Julia Svensson

Den färgstarke och flitige rebellen Joan Miró

26th February, 2017

KONSTRECENSION. Joan Miró – Vardagslivets poesi. Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, T o m 2017–06–04.

Utställningen Vardagslivets poesi på Waldemarsudde är ingen vanlig Mirò-retrospektiv. Den är inte heller, vad man möjligen skulle kunna vänta sig, en kringresande blockbuster.
Här fördjupar man sig i två specifika delar av Miròs konstnärsskap. Den första, som gett namn åt utställningen, görs i nära samarbete med Fundaciò Mirò i Barcelona. Här närmar man sig Miròs senare period, från det att han bosatte sig på Mallorca 1956.

I ateljén i Palma började han på ett nytt sätt integrera vardagsföremål i sina verk. I utställningens första rum visas flera av de till synes banala objekten. En sked, en tratt, en flaska Ajax rengöringsmedel. Intill visas de effektfulla skulpturer de bland annat resulterade i, som ”Gestalt och fågel” och verkat med den underfundiga titeln ”De tre vackra blondinernas 3 magnetiska hår attraherar fjärilarna”.
Inspirerades av vardagsföremål gjorde Mirò trots allt redan som ung surrealist. Den nya riktningen visar snarare att Mirò följde med i sin tid. I målningen ”Hund” syns spår av den samtida popkonsten och reklamens starka budskap: Ett abstrakt motiv ovanpå en annons för ett luxuöst skomärke.

Det är som om lite av stämningen från Fundaciò Mirò och Josep Lluís Serts byggnad från 1975, följt med hit. Även om de modernistiska verken kontrasterar mot Waldemarsuddes salar från förra sekelskiftet, så är ju båda platserna helhetskonstverk av och för stora män, i nära samarbete med sina vänner arkitekterna.
Mest iögonfallande är bronsskulpturen ”Ung flicka flyr” (1967), som står på piedestal i utställningens mitt. Ett collage av en järnkran placerad ovanpå en provdockas ben blir en ironisk samhällskommentar: en kvinna med välsvarvade ben ser ut att vilja fly från vardagen. När jag besökte Fundaciò Miro stod den på den soliga utomhusterrassen, tillsammans med andra bjärta skulpturer. Här står den ensam och utvald för sina särskilda egenskaper, vilket genast gör den starkare och mer speciell.

I den stora salen är kompositionen särskilt lyckad. Här framhävs ett urval av de stora abstrakta målningar som Mirò kanske är mest folkligt älskad för, till exempel den poetiska ”Den första gnistan av dagen”. Likt de abstrakta expressionisterna söker han sig till synes bort från verkligheten in i en sorts personlig action painting, där vardagsföremålens och skulpturernas jordnära formspråk flyktigt går igen. Här utvecklar han också målningarna, genom att använda för tiden okonventionella material och underlag. Målningen ”Gestalt, fågel” har till exempel gjorts direkt på ett trästycke, där träets råa yta blir verkets starka uttryck. Min favorit på utställningen, ”Änders flykt, kvinna, stjärna” är målad ovanpå en äldre tavla med naturmotiv, som han ställt på högkant. Ursprungstavlans flygande änder blir här en lekfull del av verket, en humoristisk dialog med traditionellt måleri.

Det som ger ytterligare djup i Miròs verk är hur han med sitt estetiska uttryck tar ställning. Spanska inbördeskriget och Francos diktatur varade under en betydande del av Miròs liv. Under fascistregimen var både det katalanska språket och Kataloniens flagga bannlyst. Med rötter i Barcelona var han starkt engagerad mot det kulturella förtrycket
Detta är ett bärande tema i utställningens andra del, där Miròs affischkonst lyfts fram. Här har man samarbetat med Kristianstad konsthall, som genom en fantastisk donation från den lokale samlaren Nils Fryding har världens enda kompletta samling av Miròs affischer.
Redan i sin första affisch 1937, med texten Aidez l’Espagne, tar Mirò ställning mot Franco. Samlingen innehåller även drygt 15 katalanska motiv där den rödgulrandiga flaggan är centralt placerad.
Det är intressant att Mirò prioriterade affischkonsten; planscherna lämpade sig väl för hans bombastiska uttryck och var ett sätt att komma närmare samhället och lättare kommunicera med en publik.

Utställningens två delar skapar en utmärkt helhet. Från två håll närmar man sig en abstrakt konstnär, som samtidigt var extremt konkret, jordnära och kommunikativ.
Båda vinklarna bidrar till en närmare förståelse för Miròs estetiska uttryck. De starka kulörerna och de expressiva och naivistiska formerna framstår som mer än bara ett uppror mot det traditionella måleriet. I ljuset av både politiken och vardagsföremålen är formspråket även resultatet av ett uppdämt behov av – och ett rebelliskt inlägg för – yttrandefrihet.

Publicerad i Dagens Nyheter 2017–02–26.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

ArkitekturSverige 2016

29th November, 2016

På Arkitekturgalan 2016 på Cirkus i Stockholm står jag på scen, i egenskap av chefredaktör för tidskriften Arkitektur, med programpunkten ArkitekturSverige.
Det blir en genomgång av över 80 nya svenska arkitekturprojekt, samt vilka utmaningar arkitekturlandet Sverige står inför.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Drömmen om pepparkakstak över huvudet

13th December, 2015

Just nu byggs och dekoreras pepparkakshus runt om i hela Sverige. ”När världen är splittrad och många saknar tak över huvudet blir symboliken kring bakning åter aktuell”.

Det var förmodligen tack vare bröderna Grimms folksaga om Hans och Greta (på svenska första gången 1825) som traditionen att bygga pepparkakshus kom till Sverige. Häxan bodde i ett hus av bröd, täckt av kakor och med fönster av genomskinligt socker. De två övergivna barnen lockades att äta av huset för att sedan bjudas in av häxan på än mer sötsaker. Men hemtrevligheten dolde ondskan.
Symbolik hos bakverk kan ofta härledas till hem och kvinnlighet av något slag. Den berömda Madeleinekakan syftar på värme och omsorg i Marcel Prousts barndomshem. Även tårtan är feminint laddad. Dess politiska potential, att förnedra en högt uppsatt person genom att tårta vederbörande, handlar om att tårtningen har en försvagande verkan.

Historiker härleder den nordiska pepparkakstraditionen till tyska Nürnberg. Namnet kommer av de exotiska kryddor kakorna smaksattes med, men om de ursprungligen innehöll peppar råder det delade meningar om. Redan på 1500-talet tycks de ha sålts på marknader och från 1700-talet är pepparkaksbak en populär julförberedelse.
De svenska pepparkakshusen bakades i begynnelsen främst i borgerliga hem, jag tänker mig Ekdahls i filmen Fanny och Alexander. Först under rekordåren blev denna extravagans tillgänglig för den stora massan.

I dag är pepparkakshuset julens stora bakprestation. På nätet finns artiklar om pepparkakshus med inspiration ur populärkulturen, med bland annat Bilbos hobbithål och ”Sagan om ringen” som populära förebilder. Genom sociala medier inser jag att nivån på kakbaket i många av landets kök ligger galaxer från de plasthinkar av Annas pepparkakor jag själv brukar gräva i under december.
För drömmen om det perfekta pepparkakshuset tycks gå hand i hand med drömmen om det perfekta hemmet. Inredningsmagasinet Sköna hem visar bilder på ”13 pepparkakshus du önskar att du kunde göra”. Ett pepparkakshus är en manifestation av omsorg och av viljan att bygga något gemensamt, i en härlig familjestämning med skratt och levande ljus. Bullerbyliv. Det tycks inte spela någon roll att vittnesmålen om motsatsen förekommer ymnigt. Gråt, tandagnisslan och glasyr som rinner okontrollerat.

På många platser förekommer även tävlingar i pepparkakshus, och tävlingsmomentet lockar personer av alla kön och åldrar till bakbordet. När Arkitektur- och designcentrums omtyckta tävling i år 25-årsjubilerar är temat ”Ny lya – bo på nya sätt”. Då årets vinnare presenteras på lördag har juryn haft att välja mellan olika väldoftande kommentar till bostadsbrist, klimathot och flyktingkris. Pepparkaksdeg och 175-gradig ugnsvärme i kontrast till hård hemlöshet.
När världen är splittrad och många saknar tak över huvudet blir symboliken kring bakning åter aktuell. Det gemensamt bakade pepparkakshuset manifesterar, kanske mer än någon annan jultradition, tryggheten vi söker i ett hem.

Publicerad i Dagens Nyheter 2015–12–13.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

“Makthavare blundar för det vardagliga stadslivet”

1st December, 2015

I Kvillebäcken i Göteborg har de mindre industrikvarteren rivits och en stadsdel med bostäder har vuxit upp. Många av platsens tidigare invånare har blivit av med sina lokaler, för att ge plats för nya människor. I boken Den Urbana fronten berättar Catharina Thörn och Katarina Despotovic en annan historia om Kvillebäckens förvandling än den som lyfts fram av medierna. Jag har intervjuat dem för tidskriften Respons.

Jenin Grill heter den libanesiska restaurang på Hisingen, dit Catharina Thörn och Katarina Despotovic tar med mig på lunch. Den ligger på ovanvåningen i ett hus vid en asfalterad gård, där det också finns en bilverkstad. Det skulle inte vara lätt att hitta tillbaka på egen hand – bebyggelse och gatunät är oregelbundna i industriområdet, inte reglerade som i Göteborgs stadskärna.

Men för Catharina Thörn och Katarina Despotovic är industrikvarteren, en kilometer in från Götaälvsbrons fäste, hemtama. Sedan 2008 har de arbetat med ett forskningsprojekt om platsen, som bedrivits på Institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet där Catharina Thörn är docent och Katarina Despotovic, som också är fotograf, har en examen i kulturstudier. Boken Den urbana fronten är ett resultat av projektet, där de utifrån teorier om gentrifiering har analyserat den omfattande processen. Ett tidigare industriområde revs och de 51 olika verksamheter som fanns här fick flytta på sig för att ge plats åt ett nybyggt bostadsområde, som skulle stärka Göteborg som föregångare när det gäller att skapa socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara stadsdelar.

Dessutom har Thörn och Despotovic granskat hur kommun och fastighetsägare har samarbetat när man rivit en gammal och byggt en ny stadsdel, såväl hur beslutsprocessen har gått till som hur de verksamma i området har påverkats samt vilken makt språk och medier har i en gentrifieringsprocess som den här.

Den historia om Kvillebäcken som syns i boken Den urbana fronten är en annan än den som lyfts fram av kommun, näringsliv och medier. De har träffat personer som drev rörelser här, ofta deras livsverk, men som blev bortkörda och förlorade ekonomiskt på affären.

En av de drabbade är Akbar Chark, vars ägare investerat miljontals kronor i sin butik, som kommunen ville köpa. För att vara kvar i området kom ägarna med idén om en saluhall – men vägen till att deras verksamhet flyttade in i Kvillebäckens nya saluhall var lång.

En annan verksamhet som blev av med sin lokal är Islamiskt centrum. En tidigare styrelsemedlem i föreningen berättar hur kommunen drog in deras tillfälliga bygglov för verksamheten och hur de tvingades flytta längre bort från området. 30 procent av besökarna har slutat komma på grund av det sämre läget. I dag finns bara två av tidigare fem moskéer kvar i närområdet. Dessutom fanns ett antal butiker och kulturföreningar som tvingades flytta på sig. I Den urbana fronten får de berätta sina historier.

Respons: Hur förklarar ni bokens titel, Den urbana fronten?

Catharina Thörn: Begreppet urban front kommer från Neil Smith (1954–2012), som är en internationellt välkänd gentrifieringsforskare. I hans analys av gentrifiering pekar han på att det handlar om markanvändning – hur mark exploateras, för vem och i vilka syften. I vår bok visar vi hur det tidigare industriområdet länge sågs som perifert. Det var först när området började omtalas som central mark som det blev intressant att omvandla det och bygga bostäder där. Men Smith pekar också på det han kallar för frontlinjens mytologi: föreställningar om att ett övertagande av en plats sker genom att civilisera den – genom ”uppgradering”, ”trygghet” eller ”stadsmässighet”.

I Göteborg har till exempel tjänstemän talat om att ”bygga stad” på andra sidan Göta Älv, och att ”nu ska människor börja åka över älven”. Tidigt i processen satte byggherrarna upp skyltar som sa ”Välkommen, här bygger vi Kvillebäckens första lägenheter” – fastän det redan bodde människor här. Det är en föreställning om en nybyggaranda, med pionjärer och banbrytare, fast i själva verket handlar det om gentrifiering.

Men vi vill med titeln också göra kopplingen till en frontlinje i den militära bemärkelsen för att lyfta fram att gentrifiering är en brutal process för dem som inte har råd att vara kvar.

Respons: Kan man säga att det finns en officiell karta över området Kvillebäcken, men att ni genom den här boken visar en alternativ karta?

Catharina Thörn: Stadsplanekartan utgår från stråk och översikt. Men platser upplevs annorlunda när de brukas. Konflikt kan uppstå när dessa två perspektiv möts. Som stadsplanerare måste man se den potentiella konflikten och vara lyhörd för hur platser används.

Katarina Despotovic: Kartor ritas alltid utifrån maktens perspektiv och utgångspunkten är centrum. Kvillebäcken marknadsförs med en slogan som säger: ”bara 6 minuter från Brunnsparken”. Hisingens södra strand döptes om till Norra Älvstranden för att markera närheten till City. Man bortser från att Kvillebäcken också alltid haft centrumkaraktär, tidigare låg flera myndigheter här, till exempel Försäkringskassan. Det är en knutpunkt för kollektivtrafiken och handel. Det är centrum för människor som bor på Hisingen. Det har alltid varit en attraktiv plats för dem som bor och verkar här. Den har bara inte setts som attraktivt av ”rätt personer”. Det är i första hand arbetarklassen som rör sig här.

Katarina Despotovic: Industriområdet i Kvillebäcken är inte en plats med stora skyltfönster som skriker attraktivitet och ”kom in och köp kaffe och kanelbulle”. Det är ett gammalt industriområde med smala trottoarer, åker man dit så vet man vart man ska. Men att som makthavare välja att inte se det vardagliga livet och de verksamheter som finns på en plats är en osynliggörande handling.

Respons: Vad har språket för roll i den här processen?

Catharina Thörn: Språket har stor påverkan. Det är en ideologisk maskering och skapar bilder. Fotografierna i boken är en sorts motattack för att sticka hål på orden i beskrivningarna. Vi har pratat mycket om det, hur språket skapar en bild av hur det är och vad som ska bli. I den här processen har det varit tydligt att en ny grupp ska ta över platsen, och att man i det officiella samtalet inte döljer den retoriken, som till exempel när man i marknadsföringen pratar om ”de första lägenheterna i Kvillebäcken”. Det är som om platsen är en möjlighet att skapa exploatering och förverkliga en dröm om att börja om från början. Kvillebäcken marknadsförs som ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. När man ska skapa något hållbart tror man att det är möjligt att bygga upp ett helt nytt samhälle från scratch. I gentrifieringsprocessen används många ord som är svåra att opponera sig emot. Till exempel, vem vill inte att en plats ska vara ”levande, trygg och attraktiv”? Samtidigt är det ganska oklart vad orden betyder i olika sammanhang. För vem är något levande, tryggt och attraktivt? Kvillebäcken före rivningarna beskrevs som ”brokigt”, i den meningen att det fanns en blandning av saker som inte ansågs passa ihop, som bilverkstäder och restauranger. Den nya stadsdelen beskrivs som ”blandad”, vilket ses som positivt. Här anses saker matcha varandra: caféer, en saluhall, ekologiska butiker. Blandningen handlar om att ha kontroll. Kommunalrådet Anneli Hulthén sade när hon kom till området innan det revs att ”här är det ju ingen ordning alls, såhär kan man ju inte ha det”.

Respons: Men ni gör en annan analys?

Katarina Despotovic: I Kvillebäcken blev det ju oordning först när NCC, Wallenstam och sedan kommunen gick in och rev bit för bit och skapade ödetomter i stället. Shamsi Naemai på Akbar Chark berättar i boken hur ödetomten bakom hennes chark blev en soptipp som drog till sig råttor. Det blev ett jätteproblem för dem som säljer mat. De var tvungna att bygga en mur bakom sin fastighet. Att exploatörerna formulerade det som oordning handlar om att de ville skapa ett stigma kring platsen, för att legitimera nybyggnader.

Respons: Boken inleds när kommunalrådet Anneli Hulthén håller tal när man tar första spadtaget för de nya bostäderna. Hur användes språket för att motivera rivningarna i området?

Catharina Thörn: Vår analys lyfter fram en retorik som innebär att området stigmatiserades för att legitimera rivningarna. Vi har pekat på hur området å ena sidan beskrevs som kriminellt och å andra sidan som tomt.

Beslutet att riva fanns redan innan medierna började sprida en negativ bild av området. Det var ett beslut som togs av ekonomiska skäl. Men sedan målade medierna upp en bild av området som kriminellt, vilket användes för att legitimera beslutet. Ett öknamn som politiker och journalister använde om det gamla området var ”Gazaremsan”.

Katarina Despotovic: Den officiella retoriken om området har varit brutal och grov och det har varit tillåtet för högt uppsatta makthavare att uttrycka sig så. Vi har tittat på utsagorna och ledorden i den här processen och vi har sett att de inte har varit förankrade i verkligheten. Man har skapat bilden av ett farligt område i behov av hjälp. Men vi har visat att det inte fanns någon egentlig koppling mellan kriminalitet och beslutet att riva.

Från Jenin Grill går vi till Katarina Despotovics ateljé i närheten av Kvilletorget på andra sidan spårvägen. De här kvarteren, som bland annat består av så kallade landshövdingehus, är ett exempel på det som förklaras i bokens kapitel ”Frontlinjen expanderar”. När man utnämner en plats till utvecklingsområde påverkas också dess omgivningar. I Kvillestan och Brämaregården, som de sammanväxta bostadsområdena heter, har just detta hänt. När industriområdet intill omvandlades fick det konsekvenser även här.

En av dem som porträtteras i boken är Sture Svedne, som drev Gustav A. Svenssons järnhandel på Kvillegatan. Järnhandeln startades av hans farfar 1889. När fastigheten köptes ville den nya ägaren att Sture Svedne skulle flytta på sig, man ansåg att han ockuperade delar av fastigheten, det som var butikens lager i källaren. Enligt Sture Svedne fanns ett avtal, och han fann ingen anledning att flytta på sig från en plats familjen haft i över 100 år. 2010 blev det förhandling i tingsrätten, nu inte bara om källaren utan också om butiken. Sture Svedne kom ensam till rätten, som han litade på. Men ingen ville lyssna på hans berättelse om avtal och det bestämdes att butiken skulle tömmas, vilket också skedde; en morgon låg järnhandelns hela innehåll i containrar.

Vi går förbi kvarteret Skäppan, där det hänger svarta band från fönstren – protester mot planerade renoveringar och hyreshöjningar. Sedan kommer vi fram till en gata som blivit en konstnärstät gata med ett kafé, även det en effekt av rivningarna och omvandlingen i området. Fast å andra sidan har konstnärer och andra verksamheter hållit till här länge, till exempel den polska delikatessbutik, där Katarina Despotovic köper mjölk och småkakor till kaffet. Dessa kvarter växte fram när de stora båtvarven byggdes upp efter andra världskriget och Volvo tillverkade personbilar i Lundby, strax innanför varven. Ungefär samtidigt växte det småskaliga industriområdet också fram.

Platsen påverkades, liksom hela Göteborg, av olje- och varvskrisen på 1970-talet. Många blev arbetslösa under den här tiden. Göteborg började anpassa sig till en globaliserad ekonomi och gick från hamn- och industristad till evenemangs- och kunskapsstad, en utveckling som synts tydligt även i andra hamnstäder som Malmö, Liverpool eller Barcelona. Bland annat byggdes Hisingens södra strand, Södra Älvstranden, om till handel och kontor.

Till Kvillebäcken, eller Gustaf Dalénsområdet som det också kallas, flyttade loppmarknader restauranger och föreningar in under 1980-talet. Någon tydlig plan fanns inte, men NCC och Wallenstam köpte fastigheter för framtiden. Redan 1990 gjordes ett planprogram med kontor och bostäder, men det senarelades. Under 1990-talet var ett antal utvecklingsprojekt på tapeten, då med idéer som byggde på befintliga verksamheter. Många småföretagare hade redan då korttidskontrakt och tillfälliga bygglov, vilket blev ett så kallat ”permanentat provisorium”.

Respons: Vad hade Göteborg tjänat på att i stället försöka bygga vidare på och utveckla den befintliga strukturen i området?

Catharina Thörn: Göteborg är i dag en väldigt segregerad stad. I de planer som fanns på 1990-talet var tanken att utveckla området med och för dem som redan var verksamma där. Det fanns en medvetenhet om att platser som dessa har en social betydelse. Det är viktigt att det finns områden centralt i en stad där det går att hyra billiga lokaler för föreningar eller mindre butiks- och affärsverksamheter. Det handlar om att ta hänsyn till ett slags social infrastruktur i staden som har betydelse för människor med låga inkomster. Om kommunen hade valt att bygga vidare på den tanken hade de också visat respekt för de människor som fanns där.

Respons: Vad vill ni att boken ska få för effekt?

Katarina Despotovic: En viktig del är att demaskera begreppet gentrifiering och slå hål på myten att det skulle vara en naturlig utveckling. Gentrifiering är en politisk process för att generera privat vinst. Den kräver stor samordning, eftersom en gemensam problembild måste skapas. Det handlar om att bryta det här mönstret.

Respons: Jenin Grill ligger i Ångpanneområdet, nästa plats som ska utvecklas. Där är det som det var i Kvillebäcken före rivningarna. Låga hyror har lett till framväxten av många olika verksamheter, bilverkstäder, restauranger och föreningar. Vad tänker ni om utvecklingen där?

Catharina Thörn: Vad som kommer att hända i Ångpanneområdet är än så länge väldigt oklart. De ansvariga på Stadsbyggnadskontoret är angelägna om att inte göra samma misstag som i Kvillebäcken. Det finns ett planprogram. Vi avser att följa processen.

Respons: Upplever ni att Göteborg tagit åt sig av kritiken?

Katarina Despotovic: Svårt att säga. Stadsarkitekten Björn Siesjö har sagt att de har gjort det och att det som skett i Kvillebäcken inte ska ske igen. I Kvillebäcken var processen brutal – man gick in och rev befintliga strukturer. Men grundproblematiken vi beskriver i boken är att kommunen samarbetar med privata intressen för att driva och underlätta för gentrifieringsprocesser. Den kritiken är jag inte alls säker på att man har tagit åt sig av.

Publicerat i tidskriften Respons nr 6/2015.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Titta dom snackar

20th November, 2015

Att Tham & Videgårds nya Arkitekturskola för KTH skulle få Kasper Salin-priset och därmed utses till årets bästa byggnad var väntat. Men i själva verket är deras villa Creek house, som vann Villapriset, årets best in show.

Den ovalt formade Arkitekturskolan, med sin rundade rödbruna fasad av cortenstål och glas, har kilats in i ett tidigare obebyggt mellanrum i KTH:s hundra år gamla campus av Erik Lallerstedt. Det nya huset snackar med sin kulturhistoriskt skyddade omgivning, som ett barnbarn som ivrigt uppdaterar farfar om det senaste. Farfar hummar till svar, först skeptiskt men sedan trillar poletten ned: Det är det här som gäller nu.
Skolan är ett fint nytt lager bland dessa pampiga tegelbyggnader. Den tar inte fokus från dem, snarare speglar dem och sätter dem i nytt ljus, precis som det ska vara när man bygger i befintliga miljöer. Mest slående är upplevelsen inuti. Genom de böjda glasfönstren framträder de äldre tegelhusen ur nya vinklar.

Årets Kasper Salin-finalister gav uttryck för att juryn faktiskt har tagit åt sig av kritiken: att storskaliga hus inte bör väga tyngre än mindre och i själva verket mer spännande projekt. Som förra året då Umeås stora citybrandingprojekt Väven av Snøhetta vann framför Marges små kiosker på Strömkajen i Stockholm.
Men hade årets jury verkligen velat skrälla skulle de ha gett priset till tyska Raumlabor Berlins lilla bastu i Frihamnen i Göteborg. Bastun är en del i förvandlingen av ett industriområde på andra sidan Göta älv från centrum sett. Själva bastun är ett fint projekt som prickar av det mesta på den korrekta samtidsarkitekturens checklista: återvunna material, gratis offentlig aktivitet, medverkan från och hänsyn till personer som till vardags vistas i området. Ett visionärt experiment som, möjligen ofrivilligt, också blir ett stadspolitiskt projekt för att ge Göteborg hållbarhetspoäng.
I sammanhanget framstår Arkitekturskolan som det förnuftiga valet.
De flesta nya utbildningsbyggnader ritas i dag generella och flexibla. Beställaren Akademiska hus kommer att kunna konvertera Arkitekturskolan till något annat när den dagen kommer.

Bottenvåningen är ett mingelvänligt urbant rum. Den urbana känslan förstärks av konstnären Jonas Dahlbergs permanenta ljudkonstverk ”An imagined city”. Genom tolv gömda högtalare strömmar berättelser. Nio olika röster läser upp minnen som samlats in från hundratals olika människor och bearbetats av Astrid Trotzig. Så ska besökaren för en stund glida från husarkitekturen in i minnets komplicerade arkitektur.
Välvda glaspartier gör föreläsningar och grupparbeten synliga. Böjda innerväggar klädda med stående ljus träpanel à la Asplund ger värme i kontrast till betonggolven, Ljust, avskalat och exakt, allt i enlighet med Tham & Videgårds signum.
Det allra bästa gömmer sig i husets kärna. De spiralformade trapphusen, som två inkapslade snäckor, gör huset till en speciell upplevelse. Men det är därför inte sensationellt.
Huset är märkligt hierarkiskt uppdelat, med studenternas ritsalar separerade från personalens kontor, som placerats längst upp med utsikt över stan. En uppdelning, som står i kontrast till bottenplanets öppenhet.

Tyvärr hittar man inte längre den mest nyskapande svenska arkitekturen i stora offentliga satsningar utan i villor eller mindre projekt.
Det är i de privata plånböckerna pengarna finns. I stället för att inkludera villorna bland Kasper Salin-kandidaterna har Sveriges Arkitekter instiftat det nya Villapriset – som i år faktiskt är arkitekturens verkliga best in show.
Men Tham & Videgård är inte Sveriges just nu mest inflytelserika arkitekter för ingenting. De kammade hem också Villapriset. Tegelvillan Creek house är murad med blinkning åt Sigurd Lewerentz. Ett exklusivt hus, sammansatt av flera mindre huskroppar, lådor, som var och en är ett rum. Det är placerat över en ringlande bäck och i känsligt samspel med naturen. Komplett med utedusch på hemlig ort i södra Sverige.

Fakta. Här är vinnarna
Kasper Salin-priset: KTH Arkitekturskolan i Stockholm, av Tham & Videgård Arkitekter.
Priset Ung Svensk Arkitektur: Vasakronans regionkontor i Göteborg, av Okidoki arkitekter genom Karin Skoglund, Annika Hedeblom, Alexandra Lindberg, Moa Rundlöf.
Villapriset: Creek house av Tham & Videgård Arkitekter.
Bostadspriset: Det klimatsmarta huset O’hoj i Malmö, som ritades och byggdes av arkitekterna Hauschild + Siegel. O’hoj var också nominerat till Kasper Salin-priset.
Guldstolen: Unna chair av Monica Förster, i samarbete med företaget Zanat i Bosnien.
Sienapriset till årets bästa landskapsarkitektur: Hörsalsparken i Norrköping, som ritades av Joakim Malmquist på AQ Arkitekter. Byggherre var Norrköpings kommun.
Kritikerpriset: Kulturredaktionen på Västerbottens-Kuriren för en ambitiös bevakning av Kulturhuvudstadsårets betydelse för stadsplanering och arkitektur i Umeå.
Trafikverkets arkitekturpris: Cirkulationsplatser vid Täby centrum av & Rundquist genom Henrik Rundquist, Erik Andrén och Erik Griffiths.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–11–20.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

ArkitekturSverige

19th November, 2015

På Arkitekturgalan 2015 i Aula Medica i Solna medverkar jag, i egenskap av tf chefredaktör för Tidskriften Arkitektur, med programpunkten ArkitekturSverige kl 11.35–12.05. En genomlysning av 150 nya svenska arkitekturprojekt, samt vilka utmaningar arkitekturlandet Sverige står inför.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

“Experiment Stockholm” ger nya uppslag till stadsutveckling

22nd October, 2015

Experiment Stockholm. Färgfabriken, Liljeholmen. T o m 29/11

Ett hus av trä och kanalplast, komplett med växtbevattning och livs levande ankor och höns. Det är det mest spektakulära inslaget på “Experiment Stockholm” på Färgfabriken i Liljeholmen. En utställning där man med konstnärliga metoder vill väcka liv i stadsutvecklingsdebatten och ge alternativ till hur staden kan tolkas.
Här, i sitt verk ”Earthscore specularium (Nonsphere XV)”, bor konstnären och arkitekten Luis Berríos-Negrón tillsammans med partnern Maria Kamilla Larsen och dottern Freia under utställningsperioden. Detta är både ett sätt att testa en ny boendeform och en politisk manifestation; familjen hade svårt att finna en lägenhet för sin tid i stan.
Odling är lätt att romantisera kring. Men Berríos-Negrón problematiserar växthuset, en odlingsform som ökar enormt och som i traditionell mening inte alls är energieffektivt. Just det här växthuset är däremot på många sätt en självförsörjande organism, komplett med autentisk hönsgårdsdoft och gödsel åt de växande kryddplantorna.

Stockholm är ett av många offer för den industriella kapitalismens slaggprodukter. Omåttlig biltrafik, ohållbara livsstilar, noll egen livsmedelsförsörjning och ekonomiska klyftor. Dessutom ett gigantiskt moment 22: att det enda realistiska sättet att hitta en permanent bostad är att köpa en, samtidigt som de flesta inflyttarna inte kan ta banklån. Regionen är en av de snabbast växande i Europa. Men det som byggs i dag är i princip ännu ett miljonprogram, fast för en hårt belånad medelklass.
Utställningen har en textbaserad del, som presenterar flera finurliga förslag på förändringar: Hur man kan bygga bostäder utan att det sker på bekostnad av naturen, hur staden blir effektivare om hastigheten sänks och att småskalig bostadsproduktion är lika effektiv som storskalig.
Därefter kan man träda in i ljusdesignern Svante Petterssons ”Color trip”, en port med ljus i skiftande färg. Porten symboliserar friheten att formas som människa, som finns i en stad. Väl inne kommer man först till en vävd hydda av Asante Arkitekter, inspirerad av hantverkstekniker från Tanzania. Huset är vävt i fascinerande mönster och lyfter fram den mänskliga skalan i arkitekturen, som ett nytt synsätt för byggandet i Stockholm.
Koreografen Anna Asplind har gjort en cykeldérive mellan Färgfabriken och Haninge kulturhus. Dérive var en metod som situationisterna utvecklade i Paris på 1950-talet. Precis som de undersökte den urbana miljöns effekt på kropp och sinnesstämning har Asplind på cykel utforskat detta i förortslandskapet. Videoverket visas på en skärm i taket, som betraktas liggande. Ett mysigt sätt att drömma sig bort bland mellanrummen i Stockholms motorvägsspagetti.

På Färgfabriken är gränsen mellan konst och fantasifull problemlösning luddig. Verken står inte för sig själva utan har ett syfte – att skapa en demokratisk stad. De är var för sig kloka och innovativa eller poetiska. Men man får inte tolka utställningen för bokstavligt, då kan den på sina ställen framstå som verklighetsfrånvänd med sitt fokus på hyddor och flottar trots det nordliga klimatet.
På senare år har konstnärer ofta anlitats för att bidra med oväntade synsätt i arkitektur och stadsutveckling samt arbeta i processer, ofta med hjälp från boende på plats. Konstnären får här snarare rollen av en sorts social uppfinnare. Enskilda idéer, som Jens Evaldssons träflottar i projektet “Maretopia”, kan skapa spännande och folkliga händelser i staden, som ser sympatiska ut.
Tendensen kan föra mycket positivt med sig, men bör också förses med varningstext: Se upp bara, så att konsten inte läggs som rökridå framför en ansvarslös politik.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–10–22.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Berättelser om städer och kroppar

23rd July, 2015

KONST. ”Afrika”, Louisiana, Humlebaek, t o m 25 oktober.

KONST. ”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists”, Lunds konsthall, t o m 27 september.

Just nu visar Louisiana och Lunds konsthall afrikanska arkitekter och konstnärer. Julia Svensson ser två utställningar som skapar en dialog om den koloniala blicken på svarta kvinnokroppar.

Titeln ”Afrika” skulle kunna uppfattas som att i Danmark, det lilla landet med ett rasistiskt parti en hårsmån från regeringsmakten, spelar den afrikanska kontinentens variationer mindre roll. Utställningen är den tredje och sista delen i Louisianas serie om arkitektur och identitet, som tidigare närmat sig nordisk och arabisk arkitektur.
Då det är en ambitiös utställning som vill öppna dörrar till nästan en hel kontinent fungerar det övergripande anslaget, även om en mer rättvisande titel vore ”Söder om Sahara”, då detta är området som faktiskt behandlas.
Tack vare att museet knutit till sig internationell expertis visar utställningen lyckligtvis också kontinentens diversitet, dock klarar de inte att helt undvika stereotyper.

En utmärkt och informativ ingång är den kamerunske historikern och filosofen Achille Mbembes långa essä, som tyvärr har placerats sist i katalogen i stället för att lyftas fram i själva utställningen. De villkor som tidigare var förbehållna svarta människor har i dag blivit universella, skriver han. I dagens snabba kapitalistiska system är människor utbytbara varor. Men i stället för att liera olika befolkningsgrupper med usla villkor eldar orättvisor och maktlöshet på rasismen.
I utställningen är arkitekturen ett fysiskt bevis på hur tätt den afrikanska kontinenten och dess befolkning hänger samman med västvärldens ekonomi, historia och kultur. Från förfallna kolonialpalats till dagens kinesiska städer.
Som ofta när det handlar om vad som händer på kontinenten i dag anstränger man sig för att undvika krig och orättvisor och berätta andra historier, som om problemen skulle elimineras om de undveks. I stället fokuserar man, så även här, på de pulserande moderna metropolerna.
Runt en hög byggd struktur presenteras sex växande storstäder: Dakar, Johannesburg, Nairobi, ­Maputo, Kinshasa och Lagos. Sticker ut gör konst- och designmetro­polen Dakar, som representeras bland annat av den framstående modeskaparen Selly Raby Kane. Hennes bubbligt androgyna klänningar anspelar både på surrealism och senegalesisk tradition.
Detta ställs i kontrast till att de flesta nya invånare i städerna bor i så kallade informella bostads­om­råden. Detta visas bland annat genom bilder från Ponte City i Johannesburg, en skyskrapa som byggdes för välbärgade vita under apartheid­tiden men som i dag är en vertikal slum.

Även urbaniseringen är ett resultat av den snabba kapitalismen. Samtidigt utarmas landsbygden över hela världen. Flera rurala ­platser på den afrikanska kontinenten satsar dock framåt: på en modern arkitektur som involverar invånarna på platsen och som tar sin utgångspunkt i traditionella tekniker och material.
Självskriven här är den Berlinbaserade arkitekten Francis Kéré, som sedan några år ägnar sig åt ett vida hyllat skolprojekt i sin hemby Gando i Burkina Faso. I ett rum har Kéré konstruerat paviljongen Louisiana Canopy. I ett öppet hus, som liknar ett hus där byns äldsta samlas, upplever man en dag i Gando, från morgonens milda ljus och hönors hetsiga kacklande. ­Taket och de informella sittplatserna, som sticks lite när man sätter sig på dem, är gjorda av traditionell teknik. Francis Kérés sätt att knyta an till platsen är att använda ljusa ­avbarkade grenar från danska pilträd – ett lokalt angreppssätt svenska arkitekter gott kunde inspireras mer av.

Ett av utställningens sju teman är ”Samexistens”. Här avslöjas problemet med en alltför bred infallsvinkel; förklaringarna blir mer svepande och det är till exempel svårt att tänka sig att man i en utställning om nordiskt samhälle skulle redogöra för självklarheter som ”Konfliktlösning” eller ”Staket”. Avdelningen kunde ha utelämnats.
Mest lyckade är arkitekturprojekten i skala 1:1 (att så många av arkitekterna är européer är inte förvånande, men skulle kunna diskuteras ytterligare) och konstprojekten som alla har specifika avsändare.
Vid Ng’endo Mukiis animerade film ”Yellow fever” fastnar jag särskilt länge. Mukii skildrar den västliga blickens kolonisering av afrikanska kvinnors kroppar. Hon intresserar sig för hudfärg och ras, och de idéer som är inskrivna i människors kroppar. I videon ”Travelogue” visualiserar hon landskap och kropp som ett.
Fastän många individuella historier sticker ut på Louisiana rör sig utställningen mest i stor skala: arkitektur, urbanisering, samhälle.

”Body talk. Feminism, sexuality and the body in the work of six African women artists” på Lunds konsthall fortsätter där Ng’endo Mukiis video slutar: med den svarta kvinnokroppen.
Billie Zangewas bidrag gestaltar sin personliga utveckling mot själv­insikt. I bildvävnaden ”Rebirth of the Black Venus” (2010) hänvisar hon till Botticellis berömda målning – men i stället för att födas ur havet landar den svarta gudinnan på Johannesburgs siluett. Verket är gjort med lappteknik i silke, ett traditionellt hantverk.
Flera av verken är inspelade performancer, vilket gör att utställningen framstår som torrare än den egentligen är. Det innersta stora rummet i konsthallen har dock inretts spektakulärt med rester från Miriam Syowia Kyambis performance vid utställningens invigning i Bryssel i vintras: Ett sminkbord med peruker på. Ett podium där något som liknar blod har runnit ut ur lerkrukor som hon trampat omkring bland. En modern dräkt hänger upp på en galge, liksom en säckliknande klänning av traditionell kenyansk sisal­hampa, som har sitt ursprung i koloniala plantager. Sakerna tillhör den fiktiva karaktären Rose, som både relaterar till kolonialtiden och till en nutida storstadskonsument.

”Body talks” feministiska vinkel fördjupar en enda fråga; alla använder kroppen konstnärligt och/eller politiskt – en rörelse med rötter i nigeriansk kvinnokamp från slutet av 1920-talet. En rik utställning, som visar att mindre urval och smala perspektiv också kan innehålla stora berättelser.

Publicerat i Dagens Nyheter 2015–07–23.

Postat av Julia Svensson - Kommentera

Almedalen 2015: Offentliga rummet och Internationell arkitektur

1st July, 2015

Den 1 juli medverkade jag i två programpunkter i Almedalen.
I Arkitekturträdgården var jag med i en paneldebatt på temat Offentliga rummet.
Under kvällen stod jag på scen under Veidekkes program. Mitt anförande hade temat Internationell arkitektur – från stadspolitik till hållbarhet/rättvisa.

Postat av Julia Svensson - Kommentera