24th March, 2009
Klädsel vårdad, stod det. Jag och några väninnor tog på oss klänningar och målade läppstift. Sedan tog vi taxi, som sig bör när man besöker hus med pilastrar på fasaden.
Tidigare under helgen hade vi varit i den skandalomsusade partyvåningen Spy Bar på Stureplan, där vi fått så många knuffar i kön till garderoben att det här med The Dinner Club, en umgängeskurs med inriktning på trevnad, vett och etikett inte kändes som en helt dålig idé.
Men egentligen är The Dinner Club ingen kurs. Det är en teaterpjäs som är en kurs där publiken deltar. Skådespelarna tar emot i en våning av art déco-modell, i Östermalms ambassadkvarter. Man hänger av sig jackan. Man får svara på frågor. Sedan är kvällen uppdelad i stationer: mingel, bordsskick, klädsel, dans och flirt. Därefter praktiseras de nyvunna kunskaperna under en middag med dans. Allt enligt 50-talistisk uppförandekod.
Nu var det så bevänt att under aftonen var det betydligt fler damer än herrar, och som kvinna fick man ibland agera man. Intressant:
I mingelsituationer är det mannen som ser till att alla presenteras ordentligt för varandra. Han ser till att kvinnan har det trevligt, att hon har vin i glaset. Det är män som hälsar välkommen, utbringar skålarna och tackar värdinnan för maten.
I flirtsituationer tar han alla initiativ. Kvinnans uppgift är att ge rött, gult eller grönt ljus. Och i dansen, som är det enda som på pappret lever kvar sedan 50-talet, är det mannen som för och kvinnan som följer. Vilket kan vara nog så besvärligt för någon som är van att ta för sig.
På väg till tunnelbanan efteråt diskuterade vi: det är inte ett dugg konstigt att män oftare har ledarpositioner än kvinnor, fastän samhället förändrats så att båda borde ha samma möjligheter. När jag fick vara man under middagen hade jag roligt, självsäkerheten kom med uppgiften. Medan min bordsdam kände sig låst och uttråkad.
Hade dåtidens kvinnor det tristare än vi har i dag? Eller var de gladare? Nöjdare? Det kan ju å andra sidan vara bekvämt att alltid ha någon som för.
En av männen vid vårt bord blev bestört när han blev utan bordsdam, när det satt en kvinna på hans andra sida som hade fått en dam till bordet. ”Vi måste ju inte ta så seriöst på rollerna” sa han snäsigt och tvingade över en av tjejerna på sin sida så att hennes partner blev ensam.
Vi fnissade åt killens omedvetenhet. Men samtidigt var hans reaktion, liksom hela kvällens spektakel, ett bevis på att yttre omständigheter förändras snabbare än vår föreställningsvärld.
Fotnot: The Dinner Club är utvecklat av Poste Restante för Mossutställningar och spelas på Polska institutet i Stockholm t o m 28 mars.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-23
Postat av Julia Svensson - Kommentera
18th March, 2009
Peoples building, Shanghai.
På utställningen Yes is more på Dansk Arkitekturcenter i Köpenhamn (t o m 31.5) tar danske Bjarke Ingels på sig rollen som arkitekturens Charles Darwin. Evolution skapas inte genom revolution – Ingels arkitektkontor BIG har blivit vinnare genom anpassning.
BIG:s framgångssaga är utformad som en enorm tecknad serie. I pratbubblor längs väggarna berättar Ingels om arkitekturens villkor, från idé till förlorad tävling, från byrålådeskiss till färdig byggnad. Under rubriker som ”Found in translation”, ”A welfairytale” presenteras både de sympatiska VM-husen i Ørestad och mastodonter som People’s Building i Shanghai.
Är det, som Ingels säger, radikalt att böja sig efter marknaden? Tja… vad man än tycker om vip-städer i Azerbajdzjan och monumentalarkitektur i Kina, är BIG ett intressant nutidsfenomen och ett koncept som fungerar. Och oavsett om man gillar Ingels evolutionsteori och fyndiga ordvrängningar är Yes is more något så originellt som en kul arkitekturutställning för en bred publik. Marknadsanpassning när den är som bäst.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-18.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009
Stänger efter tre.
Förslaget om en ny alkohollag lär inte skaka om grundvalarna i Malmös uteliv direkt.
Stänga klockan tre i stället för fem? Var det någon som hostade? I den här staden tänder vi i taket klockan ett. Och då är det bråttom till nästa vattenhål – kvart i tre slår Brogatan i gonggongen och kön till de flesta nattklubbarnas garderober tätnar. Rödvinsblå läppar och öldimmig blick, men ännu pigga ben.
När gymmen anpassar sig efter urbana människors önskan om att lyfta skrot när som helst på dygnet, lever nöjeslivet i Sverige kvar på femtiotalet. Då dansorkestern slutade spela och folk gick hem för att stå pigga på fabriken måndag morgon klockan sex.
Samtidigt aspirerar 00-talets Malmö på titeln ”attraktiv stad i en storstadsregion”. Malmö vill locka till sig unga, kreativa människor och är en av Sveriges snabbaste växande städer med femtusen nya invånare om året.
Paradoxalt. Ironiskt. Pinsamt. Att Pølsemannens korvkiosker fem över tre på natten är Malmös enda likhet med Köpenhamn. Att besökare från Berlin förvånade blir hemskickade av staten när kvällen just har börjat.
Men å andra sidan gynnar korta öppettider dem som faktiskt ser behoven. Svartklubbskulturen är ju också en sak som utsocknes brukar finna spännande med Malmö.
Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan 2009-03-09.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th March, 2009
Då hade Sydsvenskan kultur, liksom många andra, kvinnotema. Förutom utmärkta texter av Rakel Chukri och Anna Hellsten fanns det ett reportage av mig om varför vår litteratur är så könssegregerad – när Sverige strävar efter jämställdhet.
Intressant men nedslående läsning, om jag får säga det själv. Har bland annat intervjuat den smarta litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
Texten håller faktiskt för läsning idag också, fastän det är vanlig mansdag. Ligger tyvärr inte på nätet, men för er som missade det i papperstidningen tog jag mig friheten att lägga upp pdf:en här.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th March, 2009
Kronprinsessan Victoria och jag är nästan lika gamla.
När jag var elva läste jag och tittade på bilderna från hennes ponnytävlingar och ridäger. Ponnyn, utrustningen, ridkläderna. Allt såg blankt och nytt ut, av senaste modell. En sagovärld för en hästflicka. Jag hade också en ponny, så jag var nöjd fastän en lätt avund bultade i bröstet. Victorias ponny hoppade alltid så lydigt. Det verkade bara fixa sig så lätt.
Några år senare tog vi studenten, först Victoria och så jag ett år senare. Victoria åkte till Frankrike för att plugga. Hon fick anorexia. Kanske på grund av alla krav som ställdes.
Jag flyttade också utomlands, till Schweiz för att arbeta som barnflicka i en familj och lära mig franska. Det var 1997 och på promenaden in till centrum såg jag löpsedlar och paparazzibilder med den magra svenska prinsessan. Själv gick jag upp fem kilo på grund av all öl jag drack med mina nya kompisar.
Och så i tisdags. Jag grät en skvätt när jag såg kungafamiljens youtube-film om förlovningen.
Sen försökte jag analysera tårarna: Jag börjar gråta när mina vänner gifter sig. Jag börjar gråta när folk i tv-serier blir kära. Jag är en sucker för romans. Men. Jag är också en sucker för republik.
Jag gråter för Victoria och Daniels vackra, förståndiga kärlek. Men jag gråter lika mycket för att Victoria så tveklöst planerar stå ut med fångenskapen och galenskapen. Att ständigt vara påpassad. Att ha framtiden utstakad. Att behöva fira sin födelsedag i töntig nationaldräkt år ut och år in.
Det är säkert fantastiskt att bara få alla dessa miljoner som vanliga människor inte får och kunna köpa en lydig ponny med bra stamtavla – bara för att man själv har en stamtavla. Men det är ett ganska högt pris. Som Heidi Avellan skrev i Sydsvenskan. När andra kvinnor i Sverige inte får gifta sig fritt kallar vi det urtida patriarkal kultur. Men när det gäller Victoria kallas det monarki.
Eftersom 80 procent av Sveriges befolkning köper de här dumheterna och därmed också accepterar att man ska kunna ärva sin ställning, så är det tronföljaren själv som måste säga stopp. Victorias så firade förlovningen befäster monarkin, antagligen för hela min livstid.
Om inte. Victoria och Daniel. Om inte ni rymmer från kyrkan före vigseln. Sätter er i en begagnad Volvo, med den konungsliga slöjan fladdrande ut genom det öppna fönstret. Skiter i all pompa och ståt och köper en villa i Ockelbo.
Först då kommer mina tårar att bara vara romantiska glädjetårar.
Ursprungligen publicerad i Ystads Allehanda 2009-03-02.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
9th January, 2009
Glöm förresten inte att köpa ett ex av nya Bang. Lätt värt. Medverkar gör skribenter som till exempel Susan Faludi och jag själv.
Såhär skriver Lisa Irenius om bl a MIN TEXT i Dagens Nyheter i början på januari.
“Skammen ger sig inte i första taget
om BANG NR 4/08
Förra numret av tidningen Bang var inte särskilt bra, konstaterade jag här på sidorna för några månader sedan. Desto roligare att nu kunna säga: Senaste Bang är mycket bättre! När de nya chefredaktörerna Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger nu gör sitt andra nummer är det både intressantare och roligare.
Ledaren sätter tonen: “Vi har kommit långt, men något hugger tag i hälarna, vi vänder oss om och får syn på den – skammen.” Om detta handlar det alltså: den kvinnliga skammen. Inte bara över sexualitet och utseende, utan också över att läsa chick-lit – eller älska den “fluffigt kvinnliga” Dolly Parton. Och om skammen över att vara hemmafru. För det är väl en skam, eller? Julia Svensson intervjuar sin mormor, född 1925, som varit nöjd och glad med att sköta hushållet. Det är en bra idé att försöka förstå ett livsval som var vanligt då men är kontroversiellt i dag, även om själva genomförandet av intervjun försvåras av att mormodern tycker att frågorna är “jobbiga” och vill att barnbarnet själv ska hitta på svar. Vilket i sig är tänkvärt.
Sakine Madon skriver att dagens kvinnor inte borde skämmas över att vara egoister, och att altruismen är en fiende. Hon har ett par poänger, inte minst att kvinnor borde, liksom många män, våga begära högre lön. Men att allmänt hylla egoism är problematiskt.”
Ska feminismen innebära att kvinnor blir som män? Och om inte, vad är “det kvinnliga” man vill främja? Ja, vi har kommit långt, men vissa grundläggande frågor består.”
Postat av Julia Svensson - Kommentera
17th August, 2008
Intervju med arkitekten Mia Hägg. I Dagens Nyheter 2008-08-17.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
13th July, 2008
Intervju med författaren Gun-Britt Sundström. I <a href=”http://sydsvenskan.se/samtidigt/article345598.ece”>Sydsvenskan</a>, 2008-07-13.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
20th June, 2008
Ola Billgren (1940-2001) “Nature morte VIII" oljemålning 1994 Malmö Konstmuseum
Konstmuseet är 2000-talets framgångsrecept. Kalmar har fått ett och danska Herning har fått ett.
I Malmö byggs köpcentrum och sportarenor – medan Sveriges största konstsamling står och samlar damm. Julia Svensson har varit på Malmöhus slott och kollat tavlorna ingen får se.
På Malmö konstmuseum hänger konsten inte på väggar. Den förvaras i små magasin på knappt 45 kvadrat bland högar av svarta elsladdar och långa rullar av bubbelplast. Museets intendent Marika Reuterswärd tittar ut över det dammiga rummet.
– Så här borde det inte få se ut. Men det visar på våra problem att få plats med allt. Och konstverken kan komma till skada.
Museet, som är en del av Malmöhus slott, äger Sveriges största ickestatliga konstsamling. I magasinen trängs över 30 000 verk: Av Ola Billgren och Carl Fredrik Hill. Ett ryskt kluster som blev kvar efter Baltiska utställningen 1914. Hermann Gotthards konstsamling som museet fick på 40-talet. Samt ett dramatiskt växande antal nordiska samtida verk av namn som Karin Mamma Andersson och Annika von Hausswolf. Museets skänkta förmögenhet ökar med två miljoner i värde varje år – tur att man har ett stort magasin i hamnen också.
Vi forcerar en skolklass och öppnar dörren till ett oljefärgsdoftande källarrum. Här hänger målningar av Carl Larsson, Edvard Munch och August Strindberg i guldglänsande ramar. Flera av Alexander Roslin-verken är inte här – de visas just nu i Stockholm, Versailles och Minneapolis.
För att komma till den permanenta utställningen måste besökaren ta sig upp för en lång trappa. Väl där samsas en bråkdel av museets konst med glasmontrar och gamla möbler. Malmö konstmuseums chef Göran Christenson känner sig instängd.
– Efterfrågan på vår samling är enorm från utlandet. Det är trevligt – men den ska ju primärt visas i Malmö. Kulturinstitutioner spelar en viktig roll för stadens image.
Men trots omständigheterna har Malmö konstmuseum fått två stjärnor i franska turistguiden Guide Michelin, berättar Göran. En ny byggnad skulle nog ge ännu fler.
Det pratas om en tid ingen verkar glömma. En guldålder under 80- och 90-talen då Malmö var en boom-stad och gallerierna plockade fram Cecilia Edefalk och andra blivande klassiker. Rubriker i Stockholm. Tack vare det nytillsatta kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m) var både konsthallen, konstmuseet och Rooseum i sving.
Det nuvarande museet inreddes 1937. Tankarna på ett nytt konstmuseum i Malmö har funnits ända sedan 80-talet, berättar Malmös kulturchef Bengt Hall. Först diskuterades Kungsparken – som sen blev casino. Under hösten 2004 var det platsen i hamnen där nya hovrätten byggs idag. Bengt Hall plockar fram ritningar som ingen annan än han och kulturnämnden sett över ett förslag på ombyggnad av Pildammsskolan, från 2005. Som inte heller blev något.
Under Johan Bengt-Påhlssons tid startades samtidsmuseet Rooseum, med Lars Nittve som chef. Nittve, som nu bossar över Moderna museet i Stockholm, tror att ett nytt konstmuseum skulle komplettera Moderna museets Malmöfilial, som öppnar i gamla Rooseum till hösten. Tillsammans skulle de kunna locka turister från Danmark och Nordtyskland.
– Malmös samling är unik och borde få en bredare publik. Det är en skyldighet man har gentemot konsten.
I Expressens arkiv (991105) finns en artikel som gör upp med Malmös kulturella lågkonjunktur efter de glada åren. Socialdemokraternas återtåg 1998 utmålas som en av anledningarna till krisen.
Men det har hänt saker sedan dess. När Rooseums konstsamling auktionerades ut i fjor blev det ramaskri. Önskan om en värdig ersättare i lokalerna har gjort Moderna museets kommande filial politiskt välförankrad, både i höger- och vänsterled – något som konstmuseet också ser positivt på.
Tack vare konsthögskolan, gallerilivet och initiativ som Galleri Elastic och Teater Lilith attraherar Malmö återigen unga konstnärer. Kulturchefen Bengt Hall välkomnar stockholmare som vill lära sig om det fria kulturlivet. Det är alltså nästan mer på gång nu än under the dancing days på 90-talet. Men ändå: inget politiskt uppdrag att bygga museum.
Ordföranden i kulturnämnden, Carina Nilsson, är socialdemokrat. Hon är själv positiv men trots att hennes parti lovade att utreda museifrågan inför valet 2006 är det inte enigt. En falang inom socialdemokraterna vill inte satsa på museum så länge det finns hemlösa på gatorna och barn i kö till dagis. Precis som vänsterpartiet.
– Vi vet också att det finns synergieffekter av att ha ett starkt konstliv. Det kan i längre perspektiv gynna dem som behöver vård och omsorg, säger Carina Nilsson.
Det borgerliga blocket är däremot överens: Det går bra för Malmö – har man inte råd nu under högkonjunkturen att ta de 16,1 miljonerna per år som det kostar att bygga ett museum i hamnen, när har man det då?
En av anledningarna till att det inte blir ett museum, tror Göran Christenson, är att socialdemokraterna avskaffade kommunalrådet som enbart sysslade med kultur i slutet av 90-talet. Nu, menar han, finns det inte längre någon tillräckligt mäktig person som driver kulturfrågor – Ilmar Reepalu har ju hittills inte visat något större intresse.
Göran Christenson ler vid tanken på att en stor investerare, i stil med Percy Nilsson och Hyllie Arena, skulle erbjuda staden ett museum. Som när 50-årsjubilerande Louisiana i Danmark blev till. Men ingen finansiär har dykt upp.
Kristensson jämför med sporten.
– Trots att kulturen drar fler besökare än idrotten marknadsför Malmö sig med sport och bygger nya stora arenor, säger han. Sporten har i alla tider haft en uppbackning som kulturen inte haft. Det är typiskt svenskt – i Danmark och Tyskland satsas mycket mer på kultur. Men kultur ses av vänstern som en lyx som kan undvaras på bekostnad av vård och omsorg – och kulturen görs inte tillgänglig för så många som möjligt. Vänstern, som är emot ett konstmuseum, har alltid varit institutionsfientliga. Men det är bara av gammal vana – institutionerna har förändrats och släpper idag in unga aktörer, säger Christenson.
Turning torso är Malmös enda berömda byggnad. I högkonjunkturens Malmö byggs det förutom arenor nya stora shoppingcenter – som inte kommer att placera Malmö på den internationella konst- och arkitekturkartan. Men i kombination med en superarkitekt skulle både staden och dess konstsamling bli mer känd.
Hur kommer det sig att man inte tar den chansen?
Göran Christenson tar sig för pannan där han sitter i sitt trånga slott:
– Det är det jag inte vet. Jag kan inte förstå det. Om man ser på den totala investeringen rör det sig inte om särskilt mycket pengar. Och vi har ju faktiskt något riktigt bra att fylla huset med.
Ursprungligen publicerat på Kvällspostens kultursida 2008-07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
