Julia Svensson

En kulturbyggnad går inte att kalkylera på samma sätt. Värden som prestige och kulturellt kapital kan inte mätas i kronor per kvadrat.

Detta är en av förklaringarna till att intresset för att delta i den nyss lanserade tävlingen om Malmö konstmuseum redan i förväg var enormt, både i Sverige och internationellt.

Vad kan vi då förvänta oss? Guggenheim Bilbao och den efterföljande så kallade ”Bilbao-effekten” används ofta som exempel på den lyster ett nytt konstmuseum förväntas skänka Malmö. Bilbao var likt Malmö en hamnstad på dekis. Genom museet fick staden ny dragningskraft, vilket ledde till att fler städer ville bygga konstmuseer.

Men det är snart trettio år sedan.

Tävlingen i Malmö visar tydligt att stjärnarkitekternas era är förbi. De arkitektteam som efterlyses måste följa direktiven i skriften ”Mer malmöitisk arkitektur”. Detta betyder att den nya tillbyggnaden måste passa platsen snarare än att manifestera en viss arkitekt och det får absolut inte vara ett hus som skulle kunna placeras var som helst i världen. Detta är något bra, men den som önskar sig expressivt Bilbao-blingbling kommer att bli besviken. Vi kan snarare förvänta oss något som är mer i ropet idag, kanske ett lågmält och jordnära hus i återvunna material som kontrasterar mot det rätt brokiga kasinohuset. Men allt kan hända. Jag hoppas förstås bli positivt överraskad när vinnaren annonseras sommaren 2027.

Stor vikt kommer att ligga på idéer om det befintliga huset – vilket i rådande återbrukstrend förstås också är en lockelse för många arkitekter.

Det är förstås ekonomiskt smart att förlägga utställningsytor med krav på speciallösningar för säkerhet och klimat till en ny tillbyggnad.

Malmö konstmuseum har under ett och ett halvt år tagit det före detta kasinot i besittning och det lite bedagade kråkslottet visar sig redan nu vara ganska perfekt för ett konstmuseums sociala liv. Scenen från 1914 är k-märkt och det finns en bohemisk och lite dekadent känsla här bland gyllene väggar och murriga mattor, pampiga festsalar och mystiska tornrum.

Alla verkar överens om att huset i sig inte är något mästerverk, det är om- och tillbyggt i flera omgångar och alla delar är inte skyddade. Det innebär viss frihet att dra ifrån och lägga till. Men gissningsvis är det fler än jag som tycker att det vore trist om huset förvandlades till något alltför generiskt smakfullt.

Och 2031, när konstmuseet står klart, är det faktiskt mycket möjligt att just den här tiden, före institutionaliseringen, kommer att omges av ett alternativt skimmer, lite som Mazettihuset innan det blev en kommunal förvaltningsbyggnad eller för den delen Rooseum, som föregick Moderna museet.

Viktigast av allt är förstås husets förhållande till sin omgivning, Kungsparken och kanalen. Det befintliga huset är idag helt slutet och de förbindelser med utemiljön som en gång fanns saknas. Sådana måste skapas på nytt, men hur?

En högre tillbyggnad tar mindre park i anspråk och kan erbjuda en utsiktspunkt. En lägre kommer breda ut sig mer men kan i gengäld ge mer närhet till naturen – vi behöver bara åka till Louisiana för att se ett sådant exempel i världsklass.

Det jag ser mest fram emot när det vinnande förslaget presenteras är lösningen på frågan: Hur kommer Malmöbornas nya förhållande till stadens vackraste plats att gestaltas?

Publicerad i Sydsvenskan 2026–09–01.