Julia Svensson

INTERVJU. Veckorna inför David Szalays Sverigebesök – hans första i livet – har litteraturdebatten varit minst sagt livaktig. Varje ilsket inlägg om hur Szalays Bookerprisvinnande roman ”Kött” egentligen ska läsas har varit en energiboost för skönlitteraturen – inte minst för att debatten handlat om något så svårdebatterat som en fiktiv romanperson.

Vi möts på Grand hotel i Lund, några timmar före David Szalays fullsatta samtal på Malmö stadsbiblioteks författarscen, där han intervjuades av Torbjörn Flygt. Jag sammanfattar lite av vad som skrivits om huvudpersonen István och David Szalay ser glad ut.

– En av riskerna jag tog med romanen var att inte förklara direkt för läsaren hur man ska reagera på huvudkaraktären – eller på berättelsens moraliska dilemman.

– Jag ville framställa István som en riktig människa och riktiga människor är komplexa och ambivalenta. Många har tagit emot boken på sättet jag hoppades, det vill säga att de känt sympati för huvudpersonen.

David Szalay. Foto: Axel Schiller

Berättelsen om Istváns liv startar i Ungern 1989, samma år som järnridån faller. Han är femton och dras in i en otrohetsaffär med en nästan trettio år äldre grannfru, vilket utmynnar i handgemäng med den bedragne maken, som han knuffar ned för trappan så att han dör.
Nästa gång vi träffar István är några år senare, då han sonat brottet på ungdomsanstalt. Och efter ytterligare några år är han en själsligt sargad soldat som muckar från Irakkriget. 2005 går Ungern med i EU och István söker som många andra östeuropéer lyckan i London, där han jobbar som dörrvakt på en strippklubb.

Då tar hans liv en vändning med doft av klassiskt grekiskt drama: han anställs som privat säkerhetschaufför åt en superrik svensk familj. Han dras in i en affär med frun i familjen, som pågår medan maken är döende i cancer. Snart har chauffören uppgraderas till äkta man och ett liv i sus och dus bland Londons enprocentare. Men lyckan hotas av den avige styvsonen, framtida arvtagare till imperiet.

Titeln ”Kött” anspelar på att Szalay ville skildra människolivet ur dess fysiska aspekter. Huvudpersonen är mindre artikulerad än en vanlig huvudperson i en litterär roman och många recensenter har kommenterat att ordet ”okej” används rikligt, på 182 av bokens 378 sidor. Den inre monologen är sparsmakad men det som ibland tolkats som brist på inre liv hos huvudpersonen är snarare ett exempel på litterär isbergsteknik, att utelämna information och låta läsaren själv fylla i luckorna. Som frågan om Istváns far. Är han död, har han stuckit? Han nämns inte ens.

– Jag ville inte skriva en bok som handlade om att huvudpersonen förklarade sig själv för läsaren, säger David Szalay.

Affären med grannfrun i starten, är det ett övergrepp, ett trauma att läsa resten av romanen utifrån?

– Visst är det ett övergrepp hon utsätter honom för, eftersom hon är äldre och förstår situationen bättre. Berättelsen blev mer effektfull om jag inte skrev den som en berättelse om övergrepp med ett moraliskt fördömande. Men det är inte en bok som följer psykologiska trådar.

– En sak som intresserade mig i den här situationen var båda karaktärernas attityd. Att István är den som motvilligt dras in och skäms över sin egen åtrå – och när han ger efter byts rollerna och det är istället hon som får problem med relationen.

Varje kapitel är skrivet som en separat enhet och tidshoppen mellan dem gör boken svår att lägga ifrån sig. David Szalay har själv beskrivit ”Kött” som en sorts litteratur för vår tid av allt kortare attention span.

– Berättelsen består mest av korta meningar. Även om det är långa partier där det inte händer så mycket ger berättelsen intrycket av att röra sig snabbt framåt. Jag var faktiskt väldigt nöjd med resultatet eftersomhandlingsdrivet skrivande egentligen inte intresserar mig. Men jag försökte kombinera berättelsen om samhället med en dramatisk historia. Det är viktigt att skriva böcker som tilltalar så många som möjligt – och samtidigt är bra.

När jag läser Kött, och även ”All that man is”, slås jag av hur väl böckerna gestaltar den press att lyckas många män upplever. Men kan man säga att David Szalay skriver om manlighet? Det lyfts ofta fram i mottagandet av hans böcker men när jag ställer frågan värjer han sig.

– Jag förnekar inte att ”Kött” handlar lite om manlighet, men inte huvudsakligen. Jag hade absolut ingen sådan agenda. Om den verkar handla om manlighet är det förmodligen för att den har en manlig huvudperson. Den spänner över många år av hans liv. Den utspelar sig i samtiden. Den är ganska intim och direkt i hur den skildrar hans liv. Den handlar inte om hans intellektuella liv utan om hans liv som fysisk kropp som specifikt är en manlig kropp. Han har vissa drag som traditionellt associeras med manlighet, han är inte så verbal och han är soldat. Jag kan absolut se varför människor är intresserade av att se boken ur den synvinkeln, men det var inte den tematik som intresserade mig mest när jag skrev den.

Själv växte David Szalay upp i London i en privilegierad medelklassmiljö. Mitt emellan Istváns två erfarenheter alltså, arbetarmiljön i det ungerska hyreshuset och lyxlivet som superrik. Hans far, som arbetade som bankman, växte upp under enkla förhållanden i Ungern på 1950- och 1960-talen – och genom barndomens besök hos släktingar har David Szalay livaktiga minnen från den ungerska miljö där han förlagt Istváns ungdom.

Vad fick dig att skriva om en ungersk arbetarklassman?

– Det var förstås avgörande att jag bott över ett decennium i Ungern, så jag hade absorberats av landet! Men det var viktigt att det var en karaktär som flyttar till England så att boken handlar om de två länderna och interaktionen mellan huvudpersonen och länderna.

Även hans tidigare böcker har dagens globaliserade värld som tema, och förutom att han själv rör sig mellan Ungern och Österrike har han flera släktingar som flyttat mellan olika europeiska länder. Utöver klyftan mellan öst och väst gestaltar ”Kött” att människan har ganska lite att sätta emot större världshändelser – trots alla vackra löften om att vi kan forma våra liv.

– Men det är definitivt en bok om hur samhället struktureras kring pengar och makt och hur detta påverkar mänskliga relationer.

En förebild är författaren Michel Houellebecq.

– De böcker jag läst av honom är extremt inte-tråkiga, väldigt engagerande och intellektuellt stimulerande. Men de handlar också mycket om här och nu, som är en av de saker jag främst uppskattar med att läsa.

Sex är avgörande i boken och de skildringarna har inspirerats av den franska litteraturens enfant terrible.

– Att skriva om sex på ett direkt sätt kan vara knepigt. Houellebecqs sätt att göra det har påverkat mig. Inga eufemismer, inga metaforer, försök inte vara smart eller subtil. Skriv bara vad som är viktigt för berättelsen.

Förutom att skriva en underhållande bok vill han undersöka hur det är vara människa i världen, som att István färdas mellan två extremer av socioekonomisk erfarenhet.

– Vad betyder det för honom, förändras han? Och mot slutet när han förlorar allt, vad händer honom då?

Han grips av hybris och förlorar allt?

– Ja, jag tänkte på det som en tragedi i den sortens grekiska tragedi-bemärkelse. Den där upptagenheten med ödet, med en sorts idé om att handlingsfrihet till stor del är en illusion.

Som att någon som byter klass är dömd att misslyckas?

– Ja, det är sant. Men också att det moraliskt rätta inte nödvändigtvis kommer att belönas, du kan till och med straffas för det. Fast det är inte poängen här. Med tanke på allt fruktansvärt i de föregående kapitlen, hoppas jag att slutet inte bara känns som ”Åh Gud, allting är hemskt”. Jag ville få fram en känsla där István kanske har nått fram till någon sorts acceptans av existensens natur.