9th February, 2011
Curlingföräldern är ingen ny företeelse, konstaterar Julia Svensson trettio år efter författaren Romain Garys självmord.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman “Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914-1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken “Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med “Himlens rötter” och sedan som Ajar med “Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2). Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda “Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade “Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
“Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller- vart ska han ta vägen.
I “Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att “han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna kan vara tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin. För Romain Gary är, om inte litteraturhistoriens mest lyckade, så åtminstone dess mest dramatiska utgång av ett curlingföräldraskap.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Det senaste tillskottet från Frankrikes rika seriekultur är Nietzschebiografin “Att skapa sig frihet” av den omdebatterade franske filosofen Michel Onfray (Agerings Bokförlag).
De melankoliska serierutorna av den unge tecknaren Maximilien Le Roy är konstverk i sig. Hela sidor utan dialog. Nietzsche svettas fram “Så talade Zarathustra”. Dramatiska gester, vyer av berg, Nietzsches ångest gestaltad – som långsamma scener i flera decennier gammal tv-produktion.
Onfray har många gånger anklagats för sin benägenhet att förenkla. Och förenklingarna blir, när han ska sammanfatta Nietzsches livsöde på 130 sidor i serieform, i det närmaste oundvikliga. Boken blir mot slutet praktiskt taget ett försvarstal för Nietzsche, mot hans syster antisemiten Elisabeth Förster Nietzsche, som upprättade Nietzschearkivet, förfalskade hans texter och på så sätt gjorde honom till nazisternas ideolog.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st January, 2011
Jenny Diski tar inte vara på fiktionens möjligheter i sitt porträtt av författaren Marie de Gournay, skriver Julia Svensson.
Recension: Jenny Diski. Till den skrivande kvinnans försvar. Övers Cecilia Franklin. Alfabeta.
Redan på 1500-talet kunde intellektuella kollegors mobbning ge en litterär outsider en löjeväckande besatthet av att stiga i graderna. Och redan då väckte denna högmodiga stackare- både uppmärksamhet och avsky – något som egentligen säger mer om omgivningen än om outsidern själv.
Marie de Gournay (1565-1645), främst känd för att ha redigerat Michel de Montaignes “Essäer” efter dennes död, var en sådan gestalt.
De Gournay, det intressanta föremålet för den brittiska författaren Jenny Diskis roman “Till den skrivande kvinnans försvar”, växte upp med sin mor och sina fem syskon på slottet Gournay i norra Frankrike. Till sin mors fasa vägrade dottern gifta sig eller gå i kloster. I sin döde fars bibliotek lärde hon sig grekiska och latin, fast besluten om att bli en uppburen författare.
När Marie läser Montaignes då nyutgivna “Essäer”- bryter hon samman av hänförelse men skriver tillslut ett beundrarbrev. Montaigne kommer på visit och en dröm går i uppfyllelse för den socialt inkompetenta Marie, som för att bevisa sin hängivenhet grabbar tag i en hårnål och sticker flera hål i sin arm – en händelse som Montaigne sedan nämner i en essä. Montaigne blir så besvärad att han i ett svagt ögonblick gör Marie till sin fille dalliance, själslig adoptivdotter. Vilket naturligtvis stiger henne åt huvudet.
Till karaktären är “Till den skrivande kvinnans försvar” snarare en fiktiv biografi än en roman. Då Diski håller sig på behörigt avstånd från De Gournay kommer vi aldrig huvudpersonen inpå livet och när berättelsen någon gång får djup hastar den vidare till nästa pinsamhet.
Marie väntar förgäves på svar från Montaigne – som hon lovprisar inför alla som vill lyssna. När hon flyttar till Paris blir hon ett driftkucku i illasittande ylleklänning som inte kan föra sig i salongerna. Hennes egna soiréer är högstämda freakshows som de unga avantgardeförfattarna i gyllene skor inte kan låta bli att besöka och raljera över.
“Till den skrivande kvinnans försvar” – som även är titeln på en av Marie de Gournays egna skrifter – är inget försvarstal. Även om Diski, utöver alla nederlag, också redogör för De Gournays prestationer och orsakerna bakom hennes eskalerande och fullt begripliga genusraseri.
Möjligen är titeln ironisk. De Gournay var djupt föraktad, för sitt kön, för sin brist på femininitet och för sin brist på bildning. Diskis De Gournay var en litteraturnörd, i begreppets tidiga, osminkade mening. Under de förutsättningarna fanns ingen annan utväg för en kuf som inte ville foga sig, än att bli en förbittrad toka med total brist på självdistans.
Dråpligt och sylvasst står det i baksidestexten. Ja. Men tyvärr är historien är snarare en uppradning än en gestaltning. Jenny Diski utnyttjar helt enkelt inte fiktionen för att göra De Gournay till en romankaraktär man hejar på trots alla hennes brister.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–31.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th January, 2011
Häromdagen kom en röd ask med fruktkarameller till redaktionen. På ena sidan stod det “B Wahlströms 100 år”. På andra sidan fanns omslaget till “Ja, se, Lotta!”, en i raden av preudonymen Merri Viks flickboksserie om Lotta.
Kom att tänka på en bilsemester när jag var kanske nio. Vi åkte minibuss. Min några år äldre kusin läste Lottaböcker, jag gjorde som hon. Och Lottas vardagsäventyr fick mig att glömma allt annat, vilket min faster bistert påpekade: “Nu missade du Linköping!”. Jag vände mig om och såg staden försvinna bakom mig. Återvände till Lotta. Till Linköping återvände jag aldrig.
I backspegeln kan det då rådande föraktet för B Wahlströms rödryggar verka oförtjänt. Under de där åren då jag läste och inte var kontaktbar, var ju Lotta det mest konventionella sällskap man kan tänka sig. En flicka med viss fallenhet för att hamna i pinsamma situationer. Snäll, rekorderlig, driftig. Hon började plugga litteraturvetenskap, blev sambo, köpte radhus. Sedan tappade vi kontakten. Tills jag fick syn på den röda karamellasken.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th January, 2011
Bangalore är hemmaplan både för den indiska författaren Anjum Hasan och för Sophie, huvudperson i Hasans andra roman “Bort, bort” som Ordfront nu gett ut på svenska.
Sophie har lämnat lilla hemstad Shillong för att söka lyckan i den indiska IT-metropolen. Men hennes liv är lite av en besvikelse. Drömmarna om utlandsstudier har inte gått i uppfyllelse. Hon försörjer sig liksom så många andra indiska 25-åringar på ett telekomföretag. Hon har en kille vars stora mål, i enlighet med rådande konsumtionshets, är att köpa en SUV. Sophie bestämmer sig för att återvända till sin hemby – men väl där är ingenting som förut.
Anjum Hasam, ett stort namn i Indiens unga författarboom, skriver med en ordrik bastant prosa – som liksom hos hennes landsman Aravind Adiga, är rik på indisk vardag. Men skillnaden mot Adiga är att Indien här inte är stilbildande eller exotiskt – Indiens många extremer förstärker snarare det universella i berättelsen. Sophies erfarenheter är inte exklusivt indiska – utan handlar om livet, rotlöshet och den geografiska resan som kulturell klassresa.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–15.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th November, 2010
Om ett par veckor har Pernilla Augusts internationellt bejublade film ”Svinalängorna” Sverigepremiär. Här spelar Noomi Rapace den nu vuxna huvudpersonen, finlandssvenska Leena, som återvänder till Ystad där hon växte upp med missbrukande föräldrar.
Bonniers tar tillfället i akt att släppa en ny pocketversion av Susanna Alakoskis roman från 2006, där originalomslaget har ersatts med bilder från filmen, paret Rapace och de andra. Bredvid i pockethyllan står också Alakoskis uppföljare, ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
I ”Håpas du trifs bra i fengelset” utvecklar Alakoski ännu en gång temat dysfunktionella familjer – vilket befäster hennes position som den moderna gestaltaren av barns utsatthet i ojämlikhetens Sverige.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–20.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th November, 2010
Bokrecension:
New Frontier Hotel av Line Blikstad. Norstedts.
När Edith är nitton år lämnar hon sin son John hos föräldrarna i Norge, och reser till Amerika. Där, på New Frontier Hotel i Las Vegas, tillbringar hon en natt med Elvis Presley på hans hotellrum. Sedan följer hon med sin nya kärlek, den svenske fotografen Evert, till Sverige.
Många år senare, i romanens nu, har kärleken tagit slut. Edith bor i ett vitt hus med barnen John. Liv och Otto. Hon jobbar på kafé och läser kärleksromaner medan hon cyklar.
Att läsa norsksvenska Line Blikstads senaste roman är som att bläddra fram och tillbaka i en familjs hemliga fotoalbum. Kapitlen följer förvisso ingen tydlig kronologi men de erinrar om minnen, känslor, scener – långt mer dramatiska än ett fotografis blekta yta. Som den tragikomiska scenen när Edith säger, till familjens schäfer Jack: ”Nu tar vi oss en sup.” Hunden Jack är bokens starkaste metafor – som säger mycket om den sönderfallande familjen. Han klättrar på väggarna och kastar sig ut från balkongen för Evert har gjort honom till alkoholist. Edith i sin tur kastar sig också ut, eller snarare bort – och tonårige John får ta ansvar för sina småsyskon.
Elvis-historien och berättelsen om när Edith nästan blev Miss California släpper aldrig taget om familjen. Otto och Liv länsar om och om igen Ediths garderob och lever sig in i de myter som bildats kring Amerika. Edith och Elvis, Edith och Evert. John bestämmer sig för att emigrera till Amerika, samma år som Elvis gör comeback.
New Frontier Hotel är både lågmäld och stark, skriven med på samma gång lätt och snirklig hand. Precis som sina danska författarkollegor Pia Juul och Helle Helle är Line Blikstad fenomenal på att förse varenda mellanrum med en krypande känsla av obehag. Med stor gestaltningsförmåga förmedlar Blikstad omärkbart vad boken egentligen handlar om bakom bilderna: en familj som eroderar när föräldrarna är olyckliga och tänker på annat.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th November, 2010
Efter fem års tystnad (förutom brevväxlingen med filosofen Bernard-Henri Lévy 2008), ropar den franska litteraturens enfant terrible äntligen “Äntligen!”. För fem år sedan snuvades Michel Houellebecq på Goncourtpriset av François Weyergans. Sju år dessförrinnan, med succéromanen “Elementarpartiklarna”, gick han också miste om konfekten, med bara en rösts marginal.
Förra året gick Frankrikes mest prestigefyllda litteraturpris till Marie N’Diaye. Hon kritiserades av regeringen – för att hon hellre levde i exil i Berlin än i Sarkozys Frankrike. I det sammanhanget är det ironiskt att Frankrikes internationellt mest kände författare i år får sitt efterlängtade Goncourtpris för den av hans böcker som enligt kritikerna nästan helt saknar provokationer.
“Det var ingen överraskning /… /Den här gången har Michel Houellebecq med stor skicklighet och viss cynism i marknadsföringen, fått till en produkt som akademiledamöterna inte kunde motstå”, skriver Le Mondes litteraturbloggare Pierre Assouline.
Inte för att Prix Goncourt, en check på tio (10) euro, i sig gör till eller från i författarens plånbok. Men det är ett löfte om en ännu vidare läsekrets.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–11–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th October, 2010
På något konstigt vis så är det alltid farsan som blir hjälte.
Den danske författaren Carsten Jensens far var en sjöman med stora händer. Så härdad att han kunde släcka en cigarett på insidan av handen utan att känna det. Dessutom hatade han böcker. Hatade folkskollärare och hatade bibliotekarier – de drog fördel av hårt arbetande människor.
“Våra pappor skulle ha älskat varandra”, säger Mustafa Can.
Det är i sina fäder de förenas. Carsten Jensen och Mustafa Can, den journalist och författare som har som uppgift att intervjua Jensen på måndagskvällens (fullsatta!) internationella författarscen på Malmö stadsbibliotek.
När Carsten Jensens far väl var hemma från sjön koncentrerade han sig mest på sin fru. Han tog aldrig fadersrollen seriöst. ”Det var så för de sjömän som var unga under andra världskriget. De blev aldrig män, de förblev pojkar.”
Själv var Carsten Jensen ett odugligt barn, som saknade både fantasi och ambitioner. En liten sissy, som inte levde upp till faderns bild av manlighet. Inte ens litterära ambitioner hade han. Först som 35-åring kom han på att det faktiskt fanns en sak han dög till. Skriva.
Längre fram i livet visade modern fram den nu uppburne samhällsjournalisten Carstens bokrecensioner för att fadern skulle berömma honom. Men fadern sade bara: ”Din mor säger att jag ska gratulera dig”. Han fortsatte att kalla sin son vid efternamn.
Och det enda han egentligen kunde begripa var när Carsten var utrikeskorrespondent.
Carsten Jensen har i sin tur alltid velat skriva om Marstal, staden han kom från. Detta för att visa för sin far att ö-livet var ett liv han respekterade, fastän han en gång gav sig av.
”Vi, de drunknade”, som handlar om Marstals stora flottas uppgång och fall 1848–1945, är hans försök att närma sig fadern, som tyvärr hann dö innan boken kom ut. En hyllning till hans far som fantastisk historieberättare.
Ett försök att sluta cirkeln: ”Här möts våra olika vägar”.
Bokens bästsäljande äventyr är ett hopkok av berättelser Jensen fått höra över ett otal koppar kaffe. Istället för en berättarperson har romanen fått ett distinkt ”vi”, som en symbol för småstaden som kollektiv.
Carsten Jensen måste, säger han, medge att detta vi är ett maskulint vi. Även om Marstal var en stad som styrdes av kvinnorna. Där kvinnorna skötte allt: hushåll, ekonomi och barnuppfostran. Förutom att ”Vi, de drunknade” av många entusisastiska läsare kallas för Danmarks stora nationalepos, är boken också ännu ett bevis på historiens ironi och eviga orättvisa.
Det spelar ingen roll hur god mor du lyckas vara. Det är den frånvarande fadern som blir hjälten i romanen.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2010–10–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th October, 2010
Fram till 1990-talet försågs Jane Austens romaner med sobra omslag, som vilka klassiker som helst. 1995 kom BBC:s serie ”Stolthet och fördom” och Colin Firth hamnade på bokens omslag. Men det var biofilmen med Keira Knightley 2005 som blev början till de nya rosafärgade Austenutgåvorna.
Litteraturvetaren Ann Steiner berättar i senaste Ord & Bild, som har litteratur och genre som tema, hur förlagen hade ringat in en ny målgrupp för Austen: Marian Keyes och Sophie Kinsellaläsarna.
De intresserar sig nämligen för samma saker som Austens läsare gjorde på 1800-talet. Unga kvinnors jakt på en man. Det finns, skriver Steiner, ett ökat kulturellt behov av att etikettera och karaktärisera.
Att Austen blivit chick lit på gamla dar är bara ett exempel på hur de litterära genrerna blir fler för varje år.
Men termen genre handlar på marknadsspråk inte om textens karaktär, som i litteraturvetenskapen, utan mer krasst om målgrupp. Potentiella köpare som ska känna igen sig i genre.
Bara under 2009 kom 2 543 nya skönlitterära verk för vuxna på svenska. Att förlag och bokhandlare nischar författare och romaner allt hårdare är mest av allt ett desperat försök att spika staket kring en allt stridare strömmande bokflod.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2010–10–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
