7th May, 2010
I sitt försök att integrera sitt Malmöliv i Köpenhamn går Julia Svensson varje torsdagskväll Istedgade upp och ned.
I tredje delen av Integrationsprojektet inser hon att hon måste leva med både sin egen och danskarnas syn på naken kvinnohud.
Grannens dotter Under mina kvällspromenader på Istedgade kan jag inte undgå den. I den Ekstra Bladet jag hittat kvarglömd på en bänk på Hovedbanegården får jag den också serverad. Kvinnohuden. För där står hon, dagens side 9-pige, i stora örhängen och stringtrosor.
Nina, 26 år, från Nakskov. Ekstra Bladet, den förmiddagstidning som ägs av tidningen Politiken, är inte direkt ensam om att ha kopierat brittiska The Suns page 3-girl. Men: Danmark är det enda land där tjejerna som porträtteras inte är professionella modeller. Konceptet för Ekstra Bladets side 9-pige är ”naboens datter – mere eller mindre påklædt”
Grannens dotter är nu 33 år gammal. När Ekstra Bladet försökte ta bort henne häromåret protesterade läsarna.
”Side 9-pigen berättar mycket om hur danskarna ser på sig själva. Och vilken status kvinnokroppen har”, säger konstnären Jens Haaning, aktuell med en utställning på temat.
Vi dricker Ramlösa på ett ställe bakom Illums och pratar om det Danmark som var först med att släppa porren fri, och om danskarnas självuppfattning.
Side 9-projektet kom till när Malmös konsthallschef Jacob Fabricius efterlyste konst med Danmarkstema. Det blev 33 svartvita avfotograferingar av Ekstra Bladets sidan nio.
Nu, några månader senare, är bilderna i Toronto. Internationellt efterfrågade. I katalogen möter jag Jeanet, 22 år från Brønderslev. Till vardags studerar hon teknisk design i Ålborg. Marianne, 23-årig bilverkstadschef från Vejle, har den franska bulldoggen Ymer i famnen. Katrine, 25-årig lärare från Lyngby, drömmer om att bli barnpsykolog. Alla är glada och nästan nakna. Studenter, skolfröknar, hårfrisörskor. Som om Ekstra Bladet varit ute med hurtiga propagandaplakat: ”Alla ska med”.
Side 9-pigen befinner sig i ett gränsland mellan sexuell frigörelse, flirt och tolerans.
Ett dokument om danskarnas förhållande till kvinnokroppen. En kvinnofrigörelsens paradox.
”En del är till och med gravida. Det finns inga gränser”, säger Jens Haaning. ”Det är ju Danmark.” Han har bevittnat aha-upplevelsen hos vänner som på grund av sin politiska och intellektuella hemvist aldrig skulle medge att de läser Ekstra Bladet. Samtidigt som han själv anser att side 9-pigen är ett fullständigt missförstånd av jämställdheten.
I Budapest invigdes utställningen av danska kulturministern och kronprinsparet. När bilderna visades i Nigeria var det obegripligt för publiken att kvinnor klär av sig frivilligt i en dagstidning, mot ett arvode på 1 000 danska kronor.
Men det räcker att resa till Malmö för att inse att synen på kvinnohud är en av Sundets verkliga vattendelare. Min danska journalistbekant är av åsikten att ”det är väl rätt oskyldigt
med nakna damer”. Hon rycker på axlarna. Sedan tar hon danska Se og Hør som ett mer jämställt exempel än Ekstra Bladet.
Där finns i varje nummer både en avklädd man och en avklädd kvinna. En dansk kommentator på min blogg menar att även om missförhållanden bör bekämpas finns det prostituerade som valt yrket och önskar fackförening och rättigheter.
När det våras på Istedgade blir samexistensen mellan de två världarna alltmer påtaglig. Blottad hud och rosablinkande dildoar samsas med dyra hotell och trevliga barer. Kontrasten är verklighetsbejakande. Ett erkännande: här rör det sig inte ens om två världar, det är samma värld.
Men Istedgade och Ekstra Bladet förblir, trots danskarnas avslappnade attityd, provocerande för ett Malmööga.
Kvinnohud finns till salu i Malmö också, både levande och i pappersform. Skillnaden är att jag i högre utsträckning här kan välja om jag ska konfronteras med den.
För att köpa sex måste jag färdas utanför centrum – eller i alla fall klicka mig fram till sex på internet.
För att titta på bröst räcker det inte med en kvällstidning, jag tvingas be om en Moore. Det fordras helt enkelt en viss ansträngning. På andra sidan bron får jag kvinnohuden på köpet när jag betalar för min Ekstra Bladet. Och jag skulle enkelt kunna plocka upp en afrikansk tjej när jag ändå tar en vända på stans bästa bargata.
Ska jag vistas i Köpenhamn måste jag leva med lättillgängligheten. Då kan jag tänka anpassliga tankar som ”Här skuffas prostitutionen inte ut i ett svenskt undanskymt prydhetslimbo, här tillåts alla existera.”
Men innerst inne vet jag ju att den danska skiljelinjen mellan befriande verklighet och hyckleri är minst lika hårfin som den svenska gränsen mellan sexköpslag och osynliggörande.
Att både Danmarks största tidningskoncern, och danska staten, fortfarande sanktionerar den fria tillgången på kvinnohud, är en mätare på kvinnosynen i ett land. Även i kombination
med den yvigaste frigjordhet. Eller, trots den.
Läs texten i dagens Sydsvenskan. Läs övriga delar av Integrationsprojektet här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th May, 2010
”Pollenallergi säger ni, fotbollsallergi säger jag. Hur mycket Allsvenskanprat ska en kvinna behöva stå ut med i sitt liv?”
En väninna i min digitala sfär beklagar sig. Hon jobbar med kultur. Men alla hennes kollegor, som är män, pratar inte om kultur. De pratar om fotboll och verkar aldrig tröttna.
Förra sommaren, när jag inte ville betala 140 spänn för att stå och frysa när Malmö FF förlorade, lämnade mina vänner mig ensam kvar på en restaurang. I år börjar den verkliga hysterin den 11 juni. Storbildsskärm i parken. Fester som avbryts på grund av sändningar från Sydafrika. Fastän Sverige inte ens är med.
Folk kommer återigen att referera till sommaren 1994 som den allra största. Och ja, jag minns den också. Jag var sexton och det var några svettiga sommarveckor på Österlen. På dagarna var vi på stranden, på nätterna kollade vi på fotboll med kompisarna. Killarna skrek och gastade och ibland var det en dunk på bordet.
En anledning att jobba med kultur är att man tror att man ska slippa denna supporterkultur.
Men: ingen utomstående kan ana hur det pratas bland de muskelfattiga kulturknuttar som skriver kutryggiga bokrecensioner på sina laptops. Fotbollssnacket här överträffar faktiskt alla andra betydligt mindre intellektuella manssammanhang jag vet. Eftersom kulturmänniskors prat om fotboll oftast är lika gravallvarligt högstämt som matchkommentatorernas. Varje gång ett större mästerskap närmar sig, eller bara en vanlig allsvenskanmatch för den delen, skruvas stämningen upp. Radions P1 skickar ut Gunnar Bolin som ”kastar sig initierat mellan sport och kultur”. Kilometervis med fotbollstexter pumpas ut på tidningarnas kultursidor.
Problemet är inte fotbollen. Problemet är att den inte får vara bara sport utan måste ges en kulturstämpel. Det är som när hantverkare vill att deras hantverk ska betraktas som konst. Eller deckarförfattare som vill likställas med ”finlitteratur”. Som om genrerna hantverk, deckare och sport inte räcker till.
På internatet på Skurups folkhögskola ockuperade de veka poeterna tv-soffan om kvällarna för att dricka öl och se på hockey. Där satt de, som tonårskillarna jag kollade fotboll med 1994. Förutom att poeterna såg mycket fånigare ut, med sin dåliga hållning och indielugg.
Kulturfotbollsfanatismens blotta existens grundar sig i något så simpelt som ett manligt (ibland även hos kvinnor) komplex för att man inte valt ett traditionellt maskulint kroppsarbete. Man sitter dubbelvikt framför dator som en kontorist hela dagarna och är rädd för att ses som en feminin vekling. Man vill räknas som en av grabbarna.
Konflikten ligger i att kulturfotbollssupportern och hans (eller hennes) likasinnade kamrater inte ser sig själv som vilka sportintresserade grabbar som helst. De vill samtidigt behålla sin status bland intellektuella. Därav det idoga tjatet om fotboll som kultur. Därav det högstämda mässandet.
MFF-halsduken (eller annan valfri klubbhalsduk) blir den intellektuelles förkläde och manlighetssurrogat. En ursäkt för att bete sig hur som helst. Sjunga infantila hejaramsor, bröla och känna sig som en man.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010–05–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
21st April, 2010
Den inflytelserike diktaren Ragnar Thoursie debuterade för en hel pensionsålder sedan.Nu sjunger 90-åringen sin poesi från en värld som angår alla, men som sällan omtalas i litteraturen – äldreomsorgen.
Sedan Ragnar Thoursie pensionerades från sitt jobb som byråchef på AMF har han gett ut sju böcker, både poesi och romaner.
I höstas fyllde han nittio år, på äldreboendet i Nacka i Stockholms skärgård. Bara några månader tidigare lämnade han tvårumslägenheten i Nacka där han bodde med hemtjänst. Sedan i höstas, då han också gav ut den uppmärksammade diktsamlingen ”Sånger från äldreomsorgen”, har han både fått brev från många läsare. Inklusive äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson, som använder dikterna i sina anföranden. Boken sålde slut och har tryckts i ny upplaga.
– Äldreomsorgen. Alla är på något vis berörda eller kommer att bli berörda. Och det är ett gemensamt problem för samhället.
Du skriver i förordet att boken är ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande.
– Det var lite övermodigt sagt. Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.
Ragnar Thoursie har kallats för ”folkhemmets Rimbaud”, för att han liksom den franske poeten övergav en lovande poetkarriär som ung. Som sin far lokföraren valde han att ta ett tryggt jobb i statens tjänst. En klassresa, som bland annat berättas i Anneli Jordahls bok “Klass” (2003). Han klev in på AMS och stannade i 37 år. Därefter tog han upp poesin igen. 2003 kom “Elefantsjukan”, en delvis satirisk skildring av byråkratins korridorer.
Hur har ditt jobb på AMS påverkat ditt språk som poet?
– Jag har ett utredningsspråk och ett lyriskt språk, som tydligen Svenska Akademien har upptäckt har påverkat andra författare. Så verksamheten som byråkrat har inte försämrat den lyriska texten.
Skriver du fortfarande?
– Nej, det gör jag inte. Jag sover, mycket. Jag har jobbat så mycket i mitt liv, så jag är trött på gamla dar. Faktiskt, jag har varit en väldigt stor arbetsmänniska.
Det är hans tidigare sambo Lena Cavallius som öppnar när vi kommer. Hon är på besök, det är hon varje månad. Ragnar sitter i en fåtölj. Den skildrar hemtjänsten och dagverksamheten men inte hans nuvarande hem. Bakom fåtöljen, i fönsternischen, står ett svartvitt amatörfoto på hans föräldrar och syskon, från barndomshemmet i Katrineholm. Personer som också känns igen från de tillbakablickande texterna, som han skrev sommaren 2008.
Sånger från äldreomsorgen heter boken. Hur låter sångerna?
– Man får tänka sig en kör av röster – de flesta med falska tonfall. Falska stämmor, ostämda – som sjunger var och en efter sin egen näbb, om man har någon näbb. En del är belåtna och en del är förbannade. En del är ingenting, bara sjuka och dåliga.
När Ragnar Thoursie ska prata om boken börjar han gråta. Tårarna går inte att stoppa.
– Du förstår perspektivet. Jag blir själv gripen av motivet, som är storartat, mycket större än boken. Äldreomsorgen är en kolossal fråga för samhället.
Ragnar Thoursie har försökt se tillvaron ur de gamlas perspektiv, i all vänlighet och tacksamhet gentemot samhället. Som i dikten Nackas Babylon:
Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami,
Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif…
Namn ur Babylons förbistring?
Nej, från Nacka kommun i Stockholms län.
Några bland de många
invandrare och infödda som sköter
oss ensamboende gamla.
Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.
– I mitt uppdrag finns inte kritiken med på allvar, även om den skymtar fram emellanåt, säger han.
Några dikter är mörkare. Om att se tillbaka på livet och närma sig döden. Eller om försäljning av omsorg, ett exempel på en politisk förändring som skett sedan Ragnar Thoursie själv slutade inom staten.
Hur är det att vara, som du beskriver, en kund i vården?
– Man upplever sig som ett föremål för omsorg, ibland rentav ett föremål i omsorgen, som jag skriver i en av dikterna.
Lena Cavallius sufflerar, som hon ofta gör under intervjun:
– Här i Nacka kommun är det påtagligt. Först hade kommunen en del hemtjänst i egen regi. Sedan skulle allt vara valfrihet. Och så skulle du Ragnar, och andra gamla, välja mellan 42 olika anordnare. Valfrihet! Men du hade en bra biståndshandläggare på kommunen.
Vid sidan av kritiken är Ragnar tacksam. Han tillägnar boken hemtjänstens personal.
– Omsorg är i och för sig tidskrävande och krävande, säger han. Jag hade en definition här för mig själv: Omsorg är en ädlare form utav kärlek. Kärlek är i viss utsträckning i eget intresse. Omsorg är i andras intresse helt och hållet. Fri från personliga förmåner och fördelar.
Fakta: Ragnar Thoursie
Ålder: Fyller 90 den 30 september.
Yrkesliv: författare, anställd vid Arbetsmarknadsverket 1955-85. Byråchef från 1972.
Debut: år 1945 med diktsamlingen Emaljögat. Den har betytt mycket för bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark.
Andra uppmärksammade böcker: Kråkorna skrattar (1989), Elefantsjukan (2003), Igelkottsfrid (2007).
Familj: barn och barnbarn. Före detta sambon Lena Cavallius, som han känt i 30 år.
Bor: i äldreboende i Nacka.
Aktuell med: 65-årsjubileum som poet. I höstas släpptes diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen.
Belönades med Svenska Akademiens kungliga pris i december 2008.
Texten publicerades i Sydsvenskan 2010-04-21, av misstag i en ouppdaterad med i övrigt snarlik version.
Här kan du läsa den publicerade texten.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2010
Ett robust tak i vit betong böljar sig fjäderlikt framför bostadshusen på Bennets väg i Rosengård. Det vita taket, som ritats av den Malmöbaserade arkitekten Kenji Miyazu på Jaenecke Arkitekter, fungerar bokstavligen som ett paraply. Det skapar ett sammanhang för gatans tio nyinvigda bokaler – bostäder som kombineras med butikslokaler.
Det tar en kvart att cykla från Rosengård till centrala Malmö, men eftersom stadsdelen är så trafikseparerad tänker många på den som avskuren från stadslivet.
– Liksom i alla andra miljonprogram bor det massor av människor här, men det finns inga fysiska platser ett mötas på. Det pågår en tydlig handel i källarlokaler och garage, mer grå än vit ibland. Vår idé var att bekräfta det som redan fanns, att göra ett stick som får spridningseffekt. Ett slags urban akupunktur. Göra det möjligt för entreprenörer att utvidga sina verksamheter, säger Susanne Rikardsson på Mkb fastigheter.
Bostäder av bokaltyp är betydligt vanligare utomlands än i Sverige och är ett sätt att kombinera företagande med familjeliv. I Rosengårds tio nyförvärv finns allt från resebyrå och juridisk tolkningsverksamhet till juicebar, livsmedelsaffär och en frisör.
De nybyggda bokalerna utgår från befintliga bostadshus. Taket kragar ut över gångbanan och skapar kontakt mellan butikerna och stråket utanför, där butiksinnehavarna kan välja att skylta eller ha en uteservering. Kenji Miyazu har valt att dela upp taket i segment för att få in dagsljuset i butikerna.
– Att betona taket och de fristående pelarna så mycket väcker nyfikenhet, de bjuder subtilt in att gå in under dem. De mjuka formerna kontrast till hårda materialet. Taken får fjäderlätt uttryck. Om man känner på den är de släta som sammet, säger han.
Jag brukar skriva kortare och längre artiklar och intervjuer om arkitektur i tidskriften Rum.
Denna text publicerades ursprungligen i RUM 4/2010.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th April, 2010
På Österportsskolan i Ystad på 90-talet fanns det cirka två valmöjligheter för en tjej på samhällsprogrammet som ville vara någon.
1: Bli ihop med en kille som spelade handboll.
2: Bli ihop med en kille som spelade rollspel.
Hade man inte vad som krävdes för att bli ihop med handbollskillar – eller platsa i det alternativa teater- och rollspelsgänget – var man dömd att bli en sådan där ”vanlig”.
Bland de alternativa, dit det var svårt för en vanlig att få tillträde, gällde särskilda koder. Älska Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”. Upphöja bleka nördkillar i svart rock och hästsvans. Skolka och inte bli uttråkad på cafét Koppen.
För de finniga och sportföraktande killarna som behövde en tillhörighet, var rollspelsgänget en fristad. Men tjejerna i sällskapet var inga nördar. De flesta spelade inte rollspel själva, de var flickvänner till de snygga av rollspelskillarna.
Tidskriften Bang nördar i senaste numret in på nörderiet. De tjejer som på gymnasiet var väldigt intresserade av till exempel litteratur var ju också nördar, skriver Teresa Axner.
Nationalencyklopedin definierar nörden som en ”enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens.”
Men det är flera år sedan termen nörd övergav den finnige killen framför datorn och istället blev synonym med kulturintresserad kille, som med eller utan stora glasögon bygger karriär på sitt nörderi. Besattheten blir ett varumärke, som hos musikjournalisterna Fredrik Strage och Andres Lokko.
Nördigheten är, enligt Axner, ”den lekfulla intellektualismens hederstitel”. Inte konstigt att tjejer, till exempel via nätverket Geek Women Unite, vill ta begreppet i anspråk. För vad var jag själv, egentligen, om inte en nörd – gömd i en sån där vanligs kropp? Aldrig bjöd någon upp mig på Starshine. Ack ack. Men i min studentlya plöjde jag i min ensamhet Émile Zola och Pär Lagerkvist.
Kulturjournalisten Johanna Koljonen exploaterar sin egen nördbakgrund hårt. Men hon är på rätt spår i krönikan i senaste Fokus: Hon skriver om datanörden Mats som inte har en enda vän, fast han är 25.
På liknande sätt berättar en ung manlig kollega om sin gamle kompis Anders, galen i dataprogrammering och japanska tv-spel. På grund av sitt isolerade nörderi lärde han sig inga sociala spelregler. Min kollega, som använde kulturintresset för att positionera sig och impa på tjejer, fick med åren fick han allt svårare att umgås med Anders. Idag jobbar Anders som stuvare och har högst två vänner.
Outsider eller outsider? Det är karriärsnörden man vill åt. En ensam nörd som förblir ensam nörd är ingen nörd. Han är en kuf.
Men terminologin spelar mindre roll. Vad kampen om nörden egentligen handlar om är att killar redan i tidig ålder har ett större identitetsmässigt spelrum. Fler killar tillåts ha och leva ut passioner. Fler killar får isolera sig med sin hobby och bli kufar. Fler killar blir kriminella. Tjejer vinner på att hålla sig i den samhällsanpassade mittfåran. Därför välkomnar jag det feministiska bidraget till nördbegreppets inflation. Flickor måste få fler nördförebilder, och frihet, att odla sina inre fanatiker.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2010-04-14.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th April, 2010
Malmö är en stad på tillväxt, något som också avspeglas i litteraturen. Fler och fler författare bor och verkar i staden. Det går ganska snabbt att göra en lista på över trettio författare som i detta nu sitter och skriver poesi och skönprosa i parkernas stad.
Frågan är: Finns det något samband mellan staden Malmö och den litteratur som skapas där? Och om Malmö nu håller på att mutas in i den svenska litteraturen: Hur ser den ut, vilka litterära bilder skapar Sveriges tredje stad?
Julia Svensson och Thomas Lunderquist träffar tio malmöförfattare: Josefine Adolfsson, Fredrik Ekelund, Azita Ghahreman, Karl Ove Knausgård, Niklas Söderberg, René Vázquez Díaz, Niklas Qvarnström, Mary Andersson, Mats Kolmisoppi och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Alla väljer var sin för staden typisk plats och berättar om sambandet mellan Malmö och deras författarskap.
Malmö den 5 april 2010 sändes måndag 5 april kl 14.03 i P1:s Biblioteket. Lyssna på programmet i efterhand här.
Programmet uppmärksammas också av SVT:s Babel.
Och Thomas Lunderquists citat vidarebefordrades ut i landet av DN Kultur:
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th March, 2010
De fann en egen ton och vann sina lyssnares hjärtan. Följ med Julia Svensson till radiokanalen från Malmö som gått på export och blivit Sveriges Radios plantskola och älskling.
Reportaget från Din Gata har i skrivande stund inte lagts ut på Sydsvenskans webb. Men ladda ner pdf:er här:
Din Gata s 1
Din Gata s 2
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th March, 2010
Vad jobbar du med? Hon bubblade av frågor, jag svarade. Sen avbröt hon mig med sitt underbara leende.
Jag har inte mycket till övers för svensktoppsfarbröder som Tomas Ledin. Men är det något som etsat sig fast hos min generation så är det den där strofen från ”En del av mitt hjärta”. Vad gör du nuförtiden? Etcetera.
Lördag kväll och middag med mina underbara leenden från förr. Tjejgänget. Vi sitter runt ett bord i ett hus som en annan bekants föräldrar bodde i på den tiden. Men nu är det ombyggt och tillhör min kompis. Det har gått några år sedan vi träffades ordentligt allihop. Före barnen, närmare bestämt.
Nuförtiden är mina väninnor och jag lika förutsägbara som de flesta andra. Efter ambitiösa utflykter till olika kontinenter gör alla lustigt nog exakt vad man kunde vänta sig. Hon som aldrig kunde bestämma sig jobbar med att hjälpa ungdomar att välja. Hon som sade ifrån när någon blev mobbad blev en lagens väktare i uniform. Själv var jag tjejen med MVG som nu tvingar mig att jobba på söndagar. Till exempel. Annars håller vi på med samma saker som de flesta andra. Köper hus, säljer hus, renoverar.
Vi fyller 32 i år men vi ventilerar ungefär det vi alltid ventilerat. Hur man går ner fem kilo. Hur man hittar en kille. Och så frågan som brukade ha ett självklart svar: Ska vi gå ut ikväll?
Tre som inte vill. Två som inte dricker vin. Vi som blir över tappar fart. Stannar hemma och kollar på schlageromröstningen och hejar på killen med det stora håret och smilgroparna, just därför.
Allt är som vanligt. Inget är som vanligt. Det är faktiskt bara jag som fortfarande famlar efter svaren på livets stora gåtor: Alla utom jag har hittat en vettig kille. Alla utom jag har slutat gå ut varje lördagskväll. Alla utom jag har gått ner fem kilo.
Jag följer livets gång med en förundrad blick. Och senare, i gästrummet hos mina föräldrar, tänker jag på de välartade flickorna på samhällsvetenskapliga programmet. Tänk allt det här. Att vi fortfarande är vänner. Att vi har en tjejmiddag. I Smedstorp.
Den här kvällen kom vi att prata om en kille i klassen som jag skulle ta kontakt med i ett jobbärende. Vi har inte setts på tolv år men tidigare kväll ringde han.
”Vad gör du nuförtiden?” frågar han. ”Det var alldeles för längesen vi sågs.”
Han berättar om sin familj och husköpet. Det låter trevligt.
”Jag bor kvar i samma tvåa”, svarar jag. Som jag brukar.
Och jag tänker att jag står i stor tacksamhetsskuld till Ledin, hur obehaglig han än ser ut i videon till ”Gilla läget”. Det är skönt att alltid ha en lämplig liten ordvits till hands.
Krönikan publicerades ursprungligen i Ystads Allehanda 2010-03-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th March, 2010
Jessica Valenti.
Det är mest damcyklar som står utanför Den Sorte Diamant i Köpenhamn. Och varför skulle det inte? Det är Internationell Kvindekonference i staden där Internationella kvinnodagen faktiskt grundlades för hundra år sedan av Clara Zetkin.
Trots högtrycket över södra Skandinavien – och alla prominenta gäster på konferensen – vaknar jag inte med solsken i blick. Mitt frukost- och ressällskap utgörs av tre dagstidningar som alla minner om hur kvinnor i Sverige och Danmark måste kämpa hårdare än män för att få samma villkor, lön och respekt.
I den första paneldebatten förtäljer svenska författaren Johanna Palmström dessutom att Sverige inte längre är ”världens mest jämställda land”. Norge har dragit förbi. Och Finland. Och Island. Svenska politiker har slutat kalla sig feminister. Ju mer komplex feminismen blir desto mindre tenderar media att ta upp frågan.
Sedan äntrar samvetet scenen. The Economist frontar med den kinesiska landsbygden och rubriken ”What happened to 100 million baby girls?”. Här går det 130 män på 100 kvinnor. The Economist intervjuar också indiske Mr Singh, som på grund av kvinnobristen i byn importerat en fru från en fattigare delstat. Författaren Naomi Wolf har ju en poäng när hon säger att västerländska journalister, som förfasar sig över bröstimplantat och anorexia, inte
har några stora problem. Att jämföra med 36-åriga filmaren Haifa Al-Mansours erfarenheter.
Hon är Saudiarabiens första kvinnliga filmregissör. I hennes land är biografer förbjudna och med sina dokumentärfilmer visar hon hur kvinnor där i princip förtrycker sig själva genom att
upprepa ledarnas budskap. New York-författaren Jessica Valenti, som 2006 grundade den första amerikanska feministsajten, feministing.com, vittnar om hur 16-åriga ensamma feminister från byar i Midwest tack vare sajten för första gången kan föreställa sig ett annat liv.
Min egen genusdepression är relativ. Unga svenska feminister tampas visserligen med samma orättvisor som sina trettio år äldre medsystrar gjorde en gång. Men i Norden är problemen definierade och vi har institutioner och lagar som äldre feminister genomdrivit. Det är bara att
fortsätta. Göra politik. Organisera oss. Strejka. Inte bli bekväma.
Ingen ger bort sin makt utan strid. Få män har tagit cykeln till Den Sorte Diamant på sin lediga dag. I dagarna blev Island land nummer två i världen att klubba igenom en lag om könskvotering. En lag som i Norge medfört att det sitter fler danska kvinnor i norska bolagsstyrelser än i danska. Ironiskt nog.
Men hälften kvinnor i styrelserummen är också bara ett steg på vägen. För att citera den egyptiska författaren Nawal El Saadawi: ”Condolezza Rice och Hillary Clinton är inte feminister, de är en del av patriarkatet”. Kvinnorna i styrelserna måste alltså inte bara fylla stolar. De måste göra skillnad.
Inför 100-årsjubileet har Liza Marklunds och Lotta Snickares bok ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” (2005) översatts till danska. Jag tar ett ex fastän den redan står i bokhyllan. Den där platsen i helvetet tål att påminnas om.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010-03-16.
Eftersom den inte lagts ut på Sydsvenskan.se publicerar jag den i sin helhet här.
Du kan också ladda ned den som pdf-fil. Klicka här: 100316 Kvinnodag
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th March, 2010
Andres Lokko firar 21 år som musik skribent och krönikör. Nu publicerar han ett urval av sina texter igen, i två luntor på sammanlagt 1 732 sidor. Julia Svensson läser och minns.
Andreas gick i min gymnasieklass. Under tre år satt han i skolbänken bakom mig och han var min bästa killkompis, i alla fall ett tag.
I vår tonårsvärld var det Absolute Music som dikterade villkoren. Och grabbarna i handbollslaget. Men Andreas var lite bättre. Inte coolare, men bättre. Det var han som upplyste om att Suede och Popsicle fanns. Det var han som fick mig att köpa den svarta Fred Perry-tröjan. Det var han som med högtidlig hand gav mig två gamla nummer av Slitz. Innan Slitz blev en porrtidning, vill säga.
Det var av Andreas jag för första gången hörde namnet Andres Lokko. Och andra, och tredje. Ni fattar. Han var besatt. En kompis brukade säga att Andreas enda kriterium för bra musik är att den är ny. Hån sprunget ur provokation.
Det har gått femton år. När jag läser Andres och Lokko ser jag att de här minnena av Andreas inte alls handlar om Andreas. Han var bara en bricka i spelet.
Allt handlar om Andres Lokko, en lillkille som tigger om förskott på veckopengen för att köpa The Whos nya skiva och trängas på konserter med Springsteen och The Jam. Som 25-åring kröns han till chefredaktör för tidningen Pop.
Läs resten av recensionen i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
