväxt: Kom till Algeriet vid två månaders ålder. Flyttade till  Frankrike som fjortonåring. Bodde därefter i Zürich i tre år och i  Abu Dhabi, där hon tog studentexamen. Hennes far var internationell tjänsteman inom ekonomi. Hennes mor var jurist.

Tidigare: Har gett ut tretton romaner varav sex på svenska, på  Elisabeth Grate förlag. Däribland “Pojkflickan” (2004) och “Kärlekens geografi” (2010).  Har också skrivit två sånger på Céline Dions album “D’elles”.
Aktuell med: ” Våra kyssar är avsked” på svenska, “Sauvage” på  franska. En låt på Céline Dions nästa album.

Bästa platsen i Paris: Louvren. Jag går dit för att roa mig, vila eller bara för att få tiden att gå. Det är som en kyrka för mig.

Nina Bouraoui om 

Sara Stridsberg: “Sara sa att Algeriet blivit som en dekor, en teaterscen, i mina böcker. I hennes böcker kan jag också föreställa mig en sorts scener, bakom lyckta dörrar. Hon har en mycket poetisk stil, Sara.”

Arabiska revolutionen: “Jag känner mig väldigt lierad med alla de här unga människorna, särskilt kvinnorna. Jag betraktar utvecklingen med ganska orolig blick. Vägen till demokrati och frihet är lång.”

Litterära klassiker:  “Många unga författare idag återvänder till det gamla. Jag har  läst Balzac, Flaubert och allt det där men jag tycker att samtida litteratur är intressant. Det sägs att det kommer ut för mycket  böcker. Men det kan aldrig bli för mycket!”

Publicerad i Sydsvenskan 2012–01–29. 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Litteraturboomen går att översätta till det övriga kulturlivet i Malmö

2nd January, 2012

Under julhelgen läser jag Zlatan-boken och sedan Per Svenssons ”Malmö – Sveriges svenskaste stad”. Det påminner mig om att när jag flyttade till Malmö 2004, efter plugg i Lund, hade ölhaken vid Möllevången nyss börjat uppgraderas till bohemchica barer.
Sedan gick det undan. Det har skrivits en hel doktorsavhandling om hur Ilmar Reepalu (S), Malmös så att säga starke man, ”förvandlade industristaden på dekis till kulturellt kunskapsmecka” och samtidigt gjorde invånarna till devota Malmömissionärer.

Också med arkitektur kan man övertyga omvärlden om att något faktiskt händer. Men bästa beviset på att man lever i en hajp är när ens vänner från Stockholm vill komma på besök. De säger att ”det känns som utomlands”, äter falafel och kommenterar plastpåsarna som kommer flygande från torghandeln. På asiatiska restauranger viftar de med sina 500-kronorssedlar när de upptäcker att de är värda mycket mer än hemma. En parodi. Ändå tar man med dem till Turning Torso och på promenader i gamla industriområden där konstnärer och bilmekaniker samsas med mer tvivelaktiga verksamheter.
Utöver de redan nämnda har det under 2011 kommit runt 20 böcker om Malmö, läser jag i Sydsvenskan. Torbjörn Flygts ”Outsider”, Karin Thunbergs ”En dag ska jag ta mig någon annanstans”, Kristian Lundbergs ”Och allt skall vara kärlek”, Lukas Moodyssons ”Döden & Co”. Vid sidan av Malmöskildrarna finns neomalmöiterna, den unga eller nyinflyttade författarpopulationen. I Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har gatunamnen mer förbifladdrande effekt. Så även i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, även om romanens skildring av unga mäns svårmodiga navelpetande i ett kollektiv vid Möllevången är alldeles autentisk. Listan på neomalmöiter kan göras lång: Marjaneh Bakhtiari, Azita Ghahreman, Ida Börjel, Pär Thörn.

Det har givetvis funnits författare i Malmö även tidigare (Hjalmar Gullberg!) men utan Malmös så kallade förvandling hade neo­malmöiterna bott någon annanstans. I en Stockholmsförort, eller åtminstone i Lund.
Litteraturboomen går att översätta till konstscenen och det övriga kulturlivet. Även om det finns mer att önska, till exempel ett nytt konstmuseum, så blomstrar Malmö just nu. De författare, gallerister och konstnärer jag frågat gillar Malmö: det är enklare och billigare att hitta bostad, ateljé och starta galleri här än i Stockholm och Göteborg. Det finns torghandel och att man kan cykla överallt och Öresundsbron tillsammans med Malmös internationella befolkning gör att staden känns större.
Naturligtvis har Malmö baksidor, se Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius text om främlingsfientlighet här i DN (13/12), eller hans kolleger Tobias Barkman och Joakim Palmkvists bok ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i”.
När jag passerar baklavabageriet på Ystadsgatan, gatan jag alltid längtar till, funderar jag på hur länge Malmö ska få ha sin hajp.

Upplever staden bara några goda år, då ett antal gynnsamma faktorer råkar sammanfalla – så som det kan vara när ett område börjar förändras, då folk börjat strömma till men innan man måste ta enorma banklån för att bo där?
Kanske förvandlas stadskärnan, likt den i Stockholm, till en tokdyr tjänstemannasfär. Kanske trängs mångfalden ut i kanterna, kanske hittar de unga och kreativa snart nya marker. Eller blir det tvärtom och staden inte förmår föda sina talanger?
Utgången beror på konjunkturer och på politiska beslut. Men vad som än händer blir det en läxa inte bara för Malmö, utan för alla städer. För det handlar egentligen inte om hur höga hus man bygger – man har bara den stad, och det kulturliv, man förtjänar.

Publicerat i Dagens Nyheter 2012–01–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hjort är gjort

29th December, 2011

Jonathan Safran Foer överbevisade Julia Svensson om att det är fel att äta kött. Hennes beslut kom att utsättas för hårda prövningar under julen.

Jag är på restaurang och har beslutsångest. Rödbetsrårakor med chèvre – bara tanken tråkar ut mig. Rödbetans lite fadda smak med getostens koftiga sälta. Det här med röd­betor och getost till vegetarianerna, hur länge ska kockarna envisas?
Mina vänner bestämmer sig, en efter en. Jag prokrastinerar. Fokuserar en stund på kristallkronorna i taket, de är nog från fyrtiotalet. Stora, vackra, gnistrande, och på något sätt kan jag inte stå ut med att äta rödbetor under dem. Rödbetor för 170 spänn.
När jag låter min mun snabbt uttala orden ”jag tar hjorten” till servitören är det som att träda ut ur mig själv för en sekund. En framtvingad kontrollförlust, ungefär som när man måste ringa ett samtal man oroat sig för. Tankarna svischar i mitt huvud, eller snarare, det är en hjort som springer. Runt runt.

När köttet kommer in, tillsammans med ett spritsat torn av potatispuré, tänker jag på honom. Hjorten. Eller var det en hon? Jag tuggar. Blir mätt. Sedan är han borta. Från tallriken. Men det har gått flera veckor och han springer i mitt huvud, än.
I våras läste jag reportageboken ”Äta djur” där New York-författaren Jonathan Safran Foer besöker gårdar och intervjuar köttbönder. Han ser ben knipsas av på djur som ännu lever och träffar lågavlönade anställda med arbetsskador. Det som berörde mig mest var fisk-vegetarianernas självbedrägeri. Om bara en del av grisarna lider när de slaktas är det säkert att alla fiskar lider. Många arter utöver dem som äts riskerar dessutom att utrotas.
Men, som jag skrev i recensionen i april, ingenting av det här är nyheter. Vi har Östersjön om knuten och grisskandalen häromåret i färskt minne.

En given följd av den hisnande läsupplevelsen var emellertid att jag lovade att sluta äta kött och fisk, allt utom lammen på mina föräldrars gård.
Såhär efter julen, den stora kötthögtiden, sammanfattar jag: hittills har det gått sådär. Om jag ska klappa mig själv lite på axeln har Jonathan Safran Foers bok i alla fall fått mig att helt sluta köpa kött i affär, inklusive franska charkuterier som jag älskar. Till ljudet av karnivorernas hånfulla flin åt jag majs och vegetarisk korv på sommarens grillfester. Jag har lärt mig tycka om tofu i thaimat och jag steker bara ekologisk och frigående omelett.
Däremot fallerade projektet delvis då jag snart bestämde mig för att äta de djur som var så att säga ”glada medan de levde”. Därav också ovanstående procedur kring att beställa hjort.

Jag är fullt medveten om hjortscenariots löjlighet och om min egen dåliga karaktär. Människor slutar äta kött varje dag. Jag har många vänner som aldrig tröttnar på rödbetor och som tycker att en pinjenöt är livets lilla goda. Djurrättsfilosofen Peter Singer anser att alla varelser som kan känna smärta förtjänar lika mycket omsorg. Filosofen Tom Regan menar att vi inte bör utnyttja djur eftersom de har ett liv som är viktigt för dem – oavsett deras nytta för människan (liksom fattiga inte existerar för att tjäna rika och svarta inte för att tjäna vita). Men oavsett om man delar dessa åsikter borde varje någorlunda upplyst människa rimligen – givet köttproduktionens, världssvältens och miljöns erbarmliga tillstånd – vilja sluta äta djur. Vegetarian är inget svårt att vara. Det är bara att bli.

I den nyutkomna reportageboken ”Matens pris”, som Sveriges radio-journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman nyligen tilldelades Stora journalistpriset för, är miljön i fokus. De berättar hur Amazonas skövlas till förmån för enorma sojaplantager som används för att tillverka foder till europeiska djur. Bönder i Brasilien blir sjuka och dör på grund av bekämpningsmedel på dessa plantager, spädbarn får i sig giftet via modersmjölken.
Trots detta importerar svenska Lantmännen soja till djurfoder därifrån. Den svenska sjunde AP-fonden, och därmed svenska folket, har indirekt intressen i bolaget Syngenta som säljer det giftiga medlet para­kvat i Brasilien.
Knäckfrågan i ”Matens pris” är dock densamma som i ”Äta djur”. Kött kräver flera gånger mer energi än vegetabiliska livsmedel. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent på 20 år och genomsnittssvensken äter 70 procent mer protein är han eller hon behöver. Slutade alla slentrianäta kött och animalieprodukter skulle man, förutom minskad fetma och färre hjärt- och kärlsjukdomar, kunna uppnå en övergripande förändring av hela jordens växtodling.

Det går att lösa det mesta på ekologisk väg. Men även om allt fler är beredda att betala lite mer för ekologisk eller närproducerad mat är nästan varannan vara i våra matkassar importerad, inte sällan från en annan kontinent. Dessutom är maten billigare än någonsin.
Idag säljer ekologiska producenter, som till exempel Ängavallen i Skåne, sitt kött dyrare och tar endast ut ett par procent i vinst. Därför förblir dessa företag små och levererar inte till de butiker där de flesta av oss köper vår mat. De storskaliga företag som intervjuats i ”Matens pris” och ”Äta djur” säger alla samma sak: om de inte erbjuder tillräckligt billigt kött går de under.
Dessa utmärkta granskningar handlar egentligen inte om mat utan speglar kapitalismen i sin mest utstuderade form.

De senaste åren har det gjorts en hel del journalistik på temat. Så sent som i höstas publicerade Dagens Arbete ett stort reportage från företaget Foxconn i Schenzhen i Kina, orten som kallas ”hela världens verkstadsgolv”. Här har arbetarna börjat ta livet av sig på grund av de usla villkoren.
Jag glömmer heller aldrig den skakande boken ”Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris?” (2008) där Thella Johnson, Ola Wong och Jörgen Huitfeldt granskar den kinesiska smycke- och stenindustrin.
Berättelser av den här typen gör mig frustrerad och uppgiven. De är fantastiska yrkesprestationer och vinner ofta priser, men når sällan till de politiska diskussioner där de hör hemma. När den ekonomiska krisen eskalerar blir miljö och arbetares villkor genast ickefrågor – trots att vilket barn som helst som följt årets SVT-julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena. Man kan visserligen hävda att vi ”hjälper” de nya ekonomierna till välstånd – men måste då också fråga sig till vilket pris.

Det må låta förnumstigt men tål att sägas igen: att vi kan konsumera som om det inte fanns någon morgondag beror på att djur lider, fattiga människor utnyttjas och att jordens resurser exploateras.
Den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, som skrivit om politik, ekonomi, oljekris och klimatförändringar i boken ”The Long Emergency” formulerar samtidsmänniskans monumentala brist på verklighetsförankring på ett träffsäkert vis: ”We suffer from too much magic”.
Ju mer medveten jag som privatperson blir om produktionsförhållanden och naturresurser, desto mer schizofren ter sig min vardag. Eftersom företagen levererar det folket vill ha signalerar alla mina inköp hur jag vill att världen ska se ut.
Ta paradoxen att jag för att kunna skriva den här konsumtionskritiska artikeln, alltså arbeta, är beroende av min Macbook-dator och av att fattiga kineser jobbar 13-timmars nattskift för 1?500 kronor i månaden. Eller varför inte den absurda kärlek jag kände för datorn då den var ny.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark sammanfattar i den nyutkomna boken ”Avgrunden” hur den aggressiva kapitalismen i kombination med globalisering gått över styr på bara några få decennier. Det är bara att konstatera att människan är en hopplöst förändringsobenägen figur som inte alls globaliserats i samma takt. De flesta känner till vad vi utsätter världen för. Dessvärre är mänsklighetens empatiförmåga fortfarande kvar i det gamla jordbrukssamhället – den lyser med sin frånvaro när det gäller det som befinner sig utanför vårt direkta synfält.
Carema-skandalen från i höstas är ett tydligt exempel. Största skälet till att vi reagerar är inte missförhållandena i sig, utan att det handlar om vår egen mormor och inte om försvars­lösa grisar eller fattiga arbetare.

Jag firade julen på Österlen. Julbordet är vegetarianens allra knivigaste dilemma: någon du älskar matar dig med kött. Jag vet inte om det kallas kärlek eller feghet men på jul­afton tog jag en bit skinka (en rätt vars överlevnad antagligen bara handlar om envisa traditioner och hemgjord senap).
På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.
Det är dags att bita i den sura rödbetan. Det håller inte att avfärda rättviseresonemanget som utilitarism, verkligheten är för påträngande. Både för miljöns, andra människors och inte minst för vår egen värdighets skull måste vi som faktiskt kan avstå en del av vårt välstånd och börja betala mer för mindre – eller snarare, betala vad saker i själva verket kostar. Att sluta äta kött, i alla fall det massproducerade och icke ekologiska, är både en symboliskt viktig och relativt okomplicerad manifestation.

Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera