21st February, 2011
Bokrecension. Linda Spåman. Misslyckat självmord i Mölndals bro. Albert Bonniers förlag
I Göteborgsförfattaren Linda Spåmans nyutkomna serieroman ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” vaknar den drygt 20-åriga huvudpersonen, med samma namn som författaren, på psyket. Hon har precis försökt ta livet av sig, med hjälp av sömntabletter, kniv, rep och vodka. Hon har magpumpats.
Luttrade medpatienter och deras utbrott. Personalens hurtiga ”Upp och hoppa här ligger vi inte och drar oss”. Den finniga tjejen i rökrummet som säger att Linda tror att hon är något.
Det utlovade humorn finner jag möjligen i Lindas snarkande och av psykofarmaka uppsvällda rumskompis Ritva, besatt av tv-serien Glamour. För någon glamour är det, som ni förstår, inte tal om.
Linda själv vill bara hem och försöka igen. Med plastpåse om så krävs (ett förslag från den destruktiva väninnan Hanna).
Jämfört med andra svenska feministiska serietecknare hamnar Spåmans sårigt naivistiska rutor definitivt på fel sida rolighetsrepet. Man skrattar inte ihjäl sig direkt, åt de deprimerade tjejerna i sina fyrkantiga indieklänningar. Men det Spåman berättar bör berättas – inte minst med tanke på att antalet unga i gymnasieålder som behöver psykvård har tredubblats sedan mitten av nittiotalet medan platserna har minskat, som Sveriges Radios ”Det svenska psyket” berättade nyligen. Och att psykvårdsdebatten efter Anna Odells konstprojekt inte blev vad konstnären själv avsett.
Serieromanens sorgliga eftersmak gör med andra ord inte historien mindre relevant. Snarare tvärtom.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–21. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th February, 2011
Frihet för mig är inte Bob Marley-tingeltangel eller hemmadrejade krukor. Inte heller identifierar jag mig med dem som gillar Christiania för att man där kan röka hasch till kaffet.
Men även om en fyrtio år gammal hippiehood inte längre känns som den mest spännande idén skulle världen – och med världen menar jag Köpenhamn – bli så mycket tristare utan den. Det tycker inte danska staten, som igår avgick med segern i högsta domstolen: christianiterna får inte bestämmanderätt över Christiania.
Normaliseringen av Christiania innebär i stort att man vill ersätta den extravaganta arkitekturen med fler hållbara nyfunkissområden, som de på den dyrbara marken på andra sidan staketet. Normalt? Ja. Men superkedeligt. Och lika ljust och fräscht som en anusblekning.
Alltså: i den ännu oavslutade matchen mellan Normaliteten vs De Onormala står det just nu minst 2–0.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–19. Läs också på Sydsvenskans webb.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th February, 2011
Det är inte meningen att vi ska sakna Stad Solidar. Själva idén med kojstaden på den gamla bageritomten bredvid Folkets park i Malmö var att den skulle offras för grävskoporna.
I Sydsvenskan (23.10) uttryckte jag skepsis mot demonstrationen, som var en protest mot bostadsrätter på tomten istället för billiga hyreslägenheter.
Men under tiden som snön har lagt sig på husen av brädstumpar och sedan smält bort igen, har jag kommit på bättre tankar.
Möllevången är den enda stadsdelen i sitt slag i Sverige. Myllrande, internationell, vaken nästan dygnet runt, olika skikt som samexisterar. En viktig anledning till att Möllevången kan vara blandat är att man inte behöver ta banklån för att bo där.
Stadsliv handlar också, utöver socioekonomi, om byggd miljö. Under modernismens framfart i USA skrev urbanteoretikern Jane Jacobs den än idag giltiga “The Death and Life of Great American Cities” (1961, på svenska 2005) – där hon förespråkade den täta kvartersstaden med verksamhetslokaler i bottenvåningarna. I det ofta citerade kapitlet “Sidewalk ballet” förklarar hon hur folkliv skapar trygghet. Livet uppstår där det finns verksamheter i gatuplan.
De tilltänkta bostadshusen, ritade av Fojab, utnyttjar inte den ström av människor som idag rör sig genom området. Istället för butiker på nedre botten har bostadshusen upphöjda innergårdar, vilket gör att gatorna lätt upplevs som öde transportsträckor. Alltså motsatsen till Jane Jacobs och till den täta kvartersstad stadsbyggnadskontoret annars talar sig så varmt för. Ännu ett Lugnet, fyrtio år senare.
Detta har uppmärksammats av de lokala arkitekterna Jon Cederberg och Karin Sunde Persson, som har presenterat ett alternativt förslag som slår vakt om folklivet, för kommunen. Ett utmärkt initiativ. Men frågan är om en skuggritning kan stoppa galenskapen.
Och galenskapen, det är alltså inte Stad Solidar, även om inget tyvärr är mer tacksamt att raljera över än nyhippies som protesterar mot gentrifiering genom att bygga kojor i bjärta färger.
Så kallad gentrifiering, i detta sammanhang vill jag hellre kalla det stadsförstörelse, påstås ofta vara naturlig utveckling – och det är den om man menar att marknadskrafter är den enda naturliga utvecklingen. Men det är politik då bostadsrätter gynnas skattemässigt – Peabs projekt-utvecklingschef säger i Sydsvenskan 7.2 att bostadsrätterna därför blir billigare än hyresrätter. Även om jag är för blandade upplåtelseformer – med tanke på vad som krävs för att få ett lån är det många kring Möllevången som stängs ute. Förutom att protesterna förmodligen bidragit till att bygglovet sköts upp visar de att folk faktiskt bryr sig – de har inspirerat både till nätverket Arkitekturdebatt Malmö och till Cederbergs och Sunde Perssons förslag.
Förhoppningsvis får engagemanget beslutsfattarna att tänka om. Om inte kommer Stad Solidar att bli en dyster symbol för att Malmö tagit ännu ett gigantiskt kliv mot den likriktade tristess som präglar allt fler städer – både i och utanför Sverige.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–11.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th February, 2011
Curlingföräldern är ingen ny företeelse, konstaterar Julia Svensson trettio år efter författaren Romain Garys självmord.
I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman “Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som föreståndare på ett pensionat.
Den lilla familjens ekonomiska svårigheter blottas när modern varje kväll stolt placerar en bit kött på sin ögonstens tallrik. För henne själv är det förbjudet att äta kött och fet mat, säger hon. Men en dag, efter middagen kommer Romain på henne i köket där hon i skymundan, fortfarande hungrig, rensar stekpannan från flott med en brödbit.
I december var det trettio år sedan Romain Gary (1914-1980) tog sitt liv – vilket följdes av en skandal. Två dagar före självmordet hade Romain Gary lämnat in manuset till boken “Émile Ajars liv och död”. Den geniförklarade och hemlige pseudonymen Émile Ajar, var alltså samma person som den ofta kritiserade Romain Gary. Vilket betydde att Gary, mot reglerna, fått Goncourtpriset två gånger. Först med “Himlens rötter” och sedan som Ajar med “Med livet framför sig”.
Trettioårsdagen av självmordet har uppmärksammats med en tv-dokumentär, tidningsspecialer, ännu en biografi, en outgiven roman, samt en utställning på Musée des lettres et manuscrits i Paris (t o m 20.2). Historien har berättats många gånger. En man, en myt, som inspirerad av Gary Cooper bytte bort sitt ryska efternamn. Som sedan inte bara blev uppburen författare utan också filmregissör, Frankrikes generalkonsul och fick hederslegionen för sin insats som stridspilot under andra världskriget. Och som till slut tog sitt liv för att han slutit en pakt med Gud om att han aldrig skulle åldras.
Utöver redan nämnda “Löfte i gryningen” är Émile Ajars Goncourtbelönade “Med livet framför sig” (1975), som finns i nyutgiven svensk pocket, särskilt intressant ur ett samtidsperspektiv.
“Med livet framför sig” är en både bedårande och sorglig historia om föräldralöse Momo, en klarsynt och gatusmart pojke som bor i Bellevilles horkvarter. När hans fostermamma Madame Rosa, en pensionerad prostituerad, blir allt sjukare dras resåren om kring hans liv. Han vet inte hur gammal han är eller varifrån han kommer. Han vet inte vem han är eller- vart ska han ta vägen.
I “Löfte i gryningen” skildras Romain Garys egen uppväxt – en författare som visserligen visste vem han var men som tidigt började drömma om att vara någon annan. Först när han skrev under pseudonym blev han fri från kraven runt sin mediala persona och kunde leverera.
Romains mors uppoffringar handlade ju inte bara om en köttbit – vilket den unge Romain inser just där, när han tar henne på bar gärning i köket. Modern projicerade sina högt ställda framgångsdrömmar på honom. För alla som ville lyssna upprepade hon att “han ska bli krigshjälte, diplomat, få Nobelpriset i litteratur och få alla kvinnor på fall”. Romain lovade, och sånär som på Nobelpriset höll han sitt löfte.
Båda romanerna är nära studier i moderskärlek. Och tematiken – hur relationen mellan barn och vuxna kan vara tätt förbunden både med identitetssökande och med jakten på berömmelse – är aktuellare än någonsin. För Romain Gary är, om inte litteraturhistoriens mest lyckade, så åtminstone dess mest dramatiska utgång av ett curlingföräldraskap.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th February, 2011
Konstkritikern Dan Jönsson funderar i senaste numret av tidskriften 10-tal över den postindustriella revolutionen som det smärtsamma slutet för människans bofasta epok. När glesbygdens lanthandlar läggs ned talas det om vikande befolkningsunderlag, förändrade konsumtionsmönster och arbetsförhållanden. Man talar aldrig om det som den ideologiska förändring det faktiskt är att välfärden på mindre orter monteras ner. Eller att liberalism och individualism också betyder att vi numera lever i en ständig rörelse, beredda att överge eller bli övergivna.
Allt handlar om läge – och om att anpassa sig. Österlen har turismen som vapen mot avfolkningen. Och så har vi uppstickarna – som Jakriborg – en nybyggd digital Hansa-stad, vars kulturella rötter är en imitation. Människan har efter tusentals år åter blivit nomad. Jakriborg står på slätten tills pinnarna rycks upp igen, skriver Dan Jönsson, flocken driver vidare.
Det som inte längre är kul blir hopplöst kvar.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2011–02–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Malmö har blivit amerikanens bild av ett Europa där islam vinner allt större mark. Det är en osann men seglivad föreställning, skriver Andrew Brown. Jag har översatt texten, som går att läsa i Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th February, 2011
Det senaste tillskottet från Frankrikes rika seriekultur är Nietzschebiografin “Att skapa sig frihet” av den omdebatterade franske filosofen Michel Onfray (Agerings Bokförlag).
De melankoliska serierutorna av den unge tecknaren Maximilien Le Roy är konstverk i sig. Hela sidor utan dialog. Nietzsche svettas fram “Så talade Zarathustra”. Dramatiska gester, vyer av berg, Nietzsches ångest gestaltad – som långsamma scener i flera decennier gammal tv-produktion.
Onfray har många gånger anklagats för sin benägenhet att förenkla. Och förenklingarna blir, när han ska sammanfatta Nietzsches livsöde på 130 sidor i serieform, i det närmaste oundvikliga. Boken blir mot slutet praktiskt taget ett försvarstal för Nietzsche, mot hans syster antisemiten Elisabeth Förster Nietzsche, som upprättade Nietzschearkivet, förfalskade hans texter och på så sätt gjorde honom till nazisternas ideolog.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–06.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd February, 2011
Även om al-Jazira rapporterade från Egypten innan landet hamnade i världsmedias centrum har den senaste veckans protester gett kanalen ett rejält uppsving. Aldrig tidigare, skriver al-Jaziras chef Wadah Khanfar i Huffington Post, har suget efter nyheter från journalister i regionen varit lika stort.
Mubarak har stängt al-Jaziras redaktioner, tagit deras utrustning och fängslat deras journalister. al-Jazira kan inte heller göra sitt jobb i Algeriet, Marocko, Irak och Bahrain. I Tunisien lyckades man tack vare sociala medier kringgå förbudet.
Och så har vi USA. Samtidigt som al-Jazira visas av Washington DC:s största kabelkanal – och många av stadens politiker uppger sig använda kanalen för att förstå globala frågor – går det inte att se al-Jazira i de flesta av USA:s delstater. Trots att allt fler amerikaner vill se al-Jazira har de största kabel- och satellitföretagen lagt hinder för kanalen.
Det är inget annat än ironiskt. Inte ens i världens näst största demokrati anses medborgarna själva kunna avgöra när det är dags att byta kanal.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
2nd February, 2011
Massmediers intresse för arbetsplatser har aldrig varit mindre. Trots morgontidningarnas näringslivsbilagor skildras arbete främst i berättelser som Kristian Lundbergs “Yarden” och poeten Emil Boss nyutgivna diktsamling om Systembolaget.
Varför har arbetsplatsreportaget flyttat från journalistiken till skönlitteraturen? Kristian Lundberg slog fast på Publicistklubben i Malmö i måndags kväll att bemanningsföretagskulturen som råder på bland annat Yarden, bilimporten i Malmö, är en tillbakagång till statarsamhället. Men dagens trasproletariat utgörs av papperslösa, män av utländskt ursprung och ensamstående unga mödrar. De lever från dag till dag utan trygghet, utan fackförbund.
Man kan skylla på att denna samhällsförändring funkar bra som litteratur; en författare är friare och behöver inte namnge intervjupersoner.
Men det är ju knappast så att dagens journalister inte kan skriva arbetsplatsreportage. En annan, desto obehagligare, poäng är ju att de som inte kan överleva på sin lön inte heller är tilltänkta mediekonsumenter.
Med andra ord: journalistiken har ett demokratiproblem. Och en nygammal genre att utforska.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–02–02.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
31st January, 2011
Jenny Diski tar inte vara på fiktionens möjligheter i sitt porträtt av författaren Marie de Gournay, skriver Julia Svensson.
Recension: Jenny Diski. Till den skrivande kvinnans försvar. Övers Cecilia Franklin. Alfabeta.
Redan på 1500-talet kunde intellektuella kollegors mobbning ge en litterär outsider en löjeväckande besatthet av att stiga i graderna. Och redan då väckte denna högmodiga stackare- både uppmärksamhet och avsky – något som egentligen säger mer om omgivningen än om outsidern själv.
Marie de Gournay (1565-1645), främst känd för att ha redigerat Michel de Montaignes “Essäer” efter dennes död, var en sådan gestalt.
De Gournay, det intressanta föremålet för den brittiska författaren Jenny Diskis roman “Till den skrivande kvinnans försvar”, växte upp med sin mor och sina fem syskon på slottet Gournay i norra Frankrike. Till sin mors fasa vägrade dottern gifta sig eller gå i kloster. I sin döde fars bibliotek lärde hon sig grekiska och latin, fast besluten om att bli en uppburen författare.
När Marie läser Montaignes då nyutgivna “Essäer”- bryter hon samman av hänförelse men skriver tillslut ett beundrarbrev. Montaigne kommer på visit och en dröm går i uppfyllelse för den socialt inkompetenta Marie, som för att bevisa sin hängivenhet grabbar tag i en hårnål och sticker flera hål i sin arm – en händelse som Montaigne sedan nämner i en essä. Montaigne blir så besvärad att han i ett svagt ögonblick gör Marie till sin fille dalliance, själslig adoptivdotter. Vilket naturligtvis stiger henne åt huvudet.
Till karaktären är “Till den skrivande kvinnans försvar” snarare en fiktiv biografi än en roman. Då Diski håller sig på behörigt avstånd från De Gournay kommer vi aldrig huvudpersonen inpå livet och när berättelsen någon gång får djup hastar den vidare till nästa pinsamhet.
Marie väntar förgäves på svar från Montaigne – som hon lovprisar inför alla som vill lyssna. När hon flyttar till Paris blir hon ett driftkucku i illasittande ylleklänning som inte kan föra sig i salongerna. Hennes egna soiréer är högstämda freakshows som de unga avantgardeförfattarna i gyllene skor inte kan låta bli att besöka och raljera över.
“Till den skrivande kvinnans försvar” – som även är titeln på en av Marie de Gournays egna skrifter – är inget försvarstal. Även om Diski, utöver alla nederlag, också redogör för De Gournays prestationer och orsakerna bakom hennes eskalerande och fullt begripliga genusraseri.
Möjligen är titeln ironisk. De Gournay var djupt föraktad, för sitt kön, för sin brist på femininitet och för sin brist på bildning. Diskis De Gournay var en litteraturnörd, i begreppets tidiga, osminkade mening. Under de förutsättningarna fanns ingen annan utväg för en kuf som inte ville foga sig, än att bli en förbittrad toka med total brist på självdistans.
Dråpligt och sylvasst står det i baksidestexten. Ja. Men tyvärr är historien är snarare en uppradning än en gestaltning. Jenny Diski utnyttjar helt enkelt inte fiktionen för att göra De Gournay till en romankaraktär man hejar på trots alla hennes brister.
Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2011–01–31.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
