En snabbkurs i kapitalism

18th December, 2011

BOK- OCH KONSTRECENSION. Annika von Hausswolff och Jan Jörnmark. Avgrunden. Tangent förlag.

Scenariot är ödesmättat. Skyskrapor i förfall. Hotell som plundrats. Trasiga skolbänkar. Folktomma boulevarder. Detroits centrum, skriver Jan Jörnmark, är som en krigszon. Men det är inte kriget som dragit fram. Det är kapitalismen.
Jan Jörnmark är ekonomihistorikern som med sina böcker om övergivna platser gjort sig till Sveriges Mr Ruinturism.
I ”Avgrunden” reser han och konstnären Annika von Hausswolff tillsammans i finanskrisens spår. Från det en gång så blomstrande Detroit via Japans teknikrekord, in bakom järnridån och så över till smarta Silicon Valley i Kalifornien och den dödsdömda kasinoglamouren i Las Vegas. Slutligen till Kina, där industrialismens guldålder som bäst röjer runt just nu. Med nedslag i Sverige och Europa, ständigt flera steg efter.

Jan Jörnmark är varken journalist eller debattör. Han har inte gått in på nära håll för att undersöka människors villkor på de platser han besöker. Varken i nuvarande produktionsländer eller i de övergivna industristäder som inte har lyckats förvandla sig själva till turist- eller kunskapsmeckan.
Men Annika von Hausswolffs fotografier, som utgör merparten av bokens 235 sidor och nyligen ställts ut på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, talar sitt tydliga språk. De är kusliga, ibland till och med katastrofalt vackra, porträtt av moderna ruiner. För det är vad globalisering, jakt på billig arbetskraft, konsumistiskt slöseri och vinstmaximering lämnar efter sig.
Jan Jörnmark konstaterar krasst att välfärdsstater har större problem att anpassa sig till nyliberalismen än länder som varit fattiga eller diktaturer – invånarna är helt enkelt för bortskämda. Han sammanfattar: ”Regioner, branscher och människor har drabbats av omvandlingsprocesser som ingen hade kunnat ana sig till bara några år tidigare, och vare sig holländska, ryska eller kinesiska miljoner kan lösa de enorma utmaningar vi står inför. Vår tid definieras av att ’allt fast förflyktigas’, ett tillstånd som vi behöver skaffa oss egna verktyg för att hantera.”

Det blir emellanåt lite matchreferat av det hela, där olika gubbar (ekonomi är en enkönad historia) kommer in från vänster. Pyntat med märkvärdiga anekdoter: Ulf Adelsohn (M) lagstiftade mot mobiltelefoner på 80-talet och fastnade därefter i tullen sedan han själv köpt en under en resa i Asien. Dessutom hårda läxor om ekonomiska pro­gnosers klena verklighetsförankring: antalet mobiltelefoner i världen år 2000 uppskattades till en miljon, den reella siffran blev 750 miljoner.
På några ställen skvallrar namedroppingen om att Jan Jörnmark ibland glömmer att han inte skriver för sina kolleger. Och så borde det förstås framgå vilka bilder han, och inte Annika von Hausswolff, tagit.
Men ”Avgrunden” är trots allt ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras allmän. På relativt få sidor begripliggörs den ekonomiska krisens drivkrafter, och kombinationen med bilder av en hyllad samtidskonstnär gör boken dessutom till en udda hybrid. En angenämare snabbkurs i kapitalism tror jag knappast att man kan hitta på svenska just nu.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–18.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

På den rosa barrikaden

14th December, 2011

BOKRECENSION. Fanny Ambjörnsson. Rosa – den farliga färgen. Ordfront.

När jag läser genus­vetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” slår det mig att jag längtat efter den här boken. Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar. Senast var jag nära att köpa en rosa body till lille Wille – rosa är ju förutom en känslig markör också den vackraste, gladaste och mest lysande färgen. Men jag lät bli. Köpte en grön.

De första Fanny Ambjörnsson skärskådar i frågan om det rosa dilemmat är de jämställdhets­ivrande medelklassföräldrarna i Stockholm, de som retar sig på att så många kläder är könsmarkerade. Redan här skär det sig: det ska synas, tycker de intervjuade, att barnet är en flicka – men flickigheten får inte gå över styr, bli för mycket rosa rysch och pysch.
Fanny Ambjörnsson ställer enkla frågor och analyserar utan pekpinnar. Men den rosa färgen är farlig just för att den speglar våra värderingar. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. När barnen blir tillräckligt stora kopierar de vuxenvärldens åsikter.

Det kan verka märkligt att den så tydligt kodade färgen rosa fram till för mindre än hundra år sedan stod för manlighet, krigiskhet och styrka, medan ljusblått var den spröda, sköra kvinnliga färgen. Som historikern Kekke Stadin skriver i ”Maktens män bär rött” (2010) bytte de två successivt plats då blått bland annat användes till soldatuniformer under världskrigen. Dock upprätthölls mannens överordning.
Under industrialismen härskade modernismens funktionella ideal, med rena, diskreta, sobra färger. Så skapades den mörka kostymens ihållande hegemoni, medan färgen och flärden förpassades till hemmet, kvinnans plats. På samma sätt växte det nordiska smakidealet fram, den avskalade estetiken. Och den rosa färgen kom att klassas som prålig och förknippas med en lägre socioekonomisk status. Dessa värderingar, visar Ambjörnsson, genomsyrar även vänster-, hbtq- och feministrörelsen. (Men står inte längre oemotsagda – den så kallade femme-inismrörelsen, relativt ny i Sverige, står på den rosa barrikaden och gör motstånd mot nedvärderandet av det feminina.)

Fanny Ambjörnsson disputerade 2004 på avhandlingen ”I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, som handlar om genusskapande bland tjejer i tonåren. ”Rosa” hakar i den förra boken och är ett föredöme vad beträffar akademikers tredje uppgift, att kommunicera forskningen, som nyligen debatterats i DN. Boken är nyfiken, tillgänglig och skriven med lätt hand. Och leder i bevis hur något så prosaiskt som barnkläder eller rosa stekarskjortor hänger ihop med alltifrån patriarkat och politik till det modernistiska designidealet.

Vad betyder det att de enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt? Dessa tycks till och med, enligt Fanny Ambjörnssons forskning, vinna fördelar och framstå som öppensinnade genom att bära rosa (som ofta är fallet när män annekterar det traditionellt feminina).
Genom sitt rosa prisma visar Ambjörnsson hur Sverige trots en omfattande jämställdhetspolitik fortfarande är präglat av kvinnoförakt – och att många på papperet genusmedvetna också värderar manlighet högre. Det framgår deprimerande tydligt att jämställdhet fortfarande är kvinnors egen lilla angelägenhet. Att män tar på sig rosa kavaj ändrar bevisligen inte heller maktfördelningen – det är fortfarande kvinnor som måste anpassa sig till en till synes statisk manlighet.

Min enda invändning mot en i övrigt lysande bok är det sista stycket: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i?stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”
Det har Fanny Ambjörnsson förvisso rätt i, men nog utan att egentligen ha det för avsikt punkterar ordvalet i slutklämmen resonemanget. Hon har på ett utmärkt sätt tydliggjort hur färgen rosa smittar sina bärare med femininitetens stigma och jag skulle önska att boken avslutades så här i stället: Om vi alla kunde sluta klassificera traditionellt feminina egenskaper som svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga – då skulle världen se annorlunda ut. Det omtänksamma, omvårdande, försiktiga, mjuka, känsliga och snälla om man så vill, är kvaliteter ingen människa i längden klarar sig utan. De kännetecknar också styrka och borde också kunna leda till framgång och makt.

Publicerad i Dagens Nyheter 2011–12–14.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

I kväll fattas det ödesdigra beslutet

12th December, 2011

Häromkvällen tog jag och en vän, också nyligen hitflyttad från Malmö, en drink på Gondolen för att beundra utsikten. Stomatolskylten, Riddarfjärden, Gamla stan. Det kan tyckas banalt men vi är inte så bortskämda med monumentala vyer nere i södern. Att det finns platser som stadsbor är beredda att kämpa för upplever jag som extraordinärt, något som bör tas på stort allvar.
Slussen är ett fungerande stadsrum bland annat för att det vistas människor där – vilket knappast är fallet med alla ”vi vill skapa en mötesplats”-projekt. Men dess nuvarande form är trots den geniala treklöverstrukturen ganska flytande i kanterna.

Att för första gången forcera Slussen med cykel var svettigt. Det hände mig så sent som i somras och jag var tvungen att kliva av min föga motlutsanpassade damcykel, lika gammal som Slussen själv. Plötsligt stod jag bland bilarna, utan en trottoar i sikte. Men ett halvår senare fruktar jag inte längre för mitt liv. Slussen och jag har blivit vänner.
Att en byggnad fått några decennier på nacken, och kultstämpel, betyder inte nödvändigtvis att den är värd att bevara. Människor kan ha en tendens att rädas förändring, men börjar sedan ändå älska det som blev. Men vi ska också komma ihåg att det är tack vare protester– bland annat av kulturpersonligheter – som en del innerstadsområden räddades från motorvägar och parkeringshusdöd under 1900-talets senare hälft. Bebyggelsen på Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Greenwich Village på Manhattan. Det som inte räddades, som Klarakvarteren eller Malmös Lugnet, är fortfarande trauman i städernas minnen.

Alliansens behandling av ärendet Slussen påminner om efterkrigstidens tokmodernistiska projekt. Man vill bygga en åttafilig bilväg till Gamla stan. Det är viktigt att vägen byggs i raketfart. Samt att man ignorerar den opinion som finns mot bygget.
Enligt Kajsa Althéns artikel i onsdagens DN har alliansen tystat experter, förhindrat medborgardialog och anlitat reklambyråer – allt för att driva igenom en hiskeligt dyr lösning som inte ens är komplett. Slussenkarusellen börjar alltmer förtjäna medieepitetet Slussengate.

Slussenfrågan är delikat, spännande och en arkitektonisk utmaning – att bygga tidsenligt, tillgängligt och samtidigt bevara estetiska kvaliteter på en av Stockholms viktigaste platser. Men den är också en mätare på värderingar och klimatvisioner. Hur mycket kommer vattenståndet att stiga? Hur ser framtidens kollektivtrafik ut? Vill vi verkligen planera för fler bilar?
Icke desto mindre viktigt är att fråga sig om detta kan lösas bättre någon annanstans – där man inte förfular en av stadens vackraste vyer.

Kulturslussens protester och namninsamling inkom i sista minuten. Det gör inte deras förslag oseriöst. Det är inte för sent – det är ju det som är demokrati.
Under hösten har medvetenheten kring processen höjts och diskussionerna börjar äntligen leda någonstans. Därför borde politikerna ta ett djupt andetag, svälja frustrationen och inte jäkta just precis nu.
Till dem som deltar i kvällens ödesdrama: tänk noga efter vilket beslut ni i efterhand minst kommer att ångra.

 

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bli en fönstertittare: Vemodigt ljus över fuktskadade träpaneler

7th December, 2011

KONSTRECENSION. Mikael Olsson. Södrakull/Frösakull. Steidl.

Södrakull var Bruno Mathssons bostad och Frösakull hans sommarhus. I ”Södrakull/Frösakull”, som nominerades till Svenska fotobokspriset tidigare i höst, når Mikael Olsson klimax i jakten på autenticitet. Ingen hade då bott i husen efter det svenska möbelhelgonet. Att titta på bilderna är som att se ett spöke.
Det senaste decenniet har det uppstått ett enormt sug efter dokumentation av 1900-talets moderna ruiner. I intervjun längst bak i boken ger även Mikael Olsson uttryck för att övergivenheten är det intressanta med Södrakull/Frösakull. Någon gång har han till och med placerat ut smuts för att förstärka effekten.

Men en av skillnaderna mellan Mikael Olssons bilder och exempelvis Jan Jörnmarks böcker om övergivna platser är att Olsson från början inte har några ambitioner att spegla en samhällsutveckling. Detta trots det tidstypiska i att det enda intresse som fanns för Frösakull, innan det kulturminnesmärktes 2007 och renoverades, var den attraktiva marken vid Tylösand.
Också Södrakull har renoverats sedan bilderna togs. Men här fångas husets övergivna interiörer genom glipor i plank och gardiner, där fotografiernas flyktighet och oskärpa betyder mer än själva föremålen. Bilderna är en fin konstfotografisk skildring av att som objuden fönstertittare tassa runtomkring Mathssons gamla domäner.
Bilderna av Frösakull, där Mikael Olsson vistats från och till under flera år, är mer dokumentära: gistna träpaneler, sjavig korrugerad plast, fuktskadade tygskynken. Fantastiska badrumsinredningar – sådana vi i dag köper i dyr reproduktion.
Frösakull porträtteras vackert, i ett återkommande ljus av vemod. Som staplarna av Evastolar – de ser ut som om de fortfarande väntar på den majdag när huset ska vädras ut för en ny sommar.

Bokens påkostade tygpärmar och laminerade fotoomslag är lika rejäla som Mathssons möbler. Och tack vare personen Bruno Mathsson blir den långt mer än en hängiven och estetiserad skildring av en kändis hem och kvarlevor.
Bruno Mathsson använde det egna hemmet, som byggdes 1960, som experimentverkstad, precis som arkitekten Eileen Gray och Mathssons amerikanska förebild Frank Lloyd Wright. Frösakull är ett laboratorium för en funktionalismens idealbostad, och för naturistens dröm om det enkla livet. Det vi ser här är hög kvalitet och beständiga värden: stora glaspartier, öppna planlösningar, men ändå skydd mot insyn.
Förfallet är nästan symboliskt. Mossan växer på den svenska enplansvillans stolta urversion.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–12–07.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Poeten bakom stängslet

4th December, 2011

Tomas Tranströmer, som får Nobelpriset i litteratur i nästa vecka, är inte bara poet – utan även psykolog. Hur har det påverkat hans diktning? Julia Svensson åkte till Roxtuna­anstalten för att få svar.

Femtio år senare, i Roxtuna. Taggtrådsstängslet kring anstalten tornar upp sig. Här får ingen passera, inte ens journalister som letar efter en litterär Nobelpristagares poetiska rötter. Ute är det grått, fem plusgrader. Det blåser ruggiga vindar från Roxen.
Hit, till Roxtuna strax utanför Linköping, flyttade Tomas Tranströmer som 29-åring. Mycket av samlingen ”Klanger och spår” från 1966 speglar livet, naturen och arbetssituationen på anstalten. Särskilt dikterna ”Långsam musik” och ”Under tryck”. Eller här i ”Vinterns formler”:

Anstaltens paviljonger

utställda i mörkret

lyser som tv-skärmar

2007 flyttade Roxtunas verksamhet till den mer storskaliga anstalten i Skänninge. Specialfastigheter, som äger de tomma lokalerna, låter oss inte komma in. Men med oss har vi den före detta bevakningsföreståndaren Tore Wredenmark, som arbetade på Roxtuna i 42 år, 1957–1999.
– På 60-talet var jag tillsynsman och hade inte så mycket kontakt med Tomas Tranströmer. Jag visste att han diktade, men tänkte mer på honom som en bra medarbetare. Det han uträttade var till gagn både för de intagna och för personalen.
Tore visar ett foto från ett födelsedagsfirande 1961 där både han och Tomas Tranströmers ryggar syns. Trots att han inte besökt Roxtuna på fem år minns han tydligt. Han pekar ut den så kallade psykologbostaden på Grönlundsvägen där Tomas Tranströmer bodde mellan 1960 och 1965 medMonica och döttrarna. Fem rum och kök. Ett rum mindre än läkarbostaden. Fast nu har villan täckts med blågrå panel och fått en tillbyggnad.
I folkmun kallades Roxtuna för ”Lyxtuna” och öppnandet 1955 skedde under stora protester.
Tidningen Östgöten berättar att lokalbefolkningen var rädd för att de intagna pojkarna skulle rymma – särskilt som området på den tiden inte omgärdades av någon fängelsemur.
Tio år senare skrev Dagens Nyheter om hur det gick för ”Europas modernaste och kanske dyraste ungdomsanstalt”. På den tiden var det ovanligt att anstalter hade psykologer – men på Roxtuna ville man, efter amerikansk modell, fostra brottslingarna till ansvarskännande medborgare.
I DN berättade Tomas Tranströmer om arbetet med att återanpassa de intagna till samhället: ”De flesta som kommer till Roxtuna har aldrig varit sociala. De avskyr samhället, knegarna och hela härligheten. De misstror vårt språk, våra normer och vårt sätt att leva. De är väl anpassade, men till en helt annan miljö. De vill inte alls bli som vi.
Dikten ”Under tryck” kallar Tranströmer, enligt Staffan Bergstens nya Tranströmerbiografi, ”ett minnesmärke över den stressande och betydligt mer ansvarstyngda tiden på Roxtuna”:

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefoner susar

I den ljusgula byggnaden närmast grinden hade han sin mottagning. Intill låg köket och gymnastiksalen. I området, som är omgärdat av sjön Roxen, skog och lantbruksmark, står ett antal paviljonger utspridda. Tore Wredenmark berättar att i de slutna avdelningarna fick de intagna bo till exempel om de misskött permissionen, försökt rymma, arbetsvägrat eller ertappats berusade, efter att ha tagit sniff, tabletter eller bult, som de gjorde på jästa äpplen. Det fanns också en bilverkstad, en snickeriverkstad och en trädgård där internerna arbetade.

Psykologarbetet har påverkat Tranströmer både genom den fysiska miljön och mötet med patienterna. Det säger Niklas Schiöler, författare och poesiforskare vid Lunds universitet, som har skrivit flera böcker om Tranströmer, bland annat den nyutgivna ”Ledstången i mörkret”.
– Poesin och psykologin har många gånger sammantvinnats, vilket märks både i dikterna och i hans syn på det mänskliga. Det finns en del fragment av fallbeskrivningar i hans diktning.
Influenserna har också varit tematiska. Tomas Tranströmers allra första diktsamling börjar med strofen ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Vilket bara är ett första smakprov på hur intresset för drömmar skulle bli en vital del av hans författarskap.
– Drömsekvenser förekommer ofta. Han har sagt i en intervju att 1900-talets film och djuppsykologi har ändrat vårt sätt att drömma – vi drömmer mer filmlikt. Han föreslog att någon skulle undersöka 1700-talets drömmar – hur man nu skulle göra en sådan undersökning. Men tanken är spännande.
Ett annat tecken på inspiration från psykolog yrket är, menar Niklas Schiöler, fascinationen över att det överhuvudtaget finns något som vi kan uppfatta som och kalla jag. Detta till skillnad från en del andra postmodernt influerade poeter, där jaget blir mer av en social eller språklig konstruktion.
– Jaget är för Tranströmer verkligt, om än gränslöst, med förbindelser i tid, rum och till and ra människor. Dikttiteln ”Inomhuset är oändligt” är en bra sammanfattning. Människans gränser löper längre bort än vi föreställer oss. Däri ligger också gåtan i att vara människa. Tomas Tranströmer ger inga svar men öppnar dörren till sitt mentala inre. Sedan tror jag att intresset för det mångfacetterade psyket också är besläktat med hans religiösa intresse.
– Vad jag tror är viktigt med hans psykologiska verksamhet i förhållande till poesin är att han alltid varit skeptisk mot systembyggen, oavsett om de är religiösa, psykologiska eller poetiska. Jung eller Freud går inte att använda som facit. Men han har tagit intryck av surrealistisk poesi som sysslat mycket med det mentala eller drömmarna. Dikten ”Drömseminarium” visar på ett psyke som överskrider de bortträngda upplevelserna hos Freud och inte heller rör sig på Jungs kollektiva torg av arketypiska schabloner.

Hur har hans poetiska språk påverkats av psykologverksamheten?
– Tematiskt i hans diktning finns hela tiden det här att öppna dörren på glänt för att se vad som finns i varje människa. Vad gäller bildspråket har det gått slentrian i att beskriva Tranströmer som metaforernas mästare. Det är inte bara fråga om snygga fyndiga bildformuleringar. Han drar bort ridån och visar oss de möjligheter, existentiella, psykiska rum som är en del av oss.

Ragnar Thoursie (1919–2010) är en poet vars författarskap till viss del går att likna vid Tomas Tranströmers. Båda debuterade unga för att sedan träda in i en yrkesroll – Thoursie mer än Tranströmer, då han under många år gav upp poesikarriären för arbetet som byråchef förArbetsmarknadsstyrelsen, Ams.
I ”Elefantsjukan” skildrar Ragnar Thoursie inte utan humor tiden i byråkratins korridorer.
Inte minst i Thoursies storslagna ”Sånger från äldreomsorgen”, den sista diktsamlingen, har dikten präglats av hans samhällsengagemang. Thoursie kallar diktsamlingen ”ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande”. ”Jag har varit både skribent och byråkrat och jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans”, sa han när jag intervjuade honom hösten 2009.
– Ragnar Thoursie var kanske den största förebilden när Tranströmer debuterade – av honom lärde han sig väldigt mycket kring bildspråkstekniken, säger Niklas Schiöler.
– När Tranströmer recenserade Thoursies ”Sidor i dagsljus”, i tidningen Arbetaren, skrev han mest om Thoursies debut ”Emaljögat”. Han var väldigt positiv. Det är uppenbart att Thoursies två första diktsamlingar har förlöst mycket hos Tranströmer.

Väldigt få poeter kan leva på sina författarskap – det udda med Tomas Tranströmers yrke var snarare platsen, ett fängelse. I biografin ”Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt”, som utkom i våras, skriver Staffan Bergsten att arbetet på Roxtuna till sist blev ohållbart. Inte på grund av arbetet i sig, utan för att han inte hade tid att skriva. Hösten 1965 sökte han sig därför istället till PA-rådet i Västerås, för ett halvtidsjobb. Där utgjordes hans klienter inte av kriminella – utan av personer som av olika skäl inte kunde fullgöra sina tidigare arbetsuppgifter.
I Västerås stannade han kvar, i ett radhus i utkanten av staden. I Staffan Bergstens biografi finns ett familjefoto från början av 70-talet som säger mycket om den redan då mycket efterfrågade poetens liv. Här sitter Tomas, Monica, döttrarna och hunden Frida på trappan utanför radhuset. Inga divalater – Tomas Tranströmer ser i sin tjänstemannakavaj ut som vilken familjefar som helst.
Han utgjorde ingen del av 1960-talets politiska strömningar i litteraturen – vilket han på en del håll kritiserades för. Han kände sig inte delaktig i det svenska kulturlivet, så som det manifesterade sig i massmedier och tidskrifter. Men han tog för den sakens skull inte avstånd vare sig från radikala idéer eller sina vänner i kultursfären.
Tomas Tranströmers dikter är alltså betydligt ovanligare än sin upphovsman. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg beskriver det träffande i sina memoarer, ”Vägarna till Afrika”: ”Medan många av mina vänner hävdar att författaren till sin natur är en främling i samhället, var Tomas mer insatt i dess funktioner än de flesta /…/”Han sökte sig inte bort från verkligheten utan ned i den – som när en dykare grans kar fartygets undersida. Han lät oss uppfatta signalerna från själens bortvända hälft.”

Man skulle kunna kalla honom för en metapoet – psykologen vars poesi också används i andra psykologers arbete.
Anna Kåver är psykolog, psykoterapeut och författare både till fackböcker och de mer populära ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och ”Himmel, helvete och allt däremellan”. På hennes mottagning i Uppsalahänger Tranströmercitat sedan många år synliga för patienterna.?– Strofen ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara hittas av den som gått vilse” står till exempel på ett bord mellan våra fåtöljer. Jag kommenterar det inte så mycket men jag ser att mina patienter sneglar på det. Några kommenterar det. Kanske är det så att i den allra djupaste depression, hos dem som lider allra mest, finns det kvaliteter och synsätt som inte är tillgängliga för andra. Som också kan bli en väg ut ur det svåra. Ett annat citat är ”De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade. Gå förbi dem!”

Vad är det i hans poesi som gör att den fungerar på din mottagning?
– Jag jobbar bland annat med medveten närvaro, mindfulness och acceptans. Jag tycker att hans texter genomsyras av acceptans av livets tillstånd. I metaforiska beskrivningar finns döden, smärtan, hur livet ser ut för oss alla. Hans dikter innehåller mycket medveten närvaro om naturen och de små detaljerna i tillvaron. Ofta formulerar han sig väldigt trösterikt. Att läsa hans poesi är väldigt lugnande. Han hittar essensen av det allmänmänskliga. Det som är den svåra delen i att vara människa blir lite mindre svår i hans texter. Ibland har han gans ka mycket humor, en varm glimt i ögat, det är inte så många som pratar om det.

Hur fungerar poetisk humor i terapi?
– Att ha en glimt i ögat, att ibland vara lite vanvördig tillsammans med, inte mot, patienten om livets villkor är ett viktigt inslag i terapin. Att kunna se det dråpliga även i det mest nattsvarta. Man måste naturligtvis känna in varje enskild patient, om han eller hon är mottaglig för humor. Men då kan det bli alldeles förlösande.??– Jag gillar ju också Wis?awa Szymborska. Jag tycker att hon och Tomas Tranströmer har samma förmåga att i sina formuleringar vrida till verkligheten, så att den får en oväntad touch.

Redan då Tomas Tranströmer arbetade på Stockholms psykotekniska institut 1959 skrev han den lilla samlingen ”Fängelse”, som består av nio haikudikter – en nyårsgåva till sin vän Åke Nordin, anstaltschef på Hällby ungdomsfängelse. Dikterna var, skriver Staffan Bergsten i biografin, en föraning om den miljö som skulle möta honom på Roxtuna där han genom Nordins förmedling fick anställning året därpå.
När jag står här, vid taggtrådsstängslet i Roxtuna mitt i det östgötska landskapet, är det inte svårt att föreställa sig denna scen, där mjuka drag tränger igenom ungdomsförbrytarens tuffa yta:

När rymmaren greps

bar han fickorna fulla

med kantareller

När jag försöker kontakta Tomas Tranströmer fär jag veta av förlaget att han är bortrest. Men i senaste numret av Psykologtidningen rekommenderar han särskilt dikten ”Galleriet” för läsarna. En lång dikt som tog nästan tio år att skriva, och som illustrerar hans yrkesliv. På ett motell vid E3 kommer ansikten från hans psykologliv upp som snapshots ”genom glömskans vita vägg”.

Den här kvinnan köper och köper saker

för att kasta i gapet på tomrummen

som smyger bakom henne

 

Herr X vågar inte lämna sin våning

Ett mörkt staket av mångtydiga människor

står mellan honom

och den ständigt bortrullande horisonten

I Roxtuna kommer en kvinna i trettio-årsåldern fram till oss. Hennes rosa luvjacka är den enda färgklicken på den i övrigt folktomma gatan. Hon är nyinflyttad. Men hennes mormor och morfar bodde i byn, arbetade här. Och de kände Tore Wredenmark. Hon minns hur de intagna ”gick omkring lösa”, när hon lekte på lekplatsen som barn.
Tore Wredenmark minns också.
– Anstalten var ett litet samhälle i samhället. Från Stockholm hittade man knappt hit. Men det ändrar sig fort. Det växer igen. Och så vidare.
Idag kantas vägen till den tomma anstalten av nya stora villor.

Psykologen Tomas Tranströmer

Året efter examen (1957) anställdes han vid Psykotekniska institutet vid Stockholms högskola. Förutom psykologi hade han studerat litteratur och religionshistoria. Han började skriva poesi 1947.
1960–1966 var Tranströmer fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Roxtuna i Linköpings kommun.
Under 35 år bodde och verkade han i Västerås, bland annat var han halvtidsanställd på Personal administrativa rådet (PA-rådet) och Arbetsmarknadsinstitutet (AMI).

——————————————————-

“En utkiksplats mot samhället”

”Litteraturförgiftning”. Det skulle Tomas Tranströmer ha fått om han inte haft sin psykologverksamhet, skrev författaren Eva Ström i Sydsvenskannär det tillkännagivits att Tranströmer ska få Nobelpriset. Det syftade på en artikel i Lyrikvännen från 1981, där han sa att han skulle få problem om han lämnade sitt ”borgerliga yrke” och blev heltidspoet. Han skulle få en känsla av att parasitera samt sakna direktkontakten med den vanliga människans problem.
Eva Ström själv arbetade heltid som läkare åren 1974-1988 och förstår resonemanget.
– Jag var en av alla dem som gick upp på morgonen och gick till jobbet. Jag fick aldrig skrivkramp, skrivande var förenat med frihet. Och läkaryrket gav mig en utkiksplats mot samhället som inte var min egen lägenhet eller det egna jaget. Jag lärde känna mig själv, var min empati är, mina gränser. Jag tänkte mycket på hur människor fungerar i kritiska situationer.
Hennes eget skrivande, säger hon på telefon, har på många sätt influerats av läkaryrket, både av miljöerna och språket.
Hos Tranströmer hittar hon inte riktigt samma drag.
– Jag tycker det vetenskapliga språket är oerhört vackert. Det är fullt av känslor som inte uttalas. Det är ett språk som söker precision. Hos Tranströmer tycker jag inte att det återfinns som stildrag från psykologins vetenskapliga språk. På så vis är inte hans yrkesverksamhet synlig. Men hans språk är klart och pregnant och har en ekonomisk enkelhet, som också naturvetenskapligt språk kan ha, när det är som bäst.

Hur tycker du att Tranströmers poesi influerats av psykologyrket?
?– I ”Klanger och spår” nämns en anstalt, som kan vara Roxtuna. Men raderna är allmänt hållna. Den höga uppskattningen av drömvärlden finns ju i psykologyrket, åtminstone inom vissa skolor, men detta är ju ett gemensamt drag med exempelvis hela modernismen, och inte bara modernismen utan litteraturen i stort från Bibeln till Cartarescu. Dikten ”Galleriet” är viktig som exempel på hans yrkesverksamhet.

—————————————————–

”En exemplarisk mellanskiktspoet”

Johan Jönson kom för ett par år sedan ut med ”Efter arbetsschema”, en hyllad diktsamling på 800 sidor som handlar om att jobba i vården och på fabrik, vilket han själv också gjort mycket. Arbete, säger han när vi träffas på Café Vinterviken i Aspudden, är med undantag för klassiska arbetarförfattare, ett bra och ganska oexploaterat ämne i litteraturen.
– Jag var förundrad över att det så sällan skildras hur människor drar ihop pengar. Men det räcker inte att ha ett intressant ämne. Det man skriver måste vara estetiskt intressant. Jag kan till exempel sätta samman en teoretisk passage från filosofen Jacques Rancière med en vuxenblöja. Utan att vara säker på vad som ska uppstå. Man kan använda sig av upprepade arbetsrörelser – det är lättare att illustrera i poesi än i en roman.

Hur tycker du att yrkeslivet avspeglar sig i Tomas Tranströmers författarskap?
– Väldigt lite, förutom den allmänna mellanskiktspositionen, den tycker jag är tydlig. Annars tycker jag inte att den framträder alls. Jag upplever att Tomas Tranströmer uppfyller kraven på en exemplarisk mellanskiktspoet. Han har ett halvtidsjobb som psykolog och skriver skör poesi på fritiden.

Hur menar du då?
– I mångt och mycket tycker jag att han reproducerar en sorts tjänstemannaklass perception av tillvaron, av livet, omvärlden och sinnesintrycken. Också hans omtalade metaforer, även om han får syn på något nytt.

Finns det några likheter mellan Tranströmers arbete och ditt?
– Inga större likheter. Förutom att båda har insyn i behövande personers verklighet. Men vi svarar väldigt olika på det i vår poesi. En psykolog är i toppen på näringskedjan på en sådan arbetsplats, de jobb jag haft har varit längst ner, vilket bidrar till våra olika perspektiv. Jag föreställer mig att psykologer trivs på jobbet i större utsträckning än vad vårdare och skötare gör. Det är min gissning.
– Att vara författare eller poet idag är också en ny fattigdomsform, om man inte har familj som kan bära upp en.

 

Publicerat i Sydsvenskan 2011–12–04. Klicka på länken får du även se fotograf Anna Simomssons fina bilder.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Ragnar Thoursie påminner om att äldre är människor – inte föremål

24th November, 2011

Ragnar Thoursie lämnade poetkarriären för ett liv i statlig tjänst. Som han ironiskt nog avslutade med dikter från den privatiserade tillvaron på ett äldreboende i Nacka.
När jag undersökte bokhyllan i min nya andrahandslägenhet hittade jag den: diktsamlingen som blev hans grande finale. ”Sånger från äldreomsorgen”. Jag tog ut boken ur hyllan, läste lite av hans storslaget enkla poesi om åldrandets möte med samhället.

”Ja, men Elsa, vad är det nu? Vi var ju

nyss hos dig! Det är hemtjänstens

nattpatrull för gamla, lika i hela landet.

Inget benbrott denna gång, ingen

som ligger på golvet och kvider.

Bara rop efter någon att prata med,

I vargtimmen.”

 

Jag hade förmånen att få intervjua Ragnar Thoursie när boken kom 2009. Jag kommer aldrig att glömma den starka känslan när han började gråta, han var själv gripen av sitt motiv: att äldrevården är en kolossal fråga för samhället.
”Omsorg är den yttersta formen av kärlek”, så minns jag att han uttryckte det. ”Jag tror att mitt yttrande är intressant för att jag själv är med i verksamheten just nu. Intagen, föremål för omsorg. Jag är ingen oväsentlig remissinstans.”
Dikterna är ingen direkt samhällskritik, snarare en påminnelse om det självklara: gamla människor är inte enheter, objekt, föremål som kan rationaliseras eller staplas. De är fortfarande människor. En påminnelse som tyvärr verkar behövas.

För ”Sånger från äldreomsorgen” är inte längre aktuell, den är akut. Jag önskar att förlaget, Albert Bonniers, ska trycka den i pocket och sälja till rabatterat pris. Samt dela ut boken gratis, till politiker, riskkapitalister och alla andra som på något vis har med vård av äldre människor att göra. Obligatorisk kvällslektyr. Eller bara att ha under kudden om natten.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–24.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Station Triangeln får Kasper Salin 2011:”Här är underjorden inte ödslig och grå”

12th November, 2011

”Fyra nyanser av grått”. Om Citytunneln i Malmö var en film vore detta den självklara titeln, i alla fall om man tar den nyfunktionalistiska betongarkitekturen i beaktande. Det tänkte jag ifjol den snöiga novemberdag då jag första gången besökte Malmös nya stationer.
Men så tog jag rulltrappan ned i Station Triangeln, som välförtjänt utsetts till 2011 års Kasper Salin-pristagare. Här är underjorden inte ödslig och grå – utan ljus och rymlig.

Arkitektfirmorna, Sweco och danska KHR, har satsat på enkla arkitektoniska detaljer och luftiga perronger. Tillsammans med välintegrerad konst (och avsaknaden av reklam) gör detta att platsen upplevs som både funktionell och generös. Elektroniska gnistor, signerade Christian Partos, smyger fram utmed de välvda väggarna när tågen närmar sig perrongen. I stationens finrum, det så kallade mezzaninplan, reflekteras konstnären Gunilla Klingbergs brandgula sol i de hängande övervakningsspeglarna.
Ovan jord är stationens enda avtryck två glasbubblor, en bakom Triangelns köpcentrum och en nära Möllevångstorget och Skånes universitetssjukhus. Det är klokt att man inte frestats att göra dem mer spektakulära, då vi ännu inte sett hur stadsmiljön runt dem kommer att gestalta sig.

Att Station Triangeln får årets Kasper Salin handlar, utöver den väl genomförda arkitekturen, också om dess symboliska värde. Triangeln är ett nytt nav i Skånes infrastruktur där Malmös närhet till Köpenhamn förvandlats från uttjatad kliché till mångas verklighet. Därför är kritiken mot stationens alltför korta plattformar befogad. Självklart var det en budgetfråga. Men om tågresandet ökar som beräknat kommer tågen inte att kunna vara så långa som behövs.
Hållbar stadsutveckling har fått en alltmer framskjuten plats inom arkitekturen. Kasper Salinpriset går till en kollektivtrafiksatsning, Siena-priset till omdaningen av stortorget i Gävle. Hela två priser förortsrelaterade: bostadspriset går till White för Äppelträdgårdens Atriumradhus och årets kritikerpris får journalisten Per Wirtén, vars bok ”Där jag kommer från” diskuterar polariseringen mellan centrum och periferi.
Det är rätt prioriterat. I en tid av galopperande urbanisering kommer ytterstadsområdenas betydelse bara att öka.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–12.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Svarta barndomsbilder

1st November, 2011

Ur "Sverige Schweden".Vinnaren av Svenska fotobokspriset 2011 är Maria Miesenbergers ”Sverige/Schweden”. Projektet, som har sin utgångspunkt i konstnärens egna familjefoton, har levt sitt eget liv i tjugo år.

Fotoalbum, i alla fall i sin mer traditionella form, är pågående livsprojekt. De skildrar möten och avsked, liv och död. De som först är barn på bilderna får egna barn. I ett album kan man se människors drömmar, förväntningar och verklighet.
–?Alla kan känna igen sig i det här, även om man saknar ett eget album, säger Maria Miesenberger.
Och kanske är det därför bilderna i boken ”Sverige/Schweden”, oskarpa foton från hennes egen barndom där människorna är svarta siluetter, fortfarande bjuds in till utställningar.

Allt började på 90-talet när Maria Miesenberger studerade fotografi på Konstfack i Stockholm. Hon skulle göra screentryck med platser från sin uppväxt och började leta bland familjens fotografier. Men eftersom alla bilder var befolkade började hon fylla i människorna med tusch. Då såg hon att något hände.
–?När man svärtar personerna på bilden försvinner identiteten och relationerna framträder mycket tydligare. Även om de kan bära ett nostalgiskt skimmer blir de tidlösa och väcker frågor: Vad skildrar våra familjealbum? Och vems är perspektiven? Vi har alla bilder från snarlika situationer. En bild visar barns lek – men den är skildrad ur den vuxnes val att dokumentera barns lek.
–?Mina bilder handlar inte om min familj, utan om att vara människa, att formas i en familj och om hur historien påverkar våra liv. Men jag tror att det är viktigt att utgå från något privat och personligt om man ska berätta en stark historia – men det personliga ska kunna göras allmängiltigt och beröra fler än en själv.

Vi sitter på var sin pall i ett utställningsrum på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Just nu hänger sex av Maria Miesenbergers fotografier här, som en del av utställningen ”Helvete”.
–?Jag kan bli orolig över hur bilderna upplevs i det här sammanhanget. Vilken stämpel får bilderna på sig? Men det här rummet är ett av utställningens ljusaste rum, även om mörkret finns i bilderna. De klarar sig bra här nere i helvetet.
Men varför kom bilderna med?
–?Om man har ett album baseras ens minnen mer på bilder än på situationer. Ens föräldrar berättar om hur man var utifrån bilderna. Man kan förändra minnet genom bilder. Man kan ta idyllbilder av ett helvete och horrorbilder av en idyll.
Vilken plats har dina bilder i dag – när digitalfotot har gjort att färre gör album?
–?Att man kan förändra sin verklighet med bilder blir ännu mer markant på sociala medier, där många visar den konstruerade verkligheten offentligt. När jag satte i gång projektet hade den digitala tekniken precis kommit. Det här projektet skulle vara en svår uppgift i dag, med den flyktighet som album har när vi tar så många bilder med kameror och telefoner. Men mina bilder får ännu en dimension i och med de nya medierna.
Använder du digital teknik?
–?Nej, proceduren går till så att jag gör kontaktkartor av negativen, väljer ut bilder, gör kopior som jag svärtar. Sedan fotograferar jag de bilderna och framkallar i mörkrummet. Det är ett tidskrävande arbete. Bara de sex bilderna på Liljevalchs tog fyra månader.
Jag upplever bilderna nästan mer som måleri än foto.
–?Jag har ett intresse för det som är svårdefinierat, ambivalent. För mig är fotografi i sig inte viktigt. Man kan inte veta om bilderna är måleri, grafik eller en blyertsteckning. Jag försöker göra dem vackra och vibrerande, med lätthet, flyktighet och oskärpa. Fotovärlden är ibland så petig och för vissa är det provocerande att det inte ens finns ett korn i mina fotografier. Men det tycker jag är bra.

I boken visas projektet för första gången i sin helhet. Förutom de 88 bilderna innehåller den en novell av Elfriede Jelinek och en text som presenterar projektet, skriven av curatorn Jan-Erik Lundström. Här beskrivs bildernas svärta som ett svar på svärtan i Maria Miesenbergers pappas bakgrund, som barn i Österrike under andra världskriget.
–?Det är min pappa som tagit de flesta bilderna. Hans barndomsupplevelser har påverkat min barndom och min identitet. Man pratar om andra generationens barn till dem som upplevde Förintelsen och kriget. Det har präglat mitt sätt att se på världen och finns med all säkerhet med i det här projektet.
”Sverige/Schweden” har blivit ett slags livsprojekt. Maria Miesenberger gör inga nya bilder, men när det kommer en förfrågan kastas hon tillbaka in i skuggvarelsernas svartvita värld.
–?Det är spännande att se att bilderna lever sitt liv och fortsätter vara aktuella. Människor som vill värja sig från sin privata värld, de snubblar plötsligt in i bildernas frånvaro. En man gick runt i timmar – sedan tackade han mig för att jag gett honom hans historia och familj tillbaka. Han hade blivit av med alla sina bilder när hans föräldrar skildes. De här bilderna är samma bilder, innehåller samma frågeställningar, tystnader, uttalanden, som vi alla tampas med.

Publicerat i Dagens Nyheter 2011–11–01.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Bruno bjuder in

27th October, 2011

När svensk Forms tidskrift Form och Forum AID smälte samman, för inte så värst länge sedan, bytte Form både format och tappning och Forum AID:s Daniel Golling blev chefredaktör. Den nya tidskriften Bruno är vad Forms tidigare redaktion, Staffan Bengtsson och Jelena Zetterström, gjorde fast helt utan annan finansiering än annonser.
Behövs det verkligen ännu en tidskrift om form, arkitektur och design? När jag läst konstaterar jag att Bruno är ganska ensam som kulturtidskrift i Sverige om att förutom arkitektur och design också ge plats åt konsthantverk, konst och mode. Dessutom udda i sitt angreppssätt, att minska på nyhetsbetonade notiser till fördel för historiska tillbakablickar.

Första numrets tema är Ljuva 90-tal. Ett, med chefredaktörens egna ord, skönmålande porträtt av ett decennium då konsterna exploderade i Stockholm. Det är frapperande hur 90-talet förvandlats till ett lysande då. Wallpaper hajpade Stockholm, Bo Kaspers slog igenom, musiktidningen Pop startade, Spray var den stora nätcommunityn och Dan Wolgers gjorde en konstkupp med reklambyrån Rififi. De predigitala strukturerna fanns ännu kvar, men man kunde känna det nya millenniet närma sig. Men att många som är tongivande idag var unga och hippa på 90-talet spelar givetvis in när decenniet alltmer börjar höljas i ett mytologiserande skimmer liknande 40-talisternas vurmande för sitt 60-tal.

Utöver detta intervjuas den nu 90-åriga konsthantverkaren Hertha Hillfon, designern Diana Orving, Stockholmsaktuella Andrea Zittel, och så utforskas designmaterialet papper.
Bruno (undrar när ett arkitekturmagasin ska döpas till Gert?) är en matig och varierad tidning. Formgivningen drar, även vid sidan av det underbara A5-formatet åt Filter-hållet, snygg och inbjudande. Med 90-talstemat tar Bruno, enligt redaktionen, också avstamp för att ge sig in i framtiden. Det ser jag fram emot.

 

Publicerad i Sydsvenskan 2011–10–27.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Arkitekturmässan 2011

25th October, 2011

Jag har fått den stora äran att vara moderator på historiens första Arkitekturmässan i Göteborg 24–25 oktober 2011.

I “min” seminariesal har vi lyssnat på den japanske arkitekten Suo Fujimoto, den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, Foster & Partners Slussenarkitekt Ken Hogg samt holländska MVRDVs Jacob van Rijs. Och så förstås franska Anne Lacaton, som renoverar Paris förortsbebyggelse till fantastisk oigenkännlighet. Vi har dessutom diskuterat danska Christiania, Ishotellet i Jukkasjärvi och hur den ekonomiska krisen tillsammans med oljebrist och klimatkris kommer att tvinga oss tänka om. Hur spännande som helst.

18–19 oktober 2012 är det dags igen.

 

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Older Entries   Newer Entries