16th September, 2009
Jag ser hans röda galonhatt blänka i strålkastarljuset. Hans mustasch strävar i riktning mot öronspetsarna, inte helt otvunget, den har snurrats med vax. Han är tanigt byggd, byxorna hänger i hängslen på hans axlar. Under slagen kikar skorna fram, spetsiga och av allt att döma med lädersula. En ung Peps Persson, skulle kanske någon säga, någon som inte visste bättre.
Fler människor borde verkligen gå med i någon subkultur, tänker jag när jag spejar ut över dansgolvet. Särskilt i den här subkulturen, så att jag kan känna mig mer som en swingpjatt i 30-talsdeppiga Harlem än en panelhöna i 00-talsdeppiga Malmö med alldeles för få kavaljerer och alldeles för stor folkpark. Och än får jag inte stifta bekantskap med Röda hatten. Först ska jag möta tre andra dansbanetyper:
1. Gentlemannen. Välkammad med prickig fluga. Tar med mig på restaurang före dansen och för sedan med fast hand. Han är glad, luktar gott, har torra händer och finge jag välja skulle jag dansa bara med honom. Men se, det får jag inte på grund av framfusiga damer i prickiga kjolar.
2. Trial and Error är tidsödande för oss nya inom subkulturen. Men när gentlemannen roar sig tvingas jag ta eget ansvar. Bjuder upp en försynt Brun kavaj, trevlig vid första anblick. Bruna Kavajen dansar två stela danser i otakt. Bruna kavajen berättar försynt att han sjunger i kör. Frågar inte vad Bruna kavajen arbetar med – hans doft avslöjar att han tillbringat sommaren i ett kyrkskåp.
3. Psykopaten. Snygg, isblå ögon. Dansar felfritt. Bra förare. Nästan för bra. Det går undan och när jag missar Back-Charleston-steget försöker jag skämta och möta hans blick. Han tillrättavisar med ett hårdhänt grepp, utan leende. Är försiktig med var jag trampar. Det här är inte Lindyhopdansaren som försöker få en dam att trivas. Den här killen dansar för sin egen njutning. Han bryter upp efter en dans.
Swing och lindyhop-dans är, enligt mina observationer hittills, en sektliknande verksamhet. Många här skulle nog lika gärna ägna sig åt fanatisk körsång, som min vän i Brun Kavaj.
Men killen med röda hatten har taktkänsla. Bakom glasögonen plirar blicken hos en trettioåring som aldrig varit en flickmagnet men som aldrig heller försökt vara en och vars ögonvitor därför inte färgats permanent av bitterhet och idogt drickande på småtimmarna. Han skiner upp. ”Jag är nybörjare men jag freestajlar mest”, säger han.
Sen drar han upp en jojo ur västen. Jag har aldrig sett någon joja som han.
Så händer något. Han vill dansa med mig. OCH jojon.
Jag då? Jag säger att jag är rädd om mitt intakta garnityr, hugger tag i prickiga flugan och flyger därifrån.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-09-16.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
11th September, 2009
Hållbarhet är en revolution och som alla revolutioner kommer den att göra ont. Så sades i filmen ”Last Call for Planet Earth”, som visades på arkitekturfestivalen Archfilmlund på Skissernas museum i onsdags kväll.
Nästan total konsensus rådde i paneldebatten efteråt. Hightech-arkitektur och stora Ideon-komplex, där man måste köra bil för att få en espresso, är inte vad världen behöver.
Istället måste man bygga täta, blandade och framförallt mindre städer, av traditionell europeisk modell. Vi människor har inte förändrats sen medeltiden, vi gillar småskalighet.
Att storskaligheten fortfarande dominerar beror, enligt David Sim från Gehl Architects, på lättja. Rom byggdes inte på en dag, inte Lunds centrum heller.
Hur ska man då få byggherrar och politiker, som räknar snabba pengar och mandatperioder, att tänka långsiktigt, förbi jobbigheten? Att inse att regionförstoring är lika med regionförstöring?
Kanske är det det som är själva revolutionen.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-11
Postat av Julia Svensson - Kommentera
6th September, 2009
Sara Kadefors har skrivit en roman om en kvinna som bor i bilen och tjuväter i Ikeas restaurang.
– Blir man hemlös är Ikea ganska praktiskt, nästan som ett hem. Säger hon till Julia Svensson över en kaffe i Kungens kurva.
Läs intervjun med Sara Kadefors i Sydsvenskan idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2009
28 maj 1999. Dagen efter att Tony Olsson spelat sista föreställningen i Lars Noréns pjäs “Sju tre” rånar han en bank och mördar två poliser. Tio år senare har Elisabeth Åsbrink skrivit om Norén, pjäsen “Sju tre” och polismorden i Malexander. Hade teatern något med morden att göra?
Jag träffade Elisabeth Åsbrink i Stockholm. Läs intervjun i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
30th August, 2009
Sedan jag var sexton följer den med vid varje flytt. Men sedan står den oanvänd. Gitarren: det dåliga samvetet, symbolen för rädslan och hoppet om att börja spela igen. I våras anmälde jag mig till Popkollo Madame i Malmö. Nu är det dags.
Läs min dagbok från Popkollo Madame i Malmö i dagens Sydsvenskan.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th August, 2009
Anledningen till att jag börjat fundera över det här med döden är att jag i helgen var på ett läger för internetnördar. Temat för lägret var sociala medier – kommunikationstjänster på internet som Facebook, Twitter och Flickr.
Ett av seminarierna handlade om Döden. Vad som händer med mitt liv på nätet efter detta.
Till exempel: det går inte att avsluta ett Facebook-konto. Men däremot går det att tömma det på mina bilder och vänner.
Men vad händer när de efterlevande inte har lösenordet? När kontot, vare sig de anhöriga vill det eller inte, finns kvar med alla bilder och meddelanden, som en digital gravsten – eller minneslund?
En av seminariedeltagarna berättade om sin vän som sorgligt nog dött i cancer. Hon var författare till en av Sveriges första kända bloggar och något år efter hennes död fick vännerna plötsligt spöklika uppdateringar i sin RSS-feed – hennes domännamn hade börjat användas igen. Eftersom ingen hade betalat domänavgiften var det fritt fram för ett tandblekningsföretag att köpa den.
Förutom att det var obehagligt att den döda webbadressen plötsligt fick nytt liv tyckte många att det var tråkigt att hennes blogg försvann. Den var ju ett stycke svensk kulturhistoria. Som förvisso finns kvar i Kungliga Bibliotekets arkiv – men inte på nätet.
Alltså. Jag håller på just nu med mitt testamente inklusive mitt nätarv.
Mina mailkonton? Tyvärr kommer någon vän att tvingas öppna dem för att kolla efter obetalda näträkningar. Men läser de mina personliga mail ska jag vända mig i min grav! De ska raderas. Facebookkontot: samma sak. Måste tömmas.
Mina bloggar då? Jag tar en titt. Den första ligger medvetet kvar – den var ett speciellt projekt tillsammans med en speciell vän. Blogg nummer två finns kvar att läsa om jag loggar in men är inte längre synlig för allmänheten.
Det är bara en tidsfråga innan döden på internet och virtuell gravplatsvård blir en affärsidé. Men det filosofiskt intressanta ligger egentligen hundra år framåt i tiden. Efter mig kommer det bara att finnas pappersbrev från min tonårstid – resten kommer ligga lösenordsskyddat i cyberrymden. Det är fantastiskt att hitta släktingars gamla brev. Så kanske är det orättvist att utplåna mina personligaste e-mail? Korkat att ta bort ett Facebookkonto? Här finns ju så mycket mer att hämta än i mina analoga dagböcker och fotoalbum. Framtidsyrke: e-arkeolog.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-08-26.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th August, 2009
Det var en hektisk vecka. Först Stockholmstripp fullproppad med intressanta författarintervjuer. Sedan tog jag en twitter-buss på 8 timmar till Webstock, dvs Social Web Camp, på Tjärö i Blekinge skärgård. Där jag mötte upp med den eminenta fotografen Emma Larsson.
Reportaget, som publiceras i Sydsvenskan idag och är uppdelat i två delar, kan ni läsa här och här.
Här är länken till bilder på Flickr.
Här är länken till allt sswc-twittrande.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
22nd August, 2009
Min intervju med Alexandra Coelho Ahndoril går att läsa i Sydsvenskan idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
14th August, 2009
och klipper sig och skaffar ett jubb? Öh nej?
Läs texten jag skrev om Malmöfestivalens traditioner. I Sydsvenskan. Varför alla vill lyssna på Grus i dojjan och sänka brandmän år efter år.
Och här är länken till kulturredaktionens festivaltips, inkl mina.
ps. det är svårt att sänka brandmannen. på den tiden jag var reporter på kvällsposten gjorde jag och Martin en artikel då jag tvingades förlora mot sjuåringar i pricksäkerhet. lika bra att de förbjudit denna tradition.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
12th August, 2009
När Kjell Albin Abrahamson i P1:s “På spaning efter Europa” befann sig på ett café i Sarajevo och intervjuade Carl Bildt satt han i själva verket på Kungsholmen. När han apropå detta intervjuas i lördagens “Medierna” hör jag hans kinder blossa: Det är en illusion, det är en lek med formen! hojtar han i försvar.
MarieLouise Samuelsson skrev i DN att det inte finns anledning för Abrahamson att riskera sin trovärdighet för en “nyskapande” form. Men också att frågan säger en del om P1:s ekonomiska läge.
Att mixa in miljöljud är brukligt i journalistiska sammanhang – men kan man låtsas att man gör en intervju på en mer exotisk plats? En viktig framtidsdiskussion: Om man i storytellingens tidevarv släpper på sanningskravet – samtidigt som svångremmar dras åt och utrikeskorrar dras in – hur långt kommer vi journalister vara tvungna (eller beredda) att gå för att leverera en bra historia?
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-08-12.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
