28th May, 2015
KONST. Here we LTTR 2002–2008. T o m 27/9 2015.
2001 förändrades världen på många sätt till det sämre. Också ur ett feministiskt perspektiv. I Irakkrigets svallvågor fick ett starkt maskulint soldatideal åter fäste i amerikansk samhällskultur och 90-talets feministiska framsteg en backlash.
Men samtidigt spirade hoppet. I New York 2001 grundades det queerfeministiska konstnärskollektivet LTTR, Lesbians to the Rescue. Fram till 2008 producerade de en årlig tidskrift och runt deras aktiviteter – filmvisningar och performancer – formades ett nätverk.
Tensta konsthalls sommarutställning är ett arkiv från den här tiden. En vägg klädd med avfotograferade kuvert leder in till den första glasmontern, med material från det första tidskriftsnumret. ”Vi är här för att rekonstruera ett nytt team under ett gammalt hot”, skriver redaktören Emily Roysdon, i dag professor på Konstfack i Stockholm. Hon sätter tonen. Den queera identiteten är föränderlig och gränsöverskridande. Det essentiella hos en individ är vad hen gör, inte vad hen ”är”.
En del har hänt på 13 år, både identitetspolitiskt och genom att de medverkande i dag är framgångsrika konstnärer. De fem numren, ett per år i en upplaga av 1.000 exemplar, är både fulla av konstnärliga artefakter och konstverk i sig själva.
I nummer 1 finns exempelvis ”The Scub manifesto” av Rhani Lee Remedes. En humoristisk replik till Valerie Solanas, där förkortningen står för ”The Society for Cutting up Boxes”, vilket definieras som en gemenskap som vill skära bort de fyrkantiga begrepp som begränsar människor och deras identiteter.
Ett av konsthallens hörn har dekorerats med syrenlila kuddar med självlysande screentryckta bokstäver: RAGE THINKING. På vägen intill hänger en vit solfjäder med texten FAILURE och framför kuddarna verk ur LTTR nummer 3, med namnet ”Practice more failure”.
Performancekonstnären Itziar Okariz fotografi ”Peeing with my daughter on Pulaski Bridge”, en kommentar till vem som har rätt till att kissa offentligt, leder in i numret. Längre bak finns A K Burns vackert utsmyckade soldatporträtt, som även det sätter samhällets maskulina ideal i perspektiv.
Arkiv kräver mycket av publiken och om institutionen inte har pedagogiska resurser kan formen framstå som svårgenomtränglig och exkluderande. Konsthallen bryter av så gott det går med filmer, kuddar, hängande tygkassar och en ö mitt i rummet, byggd av lastpallar i trä. Men det är mycket text att ta in, och en guidad visning (två gånger i veckan) med kontexten och utförliga introduktioner av verk ger en betydligt rikare upplevelse än att oinvigd besöka utställningen på egen hand.
När konstnären Allison Smith berättar historier om montern med anteckningsböcker, kvitton och fakturor öppnas en värld. Jag drabbas av projektets flit, de medverkandes briljans och av känslan att ett subversivt tidskriftsprojekt går att genomföra även i dag.
Materialet fungerar också som ett kulturellt minne. LTTR uppstod före sociala medier, då den fysiska adressboken fortfarande var ett relevant verktyg och e-post printades och sattes i pärm. Tidskriften gavs ut då fanzinekulturen ebbat ut, men förebådar dagens DIY-våg (do-it-yourself).
LTTR är också ett inlägg i dagens svenska debatt om konst, verklighet och uppbygglighet. Den är ett lysande exempel på hur en politisk och social kamp kan vara en estetisk och konstnärlig drivkraft.
Fotnot. Med anledning av utställningen har www.lttr.org fått ny design. Här kan tidskrifterna läsas i sin helhet.
Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
26th May, 2015
En skulptur av Juliana Huxtable i helfigur – naken – ligger på piedestal i strålkastarljuset på triennalen Surround Audience New Museum i New York.
Bakom skulpturen (gjord av Frank Benson) hänger fyra verk av Juliana Huxtable själv. I sig en feministisk gest och ett fuck off-finger till konsthistorien: den här musan är ett eget subjekt.
Juliana Huxtable förtjänar en presentation. Förutom konstnär och musa är hon känd som dj och klubbarrangör i New Yorks nattliv, samt som modell, poet och transgenderaktivist.
Hon föddes 1987 i Texas, där hon växte upp som kille: Julian. Efternamnet är taget och är en referens till familjen Huxtable i tv-serien Cosby (1984–1992). Huxtables representerar, menar hon, en tid då det var möjligt för afroamerikaner att, som de, bli övre medelklass och bo i ett gathus i Brooklyn. I dagens ekonomiska verklighet blir fantasierna om en klassresa likt familjen Huxtables (mamma Claire är advokat och pappa Cliff läkare) alltmer sällan mer än fantasier.
Juliana Huxtables underdogposition är dubbel. När hon bytte kön var hon rädd att förlora rättigheter hon såg som självklara. Att kunna bli anställd eller gå säker på stadens gator, till exempel. Namnet är en kraft som hjälper henne att bli den hon vill.
Samlingsnamnet för hennes verk är ”UNIVERSAL CROP TOPS FOR ALL THE SELF CANONIZED SAINTS OF BECOMING” (2015).
På självporträtterande fotografier utforskar hon populärkulturella myter om svarta. På en bild är hon klädd i ljusa läderstövlar och en onepiece i kamouflagetyg för att likna Black Panthers militanta estetik. En annan bild – den som New Museum använder på sin affisch – föreställer henne själv som en grön afrofuturistisk karaktär, en så kallad Nuwaubian Princess.
En dikt börjar med ett barndomsminne: ”Jag valde alltid en flicka som karaktär när jag spelade dataspel… hennes fitta jamade varje gång den hyperpornografiska kroppen svängde, och eldade på min ilska mot pojkarna.” Krav på politisk och social rättvisa blandas med obehagliga minnen från en tonårstid som intergender och en av få svarta på sin skola.
Också Bensons skulptur är symbolisk. De klassiskt idealiserande dragen uttrycker något evigt och konstant. Men i själva verket är skulpturen en ögonblicksbild. 3D-skanningen gjordes för ett och ett halvt år sedan och Juliana Huxtables kropp har förändrats mycket sedan dess.
New Museums triennal fokuserar på samtidskonst ur ett digitalt perspektiv. Att göra Juliana Huxtable till affischnamn är smart. Med hela sin existens är hon ett motstånd mot fördomar och snäva konventioner. Rummet där verken befinner sig är en av utställningens höjdpunkter.
Anmärkningsvärt är också att Juliana Huxtable inte har något galleri i ryggen (även om hon tack vare uppmärksamheten kanske snart kommer att ha det), som manager och kvalitetsgaranti. Hon tillhör en ny generation som experimenterar och sprider sin konst på sociala medier som Tumblr, Instagram och Soundcloud, där hennes huvudsakliga publik också finns och interagerar. På museet blir verken synliga för en institutionellt mycket mäktigare målgrupp.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
7th May, 2015
KONST. America is hard to see. Whitney Museum of American Art, t o m 27/9 2015.
Vad innebär det att vara amerikansk? Det frågar sig Whitney museum of American art i den första utställningen i museets nya byggnad i The Meatpacking district i New York. Museet, som ritats av italienaren Renzo Piano, hyllas brett. Enligt New York Times påminner husets utsida om skrovet på en oljetanker men ”tar hand om konsten och människorna med samma finess”, medan The New Yorker ser den nya byggnaden som ett landmärke på stadens sociala, kulturella och poetiska karta.
Bland öppningsutställningens 600 verk har ett flertal sällan eller aldrig förut tagits fram ur samlingen. Ambitionen är att ge en vidgad bild av amerikansk konsthistoria.
Således visas museets mest berömda verk, som Jasper Johns ”Three flags” (1958), utan inbördes hierarki och tillsammans med mindre kända verk. Från samma period exempelvis Malcolm Baileys grafiska och smärtsamt vackra diagram över ett slavskepp.
Om man ska vara petig – och det ska man med en institution av den här tyngden – så innehåller Whitneys samling nästan uteslutande konst från USA. Det lilla ordet Amerika tar två stora kontinenter i anspråk. Det avslöjar en sunkig omvärldssyn, särskilt när man nu försöker definiera vad det är att vara ”amerikansk” ur ett inkluderande perspektiv.
Utöver det är upplägget kring ”America is hard to see” sympatiskt. Det nya museets gallerier är stora, flexibla ytor helt utan fasta avdelningar, för att kunna anpassas efter framtida behov. Vart och ett av våningsplanen ägnas en tidsperiod av amerikansk konsthistoria från år 1900. I stället för en traditionell konsthistorisk uppdelning har man arbetat utifrån 25 olika teman.
På den översta våningen visas verk från 1910 till 1940. Under rubriken ”Breaking the prairie” berättas historien om hur konstnärer började intressera sig för Nordamerikas natur och människor. Här märks Georgia O’Keeffes organiska målning ”Music, pink and blue No 2” och flera verk av Edward Hopper, bland annat den impressionistiska ”Railroad sunset”. Ett annat tema behandlar New York och hur sviterna av börskraschen 1929 påverkade stadens arbetarklass.
En trappa ner, under rubriken ”New York, NY, 1955” visas de expressionistiska konstnärer som gav USA:s konst ett uppsving internationellt. Men det betonas att Willem de Kooning är född i Holland och Louise Bourgeois skulptur ”Quarantania” symboliserar personer hon lämnat i Frankrike.
Det kan knappast bli tydligare: utan immigration vore landets konstscen inte så här rik. Två tredjedelar av de utvalda verken har gjorts av män, vilket speglar rådande strukturer både i och utanför konstvärlden. Men att Lee Krasners målning ”The seasons” hängts lika centralt som maken Jackson Pollocks drip paintings skvallrar åtminstone om en medveten blick hos curatorerna.
I historien från 1965 till i dag får koncept-, video- och feministisk konst mycket utrymme. Ett helt rum ges till tysken Hans Haackes dokumentation av New Yorks korrupta bostadsmarknad (1971) – som fått ny relevans med tanke på de omfattande stadsomvandlingar som sker både här och i andra städer. Men plats ges också för ämnen som Vietnamkriget och aidsepidemin.
Det avslutande temat ”Course of empire” utforskar USA:s roll i världen efter 11 september. Ed Ruschas ödesmättade målning av en amerikansk industribyggnad med kinesiska tecken utanpå signalerar ett ekonomiskt världsherravälde på nedgång. Medan Elizabeth Peytons lilla målning av paret Obama blickar framåt mot en ny epok i USA:s historia.
Den växande samlingen (över 22?000 verk) har länge behövt mer plats. I arkitekten Marcel Breuers gamla Whitneymuseum flyttar Metropolitans avdelning för samtidskonst in. Det är ironiskt; Whitneymuseet skapades 1930 då Gertrude von Vanderbilt ville donera sin inhemska konstsamling till Metropolitan – och fick nej.
85 år senare är Whitney i fas med sin samtid. Konst har blivit en statusfylld konsumtionsvara för en global ekonomisk elit och för att stilla den hungern räcker varken de gamla eller de moderna mästarna till. Samtidskonst, gärna i symbios med ny arkitektur, är också en viktig ekonomisk stimulator. Städer med ambitioner bygger museer för samtidskonst, ofta i gamla industriområden där museerna förväntas generera andra ekonomiska flöden.
Whitneys läge intill turistmagneten The Highline är strategiskt och typiskt för vår tid: en snabb och kraftfull process som staden och konstmarknaden skapat i samarbete med mäktiga donatorer. Inte konstnärerna själva, som när Soho blev ett konstcentrum på 1960-talet.
Renzo Pianos byggnad är känslig på insidan. Hissarna är gyllene konstverk av Richard Artschwager. Hela bottenvåningen är i glas, en metafor för Whitneys hållning till både platsen och sin publik. De vill bidra, inte stänga ute.
På kvällen, när man ser byggnaden på avstånd, lyser den vita plåtfasaden och betongens rosa detaljer.
Men på nära håll är huset hårt. Det har en hel del gemensamt med Pianos Centre Pompidou i Paris (1977). Allt syns. Rör och ledningar är utanpåliggande och exponerade. Takets sicksackform är en effekt av dagvattenhanteringen. Brandtrapporna sticker ut från terrasserna, som skapar en skulpturpark i flera våningar i det fria.
Pianos industriella estetik smälter in i det gamla industriområdet och rimmar väl med Whitneys ambitioner att vara en fabrik där konstnärer kan producera och utvecklas. Öppningsutställningens undersökande hållning ger mersmak och jag ser fram emot att följa museets utveckling.
”Samtidskonstfabriken” är en spännande men också paradoxal ambition. För ju mer man hottar upp stadsdelar som Chelsea och Meatpacking district, för att falla turister och en konstkonsumerande målgrupp i smaken, desto färre konstnärer och kulturarbetare har råd att bo kvar.
Tillgången på ny konst stryps inte. Men framöver kommer allt mindre av den att kunna produceras i metropoler.
Publicerades i Dagens Nyheter 2015–05–07.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
27th March, 2015
KONST. Akram Zaatari. Moderna Museet. Stockholm. T o m 16 augusti.
När Israel attackerade Libanon 1982 beordrades stridspiloten Hagai Tamir, som egentligen var arkitekt, att bomba ett mål i Saida. Tack vare sin kännedom om byggnader förstod han att platsen han skulle bomba var antingen ett sjukhus eller en skola. Därför vände han om och släppte bomberna över havet i stället.Myten om ”piloten som vägrade bomba” florerade i den libanesiska staden Saida när konstnären Akram Zaatari (född 1966) var tonåring. Zaatari är i dag en framstående person på Beiruts samtida konstscen och har bland annat grundat konstinstitutionen Arab image foundation, som består av en stor samling fotografier från den arabiska världen.
Det poetiska filmverket ”Letter to a refusing pilot” är hans hyllning till Hagai Tamirs modiga val. En motståndshandling så speciell att den förvandlades till en myt.
Verket, som visas längst in i utställningen, är en 34 minuter lång video om den modernistiska skolbyggnaden sedd ur olika vinklar. Filmen är också ett collage av familjefotografier och på ett ställe ackompanjeras bilderna av Françoise Hardys ”Comment te dire adieu”. Men mest drabbande är scenerna med tonårspojkar som viker pappersflygplan och släpper dem från ett av Saidas hustak. De far mot himlen i drömska formationer och blir en smärtsam kontrast till bombplanen som flyger över staden.
Mitt emot filmduken står en ensam gammal biostol, en symbol för piloten och hans enastående handling. Stolen riktas mot en annan film, som baseras på fotografier som Zaatari själv tog dagen då Israel invaderade Libanon, den 6 juni 1982. Denna film var också Libanons bidrag till Venedigbiennalen 2013.
I rummet intill fascineras jag av fotoserien ”Itinerary”, ett verk som bygger på arkivmaterial och täcker tre väggar. Fotografen Hashem el Madani drev en porträttstudio i Saida på 1950-talet. Här visas hans många bilder av butiksinnehavare framför sina butiker. Men Zaatari vidgar perspektivet med en egen replik på serien; han har tagit bilder av samma butiker och deras nuvarande ägare. Ett lyckat giftermål mellan forskning och konst.
De flesta verken är konceptuella och komplexa. Utöver människors historier berättar Akram Zaatari om berättandets verktyg: kameror och projektorer. Vilket bidrar med ytterligare en dimension men säkert också gör att utställningen kan upplevas som krånglig att ta in.
Att Moderna museet visar smalare utställningar är utmärkt. Man skulle också ganska enkelt kunna förhöja upplevelsen av dem, till exempel med guider som cirkulerar bland publiken. Zaataris verk får ett betydligt större djup tack vare de medföljande texterna; ett litet sammanfattande programblad samt en tunn katalog som ger bakgrunden till ”Letter to a refusing pilot”.
För min del kunde texterna ha varit ännu utförligare. Men med deras hjälp blir utställningen en historia om hur ett krig kan skapa en konstnär och hur en konstnär i sin tur kan hjälpa en stad att skapa sin historia.
Publicerat i Dagens Nyheter 2015–03–27.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
25th March, 2015
Varför är det så få i Sverige som känner till arkitekten Léonie Geisendorf? När så många kan peka ut byggnader av Gunnar Asplund, Sigurd Lewerentz och och Ralph Erskine? Kanske för att hon är kvinna.
Det var i alla fall något som gjorde henne mycket ovanlig i 1900-talets arkitektursammanhang. Det andra som gjorde Léonie Geisendorf ovanlig på den här tiden var att hon inte kom från Sverige. Hon föddes 1914 i Warszawa och utbildade sig i Zürich. Efter att ha arbetat för Le Corbusier i Paris, kom hon till Stockholm i slutet på 1930-talet. För arkitekter framstod Sverige som ett förlovat land att verka i, mot bakgrund av strömningarna i Europa.
Runt Léonie Geisendorf formades en liten internationell arkitektkrets i Stockholm, där även den jämnårige Ralph Erskine ingick. Det resulterade i byggnader som i dag är erkända över hela världen. Och, vilket måste lyftas fram, Léonie Geisendorf var en av de mest lysande stjärnorna.
Endast en handfull av hennes projekt finns genomförda och bevarade. Ett av de främsta är S:t Görans Gymnasium i Stockholm (1960), en av Sveriges viktigaste representanter för den internationella modernismens anda. I stället för att lyfta fram och vårda byggnaden som en av stadens viktiga arkitekturskatter, byggs den just nu om till studentbostäder. I och för sig ett gott ändamål, men en sådan ombyggnad kräver trots allt genomgripande förändringar av originalet.
Nu håller ytterligare en av Geisendorfs byggnader på att gå ett sorgligt öde till mötes. Den här gången är det hennes första projekt, Villa Ranängen i Djursholm, som ska förses med en påbyggnad. Ett bygglov har gått igenom utan att Danderyds stadsbyggnadskontor ens verkar ha reflekterat över villans arkitektoniska och kulturhistoriska värde.
Huset, som byggdes 1951 för en polioskadad kvinna, är en enplansvilla där stor omsorg lades på kundens speciella behov. Kännetecknande för villan är den öppna planen, som var ovanlig på den här tiden, och fönsterpartier som suddade ut gränsen mellan inne och ute. Inredningen gjordes av inredningsarkitekten Thea Leonhard, som även hon hamnat i skymundan.
Léonie Geisendorf var en mästare på att skapa ljusa och uttrycksfulla väggar med betong, och detta är en av båda husens stora kvaliteter.
Hennes arkitektur är en tillgång för Sverige som arkitekturland, vilket också framgick på Arkdes utställning i samband med hennes 100-årsdag. De få verk som finns borde tas om hand och visas upp – inte byggas om. Och föras in i en allmän kulturkanon intill hennes helgonförklarade manliga kolleger.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–03–25.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th March, 2015
Lyssna på mitt inlägg i OBS i P1 här.
När nedgångna bostadsområden rustas upp flyttar människor med starkare ekonomi in i lägenheterna och husen. Det som kallas gentrifiering en utveckling som slår hårt mot de fattiga. Kanske är det till och med frågan om “social rensning”? Det menar i alla fall geografen Loretta Lees som är en av författarna som medverkar i boken “Gentrifiering”.
När den brittiska sociologen Ruth Glass gick omkring i London på 60-talet upptäckte hon att många av stadens ruffiga arbetarbostäder rustades upp av övre och lägre medelklass. Det var gamla viktorianska hus som fått förfalla och nu renoverades på nytt. Det var hyreslängor som förvandlades till tjusiga våningar när hyreskontrakten hade löpt ut. Ruth Glass skrev om fenomenet och myntade begreppet gentrifiering.
Den scen som ofta målas upp när gentrifiering beskrivs är fortfarande den där konstnärer upptäcker ett område i en stad där det finns billiga ateljéer och bostäder. Kring konstnärerna uppstår det sedan kaféer och kulturaktiviteter. Kanske blir stadsdelen till och med en turistattraktion, som till exempel Soho har blivit i London.
Naturligtvis fick någon flytta på sig när de nya invånarna kom. Enligt Ruth Glass förändrades hela områdets sociala karaktär snabbt. Livsstilen och utbudet var plötsligt medelklassens.
I den klassiska boken Loft Living, som nu återutges efter 25 år, förklarar den amerikanska sociologen Sharon Zukin gentrifieringen som ett kulturellt fenomen. I boken skildras hur det gick till när industrilokaler i Soho på Manhattan togs i anspråk av konstnärer – och hur utvecklingen snabbt förvandlade de modesta konstnärsateljéerna till dyra lyxlägenheter. I takt med att kultur blev en marknadsfaktor att räkna med, upptäckte städerna också att de områden som genomgår gentrifiering är populära bland just de människor de ville locka till sig.
På senare år har begreppet gentrifiering använts så flitigt i Sverige att det nu har släppts en lärobok i ämnet. Boken Gentrifiering är en antologi som sammanställts av forskarna Catharina Thörn och Helena Holgersson. Den speglar liknande situationer över hela världen.
Båda böckerna är mycket aktuella. I en tid när städer lyder under marknadsekonomin slåss de om att locka invånare med hög lön samt ett flöde av turister. Så delas världen in i avfolkningsbygd och växande städer.
Den kände urbanforskaren Neil Smith redogör i ett eget kapitel i antologin för hur själva gentrifieringen förändrats på senare år, med utgångspunkt i New York. Förut skedde den långsamt och planlöst. Men idag är gentrifieringen en medveten och snabb strategi, som drivs på av politiker och näringsliv gemensamt. I stället för ordet gentrifiering, som har en tydlig och kritisk klassaspekt, används mer neutrala eller positivt klingande ord som stadsförnyelse eller stadsomvandling.
När jag tittar på annonser för nya bostadsområden är det människoideal som lyfts fram blont och hälsosamt. Unga par joggar längs vattnet, cyklar till jobbet eller dricker kaffe ur pappmugg.
I tidningsartiklar ligger fokus oftast på områdenas förändrade utseende och på nya spännande restauranger och butiker som poppar upp.
I boken “Gentrifiering” hamnar de positiva bilderna i ett annat ljus. Syftet med förändringarna är att ersätta gamla arbetarklasstrukturer, både industriområden och bostadsområden, med områden som lockar välordnade tjänstemän att köpa lägenheter.
Geografen Loretta Lees kallar strategin social rensning. I antologin diskuterar hon det så populära begreppet blandstad. Hon pekar på att ivern att blanda framförallt verkar gälla områden med fattiga hyresbostäder. Enligt henne finns ingen forskning som tyder på att de nyinflyttades rikedom smittar av sig på dem som redan bor i området. Snarare är det så att de nya invånarna gör att platsen på sikt blir mer segregerad. Det som händer, när områden ”blandas”, är istället att den samhällsgrupp som bodde där först på sikt inte har råd att bo kvar. När rika flyttar in splittras de fattigas nätverk – vilket ofta innebär traumatiska omvälvningar och långa flyttar för dem det drabbar. De här orättvisorna trollas bort i stadsomvandlingens retorik. Till exempel sägs att en plats får ”nytt liv”. Som om den tidigare varit död!
Gentrifiering ser givetvis ut på olika sätt på olika platser, beroende på både platsens kultur och landets bestämmelser. Men gemensamt synen på fattigdom: att den hör ihop med en viss plats och inte med strukturer.
Sociologen Catharina Thörn har själv forskat kring hur stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg i media målades upp som mer kriminell än den faktiskt var, med öknamn som ”vildmark”. Detta medförde att den gamla bebyggelsen kunde rivas och nya bostäder byggas för att ge plats åt en annan typ av invånare. Även i Landskrona, där det inte finns någon bostadsbrist, vill kommunen förändra stadens centrum. Vilket, kan man befara, är ett led i processen att byta ut fattiga invånare mot rika.
Flera kapitel i boken visar hur den politik som driver på gentrifieringen använder samma härskartekniker som européerna använde under kolonialismen. Man använder förminskande ord om ursprungsbefolkningen – här de fattiga – och deras kultur för att berättiga exploateringen.
Man kan säga att det handlar om en sorts ekonomisk rasism. När jag läser slår det mig att de som styr i städer över hela världen drömmer om en annan verklighet, där alla är rika och välanpassade.
I Sverige är de alltför få nya bostäder som byggs i de växande städerna dyra bostadsrätter. De ger snabbast ekonomisk lönsamhet. Det knasiga är att detta sker fastän städer har makt att ställa krav på byggföretagen. Till exempel skulle de kunna kräva trettio procent billiga hyreslägenheter även på attraktiva lägen. Detta sker i många andra länder, men inte i så stor utsträckning i Sverige. Här konstruerar kommunerna, tillsammans med näringslivet, i marknadens namn reservat enbart för rika.
Samma sak händer där man idag renoverar hyresbostäder. Då höjs hyrorna så drastiskt att många inte har råd att bo kvar.
Det hela är mycket motsägelsefullt. Det naturliga borde vara att satsa på de människor som redan bor i ett område, och på det sättet öka livskvaliteten på platsen, istället för att försöka locka dit nya rikare invånare. Det skulle ge en mer långsiktig värdeökning, som både är ekonomisk och social.
Inslaget sändes i OBS i P1 2015–03–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
4th March, 2015
BOKRECENSION. Nuria Amat. Det lilla landet. Översättning: Marika Gedin. Bokförlaget Tranan 2014.
Nena Rocamora och Baltus Arnau blir omedelbart förälskade.
De är knappt 20 år och det spanska inbördeskriget har just tagit slut. Det unga paret kommer från borgerliga och bildade familjer i två grannbyar i Barcelonas utkanter. Nena går på bio och drömmer om Paris och Amerika. Företagarsonen Baltus drömmer om att bli arkitekt.
Boken gavs ut på spanska 1999 och heter i original ”El país del alma” – ”Själens land” . En titel som egentligen ligger närmare romanens platsbundna tematik. En av dess grundläggande drivkrafter är härkomst och människans inre förbund med sina omgivningar – ett slags genius loci, om man så vill.
På det privata planet förväntas Baltus stänga in sina önskningar och ta över sin fars mekaniska firma. Nena i sin tur är inlåst i en traditionell kvinnoroll, som osynlig högerhand till Baltus företag och mor till deras barn. Hennes själ får utlopp i poesi som hon skriver som brev i luften. Bröllopsresan går till Madrid. Champs-Élysées får vänta.
Det är sent 1940-tal. I skuggan av Europas sviter från andra världskriget, pågår Francoregimens spanskifierande av Katalonien. Det katalanska språket förbjuds och katalanerna samlas i ett tyst motstånd.
Paret lever ett under omständigheterna gott liv. De har familj och anställda som ser efter barnen. De har goda vänner med ett hus vid havet. De reser på bilsemester till Genève.
Men en instängdhet genomsyrar luften i Casa Arnau Rocamora. Det är ett mycket skickligt sätt att gestalta diktaturens allomfattande närvaro.
Vid den första graviditeten svimmar Nena plötsligt. Och hennes mystiska svimningsanfall inträffar allt oftare under åren som går. Denna obegripliga sjukdom kan tolkas som ett av diktaturens symtom hos människorna. Ju längre den pågår desto svagare blir Nena. Hennes kropp faller söner utan att hon vet vad som pågår i den.
Baltus oro över hustrun får utlopp i det hus han bygger åt familjen. Det upptar all hans lediga tid.
Det tar lite tid att komma in i bokens mycket originella språk, rikt på poetiska metaforer. Men berättelsen om Nena och Baltus och byarna Sarriá och Pedralbes, idag stadsdelar, får sedan ett oemotståndligt sug. Nuria Amat (1950–) är själv född i Barcelona, och har flyttat tillbaka efter att ha bott i andra länder och på andra kontinenter. När jag läser föreställer jag mig att hon har djup lokalkännedom. Jag ser hus och gator; känner dofter och smaker.
Hennes formuleringar är exakta, vackra och obarmhärtiga. De innehåller motsättningar som skapar stämning. Diktaturens förtryck och krigets öden är närvarande i varje mening, även om bokens själva handling på ytan kretsar kring medelklassfamiljens mer vardagliga bestyr: Som i det här stycket. ”Döden var ett ord i samtiden /…/ Vi talade ofta om den. Vi ville tråka ut den.”
Publicerad i Sydsvenskan 2015–03–04.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
5th February, 2015
KONST. ”Stadsvandringar”, Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 5/4.
Städer i förändring är temat för vårsatsningen på Bonniers konsthall. En öppen och undersökande utställning om vad städer är och vem som har rätten till dem.
”Hon läppjar staden som en drink, letar efter det som är förlorat och glömt.” Citatet är hämtat ur Hala Elkoussys film ”In search for the City (In the papers of Sein)”. Här söker flanösen Sein efter sin älskade. Sein är en fiktiv figur, en analogi till 1800-talets litterära gestalter hos Flaubert och Baudelaire. Längs Kairos gator förklarar hon staden utifrån dess koloniala förflutna under England och Frankrike.
Filmen är en av mina favoriter på grupputställningen ”Stadsvandringar”, som inleder året på Bonniers konsthall.
Den som har, eller tar sig, rätten att skildra en stad i konst och litteratur är också med och producerar staden. Den klassiska flanören är ända in i vår tid man och västerlänning. En av Elkoussys outtalade poänger är att Sein är kvinna och arab.
Filmen visas innanför ett rum klätt med 400 bilder och tidningsklipp med anknytning till kolonialtiden. Tillsammans blir verkan enorm. Hala Elkoussys hemstad Kairo byggdes upp på 1800-talet av förmögna utlänningar, efter europeisk förebild, i en struktur som skulle kontrollera den koloniserade folkmassan. Sedan migrerade fattiga bönder till staden i jakt på arbete och lycka. I dag trängs de ut i förorterna av föroreningar och fattigdom, en utveckling som syns i de flesta växande städer.
Danske Jesper Justs filmverk ”Intercourses” visas i flera rum, där det största omges av korridorer med rosa ljus och bambuväxter som doftar svagt av andra breddgrader. Här följer vi tre män i en stad som liknar Paris. Men boulevarderna är folktomma och Eiffeltornet bara en tredjedel så stort som jag minns det.
Detta Paris, utanför Hangzhou i Kina, är en spöklik kopia av den berömda förlagan. Husen är kulissartade, byggda i dåliga material, vilket i sig vänder upp och ned på den Haussmanska estetikens höga kulturella status. Ett spekulationsbygge avsett för den nya medelklassen, som än så länge står kusligt tomt.
Det susande bakgrundsljudet hörs i hela utställningen. Det är inspirerat av en gammal dansk murartradition; när murarna blev illa behandlade murade de in tomma ölflaskor i väggarna, som när det blåste gav ifrån sig ödesmättade visslingar. Här är ljudet en kritik av byggnadsutvecklingen i Kina, där lite hänsyn tas till arbetare och miljö.
Kubanske Carlos Garaicoas skulptur av coffeetableböcker knyter samman den kinesiska byggboomen med Europa. Den lyfter fram de europeiska arkitektkontor som ritar monumentalbyggnader i Kina, till exempel Herzog & de Meuron, vars stora olympiastadion nu står tom utanför Peking.
Svenska Lisa Torell undersöker även hon samspelet mellan politik och estetik; hur estetiken i städernas centrum och förorter kopplas ihop med områdenas socioekonomiska status. Tesen att standard är det finaste vi har leds i bevis med en film och bilder i kombinerat foto och måleri. Hon zoomar in Stockholms och Belgrads gatstenar och offentliga möblemang, med både bilder och poetiska texter där språkets makt är i fokus. Särskilt träffande är trottoarskulpturen ”Figur 017”: minimimått för lågt gångflöde, i utställningsrummet som vetter mot Torsgatan.
Franska Sophie Calle kan sägas vara en tidig flanös. I de två verk som visas här, ”The Bronx” (1980) och ”Skuggan” (1985), använder hon sig själv och sina interaktioner för att ge ansikte åt staden. Båda verken kombinerar bild och text i den underfundiga form som blivit hennes signum.
I Bronx i New York, en fattig stadsdel vita dåförtiden bara besökte som poliser eller knarklangare, lät Calle olika personer visa henne platser, där hon sedan fotograferade dem. I det andra verket anlitade hon anonymt en privatdetektiv för att skugga och dokumentera hennes egna turer genom Paris.
Stadstemat ingår i en på senare år alltmer accentuerad frågeställning om vad städer är, vem som skapar dem och vem som har rätten till dem. Städer har i alla tider fascinerat konstnärer på samma sätt som naturen. De är ett av människans habitat, där en tids tendenser får fysiska avtryck.
Stadens struktur är en användbar symbol i diskussionen om demokrati och människors livsvillkor.
Utställningen närmar sig ämnet på ett öppet och undersökande vis. Frågans inneboende klass, genus- och rasismproblematik basuneras inte ut men synliggörs i det specifika urvalet av verk.
Det som lyser igenom samtliga verk är ett samhälle som inte är till för alla. Det blir allt tydligare att det är dina pengar som avgör var du har rätt att vistas. För många en smärtsam insikt. Kanske särskilt i ett land med jämlikhet som självbild.
Publicerad i Dagens Nyheter 2015–02–05.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
28th November, 2014
Att Väven får Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris i år är på sätt och vis ingen överraskning. Samarbetet mellan det berömda norska Snøhetta och svenska White Arkitekter är det av de nominerade projekten som har det starkaste symbolvärdet – och är mest i linje med vår tid.
Prestigebyggen har sedan århundraden manifesterat expansion. Den stora vita Väven har lagt till vid Umeälven och markerar att Umeå är Norrlands huvudstad och Sveriges fjärde storstad. Umeå är dessutom europeisk kulturhuvudstad 2014.
Umeå kallar sig björkarnas stad och byggnadens uttryck är en folklig referens till en björkstam. Alla hörn är rundade. På dagen är fasaden vit som björkens bark, med mörka fönsterband som löper runt hela huset. När det blir mörkt är förhållandet motsatt. Fönsterbanden lyser och den vita fasaden blir svart. Utifrån gör sig Väven bäst på håll när fasaden skiftar med väder och ljus.
Juryn betonar i sin motivering att Väven “vågar” sticka ut utseendemässigt. Väven bryter visserligen av från den småskaliga stadsmiljön där den står. Men den liknar mycket annan samtida arkitektur.
Inte minst det nya hotellet i Umeå centrum – alls inte lika väldesignat, men också stort och vitrandigt. Även inomhus görs björkliknelsen. Alla rum har trägolv och ribbat undertak i trä. De mörka trapphallarna och teaterrummet kan liknas vid björkstammens mörka kärna.
Juryn premierar att Väven är en ny definition av vad ett kulturhus kan vara: den kombinerar kultur med kommersiella verksamheter.
Den utgör ett enhetligt hölje för stadsbibliotek, konsthall, scener, bio och ett museum över kvinnohistoria.
Men den hyser också kommersiella verksamheter som hotell, ett konferenscenter, en delikatessbutik och ett café som sommartid kan öppnas mot älven.
Men Väven är en kontroversiell pristagare. När jag står nära, vid entrén mot Storgatan i Umeå där volymen sprängts in i stadens kvarter av småskalig 1800-talsbebyggelse, får exploateringen en karaktär av övergrepp. Huset har bitit sig fast i Stora Hotellet.
Det mest anmärkningsvärda är den samhällsutveckling Väven är en produkt av. Umeå marknadsför sig med kultur, och kulturhuvudstadsårets paroll är “Kulturdriven tillväxt”.
Men Sveriges kommuner klarar numera inte att uppföra stora kulturprojekt utan ekonomisk hjälp från näringslivet. I Umeå är fastighetsbolaget Balticgruppen inblandat i stadsutvecklingen.
Balticgruppen tjänar mycket på sina investeringar. I fallet Väven driver de själv hotellverksamheten – som håller till i Vävens höga torn.
Kommunen är hyresgäst och står för stor del av hyresintäkterna – 65 miljoner per år – och har kontrakt på 25 år.
Stadsbiblioteket låg tidigare centralt i staden, praktiskt i närheten av kollektiva förbindelser. Beslutet om flytten var knappast demokratiskt förankrat, och har orsakat många protester.
I somras invigdes till exempel ett alternativt kulturhus i ett ockuperat gammalt lokstall i stadsdelen Haga. Ett ideellt projekt och en protest mot att kulturhuvudstadsåret huvudsakligen lyfter fram den etablerade kulturen. Att Väven får Kasper Salinpriset väcker ännu en gång frågan om hur mycket makt det privata näringslivets vinstintresse ska ha över hur Sveriges städer ska utformas.
I fallet Umeå hade kommunen kanske kunnat utnyttja sitt förhandlingsutrymme ytterligare.
Hade Stadsbiblioteket inte flyttat in skulle Väven nämligen ha mist mycket av sin dragningskraft och det garanterade människoflödet. Arkitekturen är också, på gott och ont, i en beroendeställning gentemot det privata näringslivet.
Det är ett tecken i tiden att juryn i år ger priset till den byggnad som syns mer än något annat i Umeå – men samtidigt är så generell att insidan går att anpassa till vad som helst. Även till en framtid då kultur inte längre är en tillväxtmotor.
Själv hoppades jag att arkitektbyrån Marges kiosker på Strömkajen i Stockholm skulle vinna: småskalig och platsspecifik arkitektur, som förbättrar en stimmig offentlig plats. Gratis sittplatser med bästa utsikt över Slottet och Gamla stan. Något man förut fick köpa på Grand hotel.
Årets pristagare: Väven i Umeå av Rune Grasdal (Snøhetta) och Maria Olsson (White).
Övriga nominerade i år:
Kommunhuset Kristallen i Lund av danska Christensen & c:o.
Strömkajen, Vaxholmsbåtarnas terminal, Stockholm, av Marge.
Brinkåsen, Rättspsykiatrisk klinik, Vänersborg, Sjögren arkitekter
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–28.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
3rd November, 2014
KONST. “Matter is plastic in the face of mind”, Sofia Hultén, Galerie Nordenhake, Stockholm. visas t o m 8/11.
Exakt var Sofia Hultén hittar material till sina skulpturer framgår inte. Men i princip består de av omvandlat skrot. I första rummet två gallergrindar som har vänts utochin till en skulptur. I nästa tre säckkärror som sågats itu och svetsats ihop till tre obrukbara modeller. Alla är de saker som det en gång i tiden fanns användning för, men som blivit omoderna.
Sofia Hultén (född 1972) har under flera år ställt begrepp som “förbrukad” på ända i sina verk. Tidigare har hon till exempel renoverat saker och sedan återställt dem till orenoverat skick.
Visserligen har industrinostalgi och återanvändning vid det här laget nått långt in i masskulturens medvetande – en i klimathotets tid passande trend. Men med humoristiska experiment lyckas hon utmana estetiska fördomar och normer om skräp och smuts.
I ett videoverk med den underfundiga titeln “Nonsequences” hälls köttfärs ut över ett datortangentbord.
På en annan skärm skildras en episod med ett smutsigt äpple som plockas upp av en kvinna, torkas av mot ett jeanslår, tuggas på, stoppas ned i en blå plastpåse, varpå kvinnan biter i äpplet med påsen runt om. I en serie fotografier berättar hon historien om ett par sorgliga gamla gympaskor som glömts kvar på en gata. En människa närmar sig, stannar, tar av sig sina skor och på sig de kvarglömda i stället.
Sedan promenerar hon i väg.
Den nio minuter långa videon “Altered fates” kan ses som en sammanfattning. Här befinner konstnären sig vid en container fylld med saker. En efter en plockar hon ur dem. En matta rullas ut och rullas ihop med avigsidan utåt. Hon beskär en skumgummimadrass. Efteråt lägger hon tillbaka sakerna.
Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst? Det är svårt att svara på. Men Sofia Hulténs verk är finurliga och skarpa, och ställer relevanta frågor kring hur vi använder och förbrukar olika material.
Publicerat i Dagens Nyheter 2014–11–03.
Postat av Julia Svensson - Kommentera
Older Entries
Newer Entries
