Julia Svensson

Rätt vinnare. David Chipperfield är en försäkran om ett högklassigt och elegant Nobel Center.

10th April, 2014

Att ett Nobelcenter inte ska byggas förrän nu är märkligt. Den internationella boomen för expressiva kulturbyggnader har pågått länge och hungern efter nya museer har stillats i takt med världsekonomin.
Kanske har Sverige inte riktigt insett Alfred Nobels auktoritet. Att det är Nobelpriset och inte Abba som är Sveriges verkliga varumärke.

David Chipperfield har förstått. Plus att han begripit att Sverige arkitektoniskt är ett försiktigt land som vill ha en svensk och inte alltför provocerande byggnad. Det strama, återhållsamma och klassiska formspråk han använder i det vinnande förslaget är tydligt inspirerat av svenskt 50-tal, modernism med fina detaljer. Men hans stil gifter sig också väl med den i Stockholm framträdande nyklassicismen.
Johan Celsing var också inne på stramhet och gediget hantverk i sitt förslag, medan Gert Wingård i finalen rockade loss med en rund byggnad, anmärkningsvärt olik hans ursprungliga förslag. Av de tre finalisterna är Chipperfield den självklara vinnaren. Alla som sett hans känsliga ombyggnad på Neues Museum i Berlin förstår varför han är ett löfte om hög internationell klass.

Platsen har i dag karaktären av en romantisk och bortglömd baksida mitt i stan. Befintliga byggnader kan bli besvärliga i planprocessen, liksom storleken. Byggnaden har redan krympts 20 procent. Eventuellt är skepsisen även den ett uttryck för bristen på insikt om Nobels status. Men också en omsorg om stadsbilden. Skalan kräver att den färdiga byggnaden lever upp till Nationalmuseum intill.
Det flexibla auditoriet högst upp är med sina Stockholmsvyer och sin takkrona så pampigt att det är svårt att föreställa sig. Men det mest sympatiska i Chipperfields förslag är anknytningen till staden. I stället för att i första hand tänka på Stockholms ökande besöksantal månar arkitekten om Stockholms invånare. Nedre plan, med vinterträdgård, kafé och utställning, ska vara tillgängligt och öppet. Om den omgivande parken och relationen till vattnet gestaltas väl kan Blasieholmen bli en ny viktig plats i stockholmarnas medvetanden.

Ursprungligen publicerad i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konstdrottning. ­Hedvig Eleonora var mecenat, samlare och byggherre

10th April, 2014

BOKRECENSION. Lisa Skogh, “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts (1636-1715)”, Kungliga vetenskapsakademien.

Den relativt okända drottning Hedvig Eleonora bär det tragiskt klingande epitetet “änkedrottningen”. I Lisa Skoghs avhandling “Material worlds. Queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts” framgår tydligt att “tragisk” är en missvisande beskrivning.
1600-talet var ett turbulent sekel för det svenska hovet. Den betydligt mer kända drottning Kristina abdikerade och flyttade till Italien 1654 (med viktiga delar av den svenska konstskatten). Hon efterträddes av sin kusin Karl X, vars gemål Hedvig Eleonora av Holstein Gottorp var prinsessa i en tysk högkulturell adelsfamilj.
Den ständigt krigande Karl X dog efter bara sex år vid tronen. Hedvig Eleonora blev därför förmyndarregent för sin son Karl XI 1660-72 och efter hans död för barnbarnet Karl XII. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige under fälttågen fram till 1713.

Hedvig Eleonora levde ett långt och kulturellt rikt liv. Hon hade det dittills bästa äktenskapskontraktet i Sveriges historia. Men att hon var änkedrottning gjorde monarkin ömtålig och svag.
Lisa Skogh leder i bevis att Hedvig Eleonoras konstintresse hade en medveten politisk strategi, så kallad conspicuous consumption, för att framhäva den svenska monarkin och sin egen roll som den perfekta änkedrottningen.
Hennes största monument är lustslottet Drottningholm, som hon lät far och son Tessin bygga enligt samtida franskt mode. Trappan i fransk barockstil, med skulpturer av grekiska gudar och en överdimensionerad vapensköld, skickar än i dag en politisk signal om Sveriges storhet och monarkin som iscensatt skådespel. Hennes paradsängkammare manifesterar troheten till den döde maken.
Slotten var också basen för konstsamlingarna, där Gripsholms enorma porträttsamling är särskilt framträdande. Skogh går igenom porträtten grundligt och hävdar, vilket är tänkvärt, att de har större politisk och kulturell betydelse än forskare tidigare ansett. Bilderna var en uppvisning av hennes fina stamtavla, stora kontaktnät och släkt med kulturellt kapital. Många porträtt föreställer henne själv. Alltså: den svenska konst­samlingen hade funktionen av ett gigantiskt Facebookkonto, som skulle framhäva Hedvig Eleonoras persona och imponera på besökare. Samma funktion hade hennes stora samling exotiska föremål och hennes bibliotek.

Genom historien har det ofta lagts större vikt vid manliga regenters konstsamlande och kulturintresse, och nästan inget skrivits om Hedvig Eleonoras roll som byggherre, mecenat och konstsamlare. Inte heller om hennes politiska kunskap, ekonomi, förvaltning eller kontinentala nätverk. Forskare utgår oftast från hennes makes, sons och sonsons bedrifter.
Lisa Skoghs avhandling är en imponerande studie om en drottning vars politiska betydelse negligerats. Dessutom sätts den svenska 1600-talskonsten in i Nordeuropas kulturpolitiska sammanhang.
Den berömde hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl porträtterade 1697 Hedvig Eleonora i guldbroderad sidenklänning med ett porträtt av Karl XI, omgiven av allegorier för de olika konstarterna. Länge kallades målningen “Allegori över Karl XI:s regenttid”. Men på senare tid har historikern Fredric Bedoire föreslagit namnet “Hedvig Eleonora som konsternas beskyddare”. En alternativ historieskrivning där änkedrottningen är i centrum och målningen hyllar hennes persona, snarare än Karl XI.
Då liksom nu höll sig monarkin med en avancerad visuell apparat. Bilderna ett politiskt maktverktyg. I över 60 år var det Hedvig Eleonora som marknadsförde kungahuset och sig själv, och lämnade ett betydande kulturarv efter sig.

Recensionen publicerades i DN Kultur 2014–04–10.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Datorspelare bygger om Stockholm. Den virtuella staden blir lik den verkliga

24th March, 2014

UTSTÄLLNING. Blockholm – den fantastiska staden. En utställning om Stockholm i “Minecraft”. Arkitektur- och designcentrum, Stockholm. T o m 1/6.

Om alla som ville fick chansen att bygga om Stockholm på en blank karta, vad skulle hända då?
En intressant idé, särskilt i en stad med många starka politiska viljor och intressen. I oktober släpptes så Stockholm fritt för allmänhetens kreativitet i datorspelet “Minecraft”, i konstnären Markus Bohm och arkitekten Mats Karlssons regi.
Det virtuella Stockholm – Blockholm – är rensopat från byggnader, men befintliga tomtgränser har bevarats. Sedan i höstas har 10 000 av Blockholms tomter nybebyggts, av barn och vuxna, amatörer och professionella.
Till den nyöppnade utställningen har en jury, bestående av bland andra Stockholms stadsarkitekt, valt några av byggnaderna ur “Minecraft”-världen: en regnbågsport, trädkojor och höghus har sedan rests i storlek 1:5. Tack vare “Minecrafts” kubformade block är det som att gå omkring i ett storpixlat datorspel från 80-talet.

När man fantiserar om vad som skulle hända om allas fantasi fick fritt spelrum är man gärna optimistisk. Om “vanliga” människor fick chansen att bygga upp samhället på nytt, nästan från noll, skulle det bli rättvisare, vackrare, mer demokratiskt? Många har redan försökt. När man tittar på vad som nu “byggts” ser man att det förmodligen bara skulle bli marginellt annorlunda.
I Blockholm är byggnaderna anonyma, men enligt juryn är det de professionella arkitekterna som haft svårast att släppa sargen och tänka nytt.
Utställningens naiva estetik har dock en politisk underton. “Minecraft”, som skapats av svenska företaget Mojang, används till exempel redan av FN:s boende och bosättningsorgan UN Habitat, för att ge ungdomar verktyg att presentera idéer om sina framtida städer för beslutsfattare. “Minecraft” har tidigare även gjort projekt i Sverige, där ungdomar i miljonprogramsförorter får planera sin närmiljö.

Ett dilemma med medborgardialoger i planeringsprojekt är att de i allt för många fall bara blir iscensättningar av demokrati. Ofta tillfrågas invånarna vid ett för sent skede för att någon reell påverkan ens ska vara möjlig.
“Minecraft” verkar utmärkt som kompletterande verktyg, ett gränssnitt många verkar ha lättare att kommunicera genom. Är man ovan att presentera sina idéer i tal och skrift, kan man visualisera dem. Men den springande punkten i planeringsprocesser är att det finns någon som lyssnar, vägleder och tar till sig idéerna i ett tidigt skede. Att det finns resurser. Och att idéerna inte skrotas när de kommer ut i den krassa ekonomiska verkligheten.

Publicerat i DN Kultur 2014–03–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Påkostad exposé. Louisiana spelar i en egen liga när arkitektur möter konst och antropologi

4th February, 2014

UTSTÄLLNING. Det arabiske nu. Louisiana, Humlebæk, Danmark, t o m 4/5.

Den arabiska revolutionen för tre år sedan, till stor del möjlig tack vare sociala medier, väckte hopp om en ljus och demokratisk framtid. Men den arabiska våren är en vår som väntar, tvekar. Louisianas nya stora utställning i serien om arkitektur och identitet tar avstamp i denna tvekan.
“Jag behöver en paus för att välja vilken väg jag ska ta.” Konstnären Manal al Dowayans citat hänger vid utställningens entré och handlar om nya möjligheter, men också om de utmaningar arabiska kvinnor står inför. Till exempel saknar över hälften av Saudiarabiens 13 miljoner kvinnor utbildning.

Det offentliga rummet har en annan roll i arabiska städer än i väst. Tahrirtorget i Kairo till exempel, är snarare en ogästvänlig trafikrondell än ett torg. Diktaturer i allmänhet vill ha kontroll och skapar därför inga samlingsplatser. Den tydliga gränsen mellan offentligt och privat är också typisk för traditionell arabisk arkitektur. Louisiana har låtit den jordanska konstnären Sahel al Hiyari bygga en så kallad majlis , en välkomsthall före hemmets mer privata delar. Där tas gäster emot – som om de offentliga rummen är förpassade till hemmen.
I utställningen betonas bristen på offentliga rum i arabiska städer. Samtidigt syns nybyggen på Arabiska halvön skjuta upp som missiler ur öknen. Global oljekapitalism är något ingen revolution verkar kunna stoppa. Ett av de många nordiska och västerländska arkitektkontor som verkar i Mellanöstern är danska Henning Larsen Architects. Sedan 2008 har firman ett kontor i Riyadh, där man ritat Ministry of foreign affairs och är nu i full gång med en masterplan för King Abdullah Financial District.
Norska Snøhetta och franska Jean Nouvel är två andra kontor som presenteras i avdelningen europeiska arkitekter som verkar i de arabiska länderna.
En kontrast till de västerländska hägringarna är det unga saudiska arkitektkontoret X-Architects. De formulerar en kritik mot att Arabiska halvön bebyggs med turistattraktioner och monument av stjärnarkitekter, som saknar rötter i traditionell kultur. Deras exempel är Mecka, där man rivit gammal bebyggelse för att bygga lyxhotell som ska möta pilgrimsresenärernas behov.

Louisiana spelar i en helt egen liga när det gäller att ta fram utställningar där arkitektur smälter samman med konst, politik och antropologi. Att närma sig en så vidsträckt kultursfär som den arabiska är en större utmaning än den formmässigt jämförbara utställningen New Nordic, 2012. Resultatet är en påkostad exposé med ett stort antal väsensskilda verk att fördjupa sig i, varav flera framställts specifikt för Louisiana. Den känsla av hopplöshet som kan infinna sig i förhållande till både demokratikamp och investerarnas monumentbyggen kontras med spännande enskilda initiativ och kritiska röster.

Precis innan jag ska gå faller min blick på en datorskärm. Sajten “Who”s building Guggenheim Abu Dhabi?” är den libanesiske konstnären Walid Raads manifest mot migrantarbetarnas omänskliga förhållanden under museibyggena i Abu Dhabi. Verket komplicerar bilden av vem som är vinnare och förlorare i den arabiska byggboomen. Arkitekturens baksida, om man så vill. Om det borde “Det arabiske nu” berätta mer.

Publicerad i DN Kultur 2014–02–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Litteraturfestival på Louisiana. Ett tema i myllret är vänskaps­relationer och identitet

24th August, 2013

Vänskap är nästan lika bra som kärlek”, säger den norske författaren Per Pettersson, i den scenintervju som inleder årets litteraturfestival på Louisiana.
Hans nya bok, “Jeg nægter” handlar om vänskapen mellan Jim och Tommy, som känt varandra sedan barndomen men tappat kontakten. Efter 35 år är kontrasten slående. Tommy, som kommer från en trasig familj, har gjort en klassresa, tjänat pengar. Jim, som kom från mer välordnade förhållanden, har inte varit lika målmedveten. Han är akademiker och ganska desperat; på väg att bli utförsäkrad.

Det är knökfullt i auditoriet, så jag ser intervjun från en skärm i parken. Ett par timmar senare anländer Zadie Smith, med andan i halsen. Flyget var försenat. Men de högklackade guldskorna är en glimrande metafor för hennes dragningskraft; publiken väntar tålmodigt på hennes uppläsning trots förändringar i programmet.
Det ligger ett upprymt sorl över det annars mer stillsamma museet. Litteraturen har tagit sig in bland konsten, och det är svårt att hinna med allt. Medan jag väntar på Zadie Smith pågår en performance av den japanske konstnären Tomomi Adachi. Nick Lairds uppläsning gör att jag missar Katarina Frostenson.

Ett tema som går att urskilja i myllret är just vänskapsrelationer och identitet. Zadie Smiths senaste roman “NW” skildrar en stadsdel i London genom fyra personer som växt upp i samma arbetarklasskvarter.
Barndomsvännerna Leah och Keisha liknar faktiskt på många sätt Per Petterssons Jim och Tommy. “NW” handlar om Leah som är otillfredsställd med sitt liv och jämför sig med Keisha, som på ytan gjort vad som krävs. Hon har gjort karriär, bytt namn till Natalie, gift sig med en man ur överklassen, skaffat villa och två vackra barn. Men brottas fortfarande med sin klassresa.
Platoniska relationer är tacksamma att utforska. Då de inte innehåller kärlekens drama är de en utmärkt projektionsyta för andra mänskliga drivkrafter. Smärtsamma och tabubelagda känslor, som skam och avund. Vänskap är också ömtåligare än man ofta tror. Den kan, säger Per Pettersson, förändras den sekund någon säger något oövertänkt, kanske för att vännen just då råkar vara extra hudlös.
Den danske intervjuaren fiskar: Är det inte så att män är vänner på ett okomplicerat och självklart vis, medan kvinnor ständigt ska omdefiniera sin vänskap? Per Pettersson vill, förståndigt nog, inte uttala sig. Men kanske kan Zadie Smith ge svar på tal. Hon intervjuas i dag klockan 16.30 på Louisiana. Ni som kan: Åk dit och lyssna!

Publicerad i DN Kultur 2013–08–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ett hundliv i mänsklig tappning

20th June, 2013

KONSTRECENSION. “Hello nature”. William Wegman. Artipelag, Värmdö. Visas t o m 29/9.

William Wegman, föremål för Artipelags stora sommarutställning, är född 1943 i Massachusetts i nordöstra USA. Han växte upp före televisionen och utvecklade därför i stället ett intresse för natur, ekorrar och rådjur.
I utställningskatalogen berättar han om vildmarkslivet tillsammans med pojkkamraterna; om hur han fastnade i ett träsk och hur de fiskade varje sommar. När han inte lekte i naturen låg han på pojkrummet och läste böckerna om Bröderna Hardy, “The Hardy boys”.
Wegman har sedan 1970-talet gjort sig känd för fotografierna av sina stora, grå weimaraner. Hundbilderna är publikfriande, i ordets positiva bemärkelse. Hundar i människo­kläder, i segelbåt, bil eller bakom en butiksdisk, som sätter fingret, eller snarare tassen, på människans ovana att projicera mänskliga egenskaper på djur.
Hundnärvaron är hög; möjligen delar de husses sinne för humor. Den 30 minuter långa filmen med det vitsiga namnet “The Hardly boys in hardly gold” (1995), med hundarna i huvudrollerna som detektiver och Wegmans berättarröst i bakgrunden, är i sig värd trippen till Artipelag. Utställningen visades i fjol på ett museum i Maine. För dem som inte kan hänga med i engelskan saknar jag svensk text till filmen.

William Wegman är en konceptkonstnär som inte tar sig själv på så stort allvar. Tvärsigenom utställningen kommer han tillbaka till sina rötter, till pojkrumsläsningen och friluftslivet.  Av självklara skäl hamnar framför allt hundarna i blickfånget. Men när man tittar på hans många mindre kända verk bör man ta tid på sig; etsningar, teckningar, akvareller och fotografier av löv och barr i olika formationer. Tonen är opretentiös och bilderna är lågmält humoristiska.
Inspirerad av 80-talets måleritrend har Wegman också fotograferat de smäckra hundarna utan kläder. Kamouflerade av en klippa eller skymtandes fram, som delar av en trädstam. När jag ser bilderna funderar jag över människans och modernitetens komplicerade förhållande till naturen. Det var en het potatis redan för upplysningsfilosoferna och med dagens urbaniseringstakt och höga tillväxtkrav är frågan hyper­aktuell. Är djur och natur bäst orörda eller domesticerade? Har de någon egen mening, förutom att tjäna människan?

Kollagen är smarta i sin enkelhet, oljemålningar med gamla vykort som utgångspunkt. De för tankarna till turism och platsmarknadsföring. Till vilken grad ska och vill vi exploatera naturen?
Det kan omöjligt vara en tillfällighet; för samtidigt som Wegman ställer ut på Artipelag medverkar hans hundar i det Stockholmsbaserade klädmärket Acnes reklam för vår- och sommarkollektionen 2013. Vilket i så fall innebär en vinstsituation för alla parter: Wegman/Artipelag får mer exponering och Acne likaså. Det är en kul kampanj men samtidigt en i sammanhanget märklig idé. För även detta belyser, ofrivilligt, hur utstuderat människan använder djur och natur för sin egen vinning.

 Publicerad i DN Kultur 2013–06–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

NW. Samma gator – andra världar

19th June, 2013

BOKRECENSION. Zadie Smith. NW. Penguin Press. 

“NW”, titeln på Zadie Smiths nya roman, är också nordvästra Londons postkod. I nordväst ligger det mångkulturella arbetarklassområdet Willesden, Zadie Smiths uppväxtkvarter som också känns igen från hennes storsäljande debut “Vita tänder”(2000).
När Zadie Smith nu återvänder till sin barndoms gator är det en plats som helt undgått gentrifiering, det är rufft, fattigt. I centrum står det fiktiva höghuskomplexet Caldwell, vars torn så visionärt döpts efter brittiska filosofer: Smith, Hobbes, Bentham, Locke och Russell. Men verkligheten inuti dem är betydligt mindre ståtlig än så.
Med “Vita tänder”, en humoristisk berättelse om Londonimmigranter i flera generationer, seglade Zadie Smith snabbt upp som en av Storbritanniens litterära stjärnor. Nu har det gått sju år sedan hennes förra roman “Om skönhet”. Men de som förväntat sig ännu en episk och urbant vimlande tegelsten lär blir besvikna. Zadie Smith håller sig till sina huvudteman klass, kön och etnicitet men “NW” är smalare än vi är vana vid.

Caldwell zoomas in genom fyra 35-åringar som alla har växt upp i höghusen. Romanen börjar med att irländska Leah i god tro ger 30 pund till en drogpåverkad kvinna. Känslan av att ha blivit lurad blir kvar i henne som en tagg, även om kvinnan är fattig kan hon inte stå ut med ruttenheten.
Leah är bokens bästa karaktärsbygge. Hennes livskris punkterar effektivt 70-talistgenerationens sorgliga illusion om odödlighet. Hennes man hoppas på barn, själv förtränger hon tiden som går och äter p-piller i smyg: “Kan vi inte bara fortsätta leva som vi alltid gjort?”
Kapitlet är skrivet som en medvetandeström, med bitvis oregelbunden sättning. Zadie Smith har malt ned sitt språk till verklighetsnära uttal och korta meningar. Mother blir “mudda”, exactly blir “eggzak ly”. Livet i Willesden är på en gång fult och vackert som poesi.

I det dialogburna kapitlet om den numera drogfrie Felix slängs jag in i ett annat liv. Han och Leah vistas på samma gator men befinner sig i komplett skilda världar, så som man gör i en stad.
Stycket om Leahs bästis, jamaicanska Keisha, är indelat i 185 mer eller mindre poetiska scener. Keisha har målmedvetet gift sig med en man ur överklassen (visserligen med jamaicanskt påbrå), bytt namn till Natalie, är advokat, har två vackra barn och en fin villa vid parken. Det är gott om tidsreferenser: “Det var året då alla började säga literally .” 1980-talets Nikeskor beskrivs roligt som “Den grekiska segergudinnans rödvita luftteknologi”.
Sista delen är ett möte mellan Keisha och Nathan, en numera hemlös och kriminell man som tjejerna en gång svärmade för. “NW” har ingen direkt handling, den består snarare av tre ofärdiga romaner. Detta ger ett yxigt intryck men yxigheten är samtidigt intressant. Den fragmentariska sammansättningen bidrar till känslan av nära verklighet. “NW” är ett utsnitt av staden och några av dess invånare vid en viss tidpunkt. Det är staden som är handlingen, och jag är med på gatan, nära.
Det går att dra paralleller till kravallerna i London 2011. Segregation beskrivs ofta som fysisk, arkitektonisk, men på individnivå är den alltid krasst ekonomisk.

Mest krut läggs på den subtilt skildrade vänskapen mellan Leah och Keisha. Ekonomin är för dem nu mest ett socialt hinder, men de är ofta upptagna av sina före detta skolkamraters fattigdom, ibland på ett nostalgiskt och lite naivt vis. Leah jämför sig med den mer lyckade Keisha. Keisha känner medelklasskam och finner de ekologiska bruncherna i de fina kvarteren ytliga; men hon tar sig ändå rätten att beklaga sin mindre bemedlade familjs livsval.
Det är levande och bitterljuvt, undertonen är sorgligare än Zadie Smiths tidigare romaner. Och utöver den nära kvartersskildringen både kommenterar och bekräftar “NW” medelklassens hegemoni: berättelsen om stadens arbetarklasskvarter handlar mest om människorna som lämnat dem och tagit sig upp.

Publicerad i Sydsvenskan 2013–06–19.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Det ska vara lite rufft

15th May, 2013

Därför är gentrifieraren som hatar gentrifiering vår tids mest typiska figur. Vad är egentligen äkta? Läs Julia Svenssons rapport från Magasinet Arena.

Mannen i Jack&Jones-butiken packade in min brors presenttröja i en skrynklig förpackning. Brun, och skrynklig. Jag frågade honom om det var fel på påsen. Han svarade:
– Här på Jack&Jones ska det vara lite industrikänsla, lite rufft.
Jag tackade och åkte hem med den skrynkliga presenten. Men efteråt kunde jag inte sluta förundras över den självsäkra tonen i expeditens röst. Den som pratade om den industriella looken som om Jack&Jones var först med den, när de i själva verket var sist.
Begreppet autenticitet sammanfattar de senaste årens trender inom mode, mat och masskultur. Det finns en besatthet av att saker ska kännas äkta och lokalt tillverkade, och det finns en fixering kring själva begreppet – huruvida saker är autentiska, eller bara verkar vara det.
Besattheten är inte särskilt märklig. Alla varumärken med självaktning bygger sedan några år tillbaka en berättelse, en historia, för att framstå som originella, pålitliga och tilltala en viss målgrupp. Det gäller mode, men också lokalt bryggd öl eller fransk fårost som handmjölkats av ensamstående kvinnor, eftersom bonden själv växte upp utan far (ja, denna ost finns att köpa på Urban Deli i Stockholm).

Det är inte särskilt uppseendeväckande att människor dras till reklamens historier och bilder med äkthetskänsla. Tankegångar som Rousseau framförde under 1700-talet – att naturen är autentisk medan samhället är falskt – lever kvar. Ett slags neoromantik, man betraktar framtiden med misstro, men det förflutna med nostalgi och sentimentalitet.
Men föreställningen om att man kan hitta en äkta kärna bakom samtidens ytlighet handlar inte bara om nostalgi och framtidsrädsla. Att veta ursprunget på det man konsumerar, eller åtminstone ha en känsla av att veta, är ett sätt för människan att ta kontroll och skapa sammanhang i den globala marknadsekonomin. Men detta inre lugn, den medvetna konsumtionen, blir för vissa en identitetsskapande statusmarkör. Vilket i sin tur har skapat en hel industri.
Tendensen gäller inte bara livsstil och kultur; även värdekonservativa politiska partier, till exempel Sverigedemokraterna, skapar sin attraktionskraft med hjälp av det mänskliga kontrollbehovet. Rädsla för framtiden och moderniteten, längtan till det ursprungliga, det lokala och det trygga.

Marknadsekonomins hegemoni har gjort autenticitet extra hett och gångbart just nu. ”Det är vanligare att hävda autenticitet i en tid då människor värderas mer utifrån sina prestationer än utifrån sin bakgrund och medfödda kvaliteter” skriver den amerikanska urbansociologen Sharon Zukin i boken Naken stad – Autentiska urbana platsers liv och förfall. När allt värderas ekonomiskt blir det autentiska och unika något som sticker ut och som kan användas i marknadsföring, för att optimera profiten.
Men autenticitet har en schizoid kvalitet, skriver hon; man behöver inte vara autentisk själv, det räcker att ”förstå” autenticitet för att dra nytta av den; kunna konstruera den med hjälp av passande kulturella referenser, till exempel konstnärligt målad graffiti, sågspån på golvet på en bar, en adress i en ruffig men inte alltför kriminellt belastad del av staden.
Enligt Sharon Zukin driver autenticitetsjakten också på den så kallade gentrifieringen av städers tidigare arbetarklassområden. Den som ”förstår” dessa stadsdelars äkthet besitter en makt som inte de ursprungliga invånarna har – då det är de som bidrar med äkthetskänslan, när de lever sina vanliga liv.
Om det är som Sharon Zukin skriver är det tillräckligt att bosätta sig i detta område, så att säga konsumera detta vanliga liv, för att själv framstå som autentisk och unik. Kanske är det därför en del personer upplever att de var ”först” med att ”upptäcka” en viss stadsdel och reagerar när alltför många likasinnade följer i deras fotspår – eftersom detta gör tydligt att de är en del av marknadsekonomin, handlar mot sin egen politiska övertygelse, samt berövar dem deras autenticitet och unicitet. Gentrifieraren som hatar gentrifiering är en mycket tidstypisk figur.

Författaren Nina Björk skriver i boken Lyckliga i alla sina dagar – Om pengar och människors värde att vi tilltalas av varors påstådda autenticitet därför att reklamen parasiterar på verkligheten. Den tar mänskliga behov: kärlek, gemenskap, mening, identitet, och flyttar till en ickemänsklig arena. Produkterna laddas med dessa egenskaper, och blir på så vis åtråvärda. Det komplexa är att vi människor tror på äkthetsestetiken, trots att vi vet att den är konstruerad.
Marknadsekonomin gör att även människor kommit att omfattas av de här lagarna. Man säljer inte längre bara sin arbetskraft, skriver Björk, utan måste marknadsföra sig med sin personlighet, sin unicitet.
Inom kultur och medier har företag lokaliserat suget efter det personliga och äkta; och det märks tydligt att människor verkar under samma premisser som reklamen. Dokumentära filmer och reportage har fått ett uppsving och suget efter biografier och romaner med en ”sann” historia ter sig gigantiskt.

Ett avsnitt i andra säsongen av tv-serien Girls vrider ett varv på unicitetsaspekten. Huvudpersonen Hannah Horvath (Lena Dunham) säger ungefär: ”Jag vill ju bara vara lycklig, men jag låter frivilligt människor behandla mig som skit för att samla historier att berätta”. Hannah gör vad som krävs av henne för att göra sig ett namn. För även om hon är en bra skribent och skulle kunna skriva ren fiktion, vet hon att självupplevt smäller högre.
Det som reklam och medier iscensätter genom estetik är något som inte går att åstadkomma med estetik. Vardag, medmänsklighet. För ur ett medialt perspektiv är den riktiga autenticiteten oftast tråkig och händelselös. Ingen bryr sig om en okänd persons vardag.
Det mest pikanta rent kommersiellt är att upptäcka en okänd men otroligt begåvad person som håller på med ett projekt hen brinner för, utan att veta om det kommer att sälja. Som artisten Rodriguez, aktuell i den Oscarsbelönade filmen Searching for Sugar Man: en tämligen okänd fantastisk musiker som inte korrumperats av framgång, och som verkar vara nöjd med tillvaron på en byggarbetsplats i Detroit (på grund av kapitalismens kollaps är denna stad en av de mest mytomspunna platserna för både autenticitetsvurmare och industriromantiker just nu).

Författaren Karl Ove Knausgård var också relativt okänd. Han arbetade på sin kammare med sitt långa livsepos, där han fiktionaliserade sin vardag, rutin, tristess, tvivel. Sådant som de flesta kan känna igen sig i, och som alltid är bättre när det gestaltas än i verkligheten. Men så gjorde han succé.
Berättelsen om Knausgård visar en resa från ”äkta” autenticitet till marknadsutsatt autenticitet. I dag omges hans vardag av ett kittlande skimmer. Han är den ultimata produkten.
Det som upplevs som autentiskt är det som ännu inte korrumperats av konsumism, utan ännu framstår som pålitligt, sant och äkta.
Men det är en ständig jakt. Det kommersiella vet att vi inte litar på det kommersiella, och skapar konstgjord autenticitet som är vackrare än verkligheten. Den som konsumerar autenticitet, eller det som liknar autenticitet, känner sig bättre, som någon som inte låtit sig köpas.
Nutidsmänniskans besatthet av autenticitet handlar om integritet. Vi upplever det som ett hot när våra intressen, vår smak och vi själva kommersialiseras. Människor vill vara unika. Inte minst för att marknadsekonomin kräver det.

Publicerad i Magasinet Arena #2 2013. Artikeln finns också att läsa på dagensarena.se.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Den segregerade staden. Kärleksförklaring till förorten

25th April, 2013

BOKRECENSION. Johanna Langhorst. “Förortshat”. Ordfront.

Jag behöver inte läsa länge för att övertygas om att journalisten Johanna Langhorst älskade att bo i Tensta. Hon bodde där i 17 år, hennes familj hade en fin hyreslägenhet, barnen trivdes i skolan och det fanns en stor gemenskap i området.
Men kvällen då hennes son blev rånad av ett grabbgäng på väg hem från tunnelbanan förändrades allt. Han mådde så dåligt av händelsen att familjen bestämde sig för att flytta.
Johanna Langhorsts reportagebok om förortshat har sin grund i det här traumat. Men förutom sorgen över att lämna sitt hem kändes flytten som att kapitulera för kritiken. Under alla år hade hon fått försvara sitt val av bostadsort.

Johanna Langhorst mår illa av den ensidiga bilden av förorten. De flesta Tenstabor hon frågar trivs nämligen i sina kvarter och tycker om närheten till grönområden och frånvaron av bilgator. Däremot, när hon frågar vad folk i Stockholms innerstad tänker på när hon säger Tensta, får hon helt andra svar. Även om de sällan varit där ogillar de platsen på grund av invandrartäthet, husens utseende och rykten om kriminalitet.
De fördomar hon beskriver är en realitet. Till exempel visar kulturgeografen Moa Tunströms avhandling “På spaning efter den goda staden” (2009) att den modernistiska arkitekturen och den funktionsseparerade stadsplaneringen varit måltavla för avsky och förutfattade meningar redan innan miljonprogrammet stod klart 1976.
Johanna Langhorst får veta att de allra flesta brott i Tensta begås av en klick på trettio unga män som börjat som stökiga tonårskillar men nu blivit vuxna och småkriminella. Hon träffar socialarbetare som dribblar bort sitt ansvar, och hon funderar över hur väl de egentligen skött sitt arbete de senaste tio åren. “Kanske hade min son inte behövt bli rånad?” frågar hon sig.

Bakom förortsområdenas dåliga rykte ligger den svenska strukturella rasismen, menar hon. Boken innehåller stycken om oengagerade tjänstemän och politiker, klasskillnader, rot- och rutavdrag, utförsäljningen av allmännyttan, bristande underhåll, segregation, friskolor, främlingsfientlighet, näthat och myntandet av begreppet “utanförskap”. Det är ett något för brett och svepande anslag. Men visar ändå att allt hänger ihop.
En stor del av ansvaret lägger hon på journalisterna – varav de flesta bor på Södermalm och inte i Tensta – som inte gjort sitt jobb och avslöjat uppenbara missförhållanden. Eftersom det är mer lönande för journalister att “förenkla och skriva målande om den farliga invandrade underklassen”. När hon själv försökte sälja in ett program om Tens­ta till P1 fick hon blankt nej. För lokalt, sade de.
Hon retar sig på de “medelålders vita män” som i medier beskriver förorten som ett misslyckat byggprojekt. Bland annat kritiserar hon arkitekten Ola Anderssons bok “Vykort från Utopia” för att peka ut den modernistiska stadsplaneringen som boven i dramat med Stockholms innerstads höga bostads- och lokalkostnader.
Konstigt nog nämns inte Per Wirténs bok “Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (2010) som faktiskt tar efterkrigstidsbebyggelsen i försvar.

Att boken är raseridriven och har ett argt tonfall är i sig inte fel.Men talet till förortens försvar slår lätt över i onyanserade påståenden och generaliseringar, som “är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger”. Det är synd, för de hade inte behövts. Det funkar bäst när hon med exempel och inter­vjuer visar hur det ligger till. Problematiken blir tydlig redan när “Uppdrag gransknings” Janne Josefsson i en intervju målar det farliga tillståndet i förorten och säger att journalister mörkar sanningen om invandringens negativa effekter.
I dag har de flesta städer som mål att bygga tät kvartersstad, i kontrast till efterkrigsbebyggelsen. Men den modernistiska stadsplaneringen präglar en stor del av Sveriges bostadsbestånd, oavsett vad vi tycker om den. Miljonprogrammet har dessutom ett gigantiskt renoveringsbehov och redan nu ser man hur fastighetsägare väljer att renovera så dyrt att folk inte har råd att bo kvar. “Renovräkning” har det kommit att kallas.
För vem byggs staden? Jag hoppas att Johanna Langhorsts bok startar en debatt som går djupare än till förorternas utseende. För det är tydligt i boken att arkitektur inte bara handlar om stadens form.Arkitektur är ekonomi och politik.

Publicerad i DN Kultur 2013–04–25.

Postat av Julia Svensson - Kommentera