15th July, 2009
En dansk väninna och jag var på Netto för att köpa glass. Hon frågade vilken sort jag ville ha. Jag sa ”kanske vanilj eller choklad”. Hon sa: ”Jeg vil ha schokoläääääde”.
Hon grabbade tag i rätt förpackning och gick till kassan. Jag stod kvar, redo att försynt diskutera glassmaker.
Jag stått så många gånger bredvid de danska pigernes prunkande vokaler och känt mig beige, oälskad och inte tillnärmelsevis lika frigjord. Jag har stått vid danska frysdiskar och anklagat mig själv för min oförmåga att vara dansk.
Lonely Planets senaste Köpenhamnsguide kommer till undsättning: ”Hygge handlar om känslan av ett vänskapligt, varmt kompanjonskap av det slag som uppstår när danskar umgås i grupp /…/undvik ämnen där era åsikter kan skilja sig åt/…/då har ni kommit nära varandra.” I en bisats nämns att den ständiga tillgången på alkohol.
En anekdot till: en fredag i juni var det fest i Köpenhamn, jag och min väninna var de enda svenskarna. Festen var segstartad. Folk drog sig undan när vi försökte prata. Men lyckligtvis kunde man köpa tysk öl för en femma i baren och när danskarna så att säga hade hamnat på andra sidan ölen hade jag och min vän om inte hamnat i festens centrum så åtminstone avancerat från skamvrån till dans(k)golvet.
Jag berättade anekdoten om glass för en dansk författare häromveckan, apropå ämnet språkförbistringar. Samtalet var en polett som trillade ner. Författaren sa att danskan har hårda vändningar – och det gör människor i Danmark hårda mot varandra. Danskarna är ett ensamt folk.
Danskan är charmig men oförsonlig. Den danska folksjälen också. Frispråkig på ytan men svår att få kontakt med.
Kanske, när man går in hårt för något, blir effekten den omvända. Precis som Nyhavn inte längre är fullt med tatuerade sjömän är hygge en institution det bara skrivs om i guideböcker. Liksom det danska frisinnet. Som danskarna själva börjat ifrågasätta: i en artikel i Information nyligen frågade man sig varför man, när man alltid värnat om rätten att säga och göra vad man vill, plötsligt vill lagstifta mot köpesex och alkoholreklam. Någon säger till och med att det är bra – att det danske frisind har gått över styr och blivit till intolerans och rasism.
Hygge blev ohygge. Frisind blev intolerans. Danskarnas sätt att umgås gör dem ensamma. Men vad kan den fattiga storebrorsan i öst egentligen säga? När de danska tågen står still berättar de sanningsenligt i högtalarna att någon hoppat framför. I Sverige heter det Signalfel. Allt heter Signalfel.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
24th June, 2009
”Jag hade varit där första gången för mer än 20 år sedan, en molnfri dag i augusti när morgonluften var sådär klar som den bara är när sommaren går mot höst. Och även om jag varit där sedan dess, i så många olika sinnesstämningar – det var det första besöket som mitt hjärta återvände till vid det här besöket, mitt senaste.”
Jag modifierar ett citat från Charles Ryder i filmen Brideshead revisited. För även om Smedstorps skola inte är ett pampigt slott i England, så är den mitt Brideshead. En rejäl byggnad med stora fönster och gult tegel och grå klinkers i korridorerna. Ett hus ingen någonsin skulle riva för att bygga nytt.
Den här synnerligen regniga måndagen stod jag där igen. I ettans korridor. Som en vilsen förstaklassare, ett blåbär, och letade efter ansikten att känna igen.
Jag tvekade inte när dörren stod öppen. Jag såg det som min rättighet, till och med min uppgift, att gå tillbaka in. De gamla kompisarna från mellanstadiet och jag, vi mår nog bäst utan varandra – så vad jag sökte efter alla dessa år visste jag inte. Men klinkerskarvarna kändes bekanta under skosulorna. Trappstegen hade blivit mindre. Busschaufförens jakttrofé i trapphuset, det stora älghuvudet, var borta.
På andra våningen strök jag handflatan över en fönsterkarm, den vi brukade hoppa upp och sitta i. Jag mindes tydligt de vita märkena, som fossiler från utdöda djur, som avtecknade sig i den bruna stenen. De fanns kvar.
Sedan hörde jag det igen. Ljudet från när klockans minutvisare hoppar framåt. Samma klocka, som säkert kommer att ticka lika långsamt i tjugofyra år till.
Precis som för Charles Ryder, fanns det en enda person kvar, som var min länk till en förlorad värld. Min brors fröken. Vi pratade en stund om praktiska detaljer. Fyra dagar senare skulle ringa ut till sommarlov. Sedan stängde jag dörren om det förflutna men när jag satt mig i bilen grät jag ikapp med regnet, utan anledning.
Efter en snabb sökning på Eniro vet jag att dinosaurierna från förr finns kvar i närområdet, inte utdöda, bara gråare i skägget. Men det är som med fossilerna i fönsterkarmen – de har liksom eroderats bort och bleknat med åren, ju fler sjätteklassare som suttit på dem.
Det är säkert fler än jag som funderat mer på tiden i de grå korridorerna än vad korridorerna förtjänar. Använder händelser där som förklaring till saker. Fastän vi är helt andra nu, och samtliga celler i våra kroppar bytts ut flera gånger sedan dess.
Men ändå. Sex år, en evighet. Smedstorps skola. Jag hade varit där förut; jag visste allt om det.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-24.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th June, 2009
”Allt är till låns och inget är egentligen ditt” står det en bok om mindfulness och acceptans av läkaren Andries J Kroese, som jag läser parallellt med Camus “Främlingen”. ”Allt är flyktigt”.
Camus huvudkaraktär Meursault vet också han att ”det inte har någon större betydelse om man dör vid tretti eller sjutti”.
Ur ett 00-talsperspektiv kan man säga att Meursault gör sin mindfulnessläxa. Han observerar yttre omständigheter och låter dem sedan gå; han ser sin kvinnas bröst och han ser att havet glittrar. Han konstaterar att hans mamma är död. Men han ser inte tillbaka.
En enda miss blir fatal: hettan och tröttheten är fysiska sensationer som Meursault inte lyckas frigöra sig från. Något så trivialt som Algeriets tryckande sommarvärme bringar honom ur fattning och dagen efter sin mors begravning råkar han skjuta en arab.
I bokens andra del, där Meursault förhörs, häktas och döms, analyseras hans tro på livets meningslöshet. Synen på att döda en arab överensstämmer med den franska kolonialmaktens syn på algerierna; en bagatell. Meursault ses inte som ett monster för att han dödat – snarare för sin hållning. Att han varken grät på sin mammas begravning eller tror på Gud.
Camus var något på spåren. Mindfulness. Sextio år senare skulle något som liknar absurdismen predikas som vägen till sinnesro – i ett postindustriellt samhälle utan religion, där människor dukar under av krav, information och materiella frestelser.
Men vad som gör Meursault främmande för nutidsläsaren är att han tycks ha bläddrat förbi några sidor i livsstilshandboken – kapitlen om empati och tacksamhet. När Camus mot slutet ger sin karaktär vissa insikter åstadkommer han ett slags bakvänd verfremdungseffekt. Meursault fördriver tiden i sin cell och inser för sent vad han förlorat. Han förstår att han borde ha känt tacksamhet. Han förstår sin döda mor. Han börjar känna vilja: han vill åtminstone ha folkhopens förtjusta vrål när hans huvud rullar i giljotinen. Och vips känner vi igen oss.
Så. Lägg coachningsböckerna på hyllan för en stund. Lär av Meursault och låt “Främlingen” bli din kurs i levnadskonst.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd June, 2009
Aravind Adigas roman Den vita tigern, som nyligen kommit på svenska, var en av tre romaner som de flesta turisterna läste i sina solstolar i i Goa i december. De andra var Salman Rushdies klassiker Midnattsbarnen och Gregory Davis bästsäljare Shantaram.
På dagarna vaknade vi i våra bungalows. Stapplade trettio meter till solstolen. Läste. Badade. Ibland var det yoga och man kunde få massage på ett berg. Vi visste hela tiden att snart var det dags att lämna paradiset och ge oss ut i det riktiga Indien, som började 500 meter därifrån och sedan sträckte sig i oändlighet, med motorcykelrikshor som tutade och tiggare och lösdrivande hundar. Men först lärde vi känna Den vita tigerns huvudperson Balram. En kille från den indiska landsbygden som bestämt sig för att lyckas och bli en rik man, trots det indiska samhällets alla hinder.
White tiger funkar som ett slags introduktion till Indien. Jag hade varit där förut, men jag skulle till exempel aldrig ha lagt märke till migrantarbetarna på samma sätt om jag inte hade läst boken. Alla de som reste från delstaten Uttar Pradesh för att söka lyckan i de stora städerna. Tjänstefolket som bodde hur många som helst i små utrymmen i husens bottenvåningar. Jag skulle heller aldrig ha tänkt närmare på de stora klungor av män i kostymbyxor, skjorta och flipflopsandaler som stod och hängde i varje gathörn.
Min indiske kompis, som är nyhetschef för en stor tidning i New Delhi, gillade inte boken. För en indier som han är migrantarbetare i källaren inget nytt. Inte heller det indiska grupptrycket, som enligt bokens berättare är det som främst hindrar folk att klättra på den sociala stegen. Ett slags jantelag, där släkten – eller klungan i kostymbyxor – mobbar ut den som avviker.
Förutom den milda kritiken från min vän, som tycker att bokens karaktärer är för klichéartade, har Aravind Adiga fått en hel del nationellt skäll för sin bok. Många gillar inte att Indiens enorma bakgård, alla de fattiga människorna, exponeras inför hela världen.
I västvärlden tilldelades boken, som är Adigas debutroman, istället det prestigefyllda Bookerpriset. Fattigdomspornografi kallas det av vissa. Men jag tror snarare på boken som ögonöppnare. Västerlandets förtjusning över att få veta något alldeles nytt om ett land som snart är i världens centrum.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-06-03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th May, 2009
Malmös identitet var ämnet för Spiks samtalskväll på Bastionen i Malmö i måndags.
Lovorden haglade: Malmö är porten till Östersjön, porten till Sverige och porten till kontinenten. I egenskap av ”second city” slipper Malmö hysa slott, kung och huvudkontor och kan vara experimentellt, vågat, urbant. Malmös attraktivitet handlar om att staden är ofärdig – det finns fortfarande oexploaterade platser där spontan kreativitet kan frodas.
Men vill vi att Malmö ska fortsätta vara en kontrasternas stad, poor but sexy? Och finns det i trångbodda Malmö egentligen plats för alla hippa visioner?
Som forskaren Elisabet Högdahl så klokt inflikade: kanske ska vi fokusera på det viktiga istället?
Till exempel hjälpa Sveriges fattigaste barn – och inte bara skuffa bort dem när Sevedsplan gentrifieras.
Det är sekundärt, men möjligen intressant i sammanhanget, att diskutera hur levnadsstandarden kan höjas utan att den kreativa Malmösjälen går förlorad. För det, det är en risk vi måste ta.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-05-20.
ps I kväll, 18.30 på Rasoir, intervjuar Resumés Viggo Cavling Ilmar Reepalu om Varumärket Malmö. Malmös identitet – del två?
Läs andra bloggares åsikter om malmö, gentrifiering. Det här inlägget är pingat på intressant.se
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th May, 2009
När första säsongen av psykologserien In treatment började rulla på SVT i måndags hade jag hunnit läsa om halva Erica Jongs Rädd att flyga.
I boken reser en ung kvinna, som är gift med en psykoanalytiker, iväg på psykologkonferens och kärar ner sig i en annan psykoanalytiker. Med båda karlarna bedriver hon ständigt bråk in the name of Freud, barndomen och det undermedvetna. 1970-talets Amerika innan den kognitiva beteendeterapin slog igenom.
På psykologitimmarna på gymnasiet var Pavlovs hundar det närmaste vi kom kognitiv beteeterapi (kbt). På psykologi kurs A på universitet några år senare var kognitionskapitlet däremot ett av de viktigaste. Även om kbt 1999 mest var ett amerikanskt fenomen.
Vi vet vad som hände sen. Vi känner till kbt:ns segertåg över västvärlden. Kbt som snabbt botemedel för vanlig ångest, panikångest, tvångssyndrom, bulimi, sömnsvårigheter, oro, alkoholism och andra destruktiva –ismer.
I Sverige vill Socialstyrelsen nu låta kbt ersätta antidepressiv medicinering av olika slag. Metoden fokuserar på snabba resultat, med utgångspunkten att alla människor fungerar ungefär likadant. Terapeuten använder sig av en effektiv modell för att komma tillrätta med patientens symptom. Slutmålet är att patienten ska funka som sin egen terapeut.
Att den långsamma psykodynamiska terapin fått träda tillbaka är precis som det ska. Kbt:ns synsätt passar utmärkt när allt handlar om projekt och individansvar. Projektanställningar, projekt: familj och projekt: livet. Mår någon dåligt är det i första hand symptomen som bör fixas. Människan som robot: ska helst kunna laga sig själv och sedan fortsätta prestera i samma tempo.
I In treatment, som sänds varje vardag klockan 19, träffar psykoanalytikern Paul Weston (inte kbt-terapeut) fyra olika patienter, en varje dag. På fredagen träffar han sin egen analytiker.
I första avsnittet bekänner klienten sin kärlek till Paul. Något som skulle vara osannolikt i mötena med en kognitiv terapeut. Där ligger fokus på att terapeuten inte ska behövas – och relationen mellan terapeut och patient är inte lika viktig.
Det finns inga bevis för att den ena terapiformen fungerar bättre än den andra. Men samhällets terapibehov avspeglas i medierna – Sveriges radio har en egen huspsykolog och SVT söker barn och föräldrar till en terapiserie om familjerelationer.
Tv-serien In treatment är ett tecken i tiden. Kbt-prat, visst. Men den psykodynamiska mer långsiktiga terapin inne igen – för dem som har råd att unna sig lyxen med någon som lyssnar.
Läs vad andra skrivit om In treatment, kbt, terapi. Det här inlägget är pingat på intressant.se
ursprungligen publicerad i YA 2009-05-13.
Postat av Julia Svensson - 3 Kommentarer
23rd April, 2009
Litteraturvetenskapligt självförtroende är rubriken för senaste ”Nya vågen” i P1 (sändes i tisdags, finns på sr.se). Bokförsäljningen har ökat med 41 procent det senaste decenniet, ändå är litteraturvetenskapen i kris. Den har tappat i status – studenterna som intervjuas i programmet brinner för sitt ämne men vet att det varken gör till eller från i deras cv:n.
Ordet produktiv återkommer flera gånger. Däremot nämns inte att litteraturvetenskapens kris sträcker sig utanför ämnet – till ett klimat präglat av nyttotänk. Uppsvinget för litteratur och läsning handlar till viss del om att bokförsäljning ger ekonomisk vinst (är produktiv).
Litteraturvetenskapens framtid hänger alltså på att både statsmakt och studenter ser att ämnet inte bara är viktigt
utan också produktivt. Knäckfrågan är hur institutionerna ska göra bildning och kritiskt tänkande synligt i samhällskalkylerna.
Att byta ut kurslitteraturens klassiker mot populärlitteratur är ingen lösning. Litteraturvetenskapen måste, säger professor
Lisbeth Larsson, närma sig och integreras i andra ämnen, för att återfå sitt anseende.
Vem vet, kanske krisen också för något gott med sig.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-04-23.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
19th April, 2009
våning med fyra meter till taket. På Östergatan 27 i Malmö finns en sån våning. Med åtta rum och stuckaturer och burspråk och fåtöljer från sekelskiftet och en toalett av guld.
Fram tills sista april bor det ett fint kollektiv där. Sen är det kollektiv ut och vinkällare in. Lyxrenovering alltså. Jag har skrivit en lååång harang om det i Sydsvenskan idag.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
16th April, 2009
Kommunens bostadsbolag MKB vill satsa på ett nytt höghus i Rosengård, rapporterade P4 Malmö förra veckan. ”En skyskrapa kan skapa intresse för Rosengård”, sa fastighetschefen Anna Heide. ”Vi har skämtat om att det kan bli en balans till Turning Torso.”
Torson är inget man behöver skämta om. Turning Rosengård är ett passande namn
på det nya tornet i Malmös silhuett, på mer än ett sätt. Sedan Guggenheimmuseet
gav spanska Bilbao ett lyft 1997 har stad efter stad byggt monument. Malmö blir inte först med att ta till Bilbaoeffekten för att ”branda om” och förändra den problematiska förorten.
Ett landmärke i Rosengård – spektakulärt, påkostat och förhoppningsvis av en
erkänd internationell arkitekt – bidrar alldeles säkert med ny stolthet i stadsdelen. Dessutom behövs fler bostäder i Malmö.
Men man kan fundera över att planerna lanseras just nu, när Rosengårds sociala problem tycks vara i hela världens blickfång.
Kanske för att ett höghus syns betydligt bättre än socialt arbete.
Ursprungligen publicerat i Sydsvenskan 2009-04-16.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
15th April, 2009
Dharavi, ett av världens största slumområden i Bombay, ska byggas om. En arkitekt som heter Mr. Mukesh Mehta, och som jobbat mycket i USA, har gjort planer på sjuvåningshus och bredare vägar som fallit delstaten Maharashtra i smaken. Ett nytt medelklassområde som ska ersätta de plåtskjul som idag hyser områdets en miljon invånare. Hans förslag om att uppgradera slummen är kontroversiellt.
Dharavi är av tradition en så kallat kreativ slum, med många industrier. Alla Bombays läderindustrier ligger till exempel här – och läderfärgning är så giftigt att det är olagligt. Men eftersom det är stora maffiapampar som äger fabrikerna får den fortsätta.
Denna aktivitet finns till exempel också i Rio de Janeiros favelas, kåkstäder. Det är paradoxalt, för även om de som jobbar med återvinningen, av bland annat västvärldens metall, it-avfall och plastprodukter, far illa av arbetsförhållandena och att utsättas för giftiga substanser, hjälper dessa arbeten många ur fattigdomen.
Många tror att valet i Indien, som börjar i dagarna, är avgörande för vad som ska hända med planerna för Dharavi framöver.
När jag var i Indien för ett tag sedan, med fotografen Johanna Wallin, gjorde vi ett reportage om villkoren för de människor som jobbar med Sveriges plastavfall. Och vad de tror om framtiden.
Läs artikeln i Sydsvenskan.
BIlden här ovan har Johanna tagit. Se hennes finfina bildspel kan du se här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
