15th July, 2009
Jag minns vintern när jag cyklade omkring i cykelhjälm på Köpenhamns gator. Det spelade ingen roll att någon strök med varje gång en gul stadsbuss svängde vänster; jag har aldrig känt mig som en större tönt. Hade förträngt händelsen tills Politikens fredagsbilaga i förra veckan gav sig ut “På jagt efter svensken”.
De gör ett nedslag på Friskis och Svettis i Fælledparken. Här kan alla som vill vara med och svettas. Typiskt svenskt, säger den rödvitklädda svenska gympaledaren. Demokratisk folkhälsa.
Det kommer mer: På danska heter hockeyfrilla svenskernakke. Svenskar har inte skor inomhus, ens på nyårsafton. Allsång är en stor passion, liksom Melodifestivalen. På Illum är en tredjedel av de anställda svenskar, vilket innebär bättre service. På svenska säjer man “hejsan”.
4 664 svenskar i Köpenhamn, efter pakistanierna den näst största minoriteten, men det enda svenska som åtminstone luktar lite rock n roll är snus, som tydligen säljs svart i en hemlig kiosk på Falconer allé.
Sverige framstår som den ordentliga storasystern, som låter alla vara med och gympa. Som cyklar med hjälm, och skäms lite för det. Tönt? Det var hon själv som sa det.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th June, 2009
”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.
Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.
Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.
En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.
I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.
Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.
Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.
Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
23rd April, 2009
Litteraturvetenskapligt självförtroende är rubriken för senaste ”Nya vågen” i P1 (sändes i tisdags, finns på sr.se). Bokförsäljningen har ökat med 41 procent det senaste decenniet, ändå är litteraturvetenskapen i kris. Den har tappat i status – studenterna som intervjuas i programmet brinner för sitt ämne men vet att det varken gör till eller från i deras cv:n.
Ordet produktiv återkommer flera gånger. Däremot nämns inte att litteraturvetenskapens kris sträcker sig utanför ämnet – till ett klimat präglat av nyttotänk. Uppsvinget för litteratur och läsning handlar till viss del om att bokförsäljning ger ekonomisk vinst (är produktiv).
Litteraturvetenskapens framtid hänger alltså på att både statsmakt och studenter ser att ämnet inte bara är viktigt
utan också produktivt. Knäckfrågan är hur institutionerna ska göra bildning och kritiskt tänkande synligt i samhällskalkylerna.
Att byta ut kurslitteraturens klassiker mot populärlitteratur är ingen lösning. Litteraturvetenskapen måste, säger professor
Lisbeth Larsson, närma sig och integreras i andra ämnen, för att återfå sitt anseende.
Vem vet, kanske krisen också för något gott med sig.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-04-23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th April, 2009
våning med fyra meter till taket. På Östergatan 27 i Malmö finns en sån våning. Med åtta rum och stuckaturer och burspråk och fåtöljer från sekelskiftet och en toalett av guld.
Fram tills sista april bor det ett fint kollektiv där. Sen är det kollektiv ut och vinkällare in. Lyxrenovering alltså. Jag har skrivit en lååång harang om det i Sydsvenskan idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2009
Kommunens bostadsbolag MKB vill satsa på ett nytt höghus i Rosengård, rapporterade P4 Malmö förra veckan. ”En skyskrapa kan skapa intresse för Rosengård”, sa fastighetschefen Anna Heide. ”Vi har skämtat om att det kan bli en balans till Turning Torso.”
Torson är inget man behöver skämta om. Turning Rosengård är ett passande namn
på det nya tornet i Malmös silhuett, på mer än ett sätt. Sedan Guggenheimmuseet
gav spanska Bilbao ett lyft 1997 har stad efter stad byggt monument. Malmö blir inte först med att ta till Bilbaoeffekten för att ”branda om” och förändra den problematiska förorten.
Ett landmärke i Rosengård – spektakulärt, påkostat och förhoppningsvis av en
erkänd internationell arkitekt – bidrar alldeles säkert med ny stolthet i stadsdelen. Dessutom behövs fler bostäder i Malmö.
Men man kan fundera över att planerna lanseras just nu, när Rosengårds sociala problem tycks vara i hela världens blickfång.
Kanske för att ett höghus syns betydligt bättre än socialt arbete.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-04-16.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th April, 2009
Dharavi, ett av världens största slumområden i Bombay, ska byggas om. En arkitekt som heter Mr. Mukesh Mehta, och som jobbat mycket i USA, har gjort planer på sjuvåningshus och bredare vägar som fallit delstaten Maharashtra i smaken. Ett nytt medelklassområde som ska ersätta de plåtskjul som idag hyser områdets en miljon invånare. Hans förslag om att uppgradera slummen är kontroversiellt.
Dharavi är av tradition en så kallat kreativ slum, med många industrier. Alla Bombays läderindustrier ligger till exempel här – och läderfärgning är så giftigt att det är olagligt. Men eftersom det är stora maffiapampar som äger fabrikerna får den fortsätta.
Denna aktivitet finns till exempel också i Rio de Janeiros favelas, kåkstäder. Det är paradoxalt, för även om de som jobbar med återvinningen, av bland annat västvärldens metall, it-avfall och plastprodukter, far illa av arbetsförhållandena och att utsättas för giftiga substanser, hjälper dessa arbeten många ur fattigdomen.
Många tror att valet i Indien, som börjar i dagarna, är avgörande för vad som ska hända med planerna för Dharavi framöver.
När jag var i Indien för ett tag sedan, med fotografen Johanna Wallin, gjorde vi ett reportage om villkoren för de människor som jobbar med Sveriges plastavfall. Och vad de tror om framtiden.
Läs artikeln i Sydsvenskan.
BIlden här ovan har Johanna tagit. Se hennes finfina bildspel kan du se här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th March, 2009
Peoples building, Shanghai.
På utställningen Yes is more på Dansk Arkitekturcenter i Köpenhamn (t o m 31.5) tar danske Bjarke Ingels på sig rollen som arkitekturens Charles Darwin. Evolution skapas inte genom revolution – Ingels arkitektkontor BIG har blivit vinnare genom anpassning.
BIG:s framgångssaga är utformad som en enorm tecknad serie. I pratbubblor längs väggarna berättar Ingels om arkitekturens villkor, från idé till förlorad tävling, från byrålådeskiss till färdig byggnad. Under rubriker som ”Found in translation”, ”A welfairytale” presenteras både de sympatiska VM-husen i Ørestad och mastodonter som People’s Building i Shanghai.
Är det, som Ingels säger, radikalt att böja sig efter marknaden? Tja… vad man än tycker om vip-städer i Azerbajdzjan och monumentalarkitektur i Kina, är BIG ett intressant nutidsfenomen och ett koncept som fungerar. Och oavsett om man gillar Ingels evolutionsteori och fyndiga ordvrängningar är Yes is more något så originellt som en kul arkitekturutställning för en bred publik. Marknadsanpassning när den är som bäst.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009
Stänger efter tre.
Förslaget om en ny alkohollag lär inte skaka om grundvalarna i Malmös uteliv direkt.
Stänga klockan tre i stället för fem? Var det någon som hostade? I den här staden tänder vi i taket klockan ett. Och då är det bråttom till nästa vattenhål – kvart i tre slår Brogatan i gonggongen och kön till de flesta nattklubbarnas garderober tätnar. Rödvinsblå läppar och öldimmig blick, men ännu pigga ben.
När gymmen anpassar sig efter urbana människors önskan om att lyfta skrot när som helst på dygnet, lever nöjeslivet i Sverige kvar på femtiotalet. Då dansorkestern slutade spela och folk gick hem för att stå pigga på fabriken måndag morgon klockan sex.
Samtidigt aspirerar 00-talets Malmö på titeln ”attraktiv stad i en storstadsregion”. Malmö vill locka till sig unga, kreativa människor och är en av Sveriges snabbaste växande städer med femtusen nya invånare om året.
Paradoxalt. Ironiskt. Pinsamt. Att Pølsemannens korvkiosker fem över tre på natten är Malmös enda likhet med Köpenhamn. Att besökare från Berlin förvånade blir hemskickade av staten när kvällen just har börjat.
Men å andra sidan gynnar korta öppettider dem som faktiskt ser behoven. Svartklubbskulturen är ju också en sak som utsocknes brukar finna spännande med Malmö.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009
Då hade Sydsvenskan kultur, liksom många andra, kvinnotema. Förutom utmärkta texter av Rakel Chukri och Anna Hellsten fanns det ett reportage av mig om varför vår litteratur är så könssegregerad – när Sverige strävar efter jämställdhet.
Intressant men nedslående läsning, om jag får säga det själv. Har bland annat intervjuat den smarta litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
Texten håller faktiskt för läsning idag också, fastän det är vanlig mansdag. Ligger tyvärr inte på nätet, men för er som missade det i papperstidningen tog jag mig friheten att lägga upp pdf:en här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th July, 2008
Intervju med författaren Gun-Britt Sundström. I <a href=”http://sydsvenskan.se/samtidigt/article345598.ece”>Sydsvenskan</a>, 2008-07-13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
