Julia Svensson

Livet går före formen

29th December, 2010

Köpenhamns bästa bostadsområde heter Bo01 och ligger i Malmö. I alla fall enligt den danske arkitekten Jan Gehl.
Julia Svensson mötte honom för ett samtal om Malmö och arkitekturen i Sydsvenskans serie om staden sedd från andra horisonter. Läs nedan, på sydsvenskan.se, eller som pdf: s 1, s 2.

När Jan Gehl, professor emeritus på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, och ägare till den internationella arkitektfirman Gehl Architects, tar med medarbetare och kunder på studieresa är det numera till Malmö han åker. Inte för några enstaka byggnaders skull – utan för stadsplaneringens.
När vi möts har han varit på jobbmöte i Västra hamnen. Innan han tar tåget tillbaka till Köpenhamn hinner vi med en hastig fika på Malmö central.
Vad är speciellt med Malmö ur köpenhamnsk synvinkel?
– De nya områdena du finner i Malmö är bättre än de nya du hittar i Köpenhamn. Där finns det mycket som är dåligt – bland annat Ørestad. Det jag tycker om med Malmös Bo01 är att man på allvar ger upp med de anakronistiska modernistiska planidéerna. I Bo01 är man mer observant på idén om en multifunktionell stad. Man hyllar utemiljön och man tar sig an människan. Vilket motsvarar de behov som finns på 2000-talet.
Hur menar du då?
– Går vi tillbaka i tiden, till miljonprogrammens decennier, har vi ingen arkitektur att hurra för. Det handlade om att bygga staden som en maskin – och det ser likadant ut över hela Europa. Malmö var inte intressant på 1970- och 80-talen. Vi har en räcka dåliga områden i Köpenhamn – det har ni också i Malmö. Men på den svenska sidan har man gjort upp med de modernistiska tankegångarna. I danska Ørestad ser stadsplaneringen på många sätt ut som den i det modernistiska Rosengård – skillnaden är att husen ritades av bättre arkitekter.

Allt började 1965, när Jan Gehl och hans fru, psykologen Ingrid Gehl, reste till Italien. Där studerade de tillsammans hur människorna använde stadens olika rum: folk stod och pratade i gathörn eller träffades på något av stadens torg.
Då blev det tydligt för dem varför människor inte hade reagerat lika positivt som man trott på de nya storskaliga och välplanerade bostadsområdena i Europa och USA. Där huset var stora, liknade varandra och bara innehöll bostäder och inte butiker, caféer och nöjen, fick människor inte naturlig kontakt med varandra. De reagerade också starkt mot att trafiken dikterade – och dikterar fortfarande – människors villkor i städerna.
Boken ”Livet mellem husen”, som Jan Gehl skrev efter Italienresan, är fyrtio år senare översatt till mer än tjugo språk. Tidigare i år kom uppföljaren ”Cities for people”.
Jan Gehl studerar inte form, som de flesta andra som sysslar med arkitektur. Han studerar liv. Sedan Gehl Architects startades för tio år sedan har han utvecklat urbana strategier åt städer över hela världen – till exempel i New York. Sedan många år är det trafiken som bestämmer på Manhattan. Men genom att räkna människor och studera människors beteenden undersöker Gehl hur folk vill använda staden. På Manhattan är de proppfulla trottoarerna ett stort problem. Det finns nästan inga bänkar eller caféer där man kan vila och uppleva stadslivet. Det är jobbigt för människor med rollator eller barnvagn. Det är också svårt att uppmuntra folk att gå istället för att ta bilen. Att cykla på Manhattan var tills ganska nyligen inte ens att tänka på.
De senaste femton åren har Malmö haft en visionär politisk ledning som samarbetat tätt med näringslivet – och lyckats vända stadens negativa utveckling på många områden. Ur ditt perspektiv – var sticker Malmö ut?
– Där Malmö verkligen drar fram är inom stadsbyggnad – kreativa politiker, duktig stadsarkitekt och stadsträdgårdsmästare, har varit i stånd att införa en mer holistisk syn på stadsplanering. Malmös arbete med internationalisering, arkitektkonst, torg, gator och cykelvägar är bra. Men också fina tankar om kunskapsstaden och den blandade stadsmiljön lyfter staden till internationellt hög klass.
En anledning till problemen med de moderna områdena är att de byggdes snabbt och var genomplanerade. De gamla städerna växte däremot fram under lång tid, efter människors behov. En sak är att bygga nya stadsdelar – som Bo01. Men hur ska man göra med den redan existerande modernistiska staden, som Rosengård?
– Vårt kontor är involverade i ett stadsförbättringsprojekt i Rosengård. Det är mycket viktigt att man gått igång att reparera det gamla. Rosengård får en tågstation nästa år och stadsdelen kan växa ihop med stadskärnan.
Vad tycker du om den byggda arkitekturen i Sverige?
– Arkitekturen är mindre intressant i Sverige än i Danmark eller Norge. Alltid när man kommer till Sverige kan man se det på husen, att nu är du fanimej i Sverige. Varför är det svårare att hitta fem begåvade svenska arkitekter än danska eller finska? Det handlar bland annat om att det i Danmark, i förhållande till invånarantalet, finns dubbelt så många arkitekter som i Sverige. I Sverige ritar arkitekterna koncept – men byggmästarna bygger och får sista ordet. Så är det inte i Danmark.
– Det finns en skillnad i utbildningen också – den svenska arkitektutbildningen ligger under tekniska högskolan och den danska under konstakademin och kulturministeriet. Men många av dessa historiska skillnader mellan utbildningar och praxis är nu hastigt under förändring, och det är goda nyheter för arkitekturen i Öresundsregionen. Det är också därför vi är så glada för våra svenska medarbetare.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ur bild – men kvar i centrum

18th December, 2010

När de stora morgontidningarna monterar ned sin kulturbevakning rustar
Sveriges Television upp.
I dagens Sydsvenskan har jag intervjuat Eva Beckman – om att göra tv,
kolla på Top Model och sträva mot centrum.

Daniel Sjölin flirtar med kameran. Själv sitter jag i Babels studiopublik och får lära mig att applådera på beställning. Eva Beckman syns inte till någonstans.
När vi träffas några dagar senare, på hennes rum i SVT-huset på Gärdet, berättar hon att det här är den stora förändringen med att bli programchef. Hon har gått från att vara den som gör till att gå på möten och leda andra som gör.

– Jag har varit så intimt förknippad med Babel, så jag försöker hålla mig borta från det projektet med flit. Men jag har levt hela mitt liv med att göra program. Först i radio och sen i tv. Jag har älskat att stå i mitten av en redaktion. SVT-huset är ju de männi­skor som jobbar här. Ljussättare som klättrar i taket inför en direktsändning och är alldeles röda i ansiktet av upphetsning, fortfarande, fastän de har jobbat i fyrtio år. Redigerare som sätter sin heder i pant för att rädda en när man kommer med ett svampigt material. Nu är jag lite skild från det där, atmosfären, grupparbetet. Att vara chef är en annan sorts kreativitet – jag ska få andra människor kreativa.

Hur gör man det, får andra männi­skor kreativa?
– Jag litar blint på dem jag jobbar med. Jag har SVT-husets bästa folk. Det jag ska göra är att skapa utrymme för dem. Stålar och sändningstid. Och hitta de bästa programidéerna och utveckla dem.

Redan 2010 hade SVT-kulturen en bra budget – och för det nya året tillkommer ytterligare 30 miljoner. Kommer intresset för kultur-tv att vara fortsatt lika stort och satsas på lika mycket i framtiden? Eller kommer Sverige att gå åt samma håll som till exempel Danmark, där DR blir alltmer kommersialiserat?
– När jag ser DR är jag så himla glad att jag är på SVT. Inte bara SVT i förhållande till andra public service-bolag eller andra tv-kanaler. Utan även i förhållande till kulturjournalistik överhuvudtaget. SVT har verkligen satsat modigt, under flera år. Jag hoppas att det kommer att fortsätta på minst den här nivån. Svensk public service är privilegierad – att vi har tillgång till dagliga kulturnyheter, ett timslångt veckoaktuellt program som Babel, dyrt, med muskler. Och Kobra och kulturdokumentärerna. Och jag har inte en känsla av att befinna mig under hot och det är otroligt skönt.

Din syster Åsa Beckman är kritikchef på Dagens Nyheters kulturredaktion. Du får trettio miljoner medan hennes redaktion säger upp hälften av medarbetarna. Vad tror du om nedskärningarna på tidningarnas kultursidor?
– Jag känner mig insyltad, så jag pratar inte specifikt om DN. Men det är en beklaglig och fruktansvärt tråkig utveckling. Och jag har svårt att tro att det uppskattas av läsarna. Å andra sidan har det varit kris för kulturjournalistiken och tidningarnas kultursidor sedan jag började jobba. Och de har alltid överlevt. Men det är klart att det börjar kännas som att man når en smärtgräns.

Eva Beckman har en välbekant röst som jag ändå skulle ha svårt att placera om jag fick frågan. Självklart kraftfull men ändå mjuk. Den har funnits som ett bakgrundsljud i vardagen i tjugo år. Först tio år i radion. Sedan tio år i SVT.
Eva Beckman växte upp i den lilla byn Prästmon i Ångermanland. Som barn pratade hon bred norrländska, fast med tungrots-r eftersom hennes mamma var från Skåne. På högstadiet tränade hon bort de skånska r:en för att hon var rädd för att bli mobbad.
– Sedan flyttade vi till Köping, och där blev jag verkligen supermobbad. Jag började prata västmanländska. När jag lade bort den hade jag ingen dialekt kvar. Men norrländskan skulle jag gärna haft – jag gillar dialekter, det är snyggt.
Det är ingen slump att både Eva och Åsa Beckman – och deras lillebror Jonas – jobbar med kultur.
– Det var viktigt med böcker och musik hemma. Pappa skrev och det blev en stor del av vår identitet. Vi hade kontakt med Stockholm genom pappa. För många är kulturvärlden som en annan planet, men det var det inte för oss. Att jobba på tv var inte något främmande. Men jag har enorm respekt för personer som kommer till den här världen av helt egen kraft, utan att ha försprång.
När Eva Beckman var 25 började hon jobba på Sveriges Radio. 1989.

– Det var en brytningstid. Radions kulturutbud var inte särskilt journalistiskt när jag började. Det fanns inomestetiska program som Filmburken, Konstronden, Bokfönstret. Men vi hade en jättepigg chef som hette Svante Weyler. Under Gulfkriget gick han runt och skrek att: ”Vi måste sända direkt! Världen brinner!” Jag och Cecilia Uddén satt och ringde som galningar. ”Varför tiger de intellektuella i Mellanöstern? Vad säger Nawal El Saadawi?” Det var ett nytt sätt att jobba på. Vi rev väggar mellan fin- och populärkultur, mellan Sverige och världen, kultur och samhälle. Kulturen säger någonting om världen, livet, utanför själva uttrycket. Det är där jag tycker kultur blir riktigt intressant. Tio år senare gick jag över till SVT – ungefär samtidigt som samma utveckling skedde även där.

Eva Hamilton skrev i ett debattinlägg: ”Att göra tv-pro gram för en smal samhälls- och kulturintresserad elit är ganska lätt. SVT gör det varje dag. Att göra tv för hela svenska folket är betydligt svårare.” Vad tänker du om det?
– Jag tror att Eva Hamilton, med all respekt, underskattar svårigheten att göra program för en elit. Det är inte nödvändigtvis lättare. Om vi nu ens ska tala om en elit, jag gillar inte ordet. Men hennes poäng var att vi har en generation vuxna människor mellan 30 och 59 som väljer bort SVT. De kollar på fyran. Det är tydligt, det är där vi är svaga.
– Nu är ålder ett ganska knepigt begrepp att förhålla sig till i just min genre, det är inte säkert att en 68-årig Karin Boye-älskare är mer annorlunda än en 16-årig. Men visst ska man fundera på varför en stor grupp väljer bort SVT. Det är en utmaning för hela företaget. Är det något med hur vi gör våra program? Vad vi berättar? Jag tar det på stort allvar.
– Just nu tänker jag jättemycket på jobbet och jag tittar noga på alla sorters tv, som Top Model. Och funderar. ”Tänk om man skulle hälla finkulturen i en superkommersiell dramaturgisk form? Vad gör det att de lägger på den där speaken nu, vad händer då? Vad är knepet? Varför tappar jag sugen här på mitten?”

Att rekrytera DN-krönikören Hanna Hellquist som programledare är ett led i ett strategiskt arbete – att ändra på att det nästan bara är män som leder kulturprogrammen.
– Det är en klassiker – när vi har idémöten kommer det alltid upp förslag på män. Sedan är det någon som säger ”ska vi inte ha en kvinna med?”. Vi är oerhört ålderdomliga i våra hjärnor, på ett sätt som faktiskt kan ge en panik, tycker jag. Nyheterna sköter sig perfekt. Även kulturnyheterna, helt perfekt. De övriga kulturprogrammen har haft väldigt många manliga profiler. Men det är inte ett dugg svårt att hitta kvinnliga profiler om man bara anstränger sig lite. Det är aslätt.
Det har aldrig varit ett mål för Eva Beckman att nå en hög position. Däremot har hon svårt, säger hon, att inta en passiv roll. Hon tycker om att ha inflytande över något större. Men trots det är det reporteryrket, inte chefandet, som hon gillar bäst.
– När jag slutade som genrechef 2000 krävde jag att få bli reporter. Det var två tre otroligt lyckliga år. Jag älskar att vara reporter. Jag skulle gärna ha fortsatt med det. Sen skulle Babel startas, och så blev jag producent och projektledare, och det var roligt. Det är inte så nu men tidigare har jag ibland längtat efter att slippa ansvar. Du vet, som chef sitter man där ensam och dignar under ansvarsbördan och hör folk skrattande gå med klirrande Systemkassar hem till sin familj.

Jag läste i en artikel att du inte hinner äta lunch.
– Under lunchen har jag administrativ tid, haha. Nej, visst äter jag lunch emellanåt. Men jag har alltid jobbat mycket. Med det nya jobbet har det inte direkt varit någon succé med hemmalivet. Men jag gjorde värsta lyxgrejen i helgen. Min son Jack var hos min syster. Då bokade jag in min man Sam och mig på Clarion Sign vid Norra Bantorget. Sen var vi turister i Vasastan en hel helg. Vågat va?

Eva Beckman

Född: 1964.

Familj: Maken Sam och sonen Jack, 10 år. Syster Åsa Beckman, kritik­chef på DN kultur, bror Jonas Beckman, undertextare på SVT. Dotter till författaren Erik Beckman.

Bor: Vid Mariatorget, på Söder i Stockholm.

Aktuell som: ­ Programchef på SVT Kultur & Samhälle, sedan i februari.

Bakgrund: Kulturvetarlinjen med idéhistoria som huvudämne. Poppius journalistskola. DI:s radioproducentutbildning, och tv-reportage. Har jobbat tio år på radio, lite längre på tv. Var producent för litteraturprogrammet Babel 2005–2010.

Eva Beckman om…

…tidningen Mama:
– Jag har fortfarande inte missat ett enda nummer av tidningen Mama. Trots att jag baktalar den hela tiden och ideologiskt ser den tidningen som fienden, har jag aldrig missat ett nummer. Och alltid läst den från pärm till pärm. Det kan jag själv undra över. Det är inte något skämmigt, det är bara enormt konstigt.

…att läsa:
– Jag har precis läst ut Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Den är fantastisk. Sedan jag slutade med Babel är mitt läsande mer lustfyllt. Jag var teaterkritiker i tre år vilket har gett mig en livslång teaterleda, som jag inte hämtat mig från. Det kommer aldrig att hända med litteraturen.

…framtiden:
– Man kan välja att se hela medieutvecklingen som ett gigantiskt hot. Men det är också en spännande tid. Vad är uppdraget för public service? Är det som de säger att om fem år har vi inga tv-tablåer? Den förra hotbilden var att vi skulle överge att se på tv i rutan. Men det knasiga är att tv-tittandet ökar på laptoppen och mobilen, men det fortsätter att öka i rutan också.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–18. Texten går också att läsa på Sydsvenskan.se eller som pdf (101218 Eva Beckman 1, 101218 Eva Beckman 2).

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Håller hårt i parollerna

11th December, 2010

Att paxa ord. Pax för ”vardagsliv”. Pax för ”ett medmänskligare Sverige”. Pax för ”verklighetens folk”. Ny Demokrati var först och Jimmie Åkesson anser att hans parti representerar begreppet bättre – men Kristdemokraterna har paxat ”verklighetens folk”. Inte bara i reklamsammanhang – Hägglund äger varumärket också på området möbler.
I nya numret undersöker tidningen Språk, på sitt som alltid berömvärt nyfikna vis, varför politiska partier allt oftare söker patent. Inte bara för partibeteckning utan för hela formuleringar, som de ”kan komma att använda”.
Enligt Språk är det framförallt Allianspartierna, med storpaxaren Kd i spetsen, som är rädda för parollstöld.
Jag frågar mig vad som sker i längden när politiska partier strategiskt börjar kolonisera språket. Men jag antar att jag borde lugnas av att än är det i alla fall ingen som paxat ordet ”demokrati”.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–11.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Hållbar stadsutveckling i Norra Sorgenfri

7th December, 2010

På torsdag 9 december håller jag i en presentation om Mångfaldsstaden, som en del av en temadag med workshops och samtal om hållbar stadsutveckling i Norra Sorgenfri.
Dagen är en del i en serie om sex temadagar som arrangeras av Institutet för hållbar stadsutveckling, Malmö stad och Malmö högskola – för att ta fram ett hållbarhetsprogram för området. Just på torsdag ligger fokus på Kulturell hållbarhet.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Konsten att släppa en bomb

5th December, 2010

Konsten är att låta Noomi Rapace släppa sin bomb i precis rätt tid. På fredag har den prisbelönta filmen Svinalängorna äntligen premiär. I dagens Sydsvenskan intervjuar jag regissören Pernilla August. Läs nedan eller på sydsvenskan.se.

Pernilla August är överväldigad. Hennes regidebut, långfilmen Svinalängorna, har redan före premiären fått publikpriset i Venedig, Region Skånes kulturpris och juryns specialpris på filmfestivalen i São Paolo. Att filmen, som baseras på Susanna Alakoskis roman med samma namn, når en världspublik tror Pernilla August handlar om dess allmängiltighet.
– Barn som far illa och lever i dysfunktionella familjer, det är en aktuell problematik som finns överallt och aldrig verkar försvinna. Det, och att den handlar om en vuxen persons uppgörelse med den egna barndomen.
– Det är en historia vi alla kan relatera till. Gud vad många historier det finns med alkoholproblem och utsatta barn. Många jag mött säger: det här är precis som min mamma. Det känns så viktigt att berätta. Jag har själv inte alls levt den här historien men jag kan känna igen mig i unga Leenas betraktande av världen.

Romanförlagan handlar om unga Leenas uppväxt i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad, med finska alkoholiserade arbetarklassföräldrar. I Pernilla Augusts och Lolita Rays manus har Leena, som i filmen spelas av Noomi Rapace, blivit vuxen. Tillsammans med sin make Johan (Ola Rapace) och sina två döttrar återvänder hon till Ystad där modern ligger på sin dödsbädd. Barndomen spelas upp i hennes inre – fyllefester, simtävlingar, hur hon fick ta hand om sin lillebror Sakari.

Hur kom du på att du ville göra film av Alakoskis bok?
– Jag läste boken och blev så tagen av den här lilla tjejen, Leena. Hon gick rakt in i mitt hjärta. Hennes kamp, hennes överlevnad. Samtidigt läste jag att Drakfilm köpt rättigheterna till boken och dagen efter ringde Ralf Karlsson och frågade.

Historien har en socialrealistisk, politisk underton. Är det medvetet?
– Jag har inte tänkt politiskt, men klass- och invandrarproblematiken som kommer ur boken är politik. Mitt fokus har legat mer på det psykologiska planet, det är mitt intresse och min arena. Det politiska ligger som en matta under berättelsen.

Att regissera långfilm var mycket roligare än Pernilla August tänkt sig. Till och med det hon trodde skulle bli jobbigt, klippningen och det tekniska. Hon hade med sig ett tryggt team med personer hon arbetat med tidigare. Hennes regissörsförebild och mentor i projektet har varit danske Per Fly.

Vad var det svåraste med regissörsarbetet?
– Att inte göra karikatyrer av finnarna, mamman och pappan. Det var som att hoppa på isflak. Alla fallgroparna fanns där: finnarna, invandrare, alkohol. Där fick jag stor hjälp av Outi Mäenpää och Ville Virtanen som spelar mamman och pappan. De försvarade sina rollfigurer.

Tehilla Blad gör en jätteprestation som unga Leena. Hur var det att regissera barn?
– Jag var skraj för det i början. De här barnen är så kloka, vetgiriga och har ett stort allvar i sig. Det blev som med vanliga skådisar. En skådespelare behöver en trygg och varm miljö där man vågar slänga sig ut och falla.
– Man måste bara vara extra försiktig med barnen. Nu är det så lyckligt att alla barnen faktiskt är syskon. Det ger en ton av närhet.

Hur valde du Noomi Rapace?
– Jag tänkte först att hon var för ung. Men så såg jag henne när hon spelade Medea på Dramaten – och där spelade hon mor. Noomi var klockren som Leena. Kombinationen att hon går och bär på en bomb, samtidigt som hon är alldeles mjuk. Som regissör måste man få henne att hålla i tyglarna och inte släppa bomben förrän i sista scenen.
– Att Noomi och Ola har varit ett par hjälpte också. Det ligger en sorts självklarhet över deras relation, sättet de tar i varandra och pratar. Olas porträtt av Johan har glimten i ögat. Han är så oneurotisk. Ola skulle faktiskt kunna bli en Hugh Grant-figur. Det var Ola från filmen Tillsammans jag ville åt.

Jag gillar hur du gestaltar att Noomi glider över i gamla mönster när hon kommer in i sitt barndomshem. Som att hon börjar dricka direkt ur kranen, precis som hon gjorde som barn.
– Jag älskar sådana gentagelser. Det arbetade vi med i manuset. Och Leena hade så lätt kunnat gå den vägen. Upprepa sin egen historia. Men hon kommer inte att göra det. Hon kommer att få att ganska okej liv efter det här.

Har du någon egen favoritscen?
– När socialen kommer på besök, och så julen. Och slutet. När Noomi får släppa sin bomb.

Vi träffas dagen efter galapremiären. När vi är klara ska Pernilla August åka hem och sova. Vad som ska hända sedan vet hon inte.
– Jag längtar efter att spela själv faktiskt. Och regisserandet – det är som om jag hela tiden letar omedvetet: är det här film? Det här? Men först ska jag ta det lugnt ett tag.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–05.

Postat av Julia Svensson - 2 Kommentarer

Tunnelseende: konsten i Citytunneln

4th December, 2010

MALMÖ. Triangeln är Citytunnelns finrum. Hyllie är dess motsats – med undantag för Kristina Matouschs utsmyckning.
Sydsvenskans konstgranskare har tagit en förhandstitt på de tre nya stationerna. Se bildspelet här, på sydsvenskan.se. Eller ladda ned reportaget som pdf: sida1, sida2.

Det är en snöig och iskall morgon när vi ger oss ned i underjorden, konstkritikerna Carolina Söderholm och Thomas Millroth, arkitekturkritiker Leo Gullbring, fotografen Linda Axelsson och jag. När vi kommer ner under Malmö central blir det inte varmare. Varken i faktisk eller bildlig bemärkelse.
Förutom att temperaturen ligger runt noll domineras Citytunnelstationerna – förutom Triangeln – av massiv nyfunktionalistisk betongarkitektur.

Och stationernas öppna struktur gör att perrongerna aldrig blir varmare än utomhus.
Känner man sig då säker, när man väntar en mörk natt i en kall och avskalad miljö? Det råder delade meningar om färgsättningen. Men vi är överens om att perrongernas stora ytor ger en känsla av trygghet.

Vid en första anblick framkallar stationernas gråhet tanken: ”Välkommen till Sverige, här är det inget som är gött.” Men den spartanska utformningen har en poäng. En station där sittplatserna är få och det inte finns godisautomanter och liknande, blir aldrig något hängställe. Vad beträffar Citytunnelns kulörer – fyra nyanser av grått – får vi lita till att människorna ger de stora salarna färg.

Reportaget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–12–04.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Huvudstadshipsters

29th November, 2010

Precis som förra “This is Stockholm” är Pelle Forshed och Stefan Thungrens nya seriealbum “Stockholmsnatt” en drift med Stockholm. Eller snarare med den falang av innerstadspopulationen som är runt 30, bor på Söder, går på klubb, jobbar med media och har hipphetskomplex.
En rolig stripp är hos doktorn. Hipstern i androgyn pottfrisyr frågar: Ska man inte kunna dricka en öl på en uteservering efter klockan tio? I Barcelona är det ingen som går ut innan typ klockan två på natten …
Du är på väg att få Barcelona, säger doktorn. Det är långt värre än att få Berlin, du borde lärt dig en läxa efter den trippen. Har du otur kommer du börja dricka -Estrella och klä dig omedvetet. Patienten: När jag kom hem från Way out west i helgen störde jag mig på att det var snobbigt i Stockholm. Doktorn: Det där låter som långt gången Göteborg.
En del ljuspunkter. Men det funkar bättre som enstaka strippar – i album är den massiva driften med Stockholmsmedvetenheten rätt krystad. Fast å andra sidan, jag kanske bara har drabbats av Malmö.

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–29.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

En jävel på kärlek

27th November, 2010

Under alla år som gått sedan jag första gången hörde ”Regn hos mig” på radio, har jag tänkt att den här mannen verkar ha svaren.
Men det har aldrig blivit av att skriva och fråga. Läs min intervju med Orup här eller i dagens Sydsvenskan.

Nu är det en regnig måndagsmorgon och jag har just, utan paraply, tagit mig till Fridhemsplan. Här har Orup sin skrivarlya.
När jag säger att hans låtar är den svenska popens svar på ”Sex and the City”, en låt för varje kärleksdilemma, skrattar han lite.
Din musik har alltid varit något att känna igen sig i när det är jävligt. Med en distanserad glimt i ögat, liksom. Så jag tänkte be dig om hjälp. För varje scenario behöver jag en Orup­låt och ett råd:

En passionerad kärlek slutade med skrik och bråk för tio år sedan. En dag när jag kommer hem står han där. Han har en unge i bilen och han vill bli kompis. Själv blir jag bara förbannad.
–?Det är det där: ”Kom inte hit och stöka”. Jag kollar på tv-serien Californication, där har de ett sånt förhållande. Lyssna på låten ”Stopp, nej, gå härifrån” från Lena Philipssons första platta. Den handlar om att avsluta ett förhållande flera gånger, och få en invitation att gå in i det igen. Då kan man bli arg när den andra personen söker upp en. Och rädd. Det är bäst att säga nej.

Scenario nummer 2. En väldigt stadgad kille vill följa med mig hem på te.
–?”Du kan få mig när du vill”, på Lenas platta ”Jag ångrar ingenting” (2005). Det här är ett vanligt scenario i popmusiken. I verkligheten blir det mycket gråt och tandagnisslan innan man har tagit sig ur en sådan relation. Försök själv att prata förstånd med någon som är i en sådan situation!
–?Ett sådant förhållande ger mycket också men går det för långt kan du bli helt förstörd. Men människan är bra på att repa sig och det brukar ordna sig. Just i början får man fråga sig hur mycket man behöver kärleken – om man kan skita i den eller måste ha den just nu, av just den personen.

Jag träffar en kille som gillar mig men inte vill ha en relation. Jag har ställt ett ultimatum. Vad ska jag lyssna på medan jag väntar på svaret?
–?Nu sätter du mig på pottan! Där har du en människa med en empatisk spärr jag inte kan relatera till. Jag skulle nog lägga benen på ryggen. Det finns relationer jag hellre skulle droppa stearin på näsan än gå tillbaka till.

Okej. Nu ligger jag i en säng bredvid en fantastisk pojkvän som vill att vi ska vara tillsammans i hundra år. Själv vill jag bara springa därifrån.
–?Det finns en låt på ”Faktiskt” som heter ”Någon måste gå”. Den handlar om att livet har gått i stå. Man kan faktiskt älska någon och ändå känna att relationen inte bär längre. De som varit tillsammans länge älskar var­and­ra men en del skulle må bättre av att avsluta relationen. Någon måste ta steget och träffa någon annan, det är ofta vad som händer.

Jag ligger vaken klockan fyra på natten och oroar mig för att jag aldrig kommer att träffa någon.
–?Här tänker jag på en sång på “Stockholm och andra ställen”: ”Drick inte när du är ledsen”. Den handlar om en man som blivit lämnad. Hans besatthet har slagit över till vansinne. Han lever i ett drömskt tillstånd och han vet inte vem som druckit ur alla flaskorna han har i sitt hem. Den ska du lyssna på för att se att någon kan ha det värre. På natten hinner man tänka, det gör alla människor. Natt, säng, ensam i sängen. Inom country används den scenen otroligt mycket.

Dagen efter att min pojkvän gjort slut kommer våren. Själv går jag omkring och gråter bakom ett par solglasögon.
–?”Regn hos mig” och ”Stockholm” handlar om det. Mår man dåligt blir människor äckliga, fula och elaka och staden blir likaså. Det hjälper inte att fly eller flytta. Man får tycka synd om sig själv ett tag, sedan får man gaska upp sig.
–?The Temptations ”I Wish It Would Rain”, som handlar om att när det regnade har man en plausibel anledning att vara deprimerad. ”Varför sjunger fåglarna?”, en låt på ett sorgligt bortglömt album jag gjort till Kayo. ”A House Is Not a Home”, som Burt Bacharach and Hal David gjorde till Dionne Warwick handlar också om det där – att det enda som betyder något i livet är de människor som omger en.

*

För Orup är låtskrivandet inte så romantiskt. Det handlar om att sitta vid sitt instrument ”från nio halv tio till fyrablecket”. Han kommer på en textrad, kanske något han läser på engels­ka och översätter till svenska, då blir det roligare. Sedan sjunger han raderna tills han hittar något som låter bra.
–?Blir jag skämsig slänger jag. Jag litar på magkänslan. Jag tror på att sitta vid sitt instrument varje dag, inte att vänta på inspiration. Jag tror på hög produktion, då är chansen större att det blir något bra.
Utifrån textraderna bygger han scenarion kring hur han själv skulle handla. Inget scenario är helt självupplevt men i varje text finns moment ur hans eget liv. Fast han kommer aldrig att säga vilka det är, då blir det inget kul.

Inför den nya skivan kände Orup att han hade vänt och vridit på samma ämne i tjugofem år och behövde en ny vinkel. Därför har Johan Kinde, Orups bästa kompis och gudfar till ett av hans barn, skrivit sex av nio texter.
–?Johan är bokförfattare och har alltid en bra story på lager. Vi umgås mycket men har olika livsstilar. Jag är gift och har familj, han är den evige ungkarlen. I texterna har han utgått från min situation och byggt scenarion kring den. Men nu är jag sugen på att skriva egna texter igen.

Hur hör man när det är Johan som skrivit och inte du?
–?Johan är mer nostalgisk och romantisk. Han jobbar mer med dramatik och han skäms inte i sina texter, som jag. Hans texter är mer som storys. Jag har gått in och ändrat när det är fraser jag tycker är för sentimentala. Om jag skäms när jag sjunger, då är det inte bra.

Efter de två första plattorna kände du dig inmålad i ett hörn, som lustigkurre i cowboyhatt, trots framgången. Som i ”Stackars lilla rika flicka”.
–?Jag var egocentrerad då. Det var därför jag gjorde ”Orupean Songs” en engelskspråkig soulbaserad platta, som inte gick så bra. Ska man ha en lång karriär får man inse att det kommer att gå upp och ned. Då är det vettigt att dämpa det där att männi­skor väntar sig något speciellt av en. Man tröttnar och till sist tröttnar publiken också. Men jag är tacksam för tiden med hitsen.

För tio år sedan kände Orup att de gamla låtarna stod i vägen. Då tog han paus från offentligheten och började skriva enstaka låtar till andra.
–?Men först efter två album med Lena hittade jag tillbaka till varför jag gör musik: För att tillfredsställa mig själv. Jag har aldrig tidigare jobbat med en så bra röst. Lena är en riktig sångerska, hon har humor, kan showa och dansar bra. Att låtarna sjöngs av en tjej gav ett annat perspektiv. Jag kunde använda ord som mascara.
I våras gjorde Orup en engångsspelning på Debaser i Stockholm, där han bara spelade låtar från sin första skiva. I främsta raden stod tjugoåriga tjejer och skrek. Längre bak stod folk som jag, som växt upp med låtarna.
Inför den kommande soloturnén, som är den första på tio år, vet han inte om uppslutningen kommer att bli lika stor.
–?Det är läskigt. Jag är medveten om att de nya låtarna står sig slätt mot det folk vuxit upp med. Mycket av min publik är i min egen ålder. Om de kommer och tittar live jag vet inte. Det kan gå fullständigt åt helvete. Men jag kan inte låta bli saker bara för det.

Hur gör du för att förnya dig musikaliskt nu?
–?Jag brukar ha nya ledord. Den nya skivan, ”Född i november”, är arenapop. Stora arrangemang, stora melodier och ganska dramatiska texter. Men jag tror inte att folk upplever skillnaderna lika stora som jag. Till förra plattan var ledordet ”England”. År 2000 var ledordet ”disco”.

Vad lyssnar du helst på?
–?På 70-talssoul och tidig hårdrock, det jag lyssnade på när jag växte upp. Jag gillar brittiska Hurts, arvtagare till Pet Shop Boys. Och den amerikanska duon She & Him. De har en oskuldsfullhet i melodierna som för tankarna till tidigt 60-tal. En modern bräcklighet. Det är lite vingligt och det gillar jag. Lite slammigt spelat.

Har du funderat på att skriva något annat än låtar? Dina teman skulle funka som tv-manus, eller som noveller?
–?Nej aldrig. Jag är dålig på att planera mina ord, de hoppar som de vill. Jag skulle ha svårt att göra en längre berättelse. Det skulle bli för akademiskt. Jag har alltid haft bökigt med självgoda intellektuella och sådant som själv kallar sig för kultur. Jag har alltid hyllat ytan, vilket i sig också är snobbigt att göra, haha.

Hur kommer det sig att du fortfarande skriver om kärlekstrauman?
–?Jag har en förkärlek för att skriva om relationers baksidor. Om när det har gått åt helvete, inte om ”när jag träffade min fru och vi var så kära”, haha. Men jag har inget stormigt liv själv, jag fyller snart 52 och lever i min andra långa relation. Kanske är det för att jag saknar dramatiken som jag skriver om den.

Fakta: Orup

Namn: Thomas Eriksson.
Ålder: Fyller 52 den 29 november.
Bor: På Lidingö med fru Pernilla, och tre barn, Charlie 9, Isidor 10 och Kid 18.
Aktuell med: Nya skivan ”Född i november”.
Gillar att: Träna, spela tv-spel och datorspel. Se på tv-serier. Film är tråkigt och förutsägbart, tv-serier är ett mycket bättre format.
Nojar över: Mina barns liv och leverne och mina egna listplaceringar och recensioner. Och en källarrenovering som aldrig tar slut.
Läser: The occasional semesterbok. Jag har bytt ut kvällsläsningen mot tv-serier på min Ipad. När jag läser läser jag facklitteratur, tidskrifter och fotbollstidningar.

Läs också: Anna Hellstens recension av Född i november.
Orups bästa i urval: Spotifyguide till Orups musik (Listan innehåller inga låtar från Orupean songs eftersom albumet inte finns på Spotify.)

Texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Insidan syns alltid utåt

26th November, 2010

I början av Berlinkonstnären Miriam Horwitz performanceföreställning om Nijinsky, den polskryske dansaren och koreografen som kunde göra en pointe fastän han var man, sitter vi i flera minuter och stirrar på den tomma scenen. Långt om länge uppenbarar sig skådespelarna: Anne-Marieke Hess, Jule Flieri och Iggy Malmborg. Från publik-ingången färdas de mot scenen, ja färdas kan man nog kalla det, iklädda grälla tajts och bodys. Det tar tio minuter.

Performancen är en tolkning av de dagböcker Vaslav Nijinsky skrev 1919, i Schweiz under sex frenetiska veckor innan han togs in på mentalsjukhus. En tid då han hölls under läkaruppsikt och misstänkte att hans fru försökte få honom intagen. Genom de tre skådespelarna på scen vill Horwitz utforska relationen mellan dessa människor.
Skådespelarna börjar studsa gummiaktigt upp och ned. Med apatiska ansiktsuttryck, ovanpå varandra, bland publiken. Allteftersom den före detta dansarens inre vansinne förvärras förflyttar det monotona studsandet sig till slamriga plåtar. En av skådespelarna börjar slita kablar ur en maskin. Drar in ett stort svart tygföremål på scenen. Åker i en blinkande ställning i taket.

Nijinsky betraktades i skuggan av dagböckerna länge som en dåre. Men vad händer med dansare som inte kan dansa längre? En konstnär som inte längre har tillgång till sitt medium – upphör han vara konstnär? Om föreställningens symbolik görs allmänmänsklig: Vad händer inuti en människa som inte längre får utlopp, eller kan ge uttryck, för sina behov och känslor?
När jag ser skådespelarna studsa, på sina knän, tänker jag att livet slutar på plus minus noll. Allt, exakt allt, har ett pris. Det som försiggår i en människas inre hittar alltid ett uttryck på utsidan. Under tajtsen är artisternas ben antagligen alldeles blåslagna.

Fotnot: Nijinsky spelas på Inkonst i Malmö ikväll och imorgon.
Sedan några år finns en svensk översättning av det ryska originalet av Nijinskys dagböcker: “Livet, döden, känslan” (Ellerström).

texten publicerades ursprungligen i Sydsvenskan 2010–11–26.

Postat av Julia Svensson - Kommentera